Vi ser just nu många avhopp i Piratpartiet. Vi ser även många som inte vill att saker ska förändras. Vi ser en tydlig retorik och ett gemensamt tänkesätt som vi inte alltid är medvetna om. Det är subkulturen som talar.

Under mitt vuxna liv har jag ingått i en rad olika subkulturer så jag har en hel del att jämföra med och ser numera ganska lätt liknande drag i dem. Men det har inte förut slagit mig att de hör ihop med ett mer individualistiskt samhälle.

När vi växer upp idag separeras vi tidigt från varandra, vi sätts på dagis, går i skolan, flera av oss flyttar ofta. Vi byter kompisar, har flera partners osv. Ju mer separerade vi blir ju starkare blir också viljan att tillhöra.

Ni minns den där devisen som stått i alla elevkalendrar: “Födda som original hur kommer det sig att vi dör som kopior?”.

Svaret är nog egentligen ganska enkelt. Vi människor söker samhörighet. Ju mer vi skiljs från varandra ju starkare blir behovet att tillhöra någon annanstans. Ju mer individuella vi blir ju mer trendkänsliga blir vi också. Vi äter den mat, har den inredningen, har de utseendeideal och köper de kläder som trenderna för tillfället bjuder. Vi ser de såpor och de filmer andra ser och lyssnar på den musik andra hör. Vi tror att vi inte gör det för att alla andra gör det, att vi tänker själva. Ändå gör vi på ett mystiskt sätt samma val.

Vi vill tillhöra, vi vill vara en del av en helhet. Trender är på många vis den spricka i indvidualismen som visar hur ihålig den i praktiken är. När vi får full frihet väljer vi alltså konformism. Eller som den smått geniala tvivlaren uttryckte det på facebook: normer skapar också social ingenjörskonst.

Så finns det några av oss som inte riktigt känner sig hemma i de där konforma kulturen, som längtar bort. Vi skapar egna kulturer – subkulturer. En subkultur är precis som en mainstreamkultur i praktiken, den är bara lite mindre och definierar sig själv i termer av att vara mot den rådande ordningen. Ofta finns politiska undertoner i subkulturer oavsett om det är frikyrkan, rave, hippies, pirater, indiepop eller goth det handlar om. Men hur ser då normerna ut inom dessa?

Jo; subkultrens norm är oftast ännu mer konform än mainstreamkulturens. Subkulturer gör allt för att visa att de inte är konforma. Läs valfri relationsanarkists eller polyamorös människas blogg och see for yourself. Det är den just nu kanske mest aktuella debatten.

Men subkulturer finns överallt. Och längtan efter subkulturen och de undernormer som skapas i dem gör att i politiska subkulturer tar det ofta flera år innan det blir en politisk aktivitet av det hela. I stället hänger man med varandra på demonstrationer som mest är en anledning att få träffas, har gemensamma fester där alla strular med alla, har ett gemensamt språk och en intern jargong som människor utanför inte förstår med mera med mera.

Det är lätt att skuldbelägga dem, som är i en subkultur för att de vill tillhöra. Det är lätt att raljera över vissa feministers ovilja att raka sig under armarna, att skratta åt nördars ständiga mätande av operativsystem, eller håna den brud som strular runt i en subkultur. Vi kommer ändå inte runt problemet.

Jag såg flera försök inom vänstern att styra bort från subkulturen, ofta med ännu mer subkulturella inslag som följd. Subkulturen är en del av varje politisk rörelse idag och det tar åratal innan man ser vem som är subkulturell och vem som är mer konstant politiskt aktiv. Och det är inte sällan de som är minst subkulturella lämnar en politisk rörelse i frustration över dess subkultur, eller över att subkulturen har mer makt än själva politiken.

Själv när jag ett väldigt starkt hat mot vänstern, samtidigt som jag tvivelsutan på många sätt har gemensamma värderingar med många som definierar sig som just vänster. Saker jag varit med om i subkulturen har format min syn på de politiska teorierna. Vapensymbolerna på tröjorna man hade på sig, de svarta huvorna och munkjackorna, allt snattande och runthånglande för att inte tala om den jävliga attityden på chatar där alla bara tävlade om att vara elakast och mobbas mest. För just då var det subkulturellt pk i vänstern att inte heta vänster och att inte vara snäll. (notera att jag själv deltog och inte ifrågasatte på den tiden)

Det här med att inte vara snäll går igen på hela internet. Det är på många sätt en del av internets väsen att vara för jävlig, rå, bortstötande, cynisk, krass, trollig. Och det är lika kontraproduktivt att romantisera trollandet som att vi romantiserade stölden i vänstern. För hur fina teorier man än har ser det alltid annorlunda ut utifrån. Och sällan drabbar ens beteende de där stora fiskarna man vill åt ändå. I stället är det de människor man säger sig värna som man beter sig illa mot.

I Piratpartiet kan detta t ex ta sig i uttryck i hätska utfall mot meningsmotståndare med orden “de har inte förstått”. Men… var det inte de där människorna vi skulle hjälpa att bli av med FRA-lagen? Är det inte de där korkade som verkligen behöver internet och internets befrielse? Är det inte egentligen de man ska värna?

Piratpartiet är inte så mycket mer korkat än den internetsubkultur den emanerar från. Snarare än politik är dissen ett sätt att hävda den egna gruppens samhörighet och suveränitet. Det är något vi är långt ifrån ensamma om.

För två drifter krockar i subkulturen, den kommunistiska som vill tillhöra och vara en del av kollektivet och den kapitalistiska som vill konkurrera mot dem i det kollektiv man vill tillhöra. Och det tycks som att ju lösare tyglarna är organisatoriskt, ju mer konformt blir det ofta. Den sociala ingenjörskonsten går in oavsett.

I Piratpartiet måste du:
1. Vara online
2. Vara online ofta
3. Känna en jävla massa människor i partiet

Och vi tror lätt att det där är något som bara gäller oss. Men det är just typiskt för subkulturen. Det är just typiskt för att vårt behov att chata och bekräfta varandra ofta är större än att förändra världen.

Men det är inte individens fel att en subkultur blir en subkultur. Subkulturen och trenderna är bara ett symptom på det skruvade samhället. Det samhälle som säger att vi alla måste vara individualistiska och satsa på oss själva, samtidigt som det gör oss till kopior av varandra. Det är för att vi inte längre lever i sammanhang där kollektivet är viktigt som kollektivet blir viktigare än någonsin, samtidigt som vi med våra skruvade egoistiska sätt att vara använder kollektivet för att konkurrera med varandra.

Men är det något subkulturer borde säga oss är det att den där individualismen vi hyllar så högt är en enda stor bluff. När vi själva får välja är vi nämligen mer konforma än forna Sovjetunionen. Skillnaden är att vi anser att det är frivilligt. Egentligen är det hela ett uttryck för en längtan att få tillhöra och ett tecken på att vi som människor idag är hopplöst ensamma.