Archive for April, 2012

Att släppa människor nära

Monday, April 23rd, 2012

Det är konstigt med mig. Människor tror så ofta de känner mig för att jag är öppen om mig själv och kan tala om känslor. De tror jag är stark.

Jag verkar kanske extrovert och utåtriktad. Jag har alltid haft en bild av mig själv som en sådan när jag var yngre. Men jag var ju aldrig det. Egentligen.

Det är en enorm skillnad i utstrålning på den som är introvert och den som är extrovert. Bara kolla här:

Hennes utstrålning är sanslös. Och jag slår vad om att hon älskar att stå på scenen. Numera. Men kolla den flickaktiga blygheten bakom. Det är den som gör hela utstrålningen.

Jag var alltid en sån flicka som älskade scenen när jag var yngre. När jag blev äldre lärde jag mig att jag hade drag som liknade ståuppare. Dråplig och charmig och kunde med lätthet underhålla ett långbord på en tråkig fest så folk blev glada. Men…

När festen fick lite mindre grupper och man skulle mingla satt jag där tyst, visste inte vad jag skulle säga. Och jag tänkte alltid att nu tycker de säkert jag är otrevlig och odräglig för jag var ju så självsäker nyss.

Det dröjde så oändligt många år innan jag insåg att jag var introvert, inte extrovert. Att jag faktiskt var blyg. Att jag faktiskt är blyg. Och att jag så ofta missförstås.

Utstrålningen. Jag har den så fort jag känner mig trygg. Men är jag otrygg så funkar det inte.

Så jag är introvert i grunden. Väldigt introvert till och med.

Att släppa människor nära för mig tar tid. Att lära känna mig tar tid. Flera år. Och dom som kommer nära mig till slut är få.

Jag har ett enormt behov av integritet och jag vill ha det så.

Är jag förälskad tar jag ännu längre tid på mig än vid vänskap. Mina känslor vaknar långsamt och dör lika långsamt. Ju äldre jag blivit ju tydligare är det där.

Människor brukar ofta fråga mig hur jag kan lägga sådan energi på känslor utan att “få ut något av det”. Ju äldre jag blivit ju mindre förstår jag det resonemanget. Saker måste få ta den tid de tar.

Some things a girl should never rush
Cause If you do you hurt yourself

Förr i tiden har jag rusat. Rusat när killar haft mer bråttom än jag, rusat fast jag inte varit redo. Med resultatet att det blivit kortvarigt.

Jag har börjat inse att om en människa inte kan vänta på mig den tid det tar för mig ska den inte ha mig. Det gäller förälskelser, det gäller vänskap. Och att de vänner som tagit tid för mig att lära känna är de jag värderar högst i efterhand. Detta med att släppa människor under huden är inget man ska ta lätt på.

När saker funkar som de ska fungerar jag så här:

Och när man får vara sådär på riktigt riktigt, då är det häftigt. För den där rädslan som infinner sig när någon kryper under huden och man inte ens vågar möta människans blick, wow vad häftigt det är. Jag kommer nog aldrig växa ifrån småflicksbeteendet. Det blir tvärtom starkare och starkare ju äldre jag blir.

Och jag gillar när killar är likadana, även om jag har svårt att hantera det rent könsstereotypt.

Att vara svårfångad och att vara hal. Vissa spelar det, andra är det. Jag börjar tycka att det är fina egenskaper. Det handlar om att man inte vill ge sig själv innan man faktiskt vet om man vill ge sig själv.

Jag har aldrig sett mig som en människa som har svårt att släppa andra nära. Men ser jag tillbaka på mitt liv har jag alltid varit sådan. Ända sen de dagar då min vän märkte att jag blir generad när man talar om Gud.

Det man gömmer längst därinne i sig själv, det ger man helt enkelt inte till vem som helst. För den som får det behöver kunna ta emot det.

Att leka med andras känslor?

Monday, April 2nd, 2012

Jag har funderat på ett koncept de senaste dagarna. Nämligen det som kallas för att “leka med andras känslor”. Vad går det egentligen ut på?

Själva lekandet med andras känslor kan inte finnas om man inte förväntar sig att ett visst beteende ska leda till en viss sak?

Men är det verkligen så?

Om jag kysser någon, måste jag då automatiskt göra mer? Är det inte en ganska märklig syn på lust? Att den liksom skulle vara kontraktsbaserad. För börjar jag kyssa någon, inte vet jag då om jag kommer vilja ligga med den. Varför skulle jag veta det? Jag vill ju få ut något av det som händer när det händer?

Jag har kommit att landa i att allt jag gör behöver vara kärlek, just där och just då. Men det är inte detsamma som att ge löften om vad som kommer sen. För hur skulle jag kunna villkora min förälskelse, eller min lust?

Hur skulle jag kunna veta en dag vad jag kommer känna nästa? Hur ska jag veta ena dagen vad jag har lust med om två veckor? Lust är ju lust. Det krävs lust för att känna lust och finns inte lust så finns inte lust.

Nu menar jag inte att players inte finns, det är klart de finns, men i de allra flesta fall handlar playande om helt andra saker. Som rädsla för att komma andra nära, som oförmåga att connecta till de man är med. Som att vara lite för impulsiv och ångra sig och inte kunna stå för att det man gjorde var just en impuls.

Playande är liksom ett för stort koncept som innefattar så otroligt mycket olika saker. Precis som romantisk kärlek innebär det massa antaganden i stället för att bygga på individuell kommunikation mellan parterna.

Så fort jag gjort något med någon kommer jag alltid med feedback. Inte sällan under tiden, men alltid efteråt. Säger alltid något om något, kommer med konstruktiv kritik, säger om jag vill göra om något.

Det har aldrig slagit mig att det skulle vara ett udda beteende.

Det är ju så man får det bra?

Att “leka med andras känslor” är alltså något väldigt annorlunda än att faktiskt leka med andras känslor. För det är inte känslorna man leker med. Man bryter bara mot osynliga kontrakt, kontrakt man inte byggt upp tillsammans utan som tas för givna för att det är så “alla andra gör“.

Det ligger farligt nära att neka människor rätten att säga nej.