18 år – en stilstudie i vad en inte säger till en 22-åring som söker jobb

Jag var 22 år.

“Antagningskonferensen har beslutat att avråda dig från att bli präst”.

Jag som i min enfald trodde att det var antagningskonferensen som bestämde huruvida jag skulle få bli präst eller ej tyckte förvisso att detta var en något märklig formulering. Men märkligare var det som sedan kom.

Sa du “psykiskt instabil”?

Sa du att jag “verkar splittrad”?.

Jag var 22 år. Jag trodde jag hade en livsväg utstakad framför mig. Jag trodde jag hade en kallelse att följa. Jag trodde det här var min uppgift.

Var jag omogen? Ja givetvis, men säg den 22-åring som är klar över sig själv.

Ni som läser det här idag vet att jag inte är särdeles mentalt stabil. Men på den här tiden, hur var det då?

Well; det står om inlägget här.

1. Jag var slarvig. Jag hade svårt att hantera papper. Jag hade svårt att passa tider.

Vi kan anse att detta skulle vara försvårande i en gärning som präst, det håller jag helt med om. Men var detta vad de talade om? Nej.

2. Jag var mot att kvinnoprästmotståndare skulle prästvigas.

Jag skulle inte ha samma åsikt idag, men på den tiden hade jag denna väldigt välmurade feministiska åsikt som satt som berget i mig. Jämlikhet var helt enkelt en viktig fråga. De som var mot kvinnliga präster var förstås också samma män som var mot homosexualitet. Att deras kvinnosyn i övrigt var extremt patriarkal vet jag att många ville glömma, men till skillnad från min omgivning läste jag kvinnoprästmotståndarnas skrifter och visste vad de stod för. Jag satt även i personliga samtal med flera av dem. Vilket för oss in på:

3. Jag fick kvinnoprästmotstånd som specialintresse. Jag läste allt som jag kom över om ämnet. Jag talade med människor om ämnet, jag upprörde min omvärld med det ämne ingen vågade tala om. Och jag var – precis som jag alltid är när jag har ett specialintresse – jävligt jobbig.

4. Jag skrev ett fruktansvärt korkat personligt brev om varför jag ville bli präst. Vad jag gjorde:
Vi skulle skriva ett personligt brev om varför vi ville bli präster. Jag tänkte att om jag skrev i mitt personliga brev att jag blivit skadad av kvinnoprästmotståndet skulle folk vakna upp och ta det på allvar. Kort sagt; jag gjorde mig själv till ett nutcase för att göra en politisk poäng i ett forum där jag i princip skulle beskrivit vilken fantastisk människa jag är, inte försökt göra politiska poänger. Då jag förvisso var skadad av kvinnoprästmotståndet var det inte hälften så illa för mig personligen som mitt specialintresse för ämnet och min politiska aversion för kvinnoprästmotstånd kunde göra gällande.

5. Jag var en lite blyg person. Jag var inte proffs på kallprat, jag gömde mig ibland bakom mitt hår när jag var blyg. Jag gillade inte ögonkontakt.

Kort sagt; jag var autistisk och dampig. Jag var inte borderline. Jag var inte deprimerad. Jag var inte mentalt instabil. Jag var dålig på sociala koder och att hålla i ordning på saker rent praktiskt.

Allt detta skulle i sig själv räckt för att konstatera att jag skulle få problem med att bli präst. Men det är inte det samma som att vara splittrad. Det är inte det samma som att vara psykiskt instabil. Det är endast att vara annorlunda.

4 Responses to “18 år – en stilstudie i vad en inte säger till en 22-åring som söker jobb”

  1. Isak Gerson Says:

    Får kvinnoprästmotståndare prästvigas?

  2. klara Says:

    Vet ärligt talat inte hur det är nu längre, men på den tiden fick de. Och i vårt stift var de många.

  3. Anders H. Says:

    Slås av några sådana här råd som man fått själv ibland, men som man inte riktigt kunna förstå och ta in förrän kanske långt senare. Intressanta reflektioner hursomhelst!

  4. klara Says:

    Tack 🙂

Leave a Reply