Archive for February, 2012

Den immateriella revolutionen

Tuesday, February 28th, 2012

Idag bloggar toto om KKK och den immateriella revolution den handlar om. Jag funderar över varifrån jag egentligen fick begreppet från början. Det var någon lek med ord med industriella som ville fortplanta sig i mitt huvud och jag tycker inte det finns något bättre sätt att beskriva det som händer nu.

Det vi ser är en immateriell revolution. Information, kunskap och kommunikation sker på ett helt nytt sätt och på samma vis som ångmaskinen och järnvägen en gång förändrade samhället kommer internet och sakskrivarna göra det.

Ta bara en sådan sak som standardiserad produktion. Fruktansvärda slöserier med resurser och vansinnigt okreativt och tråkigt!

Att alla ska köpa likadana jeans från Kina när alla har olika kroppsformer är rena vansinnet. Storlek och standardiserade kroppsformer gör fortfarande att kläder i bästa fall sitter hjälpligt okej. Men med immateriell revolution är vi tillbaka till skräddarsytt, fast det är datorn som gör jobbet åt oss. Sjukt mycket mer effektivt, mindre utslitna kroppar och lokalproducerat ger det mindre slitage på miljön. Och vi får personliga, välsittande kläder på köpet.

Självklart ordnar vi så att de kan återanvändas också. Ett par slitna jeans blir en kjol, blir ett par shorts, blir en väska.

De där borgarna som drog in till städerna och idkade handel var knappast så väl sedda i sina samhällen. Det vet man om man läst lite Jane Austen. Tänk på det kodare där ni sitter vid era datorer mobbade i skolan. Det är nämligen hos hackers och kodare den nya utvecklingen har sin bas. Hackers, kodare och tekniker är de som bygger den bas som det nya samhället vilar på. Det är därför frågan om fri programvara är så oerhört viktig för att den immateriella revolutionen ska ta fart. Utan den blir nämligen inget fritt.

Det finns absolut ingen rörelse jag är mer imponerad över idag i samhället än den för fri programvara och creative commons. Hela poängen är att göra saker och ge bort dem. Det frivilliga arbetet och samarbetet är grunden. Här vilar frön till ett helt nytt samhälle.

Vet ni varför man säger fri programvara? Svar: Free we say beacause we like point out that the act of creating is the act of creating freedom.

Den immateriella revolutionen är det här:

Den immateriella revolutionen är det som kommer sparka omkull nationalstater, storföretag och parlement. Centraliseringens tid är förbi.

Och med decentralisering kommer något annat som på posten – relationerna människor emellan. Det är där vi gör den absolut största vinsten.

Så koda för allt vad fingrarna ryker. Det är koden som bygger det ny samhället, det frivilliga arbetet som rycker undan fötterna på storföretagen. Det gemensamma skapandet som rycker undan fötterna på skivindustrin. Det är nya transportformer som rycker undan föttern på bilindustrin. Det är kryptovalutor som rycker undan fötterna på bankerna. Det är direktdemokrati och deltagarsamhälle som rycker undan fötterna på den representativa demokratin.

Mjukt intuitivt tänkande som en väg till kunskapssamhället

Monday, February 27th, 2012

Jag har skrivit ett antal bloggposter de senaste veckorna. Väldigt intuitiva sådana. Men när jag får kommentarer är det uppenbart att bloggposterna förståtts på ett sätt som inte var menat. Vilket inte var så konstigt…

Att sätta ord på intuition är inte särdeles enkelt, eftersom intuition saknar ord. Jag vill “uppvärdera högra hjärnhalvan”. Eller kalla den “det mjuka, intuitiva” om man så vill.

Ta en extra titt på piratpartiets mesta bloggare: Emma. Hon förstår det här, förstår att övervakningen kommer från rädslan och det upplevda behovet att kontrollera.

Det Machiavelliska hårda tänket finns i samtliga gammelpartier. Det skär genom vartenda ett av dem som en egen politisk skiljelinje. Kvinnor tenderar dock att vara mera befriade från det än män.

Hela det parlamentariska systemet är byggt så. Kunskapssamhället däremot kommer aldrig kunna vara det.

Mera Ian Mc Gilchrist för den som vill se.

Kolla från 00:30 Snubben är pirat så det stänker om det!

Att komma för nära

Saturday, February 25th, 2012

Jag har en bugg. Eller bugg och bugg, men ett särdrag i min personlighet. Jag går väldigt nära folk mentalt. Ställer frågor andra inte gör, kryper under skinnet, ser andras sår och det är först för ungefär ett år sedan som jag förstod att den där mentala närheten jag ofta söker med folk för många är hotfull.

Min värld är ju liksom allt det där som man inte får se. Osäkerhet, sår, vem någon är bakom masken. Jag är den som lägger pusslet om människan bakom imagen och identiteten.

Många förknippar det beteende jag har med ett sådant som man bara har med en respektive och jag får ofta befinna mig i något som liknar olycklig vänkärlek.

Jag romantiserar vänskap lika hårt som andra romantiserar kärlek. För mig är en vän något väldigt djupt, det tar lång tid innan någon verkligen blir en vän.

Jag kan bli häftigt platonskt förälskad. Tycka att en människa är fantastisk, vilja vara med den hela tiden, under det att det med andra långsamt byggs upp något. Jag claimar inte sällan vänner. Jag är tjejen som inte vuxit ifrån det här med att ha en bästis. Skillnaden nu för tiden är väl att jag kan ha några stycken, men oftast är en i ropet åt gången.

Jag bygger gärna asexuella vuxenfamiljer med människor som känner mig väl. Ibland kan det vara sex inblandat i dem också, men det har i så fall en mer undanskymd roll.

Men jag behövde alltså bli 38 år innan jag ens förstod att andra inte ser på vänskap på samma sätt som jag. För mig är en vän den som inte gör en illa, den som finns där och som man kan lita på. Vänner är såna man i princip kan tala med allt om och som man kan ringa mitt i natten. Jag har en stark lojalitet med mina vänner och massa outtalade tankar om vad en vän ska vara som jag aldrig funderat över att ifrågasätta.

Eftersom jag alltid tagit massa saker om vänner för givna som jag aldrig riktigt förstått att andra inte tar för givna har det blivit en del missförstånd i livet. Någon kanske inte alls förstod att den bröt min vänkod, för min vänkod var aldrig uttalad. Någon kanske inte alls förstod att jag förväntade mig stöd från den i en viss situation eller att jag var beredd att vara där för den personen mycket mer än den förväntade sig att jag skulle vara. Och någon förstod inte när jag försvann vad den hade brutit.

Jag känner mig lite blåst som insett det här så sent i livet. För jag fattade liksom inte att det här med mental närhet var så känsligt för folk. Jag fattade inte att de flesta inte hade lika hårda vänkoder som jag. Jag begrep inte att min bakomliggande ideologi om hur folk skulle vara krockade med majoritetens.

Vänskap är liksom inget människor talar om eller funderar över. Det är något som bara förväntas funka. Mental närhet är något som i de allra flesta fall förväntas delas med den man ligger med.

Majoriteten i samhället verkar sätta sexuella relationer först. De säger “jag var ju kär”, när de tar en väns respektive. För mig är sådant tänkande fullständigt förkastligt. Vänskap kan vara något stabilt och varaktigt, men den där fysiska sexuella attraktionen, den är föränderlig.

Mitt liv de senaste åren är byggt på vänskap. Jag har inte minst fått ett flertal nära vänner av hankön. När jag var yngre trodde jag sådana vänskaper var omöjliga för att det alltid skulle smyga sig in sex av nåt slag. Som om alla av motsatt kön skulle tända på varandra innerst inne. Det gör de ju knappast. Jag är glad att jag kom ur den villfarelsen.

De där vännerna av hankön är lite som pojkvänner fast utan sex. Sjukt mycket mer stabilt, med liknande funktioner utan det bök som sexuella spänningar för med sig. Trodde aldrig jag skulle trivas med det, men det är faktiskt väldigt trevligt.

De som blir mina vänner på sikt är alltid de som tillåter att jag går nära. De andra kommer falla bort på ett eller annat sätt. Jag är mycket selektiv och kräsen överlag, men det är jag vad gäller allt i livet.

Men det här med att släppa folk nära och att gå andra nära. Människor idag är ofta rädda för intimitet. Många människor t ex är sådana att de har sex först och sen kelar de efteråt. Så funkar inte jag, då känner jag mig bara halv. Många bygger sina relationer utåt, visar upp sin respektive snarare än att ha intimitet. De jag visat upp mest stolt har jag ofta varit minst kär i. Många är rädda för ömhet. Många är rädda för att man ska se de där såren de har inom sig. För mig är det det där som är intressant. Det är det som är själva människan, det är det som får mig att tycka om någon.

Update: Efter kommentar av Christer Jansson här kan tilläggas att vänskap ofta tål mera, för att man kan prata om det som gick snett. Men eftersom majoriteten inte så ofta vill prata om saker som gör ont så blir det lätt komplicerat och så är man där igen. Jag vill ofta prata om allt. Alla vill inte det.

****************
Det här blogginlägget hade aldrig skrivits om det inte hade varit för Sol som jag diskuterat sånt här med så huvudet nästan ramlat av för ett år sen. Det blev nog oerhört rörigt och spridda tankar. Återigen bara en sån där tänkahögtpost.

Håller språket på att förlora sin betydelse?

Saturday, February 25th, 2012

I dagens samhälle översköljs vi hela tiden av språk. Språk, information och kunskap i en så strid ström att ingen levande människa har en chans att sortera ut den.

Jag undrar om det här kn betyda någon slags död för språket på sikt. Lite som att språket helt förlorar sin roll som bärare av information för det som sägs är så tunt att det inte innehåller något. Lite som pengar ungefär, de finns inte i praktiken heller utan bara som en fiktion.

Språk används för att ironisera, för att göra reklam, pr, retorik, trams, varumärkesbyggande, identititetsskapande med mera med mera.

Jag undrar vad det gör med oss, alla dessa floskler vi hela tiden får över oss. Alla dessa innehållslösa budskap. Alla dessa ord utan egentligt innehåll och mening. Vad gör det med oss när vi inte ens vet om det som sägs har ett värde? När vi inte kan ta något sagt på allvar alls för risken att det sagda är ironiskt är lika stort som troligheten att reklamen är falsk.

Vad händer med oss människor när orden förlorar sin betydelse? Försvinner språket då? Eller lever det vidare i tomheten? Kommer det decentraliseras så människor skapar egna språk för att återigen hitta ord som säger något?

Jag bara känner spontant att något händer med språket i informationssamhället som jag inte riktigt gillar alls. En språknihilism som likt den mesta nihilism inte är särdeles konstruktiv.

För om språket slutar bära information och bara bär propaganda och ironi, vad ska vi ha det till då?

Kunskap Kommunikation Kontroll – release 19 mars

Wednesday, February 22nd, 2012

Äntligen är det verklighet. Boken jag byggde på i flera år kommer ut på papper. Kunskap Kommunikation Kontroll – drömmar och farhågor i informationssamhället Provexet står i min bokhylla sedan en månad tillbaka. Det känns overkligt.

Ingenting hade gått utan Torbjörn toto Westers hjälp. Han har varit en fantastisk hjälp som stått ut med alla mina svackor under så här lång tid och ideligen löst praktiska problem som uppstått.

Om jag inte minns fel sa Anna när jag började sätta ihop boken att normal tid för att färdigställa och ge ut en bok var två år. Så det gick väl ganska ok trots allt.

Jag har fått förfrågan att spela in den på ljudbok. Eventuellt kan jag få hjälp med detta. Men är du författare och känner ett behov av att läsa in ditt kapitel så hojta till. I värsta fall är min plan att sätta mig framför en enkel bambuser eller dylikt. Hellre att det blir av och inte perfekt.

Jag är extremt glad och stolt att jag faktiskt har en faktisk bok på väg ut. Jag kan inte riktigt förstå det själv så blogginlägget blir lite som om det var ett barn som skrev det. Känner mig som en ettåring som lärt mig gå!

Boken kommer bland annat finnas på universitetsbiblioteket i Örebro. Ju fler bibliotek den kommer ut på ju mer spridning.

Hoppas du är med och recenserar den!

Internet vänder upp och ner på världen – och piratpartiet

Sunday, February 19th, 2012

Under mina år som pirat har jag kommit att förstå saker jag inte förstod tidigare. Hur skärningspunkten mellan 1900-tal och 2000-tal skär rakt genom hela samhället på alla fronter.

Internet.

Jag har vetat det men jag har ändå inte förstått. Partisystemet som vi känner det är på utdöende. Det är urholkat och betyder inget längre.

Internet.

Den representativa demokratin är på väg bort och har spelat ut sin roll. Jag vet det instinktivt, men jag vet det ändå inte, för vi talar om hela samhällets fundament. Det rasar. Den lever kvar som en modern ruin, men ingen bryr sig längre om den.

Internet.

Och när vi sitter där med ytterligare ett utspel av några lite för snabba företrädare för piratpartet så står det klart för mig att det finns ett samband.

Det är det här alla internkonflikter i piratpartiet handlat om hela tiden. Alla diskussioner om föreningsdemokrati vs konsensus. Alla diskussioner om förankring. Hur kunde jag inte förstå?

Det där fantastiska demokrativerktyget som pirater älskar att prata om men inte själva förstår går inte att styra och piratpartiet vill inte heller ha styrning på det. Men pirater fattar inte att det innebär att det heller aldrig kommer gå att styra pirater.

Pirater kommer från internet. Lever, andas, vaknar, somnar, äter och skiter internet. Dess medlemmar kan aldrig förväntas agera som om de inte hade det ursprung de har. Internet är kaos. Internet är självorganisering och anarki.

Detta får mycket större implikationer för piratpartiet än vad man kan tänka sig. Det kommer inte kunna organiseras enligt de principer som gäller i en representativ demokrati. Dess företrädare kommer inte att agera som representanter enligt representativa demokratiska regler. För de kommer från internet.

På internet representerar man bara sig själv. Där finns inga gränser. På internet saknar människor impulskontroll. Där finns inga valda ledare. Där finns ingen uthållighet. Det finns inga kontrakt annat än de som byggs för stunden. Allt är flytande, allt är i ständig förändring. På internet går alla alltid vidare.

Medlemmar i piratpartiet och Ung Pirat kommer alltid få leva med skräcken att någon företrädare går ut och säger saker de inte står för. Det de kommer göra är att själva gå ut och säga något annat. Pandoras ask är öppen. Men den var öppen innan piratpartiet fanns.

Det finns inga representanter på internet och företrädare från partiet kommer inte finna sig i att vara representanter. Det finns ingen anledning att tro att de kommer göra det sen om de inte redan gör det. Det finns inget som talar för att en vald representant från piratpartiet kommer att vara en trogen representant.

Det är den här ångesten folk ger uttryck för när de skriker “förankring!”. Den skulle kunna översättas till “om jag inte kan lita på dig nu varför skulle jag kunna lita på dig sen?”. Kanske är det så vi ska se den? För pirater litar inte på representanter. För de vet innerst inne att de inte själva skulle vara representanter. Lite som att den som själv är otrogen kommer vara på jakt efter tecken på att partnern är det.

Piratpartiet måste börja förstå vad systemskiftet samhället går genom innebär i praktiken. För de här konflikterna kommer rulla igen och igen och igen. Och den shitstorm som träffar dess ledare kommer bränna ut dem på nolltid, för det system piratpartiet har idag är fullständigt ohållbart. En ledare för ett gammelparti har ett jobbigt uppdrag, men en ledare för piratpartiet har ett rent omänskligt uppdrag. Folk kan inte ens föreställa sig hur det är att sitta i den partitoppen.

På något vis behöver partiet förändras för att vara mer kompatibelt med sig självt, men frågan är hur. Direktdemokrati/självorganisering av någon form som en del av ideologin känns mer eller mindre självklart.

Rörelsen i samhället bort från representativ demokrati är inte en utveckling vi rår över mer än vi rår över fildelningen. Allt det här kommer att hända med eller utan piratpartiet. Inga lokala organisationer i världen kommer ta bort motståndet och misstron mot auktoriteter, den är grundmurad hos piraten och sitter i ryggmärgen. De lysande undantagen, som t ex Anna Troberg är just ett lysande undantag.

Den representativa demokratin faller. Den kommer finnas där som en ruin. Likt det socialförsäkringssystem vi har idag som för längesedan slutat fungera för att folk inte längre har fasta jobb kommer den att hänga kvar och skörda sina offer, men den kommer vara tom på innehåll.

Att förändringarna märks tidigare i piratpartiet är ingen slump. Att pirater inte kan överblicka dess konsekvenser är uppenbart. Frågan är vad piratpartiet gör åt det när det drabbar partiet självt.

Internet.

Pirater lever bor och verkar på internet. Men de förstår inte vad internet innebär i praktiken.

***********************************************
Jag har inte heller några svar. Jag bara märker instinktivt att saker är större än de kanske verkar vid ett första ögonkast. Jag försöker spana. Försöker se på saken utifrån. Det är bara ett försök att lyfta frågan, inte att komma med färdiga svar eller lösningar.

Arbetspolitik för piratpartiet – motion till Ung Pirats förbundskongress

Saturday, February 18th, 2012

Det finns en motion av Isak Gerson om arbete till förbundskongressen för Ung Pirat. Jag stödjer den. Jag har efter viss eftertanke svårigheter med sista delen, att resor till och från arbetet ska ingå i arbetstiden. Tanken är god men jag tror genomförandet kan bli för komplicerat och leda till alltför mycket byråkrati. Men basinkomst och arbetstidsförkortning, samt att människor inte heller ska övervakas på arbetstid ser jag som självklart. Argumenten för mig är enkla.

Att arbete är en av mina viktigaste frågor vet nog de flesta som känner mig. Finns en anledning till det; jag älskar kreativitet. I alla dess former.

Kreativitet och tvång går inte ihop. Kreativitet och press går inte ihop. Alltså kommer press och tvång att förstöra kreativiteten. Och vill vi ha ett kreativt samhälle behöver vi alltså ge människor möjlighet att vara kreativa.

Vill vi ha ett kunskapssamhälle kan vi inte tvinga människor att jobba så här mycket, för då dödar vi vår kreativitet.

Fri programvarurörelsen vet det här. De vet att med fri programvara kommer ett friare samhälle som ett brev på posten, för att skapa är att skapa frihet.

Att skapa är frihet. Frihet är skapande. Vi pirater måste ge människor möjligheten och rätten att skapa. Därför bör vi ge människor mer frihet att välja vad de ska göra med sin tid.

Kultur är inte något vi producerar och och sedan konsumerar. Kultur är något vi alla skapar tillsammans frivilligt. Och ska den släppas fri kan vi inte tvinga människor att arbeta som maskiner. Människors kreativitet behöver få frigöras i samma stund som all information är fri.

“Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd”, det har min mamma lärt mig. Och det är grunden i hela det samhälle som tvingar folk att arbeta. Det kan inte pirater som säger sig vara för fri kunskap och kultur tycka är vettigt.

****************
I övrigt har Ung Pirat Jönköping lagt en rad motioner som jag också nog kommer att blogga om.

Mer bloggat om motioner: Isak Gerson, Anton Nordenfur, Gustav Nipe.

Här ligger resten av motionerna till kongressen.

Den destabiliserande sexualiteten

Friday, February 17th, 2012

Idag när jag satt och skrev debattartikel med bland annat Drott fick jag i den en ganska intressant spaning.

Förr i tiden var sexualitet till för att skaffa barn. Man behövde reglera den därför. Idag är det inte dess primära funktion för de flesta i vårt samhälle som har sex, men institutionerna hänger ändå kvar. Vi har förhållanden och äktenskap och sådana saker kvar. Förhållande och äktenskap är fortfarande de relationer som förväntas skänka oss trygghet och stabilitet. Men är det verkligen så? Verkar inte snarare förhållanden och äktenskap idag på ett direkt motsatt vis, dvs destabiliserande?

Den där seriemonogamin de flesta av oss begagnar; en i taget, gör slut på och släng, vänskap efteråt is optional men känslor är förbjudna är ju synnerligen destabiliserande. Den bygger instabila familjer med så kallade “skilsmässor” som gör att barnen måste flytta och inte längre får bo med sina föräldrar så som de gjort förut.

Sexuella kontrakt är inget stabilt sätt att bygga relationer på. Snarare är det idag det mest instabila sättet vi kan tänka oss för den sexuella normen där vi förväntas vara attraktiva för så många som möjligt är fullständigt i konflikt med den om monogamin.

Borde vi inte snarare hitta andra sätt att umgås? Borde det inte vara dags att hitta nya sätt att leva tillsammans med andra människor än de som grundar sig i sexualiteten? Borde vi inte vara smartare än så här?

Första gången jag gick i terapi frågade terapeuten mig väldigt allvarligt om jag hade kvar några gamla vänner från när jag var yngre. Hon sa att det var viktigt att ha band bakåt, och jag tror att det hon sa stämde.

Vi människor idag är rotlösa, förvirrade, världen förändras och vi hänger inte med. Vi klamrar oss fast i de där sexuella relationerna men blir bara trasigare och trasigare.

Och vet ni vad? Lösningen är inte att gå bakåt. Lösningen är inte att upprätthålla ett system som för längesedan både tappat sin legitimitet och funktion. Lösningen måste vara att tänka nytt.

Sexualitet är inte stabilt att bygga relationer på. Det var det bara så länge vi människor var direkt beroende rent fysiskt av partnern, så länge det var enda sättet att se till att barnen fick en stabil uppväxt. Men in dagens samhälle är det kasst.

Vi rycker upp människor med rötterna i relation efter relation som brister, vi slåss om barnen och använder dem som slagträn mot varandra samtidigt som vi har mage att kalla polyamori och relationsanarkism som konstigt eller rentav perverst.

Det borde vara tvärtom. Barn borde inte behöva växa upp i miljöer beroende av två föräldrar som med femtio procents risk kommer att gå skilda vägar. De borde växa upp med fler människor runt sig. De borde slippa den fruktansvärda stress och instabilitet som det sönderfallande samhälle för med sig. De borde slippa dagis och hämtning och stressade föräldrar som bråkar om disk och tvätt, de borde slippa utlämningen som sker när så få vuxna finns där i deras liv och de i stället klumpas ihop med andra lika stressade barn.

Vi kan inte gå bakåt. Vi kan inte ställa oss på barrikaderna och hoppas att familjen kommer att återupplivas. Det är dags att skapa nya familjer. Familjer bildade på mer stabila faktorer än att deras vuxna medlemmar ligger med varandra.

Varenda firmafest, varenda arbesplats, varenda förening, vartenda politiskt parti borde haja sambanden och när det till och med finns sidor för folk som vill vara otrogna är något fel i hela tänket kring sexualiteten. Hyckleriet vet inga gränser.

Det är dags att bygga nya normer. Det är dags att bygga runt sexualiteten och inte på den. För den är ingen byggsten värd namnet. Majoriteten av de som bygger relationer på den kan ju inte ens vara trogna.

Skaffa barn med kompisar, bo i kollektiv, uppfostra barn med syskon. Vad som helst som inte bygger på sex är ett bättre alternativ. Vi måste börja tänka på detta när vi bygger framtidens familjepolitik. Människor behöver hitta ett nytt sätt att skapa stabila relationer igen.

Detta är ett av alla de tänk jag tänker ta med mig när Genusmaffian ordnar sin familjepolitiska konferens i höst.

Update: Jag har fått mycket kommentarer efteråt om att jag skulle försöka göra sexualitet mindre komplicerat än det är, likt http://imgs.xkcd.com/comics/drama.png

Det är inte det jag försöker göra. Vad jag försöker göra är att hitta andra normer som kan vara mera stabila att bygga långsiktiga relationer på. Det är en annan sak. Sexualitet är extremt komplicerat. Det är ju också precis just därför människor borde lära sig att ta ansvar för den.

Min politiska ideologi – en reflektion

Friday, February 17th, 2012

Det här inlägget är en personlig reflektion kring vart jag står politiskt.

“Kapitalism” för mig är tvång. Ett tvång att under ett system som ingen kontrollerar “göra rätt för mig” för att några hjul ska snurra som alla bara anser ska snurra utan att de egentligen har någon aning om varför.

Jag har egentligen inga problem med ojämlikheten i det systemet. Jag har problem med tvånget i det. Jag har problem med att folk tror att det är det enda tänkbara, att vi går under om vi inte har tillväxt,om inte alla har jobb osv. Att de tänker innanför den box som det “kapitalistiska” systemet är.

Jag har enorma problem med att människor inte ens förstår att den värld de tar för given inte alls måste vara tagen för given.

Jag har synnerliga problem med att vi använder våra teknologiska landvinningar för att samla på oss pengar i stället för att använda dem för att slippa arbeta.

Jag har enorma problem med att människor slutar leka när de blir äldre, att de tappar fantasin, att de låser sig som hamstrar i ett hjul och springer runt, klär sig likadant, har samma intressen och förlorar förmågan att tänka.

Jag har problem med att människor agerar som maskiner i stället för att låta maskinerna vara maskiner. Jag ser det som slöseri med teknisk utveckling att vi inte leker mer, inte uppfinner mer, inte skapar mer.

Jag har problem med prestationsnormen i tänkandet och varandet i samhället. Jag har problem med att kultur måste generera pengar, med att skapande måste generera cred, eller vara en tävling. Varför kan det inte bara få vara ett självändamål?

Jag har problem med egoism och girighet som ideologi. För att det för människor bort från varandra.

Jag anser att vi människor i grunden är beroende av varandra, av allt levande på jorden. Att allt levande på jorden är beroende av allt annat levnande på jorden och att vi påverkar varandra oavsett vi vill eller inte. När vi skapat civilisation har vi helt enkelt bara glömt bort hur vi hör ihop.

Vi vet inte varför det kommer vatten ur kranen, varför kylskåpet fungerar, varifrån hudkrämen vi smörjer in ansiktet med kommer eller hur ont i händerna den som byggde plastförpackningen fick. Vi ser saken, men människan är frånvarande.

Vi talar om system. Stora kolosser. Som vi tror att vi förstår oss på och som vi mystifierar med samma självklarhet som att människor en gång trodde på näcken och älvorna. Samtidigt som folk mystifierar Den Osynliga Handen och Tillväxten är vi korkade nog att utropa att “Gud är död!”.

Vi tillber Mammon i stora tempel där vi köper saker vi inte behöver för att visa för våra grannar att vi är bättre än dem.

Vi föser in gamla och sjuka på hem där vi slipper se dem, vi sätter diagnos på oliktänkande och olikvarande i stället för att ta tillvara de erfarenheter en sjukdom och ett oliktänkande kan ge oss.

Vi talar om självförverkligande, men glömmer att i det ligger en ideologi som i grunden handlar om att konkurrera ut någon annan som hade samma dröm. Vi fostras till hjärndöda egoistiska narcissister utan kritiskt tänkande. Och kallar det “civilisation“.

Anledningen till att jag inte är t ex vänster eller feminist som bryr mig om lika lön för lika arbete är att jag inte för mitt liv kan se den där rikedomen, karriären eller eller coolheten som värd att sträva efter. Det är ju inget att ha. Så varför skrika om att få det där meningslösa?

Faktum är att när jag själv strävar efter de där värdena är när jag mår som sämst. För de är inte kompatibla med det jag som människa mår bra av. De är inte kompatibla med att vara mjuk. De är inte kompatibla med empati. De är inte kompatibla med att tänka efter. De är inte kompatibla med att leka. De är inte kompatibla med att älska.

Makt, karriär och social statusjakt är kompatibelt med att roffa, konkurrera, vara kortsiktig, vara tanklös, vara egoistisk och att se människor som medel inte som mål.

Qeruiem sa på vägen hem från piratläger i Örkelljunga att makt är ett missbruk. Jag håller med. Men jag skulle kunna gå ännu längre. Jag skulle vilja hävda att det gäller hela kittet; Statusjagandet, karriärismen, självförverkligandet är som en drog. Något man tror man måste ha och som man går under om man inte har. En socialt accepterad drog som hela ens omgivning går på.

Död, sjukdom, svaghet, tårar är något som idag tycks behöva övervinnas och bekämpas. Vi har inte tid med sådant. Vi måste skaffa sexpack, banta, köpa ny bil, köpa ny klänning, färga håret, jobba, hämta barnen på dagis, hålla oss uppdaterade så ingen tror vi ligger efter, köpa saker som gör grannen sotis.

Det var så jag funkade när jag satt i piratpartiets styrelse. Jag var hjärndöd och själsdöd, pragmatisk med makt och karriär och yta som självändamål. Ett typiskt monster likt alla andra monster med makt och karriär för ögonen. Och fullt medveten om att det var det jag gjorde. Fullt medveten om att jag hatade det livet, men oförmögen att lämna det. Vart skulle jag annars ta vägen? Vad skulle jag göra i stället?

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Hjärndöda fester som substitut för det som betydde något. Status som substitut för självkänsla. Karriär som substitut för brist på djupare vänskap. Varumärke med stämpel “hon är äkta” som substitut för att slippa vara mig själv. Mediaträning och PR-tänk för det var där jag fick göra något som liknade att skapa. Internpolitik, som den enda politik jag orkade driva för att mina politiska visioner var döda. Med partiet som självändamål och social tillhörighet.

När jag beter mig som majoriteten av människorna i samhället gör blir jag suicidal.

Jag tror på människors skapandekraft och vilja att samarbeta. Jag tror på människors förmåga att tänka och känna. Jag tror på människors förmåga att känna med varandra och allt levande på jorden även om det svindlar och gör ont. Jag tror på människors behov av djup samhörighet med varandra. Jag tror vi behöver hitta tillbaka till vetskapen om hur vi och allt levande hör ihop.

Jag tror på att dela på väldigt mycket saker som finns, för det finns så många saker vi inte alls behöver en var av. Borrmaskiner, bilar som står ensamma 80% av tiden och bara tar plats. Stegar, bakmaskiner, sådant som bara används då och då. Vi kan dela på saker i stället. Som bibliotek fast för saker.

Jag tror inte vi måste ha trettio klänningar och jeans var, jag tror vi kan ha bibliotek även för kläder.

Jag tror vi kan effektivisera våra transporter och vår produktion så att den ligger närmre där vi bor i stället för att köpa saker som kommer från andra sidan jordklotet. Jag tror på customiserad produktion tack vare förbättrad teknik och ser fram mot massproduktionens död.

Jag tror att det sätt att tänka som finns i fri programvarurörelsen är vägen framåt för en politik värd 2000-talet. Att göra saker för att ge bort dem, att bygga dem på inspiration och inte på tvång, att bygga dem för att man älskar att bygga och vill dela med sig. Jag kan inte se något vackrare eller mer hoppingivande politiskt än deltagarkulturen.

Here we made this, do you like it? Take it, it’s free. Free as in freedom we say, because we like to point out that the act of creating is the act of creating freedom.

Jag tror att alla människor har en uppgift på jorden, men det är inte det samma som att alla behöver ett lönearbete eller en yrkesroll att identifiera sig med. Snarare handlar det om att hitta varje människas unika plats och deras begåvningar.

Jag tror vi behöver bygga saker som håller längre sådär rent generellt, för att det där med miljöförstöring och tidshets är inte en så himla bra idé.

Jag tror på downshifting. Jobba mindre, köp mindre, ta det mera lugnt.

Jag tror på att ta tillvara den fantastiska möjlighet till vila som en rejäl förkylning ger i stället för att pumpa kroppen med penicillin och ge sig ut i jobbet några dagar senare.

Jag tror på ett immateriellt överflöd där kunskap och information är allas, och jag tror att vi måste bygga ett samhälle som kan hantera det.

Jag tror på hackerrörelsens förmåga att bygga den nya tidens politik, men jag tror denna hackerrörelse måste se utanför sig själv för att förstå sitt uppdrag.

Som videon nedan säger: “Vi behöver lära oss att se skillnad på våra behov och vår aptit, samt att se skillnad på den fantastiska potentialen i en människa och individualismens hybris.”

Ska jag definiera mig politisk så är jag grönlila. Jag älskar teknik och teknisk utveckling, för det gör att vi kan leka mera och få mer tid för relationer, skapande, dans, älskande, djupa diskussioner om livets mening och att ta hand om varandra. Och allt annat som vi tycker är kul och meningsfullt.

Jag tror på empati, förståelse och barmhärtighet som grunden för all politik. Inte på jämlikhet. Inte på individualismens “självförverkligande”. Men på en medvetenhet om att vi hör ihop. För det är faktiskt så. Rent biologiskt och naturvetenskapligt hör vi ihop med allt annat levande.