Att komma för nära

Jag har en bugg. Eller bugg och bugg, men ett särdrag i min personlighet. Jag går väldigt nära folk mentalt. Ställer frågor andra inte gör, kryper under skinnet, ser andras sår och det är först för ungefär ett år sedan som jag förstod att den där mentala närheten jag ofta söker med folk för många är hotfull.

Min värld är ju liksom allt det där som man inte får se. Osäkerhet, sår, vem någon är bakom masken. Jag är den som lägger pusslet om människan bakom imagen och identiteten.

Många förknippar det beteende jag har med ett sådant som man bara har med en respektive och jag får ofta befinna mig i något som liknar olycklig vänkärlek.

Jag romantiserar vänskap lika hårt som andra romantiserar kärlek. För mig är en vän något väldigt djupt, det tar lång tid innan någon verkligen blir en vän.

Jag kan bli häftigt platonskt förälskad. Tycka att en människa är fantastisk, vilja vara med den hela tiden, under det att det med andra långsamt byggs upp något. Jag claimar inte sällan vänner. Jag är tjejen som inte vuxit ifrån det här med att ha en bästis. Skillnaden nu för tiden är väl att jag kan ha några stycken, men oftast är en i ropet åt gången.

Jag bygger gärna asexuella vuxenfamiljer med människor som känner mig väl. Ibland kan det vara sex inblandat i dem också, men det har i så fall en mer undanskymd roll.

Men jag behövde alltså bli 38 år innan jag ens förstod att andra inte ser på vänskap på samma sätt som jag. För mig är en vän den som inte gör en illa, den som finns där och som man kan lita på. Vänner är såna man i princip kan tala med allt om och som man kan ringa mitt i natten. Jag har en stark lojalitet med mina vänner och massa outtalade tankar om vad en vän ska vara som jag aldrig funderat över att ifrågasätta.

Eftersom jag alltid tagit massa saker om vänner för givna som jag aldrig riktigt förstått att andra inte tar för givna har det blivit en del missförstånd i livet. Någon kanske inte alls förstod att den bröt min vänkod, för min vänkod var aldrig uttalad. Någon kanske inte alls förstod att jag förväntade mig stöd från den i en viss situation eller att jag var beredd att vara där för den personen mycket mer än den förväntade sig att jag skulle vara. Och någon förstod inte när jag försvann vad den hade brutit.

Jag känner mig lite blåst som insett det här så sent i livet. För jag fattade liksom inte att det här med mental närhet var så känsligt för folk. Jag fattade inte att de flesta inte hade lika hårda vänkoder som jag. Jag begrep inte att min bakomliggande ideologi om hur folk skulle vara krockade med majoritetens.

Vänskap är liksom inget människor talar om eller funderar över. Det är något som bara förväntas funka. Mental närhet är något som i de allra flesta fall förväntas delas med den man ligger med.

Majoriteten i samhället verkar sätta sexuella relationer först. De säger “jag var ju kär”, när de tar en väns respektive. För mig är sådant tänkande fullständigt förkastligt. Vänskap kan vara något stabilt och varaktigt, men den där fysiska sexuella attraktionen, den är föränderlig.

Mitt liv de senaste åren är byggt på vänskap. Jag har inte minst fått ett flertal nära vänner av hankön. När jag var yngre trodde jag sådana vänskaper var omöjliga för att det alltid skulle smyga sig in sex av nåt slag. Som om alla av motsatt kön skulle tända på varandra innerst inne. Det gör de ju knappast. Jag är glad att jag kom ur den villfarelsen.

De där vännerna av hankön är lite som pojkvänner fast utan sex. Sjukt mycket mer stabilt, med liknande funktioner utan det bök som sexuella spänningar för med sig. Trodde aldrig jag skulle trivas med det, men det är faktiskt väldigt trevligt.

De som blir mina vänner på sikt är alltid de som tillåter att jag går nära. De andra kommer falla bort på ett eller annat sätt. Jag är mycket selektiv och kräsen överlag, men det är jag vad gäller allt i livet.

Men det här med att släppa folk nära och att gå andra nära. Människor idag är ofta rädda för intimitet. Många människor t ex är sådana att de har sex först och sen kelar de efteråt. Så funkar inte jag, då känner jag mig bara halv. Många bygger sina relationer utåt, visar upp sin respektive snarare än att ha intimitet. De jag visat upp mest stolt har jag ofta varit minst kär i. Många är rädda för ömhet. Många är rädda för att man ska se de där såren de har inom sig. För mig är det det där som är intressant. Det är det som är själva människan, det är det som får mig att tycka om någon.

Update: Efter kommentar av Christer Jansson här kan tilläggas att vänskap ofta tål mera, för att man kan prata om det som gick snett. Men eftersom majoriteten inte så ofta vill prata om saker som gör ont så blir det lätt komplicerat och så är man där igen. Jag vill ofta prata om allt. Alla vill inte det.

****************
Det här blogginlägget hade aldrig skrivits om det inte hade varit för Sol som jag diskuterat sånt här med så huvudet nästan ramlat av för ett år sen. Det blev nog oerhört rörigt och spridda tankar. Återigen bara en sån där tänkahögtpost.

Tags: ,

5 Responses to “Att komma för nära”

  1. Christer Says:

    Du menade nog inte något annat än det jag ska skriva nu, men för mig är vänskap också något som tål en dålig dag eller två.

    Man sårar sina vänner ibland, oftast oavsiktligt men någon gång kan man härskna till och göra det avsiktligt också. Och man såras av vänner ibland. I AFK-världen tror jag de flesta anser att det är en naturlig del av en nära vänskap, men online är jag mer rädd för att såra. Kanske för att man tror att det är så enkelt för en online-kompis att helt enkelt vända ryggen åt en för all framtid. Och det kanske det är också.

    Kanske kan det också vara så att en tänker sig för bättre, åtminstone i vänners lag, när en egentligen har all tid i världen att formulera sina svar.

    Nå lite löst svammel där från en tlött snel hest.

  2. klara Says:

    True story, jag menade nåt annat. Man kan prata med vänner, det är poängen ^^ Alltså kan man reda ut när man sårats ^^ Förutsatt att vännen klarar av den nära relationen. Och då är vi där i grundtesen igen, att människor är rädda för intimitet :D

  3. Henrik Brändén Says:

    Francesco Alberoni har skrivit en hel del både mer och mindre klokt om nära relationer, och en av hans iakttagelser, som stämmer med mina erfarenheter, är att vänskap är “kornformig”, att den till skillnad från förälskelse inte har behov av en absolut kontinuitet i tiden. Jag möter en vän. Vi umgås intensivt och nära och har ett fantastiskt utbyte av varandra i två timmar eller två dagar. Sedan kommer annat emellan och vi är borta från varandra i två timmar, två dagar eller två år. Sedan träffas vi igen, och fortsätter precis där vi slutat. Utan att man upplevt den mellanliggande tiden som något stort problem.

  4. ba Says:

    <3

  5. jakob Says:

    Tack för ett intressant inlägg, jag känner igen mycket av det du skriver! För mig har vänskap alltid vara en nära realtion. Man hade en “bästa vän” när man var liten, och det har för mig inte försvunnit. Men det verkar som att tiden för “bästisar” har passerat, och man känner sig ibland tvungen att hålla ett, för en själv, onaturligt avstånd till vänner för att relationen ska bli acceptabel.

Leave a Reply