Det här är ett blogginlägg jag skriver med tungt hjärta. Tungt hjärta för att jag varit här förut. Jag har gått den här vägen en gång redan. Ytligt sett. (Disclaimer: Läs hela blogginlägget för att förstå vad som menas. Funkar ej att sluta mitt i.)
Problemet är att jag inte visste vad jag gjorde då. Mitt behov av piratpartiet var ett annat än det borde ha varit. Det var socialt. Framför allt var det ett bekräftelsebehov hos mig.
För let’s face it. Piratpartiet är en lisa för en brud med bekräftelsebehov eller dåligt självförtroende. Vi kan vara hurdana bitches och attention whores vi vill här. Killarna kommer att uppmärksamma oss ändå. För vi är så få.
And let’s face it, det har gjort att det alltid varit en helt hutlös konkurrens mellan tjejer i det här partiet. Vilket på ytan verkar ologiskt men tyvärr är mer logiskt än man kan tro.
För några dagar sedan började Marit prata med mig om hur hon börjat bli trött på alla sexskämt, på allt strulande, på det som inte är seriöst. Och what can I say? Jag instämmer.
Så varför är det tungt för mig?
För att jag vet att jag en gång inte bara var en del av lösningen. Jag var en del av problemet.
Vi tjejer får poster på sju sekunder i partiet. Vi får status och bekräftelse på alla tänkbara sätt. Och det går fort. Jag kan föreställa mig att det är på liknande sätt för killar i F! och den här statusen korrumperar en. Den smyger sig på en bakvägen, utan att man vet om det. Varför skulle jag som tjej vilja ha in nya tjejer när mitt utrymme hotas av dem? Då får jag ju mindre uppmärksamhet, mindre bekräftelse, mindre urval.
Det jag säger är fruktansvärt. Jag vet det. Men vet ni vad? Det är sanningen. Och det är nog sanningen för de flesta av oss tjejer i partiet, även om vi inte skulle våga säga det högt. Eller snarare vara medvetna om det. Jag har inte blivit medveten om det förrän nu.
Det andra jag knappt vågar säga högt är att piratpartiet har ett problem med något som tagit tre år för mig att inse: F! har manshat. Piratpartiet har kvinnohat.
Nej, det betyder inte att alla piratpartister hatar kvinnor. Långt ifrån. Men det finns där som små öar här och var. En bitterhet. Den oknullade kukens bitterhet. För låt oss ta och prata om det här nu. Det är tungt, jag vet. Men vi behöver få ut det.
Det är inte ett problem bara för piratpartiet. Det är ett problem för nördkulturen i stort som därmed smittat in i partiet.
Sex används som ett sätt att trycka ner folk. Både de som har för mycket och de som har för lite. Mest är det väl kanske så att killar pressas att ha mer och tjejer förväntas ha mindre men vi ska likt förbaskat alla ha sex. Det är ingen som ifrågasätter den självaste grundpremissen.
Själv var jag okysst tills jag var 20. Ett socialt stigma som om möjligt dämpades lite av min frikyrkouppväxt, men det fanns ändå där. Stigmat. När det kom fram killar till mig och mina kompisar hälsade killarna på mina vänner och jag ignorerades. Jag syntes inte, fanns inte. Annat än som den där jobbiga tjejen som riskerade att bli kär i en. Jag kände mig äcklig, hatade min kropp, bantade konstant, drömde om snyggaste killarna och upprättad heder.
För det är det det handlar om. Att förvägras sex och kärlek i en värld så enormt präglad av sex och kärlek gör att du hamnar utanför. Allt det där som andra pratar om som du bara kan fantisera om. Bekräftelsen andra får som inte du får. Osynligheten.
Och hur några av oss gör allt för att i stället synas och det slår över. Vi blir patetiska, anses vulgära, går kanske över någons gräns. Det skapas ett utanförskap som gränsar till agressivitet.
Vi hade ett sådant exempel på en diskussion i piratpartiet. Sandra Grosse citerade i ett blogginlägg om kvotering Knappnytt – en kommentering som sades på deras program om Dexe när han intervjuades efter Piratebaydomen:
Jag tycker det luktar lite oknullad kuk här.
Reaktionerna låter inte vänta på sig. Signaturen HR skriver “Men lilla bitch du skriker!”.
Vad döljer sig bakom sådana ord i en diskussion i kvotering? (Eller, för att ta ett mer färskare exempel, vad döljer sig bakom den långa svansen i Piratpartiet som blir galna för att Assange anklagas för övergrepp?( Varifrån kommer det som så många känner igen som kvinnohat?
Anders Hedberg skriver ett fullkomligt lysande blogginlägg till svar:
För många av oss var det tyvärr något annat som hände inombords när vi läst inlägget. Vi (jag skriver vi, för jag har kollat med några fler killar) tog personligt illa vid oss och kände oss djupt kränkta. Inte av tjejer, inte av kvotering utan av de här raderna:
Avslutar med ett citat från knappnytt…
Jag tycker det luktar lite oknullad kuk här..
Tiden läker alla sår, men 25 år senare kände jag lukten av omklädningsrummen från högstadiet. Korridorerna i väntan på lärarna. Ställena man inte gick frivilligt till. Lärarnas svek när de inte såg. Och glåporden. Handuppräckningen i klassen om vilka som hade haft sex där alla räckte upp handen. I 8:an…
Och jag kände känslan.
Det var befriande att se första kommentaren. Någon vågade säga ifrån, bita tillbaka, slå och krossa. HR for president!
Jag vet en tjej som skrev om hat på samma sätt.
Detta förbannade släkte. Förbannat för att gud eller någon annan patriark får dem att tjäna honom, förbannat för att de ställer upp på att underordna sig och sparka på oss i sin tur.
Jag är förbannad på att de gör oss till sina slavar, för att vi ska få deras känslor i gengäld. Förbannad för de okontrollerbara svängningarna som finns hos dem som de inte kan tolka. Förbannad för deras förbannat dåliga självkännedom, förbannad för att de får en att själv konstant känna sig otillräcklig.
Orden är mina. Året är 2002 och jag har skrivit en av feministsveriges förmodligen i särklass mest kontroversiella krönikor. Sagt det ingen annan vågat säga. Flera tjejer jublar, flera feministkillar hejar på. Antifeministiska samfundet kommer senare att se mig som en del i en konspiration och jag får namnet Aftonbladetfeministen. De jämför mig med en nazist och mejlar Anders Gerdin och frågar hur jag kan tillåtas att få arbeta på Aftonbladet. (Den lilla detaljen att jag bara varit praktikant där i tre månader och att det var långt tidigare hade de missat.) Men mitt i de elaka kommentarerna om mig – som jag tack och lov inte hittade förrän tre år senare – skriver någon: “Fattar ni inte att hon mår dåligt?”
Jag skiter i om hen som skrev den kommentaren också hatade mig. Det relevanta är att hen såg: Såg och sa det där som inte fick plats där allt bara var hat. Hat från mig och hat mot mig.
För det är ju så där. Vi förväntas att dölja det den där ligglösheten. Vi förväntas att spela med och låtsas att jodå det är lugnt, vi bryr oss inte, eller att i alla fall försöka allt vi kan för att ändå få det där sexet och kärleken som vi känner oss ha förvägrats.
Det är ingen skillnad på en arg sverigedemokrat, en arg radikalfeministisk manshatare eller piratpartiets långa Rickglorifierande svans. Tänket är det samma – förvriden sorg vänd i vrede över det som förvägrats oss som alla sa att alla skulle få. Vi tar våra hatiska ideologier till hjälp för att rättfärdiga vårt egna behov av att vara offer. Offer som hatar, offer som har konspirationsteorier om motparten, offer som i själva verket i allt väsentligt bara mår dåligt.
Och om det då kommer tjejer till partiet som glider in på bananskal, tjejer som faktiskt kan leka primadonnor, riskerar då inte hatet mot tjejer som grupp öka? Jo; det är just det det gör. Det ökar med den där oförfördelade revanchistens hat.
Och det är just därför jag kan säga att jag varit en del av problemet. För jag har spelat med på de här premisserna. Jag har njutit frukterna av den låga kvinnorepresentationen i partiet i form av personlig bekräftelse. Bekräftelse som stundtals varit välkommen, andra gånger inte varit det, och som varit långt ifrån det jag varit ute efter i livet, men som likväl funnits där.
Hade jag vetat hur de här mekanismerna faktiskt såg ut, och hur partikulturen verkligen såg ut hade jag kanske förstått tidigare. Men det är inte säkert att det hade hjälpt. Det som hjälpte var att tröttna. Tröttna på den manliga bekräftelsen. Tröttna på sexskämten, tröttna på flirtandet och lekarna.
Och det är en process för mig som pågått under en tid.
För något år sedan hade jag blivit förbannad om någon hade sagt något sånt här till mig. Kritiserade någon strulande på partievent blev jag arg. “Min kropp, mitt liv, jag leker inte på någon annans bekostnad, jag teasar inte, jag skadar ingen”. Because I don’t.
Om det nu hade varit så enkelt. För jag var del i en helhet. Del i den helhet som sänkte trösklarna för andra, del i den helhet som sexualiserade partiet internt. Och det är f-nimej inget bra track record! I ett kollektiv räcker det inte bara att jag tar ansvar för mig själv. I synnerhet inte när jag befinner mig i maktposition, vilket var vad jag gjorde då. Då har jag också ett ansvar gentemot andra runtomkring mig.
Men det tar tid att se det här. Det krävs lite nitar, det krävs distans. Och en förmåga att se en bit utanför mig själv. För det här handlar inte om mig och mina behov. Det handlar om politiken. Och risken är att den kommer i skymundan i allt annat.
Jag är en av få tjejer kvar nu som varit med länge. Det närmar sig tre och ett halvt år. Jag har hunnit se en del.
Och jag var inte ensam. Några av oss tröttnade klustrade och gjorde en deal:
No more flirting, no more games. Sluta teasa, sluta feeda på uppmärksamheten. Sluta prata sex, sluta garva åt sexskämten.
Ja, jag menar allvar. Och för att komma från mig är det där starka ord. Inte för att jag gör allt av det, eller ens gjort det. Men jag har bidragit till att sexualisera miljön och då kan jag dra mitt strå till stacken för att avsexualisera åtminstone miljön runt mig själv.
För ärligt talat, jag tycker inte det är roligt längre. Bekräftelsen är tom. Den är själlös. Den är lätt att fastna i som en drog, men den betyder inget i praktiken. Och ska jag vara krass så… det är faktiskt inte jag själv som får uppmärksamhet, det är en fiktiv bild av mitt jag som inte är på riktigt. Det är jag som representant för ett kön, inte jag som person som får uppmärksamhet.
Närhet är okej. Det behöver vi människor för att leva. Spel mellan könen och sex för bekräftelse däremot är ett konstlat behov, något som inte har med sex eller romantik att göra utan handlar om att bekräfta vår samhälleliga status. Det går att kramas, kela och vara gosig utan att spela på könsroller och sex.
Det är snart tre år sedan jag skrev inlägget “Ingen klappar mig på huvudet“. Någonstans har jag gått varvet runt. Det finns en sorg i mig någonstans om vem jag blev för några år. På en gång mera hård och mera bräcklig. På en gång mera kaxig och mera otrygg. På en gång mera tuff och mera skör. När jag läser det där inlägget ser jag hur på kornet jag faktiskt redan då var. Hur jag sammanfattade allt intuitivt. Allt som jag sedan glömt bort.
Jag fick det där utrymmet då som jag då inte visste hur jag skulle ta mig. Jag lärde mig förstå världen i partiet. Jag lärde mig trivas och fick en självklar plats. Men priset var högt på ett annat plan. Det kanske blir ett senare blogginlägg om det, men det vet jag inte.
Att jag kommer att få återvända till det här ämnet vet jag dock. Och jag kommer inte vara den enda.
Den gamla genusvetaren i mig har vaknat. Och jag är inte ensam. För det här är startskottet på rond två. Genusmaffian drabbar piratpartiet inifrån. Vi har dealat om att varken strula, flirta eller spela på sex inom partiet. Vi har dealat om att säga ifrån när det sexskämtas för mycket. Att inte spela på könsroller. Det är inte det samma som att sluta kramas. Det är inte ens det samma som att gå i particelibat. Men det är ett sätt att säga att vi vet hur vårt agerande påverkar helheten och vi vill ta vårt ansvar. However: det är våra egna val. Hur du gör är upp till dig. Men var så säker på att vi kommer sprida vår avsexualiserade smitta.
