Det paranoida piratpartiet

Under mina mest aktiva år i pirapartiet kunde jag ofta konstatera; jag har aldrig träffat så här mycket mjuka killar. Aldrig träffat så många med diagnoser, så många som varit deprimerade, utbrända, bipolära, känsliga osv.

Uppsjön av trasiga killar i piratpartiet är enorm. Och jag som ofta fick se det där på nära håll upptäckte gång på gång hur lika historier de hade, men hur de trodde att deras historia var annorlunda, att ingen skulle förstå. Ensamma.

Så många gånger ville jag kicka igång mansnätverk i partiet. För jag märkte hur det där med trasigheten hörde ihop med något annat; internkonflikterna.

Internt tog nämligen männniskor i partiet som mådde dåligt ut det hela på varandra. Gjorde politik av interna konflikter. Internt vågade ingen be någon annan om hjälp för i grunden var folk paranoida och trodde andra människor var onda.
Det finns ingen hejd på maktparanoian i piratpartiet.

Men hur konstigt är det egentligen i ett parti där 90% av de aktiva var mobbade i skolan? Hur konstigt är det att pirater är foliehattar med diagnoser som inte vågar be varandra om hjälp? Eller som inte vågar visa svaghet för andra människor, för de tror att människor i grunden är elaka.

Pirater försöker alltid klara allting själva, hela tiden. Trots allt tal om kollaboration så litar vi extremt lite på varandra. Jag minns hur det var när jag skulle anordna Almedalen 2009, trots att jag gick på knäna redan innan bad jag ingen om hjälp. Jag ville inte lasta någon annan. Jag hade snappat upp att det är såhär det går till i partiet, att vi hela tiden var tvungna att bevisa att vi klarade allt, det räckte aldrig med en liten del. Det blev givetvis mängder av fel i arrangemanget. Båtar bokades på fel håll, jag glömde köpa biljett till Christian (som med förlov måste sägas ändå var det årets huvudperson, men just när jag satt med alla biljetter kunde jag bara känna “jag har glömt nån”. En lagom paranoid hjärna kunde förstås uppfattat det som att jag gjorde det med flit. Nu tror jag ingen trodde det, men liknande saker har hänt då folk har dragit den typen av slutsatser.

Och sen när jag inte bett om hjälp fick jag skäll för det.

Men vi har inte en kultur där vi ber varandra om hjälp. Vi har en kultur där två människor bokar varsitt boende åt en person på samma event för de litar inte på att någon annan ska göra sitt jobb. Jag var ju själv likadan på andra sidan när andra sprang för fort eller inte bad om hjälp – skällde. Jag var inte mer ett offer än någon annan, men jag kände mig märkligt nog alltid lika mycket som ett offer som alla andra gjorde i partiet. Offermentaliteten gick från längst ner i partiet till högst upp i toppen. Alla tycker synd om sig själva. Mindrevärdeskomplexen formligen stänkte.

I piratpartiet försöker vi kontrollera varandra. Hela tiden, för det är vad paranoida människor gör, försöker kontrollera. Men ledarna springer iväg och de verkliga ledarna får sopa upp efteråt. Utan att få tack, för eftersom vi inte litar på varandra var ju det där som gjordes för att hjälpa någon givetvis gjort av ren elakhet.

Jag har lärt mig under min tid i piratpartiet att inte lita på någon. Alla väljer sig själva först, ingen kommer att se just mitt arbete för alla har fullt sjå med att be om bekräftelse för det de gör i stället.
För 90% av de aktiva i piratpartiet är före detta mobbade som vill ha revansch och kräver upprättelse. Och vägrar erkänna att det är det de egentligen gör. Så kräver vi den upprättelsen – av varandra.

Utöver detta har pirater inte lärt sig delegera. Och när de väl gör det tror de att delegation innebär att “någon annan ska göra jobbet åt mig och den ska vara självgående”. Nej, det innebär att den som delegerat fortfarande har ansvar. Det tar längre tid, men det är enda sättet att lära upp nya aktivister – mentorskap.

Och trots detta tror vi att vi ska kunna sitta i politiska församlingar och besluta över andra.

Människor kräver att andra ska lita på dem, men litar inte själva tillbaka. Misstag tillåts inte för att vetskapen om att misstag som begås alltid kräver curling som ingen får tack för gör att aktivister bränns ut och pensioneras på nolltid. Kontinuiteten saknas för alla springer på sina egna bollar, omedvetna om hur deras boll påverkar helheten i någon slags missförstånd av Darwin där den som överlever är den starkaste.

Men det är fel; den som kan samarbeta är den som överlever. Och samarbeta kan man inte göra utan tillit. Och tillit kan man inte bygga utan att släppa kontrollen. Och släppa kontrollen kan man inte göra om man är paranoid.

Ett piratparti som fortsätter bygga på det här viset borde inte sitta i en politisk församling.

Jag tror majoriteten av oss som tystnat och tröttnat och pensionerats inte orkar med hårdheten. Flera av dem som satt i styrelsen hoppade av just därför. De orkade inte, det gjorde för ont.*

Och bland all paranoia och tro på en ond hård värld som man matar sig med försvinner empatin för den värld man tänker sig att man ska förändra. I allt fokus på övervakning försvinner frågan om: Varför uppstår övervakningen?

När svaret finns precis framför näsan: övervakning uppstår av exakt samma anledning som att du inte kan lita på att människor är lika sårbara som du. Övervakning uppstår ur brist på tillit och respekt för varandra. Övervakning kan aldrig övervakas bort. Att övervaka övervakarna hjälper inte, det skapar bara ännu mera paranoia. Det man sår får man skörda. Politiker är också människor, de måste också få ha integritet.

Man kan inte bomba fram fred, man kan inte tvinga fram kärlek och man kan inte kontrollera bort övervakning. Man kan inte manipulera bort manipulation.

Jag vet med mig att jag är en rädd och liten människa. Så jag läser inte gammelmedia, knappt ens microbloggar eller bloggar längre. Jag vet att jag mår dåligt av det.

Jag vet väldigt sällan vad som är “på gång” i världen, eller ens i piratvärlden. Jag läser inte på om Acta, jag läser inte om datalagringsdirektivet.

Många skulle kunna hävda att jag “blundar”. Men vad jag gör är något annat. Jag väljer mina intryck, för jag vet hur de påverkar mig. Om jag väljer att grotta ner i det svarta och mörka blir jag svart och mörk. Om jag väljer att se det ljusa och vackra blir jag ljus och vacker.

Jag har det sista året försökt fokusera på lösningar. Jag har försökt fokusera bort från paranoia och bygga tillit. Den där tilliten som förstörts i det parti som beter sig precis som de vi kritiserar.

Jag vill inte vara hård och kall. Jag vill inte vara manipulativ och paranoid. För jag vill inte ha ett sådant samhälle.

Mitt problem med övervakning är inte att jag är rädd för kamerorna eller för vad staten ska göra med mig. Det är inte otroligt att jag redan varit övervakad under min tid kring utomparlamentarisk vänster. Mitt problem är den mentalitet och den hårdhet och kärlekslöshet vi bygger i samhället.

Jag kommer in i piratperspektiv från ett mjukt håll. Den arbetslivserfarenhet jag har är från kvinnodominerad offentlig sektor. Den erfarenhet jag haft av samhället de sista tio åren är en erfarenhet nerifrån.

Jag vet själv hur det är att vara anhållen, inlåst i en cell och förhörd av polisen, vet hur det är att sova under de gula filtarna när ingen vet var jag befinner mig. Jag vet hur det är att sitta på rättegång.

Jag vet hur det är att vara konkret beroende av andra människors hjälp för att jag ska överleva, att behöva hjälp med mat, tvätt och städ, det där som “alla andra” kan. Jag vet vilken utsatthet det är när de som ska hjälpa en inte förstår hur man fungerar och försöker få en att fungera på deras sätt i stället.

Jag vet hur det är att aktivt tvingas göra saker jag inte kan för någon har bestämt att jag ska kunna dem. För i en standardiserad kontrollerad värld är alla likadana och ska behandlas på samma sätt.

Jag vet hur det är att jobba på två av landets mest utskällda arbetsplatser: CSN och Försäkringskassan. Jag vet hur det är att dödsvaka på äldreboende.

Jag vet hur det är att få hjälpa kvinnorna i offentlig sektor att lära sig det nya datasystemet de har påtvingats uppifrån. Jag förstår att de hatar teknik.

Jag vet hur det är att harva runt i sjukvården för att få rätt vård. Jag vet hur det är att gå på socialbidrag och leva på försäkringskassan.

Men jag kände också den andra sidan; chefen på CSN och försäkringskassan, försäkringsläkaren, min mor var biträdande sjukhusdirektör, kompisen jag skulle på fest på när jag var inlåst i cellen var jurist. Jag kände alltid båda sidorna. Politikerna som blev hotade och människorna som hotade dem, socionomen och den som behövde socialbidrag, psykiatern och de som behövde hjälp.

Det gör något med en. Med ens perspektiv på mänskligheten. Jag kunde förklara för studenten hur det var att jobba på CSN och jag kunde förklara för den som jobbade på CSN hur det var att vara student. Och jag har lärt mig att världen sällan är så ond som folk tror. Det är dock misär överallt för att människor vägrar prata med varandra. För att de vägrar förstå motsatta sidans situation. För att de är för stressade för att hinna tänka efter.

Det jag önskar att folk lärde sig att kontrollera bättre är sina egna impulser att göra andra illa. Och det jag skulle önska att vi försökte kontrollera lite mindre är varandra.

Där någonstans är jag tillbaka där jag började. Svagheterna vi inte visar varandra för att vi är rädda, hjälpen vi inte vågar be om för att vi är rädda för att tränga oss på, avsikterna som sällan är onda utan oftast mest bara alltför impulsiva och ogenomtänkta.

Om vi har de här perspektiven i det större hela har vi en kompass. För mig är det den här kompassen humanistmotionen handlar om, det är den kompassen jag har i bakhuvudet när jag bygger min del i UP Jönköping som har en motion till UPkongressen om långsiktighet i stället för övervakning. Det är det perspektiv som ligger i botten för Kunskap Kommunikation Kontroll. Det är det som ligger bakom mitt engagemang för basinkomst och för fri programvara.

Do not be afraid of what you believe – be afraid of not believing
Do not be afraid of what you hope – be afraid of not hoping
Do not be afraid of what you love – be afraid of not loving

* För mig var det inte så, jag hoppade av pga dåligt självförtroende och en konstant rädsla för att inte räcka till och inte bli omvald om jag skulle vilja kandidera igen. Jag hoppade däremot av min valberedningskandidatur för att jag inte mer ville fokusera på makt och kontroll. För att jag inte ville vara den som valde och valde bort människor. För att jag inte ville vara den som manipulerade. Ville inte vara den som gjorde illa.

*******************
Disclaimer: för den som tror att jag säger att alla i piratpartiet har någon form av diagnos så är inte så fallet. Det är vanligare än i samhället utanför partiet. Som sig bör eftersom den immateriella revolutionen premierar diversitet.

Tags: , , , , , , ,

17 Responses to “Det paranoida piratpartiet”

  1. Sysadmin Says:

    Välskrivet och tänkvärt. Jag blir lite ledsen när jag ser “mitt” parti beskrivas så här. Jag har ju aldrig sett den biten, bara varit aktivist och valsedelsutdelare.

  2. klara Says:

    Sysadmin: Tack. Jag förstår den känslan. Och att du aldrig sett den biten ska du vara glad för. Jag tvekade på att publicera inlägget just för att inte nedslå de som sluppit se det här, men kände att det var dags att få ord på vad jag upplevde de där åren. Jag befann mig i partitoppen, i kärnan. Det ser nog lite annorlunda ut där.

    För övrigt: att vara aktivist och valsedelsutdelare är inte “bara”, det är jätteviktigt jobb som jag själv suger på :)

  3. Mycket läsvärt – klara » Det paranoida piratpartiet | The Anchor Wall Daily Says:

    […] klara » Det paranoida piratpartiet. […]

  4. Sysadmin Says:

    Jag menade förstås inte något nedvärderande i “bara”, mer att jag inte suttit på insidan, i smeten… :)

    Jag tycker inte att du ska tveka för att posta svåra saker. Om ingen gör det så lär vi oss inget.

  5. klara Says:

    Sysadmin: ah, jag förstår, bra det :)

    Kanske man inte ska tveka, men inte alltid folk har kapacitet att ta in saker som gör ont. Och i vissa fall riskerar man då att göra mer skada än nytta så det är en svår balansgång. Men tack :)

  6. JP Says:

    Är det verkligen såhär nu? Tycker det låter mer som PP 2010… känner inte riktigt igen mig :/

  7. Adam Eltér Says:

    Jag vet inte om jag håller med dig. Däremot vet jag att jag inte vill hålla med dig. Jag har alltid upplevt piratpartister som trevliga, öppna, intelligenta människor. Människor som gärna samarbetar. Men jag känner också igen den delen du beskriver, svårigheten att ta hjälp folk – jag är själv sån. Jag vet inte riktigt vad man kan göra åt det här faktiskt…

  8. Christer Says:

    Tänk vad jag är klok utan att fatta själv hur klok jag är.

    Vi ska alla vara snela hestar. Det är ju det jag säger. Så fattar jag inte vad det betyder.

    Nu förstår jag det lite bättre. Tack, du är klockren!

  9. emma Says:

    Själv sitter jag här och funderar på hur jag ska kunna nyansera det hela – som framstår vara extremt problematiskt (och är antagligen för vissa, eftersom det är deras personliga upplevelser, kanske inte säkert att de som strävar ens är i närheten av att behandla sina kamrater), men kan få fram nåt vettigt eftersom jag då riskerar framstå kall och hård. Fint.

  10. Jörgen L Says:

    Väldigt kloka Klara-observationer som så ofta.

    Det ligger väldigt mycket i det där, men är inte _bara_ sådär, det finns mycket värme och välvilja, och en genuin _önskan_ om att göra saker tillsammans också. Men det finns en ovana vid att göra saker genuint tillsammans, för som du säger, det finns många som i sin kärna fortfarande är ensamma och ganska högpresterande nördar som vant sig vid att ska det bli nåt gjort så är det lika bra man fixar det själv. Jag tror att det kan bli bättre med tiden, speciellt på de ställen där det bildas föreningar, för det ger träning i att samarbeta “på riktigt”, inte bara att göra var sin sak parallellt, och då kanske det med tiden visar sig att man faktiskt kan lita till att det blir saker gjorda även om man inte gör allt själv och att man kan låta andra göra saker och växa.

    Istället för att vi bara är en samling av individuella prestationer som varje gång börjar från botten av backen, så hoppas jag att vi kan bli lite mera en kontinuerlig rörelse där olika personer hjälper till att dra lasset framåt var sin liten bit uppför backen. Men för det så behövs det flera inblandade som lär sig att det viktiga är inte hur långt eller snabbt man drar, utan att man oavsett hur lite man dragit, är det viktigast att man kan lämna över lasset till nästa så att det inte rullar ner för backen igen.

  11. E-mannen Says:

    Våga be om hjälp att lära dig länka, din länk till Christian funkar inte.

    ;-)

  12. klara Says:

    Christer: Det har du rätt i! Vi ska alla vara snela hestar!

    Adam: Båda sidorna finns. Jag har tidigare ofta bloggat om framsidan, dvs värmen mellan pirater. Nu tog jag baksidan.

    JP: Posten är i mångt och mycket skriven i retrospekt. Det tar tid att bearbeta intryck i efterhand. Alla kommer inte alltid att känna igen sig. Det här är bara min bild.

  13. klara Says:

    E-mannen: Thanks! Ska fixa :)

  14. klara Says:

    Jörgen: Ja, jag försöker inte vara heltäckande, jag observerar tendenser/stämningar/dragningar och läser av dem. Väldigt ofta finns två helt motstridiga tendenser parallellt. Jag skrev ett blogginlägg om det i morse som jag inte publicerat. Dagens blogginlägg skrev jag för ungefär en vecka sedan. Jag funderade på att lägga in en disclaimer i början om att det är just tendenser, men det förstörde den litterära kvalitéten. However: det jag beskriver är givetvis också tendenser i en destabiliserad tidsålder och går även utanför partiet.

  15. Henrik Brändén Says:

    Att läsa ditt inlägg kändes konstigt, för å ena sidan är det så mycket jag inte känner igen från det senaste året då jag arbetat aktivt, och å andar sidan så mycket av sådant jag upplevt som egendomligheter som blev förklarade. Vilket väl sammantaget betyder att jag kan ha rimliga skäl att tro att det arbetsklimat du tecknat håller på att förändra sig till det bättre …

  16. Anon Says:

    Vadå trasiga ?

  17. Mårten Says:

    Jag tror du överdriver betydelsen av personliga faktorer. Som jag ser det präglades 2009-2010 av strider framförallt för att vi var en grupp med blandade bakgrunder och oenighet om en hel del metaregler. En mer uniform grupp skulle kanske kunnat falla tillbaka på gemensamma erfarenheter av hur man fattar beslut, men det är inte säkert. Ett stort problem var också att eftersom partiet 2009 tog mandat för första gången var en mängd beslut inte fattade och det saknades tradition av hur de skulle fattas. Vad som hade behövts var beslut innan valsedlarna för 2009 års val sattes om hur beslut efter valet skulle fattas.

    Piratpartiet har nu en bättre grund att arbeta på, eftersom man i högre grad vet vilka beslut som behöver tas när. Besluten förra året inför 2014 är framåtsyftande och ger ett bättre läge så att konflikter kan handla om vilket beslut som ska fattas, inte hur det ska fattas. Lokalavdelningarna ger bättre möjligheter att arbeta ihop sig lokalt och etablera former inför 2014. Med det sagt, så tror jag ändå 2014-15 blir konfliktfyllda år. Eller jag hoppas det, för det innebär att man tagit mandat, och mandat kommer leda till konflikter för att det finns oförutsedda beslut som behöver tas.

Leave a Reply