Jag har läst färdigt Allt Mitt Är Ditt samt Kampen om Kunskapen under min semester. Två oerhört intressanta böcker som talar om de nya politiska skiljelinjerna som vuxit fram.

I Söderbergs bok slås jag av vänsterns närmast religiösa vilja att underordna alla andra konflikter under Arbete och Kapital. Jag får instintinktivt utslag av den typen av förklaringsmodeller idag.

Jag har instinktivt känt ett slags dragning till det tidiga Miljöpartiet så länge jag kan minnas. Det var något med småskaligheten, att se bortom höger och vänster som lockade mig. Det var att man försökte bygga något helt nytt. Ibland såg jag samma tendenser inom Kristna socialdemokraters Ungdomsråd där jag satt i styrelsen några år på 90-talet. Och inte minst inom kyrkorna och deras engagemang med befrielseteologi fanns en annan berättelse. En inte fullt så svartvit, en lite annorlunda.

Ändå känns det som ganska typiskt att jag på 90-talet föll för den mest exkluderande, svartvita analysen av dem alla – radikalfeminismen. I ärlighetens namn var det nog det vackra teoribygget som lockade mig. Tanken på att en sak skulle vara orsak till alla andra problem i världen är både enkel, lättförståelig och ett underbart tillfälle för den som vill göra analyser. När svaret alltid är givet kan man leta sig fram till de mest sökta förklaringar. Således ville jag rädda världen genom att införa en ny sexuell praxis.

Exemplet kan låta halsbrytande och närmast komiskt. Men det är samma ofrivilliga komik som gömmer sig i Allt Mitt Är Ditt när Johan Söderberg till varje pris vill få konflikten om immaterialrätten till en fråga om höger och vänster. Det är samma berättelse om att hela världen måste inordnas under endast en konflikt för att bli begriplig.

Enligt Kate Millett och Sexual Politics var det kön. Alla andra former av förtryck sprang ur frågan om kön. Enligt socialisterna är det kapital. Alla andra former av förtryck springer ur frågan om vem som äger naturtillgångarna.

Med en berättelse om arbete och kapital ter sig TPB tandlöst. Och med tanke på bakgrunden i den svenska piratrörelsen så är det inte heller så konstigt om man anser att högern idag har lagt beslag på frågan om immaterialrätten. Men är det så enkelt då?

Konflikten mellan arbete och kapital är faktiskt inte applicerbar på allt. Det är inte heller den om kön. Eller ras. Eller heterosexualism, eller ableism, eller vilken-annan-konflikt-som-försöker-ta-patent-på-alla-upptänkliga-frågeställningar-som-dyker-upp.

Ingen konflikt grundlägger alla andra. Varje ny konfliktyta har sin egen berättelse, sina egna teorier, sina egna problem och medföljande frågeställningar.

Detta inlägg skrevs för tre dygn sedan. Inte fått ihop mer. Insåg att det kanske kan räcka så här och trycker helt enkelt på publicera i stället. Det behöver ju inte vara perfekt liksom. Semestern har onekligen lett till nya politiska uppvaknanden och jag förmodar att det kommer att synas ordentligt på bloggen under hösten.

Passar dock på att länka två inlägg av kanske femtio jag läst senaste dagarna med relevans för debatten om kapitalism: Det första är Copyriot och det andra Christopher Kullenberg.

Hela samhället kommer att förändras med den politik vi i Piratpartiet föreslår. Det är upp till oss att göra det begripligt. Jag tycker vi gott kan börja svara på ett helt nytt sätt när vi får frågor vi inte tar ställning i. För sanningen är att våra frågor påverkar precis hela samhället och det är upp till oss att svara på hur.

Nu ska jag faktiskt erkänna att jag ännu inte är tillräckligt insatt, jag vill bara ge folk en tankeställare och ett redskap att bygga vidare på.

- Hur ser ni på jordbrukspolitiken?
- Piratpartiets politik kommer förändra jordbrukspolitiken på sikt då patenten försvinner. Vi ser nu hur Monsanto tar patent på …. (här har vi världens chans att prata om Monsanto och om hur vår politik skulle förändra jordbruket!)

- Hur ser ni på frågan om vården?
- Om man inom offentlig verksamhet använder öppna protokoll och källkoder kommer man kunna lägga mer pengar på sjukvården. (t ex)

- Vad har ni för ekonomisk politik?
- Vår politik kommer att skapa fler nya företag i Sverige då en helt ny sektor håller på att bildas som vi kallar it-ekonomi och när patentlagstiftningen förändras kommer vi självklart att få se nya typer av företag. Det i sig skapar förstås flera jobb.

- Vad har ni för skolpolitik?
- Att integrera datorer och internet i utbildningen idag är en verklig utmaning för skolorna… (Här bygger man vidare på frågan om hur Sverige kan bli ledande i it-utbildning och bli ett föregångsland i världen)

Det här är några försök att visa att vår politik inte är det minsta begränsad. Det är vi själva som är begränsade som ännu inte formulerat hur vår politik kommer förändra Sverige och Europa. Märk väl att jag knappt pratat om internet eller övervakning i detta inlägget. Det beror på att vår politik är så sjukt mycket mer än fildelning och FRA. Vi måste släppa sargen och tala om det andra. Det är det som är skillnaden på ett seriöst och oseriöst parti i folks ögon. Inte att vi är ett fokusparti, utan vårt sätt att förmedla vårt budskap. Vi failar inte i politik utan i kommunikation!

Inlägget jag gjort nu är naivt och långt ifrån färdigt. Det är bara ett sätt att försöka ge konstruktiva förslag på hur vi kan tala.

Vår politik kommer påverka hela samhället, faktiskt förändra det i grunden. Det är det här som är att bygga om. Det är det här som är kunskapssamhället. Varsågoda och bygg vidare. Pucken är er.

Nu ska jag försöka mig på något som egentligen går lite över mitt huvud, för jag är ju inte statsvetare eller så. Men jag ser nog telekompaketet som den i särklass absolut bästa frågan för att visa på de nya politiska skiljelinjer som växer fram idag. Här finns både frågan om kunskap – marknad och frågan om nationell – internationell representerade.

Internet som vi känner det idag begränsas inte. Varken stater eller marknadskrafter begränsar internet i någon större utsträckning. IPRED, FRA-lagen och Datalagringsdirektivet är i princip ingenting om man jämför med de lagar telekompaketet kan ge oss. Men det är än så länge oerhört svårt att greppa.

Den här videon är otrevlig och jag ogillar i största möjliga mån alarmism, men den tydliggör vissa saker.

Den talar om en så central sak som att vi kanske inte kommer att kunna komma in på varandras hemsidor. Våra operatörer ska själva få rätt att göra som de vill med våra “internet”. Om då t ex min levarantör tele2 inte vill att jag ska kunna surfa på konkurrenters hemsidor kan de helt enkelt blockera t ex glocalnet. Vi pratar om ett internet där företagens rätt att tjäna pengar står före internetmedborgarens rätt att få surfa. Ni skulle troligen inte kunna läsa min blogg, då den hostas privat och ingen leverantör har direkt intresse av att sprida den.

Skiljelinjen heter kunskap – marknad. Jag tycker kanske inte att de orden är de bästa för att förklara vad man menar, men enkelt uttryckt handlar det om existerande marknaders rätt att tjäna pengar framför individens rätt att få ta del av det som går att ta del av. Må det vara kultur, kunskap eller kontakter med andra människor vi talar om, det spelar ingen roll. Skiljelinjen är den samma. (Vi har samma skiljelinje i frågan om fildelning.)

Den andra nya skiljelinjen som Demker och Bjereld pratar om är den med nationell – internationell. Förenklat om nationalstatens rätt gentemot internationella eller multinationella intressen. Det kan gälla såväl multinationella företag som människor som vill kommunicera i olika länder med varandra. I fallet med telekompaketet handlar det som staters rätt att begränsa vad vi kan se på internet, framför vad som finns tillgängligt där. Vi vet väl alla hur kinas censurerade version av google och “internet” ser ut?

Och så några ord om Piratpartiets roll i dessa skiljelinjer: Vi organiserar oss rakt av på dessa politiska skiljelinjer. Vi är det enda parti som gör detta. Vi är alltså på alla sätt och vis pionjärer. Men vi kan förbereda oss på att vi kommer behövas i tjugo år. Minst. Kunskap- och informationsfrågor kommer inte försvinna. Det här är absolut bara början. Med största sannolikhet kommer fler partier att börja organisera sig kring vår skiljelinje i framtiden.

Därför vore det vettigt för oss att faktiskt ha koll på vad det är för samhälle vi egentligen vill ha. Långsiktigt. Hur vi tror att skiftet ska se ut. För just nu är andra långt före oss. Det är Bjereld och Demker, Christopher Kullenberg och Karl Palmås, Copyriot och andra i Piratbyrån med flera som bygger den med ett fåtal undantag inom partiet, och jag skulle verkligen vilja se oss tydligare uttrycka för oss själva vad vi vill uträtta på sikt. Jag vill se oss skapa egna typ interna “tankesmedjor”, som rör sig bortom missnöjespolitik.

Och allt det där demonstrerar frågan om telekompaketet.

Pingat på Intressant.

Vi blir så smått flera nätstrumpor. Vi finns nu både på irc (irc.piratpartiet.se #natstrumporna) och på skype (adda klaratovhult på skypen om du vill bjudas in, om inte länken till skypechaten fungerar).

En planet är på väg upp med några av nätstrumpornas bloggar.

Jag har fått frågan flera gånger vad nätstrumporna är till för och det är inte helt enkelt att svara på. Dels är jag bara en i ett nätverk och dels bara en av dem som dragit igång det. Det finns således ingen programförklaring och vad det blir av nätverket ser vi än så länge bara ett frö av.

Jag hoppas på sikt att detta kan leda till separata tjejträffar utanför nätet och att vi tjejer kan stärka varandra. Med den kommande planeten hoppas jag att vi kan bygga broar utanför partiet och eftersom nätverket inte är direkt exklusivt för partimedlemmar är min tanke att det ska kunna fungera som en brygga för tjejer in i partiet. Det i sig – är jag övertygad om – kommer vara bra för organisationen.

Det är lite av mina tankar kring det hela. Andra kanske har andra tankar.

Livet i partiet just nu är så hektiskt så man knappt hinner varken äta eller sova. Detta gör att jag inte kan ägna så mycket tid åt Nätstrumporna som jag skulle vilja heller. Massa annat tar min tid. Det är småsaker som hela tiden behöver fixas. En medlem som frågar om något på irc, någon som mejlar mediagruppen, nya medlemmar som behöver tas omhand och ett lokalt engagemang som just har vaknat, som jag försummar alldeles för mycket, någon i partiet som är ledsen.

Jag önskar jag räckte till för allt och alla, men jag gör inte det och jag vet att jag snart måste renodla mitt engagemang om jag inte ska vara slut om en vecka. Det värsta är att jag vet att samma sak gäller alla andra överhopade aktivister i partiet. Flera av oss går på knäna just nu. Ett fåtal i partiet gör allting och vi är helt sjukt trötta.

Jag ber er därför: Försök ha tålamod med oss. Vi är en ny organisation som dubblats på bara en vecka. Vi är i chocktillstånd, försök ha överseende.

Idag blir det gästblogg igen:

Det är Rikard som skrev en kommentar igår på mitt inlägg om mognad, som jag kände var så intressant att jag helt enkelt ville lyfta upp den i sin helhet. So here we go.

*************************************
Att ifrågasätta attityden uppfattas som att ifrågasätta partiet. Precis så. Det är, om du frågar mig, näst efter telekompaketet den största utmaning PP som organisation står inför. Dock är läget inte hopplöst.

Du ber om råd för hur man ska råda bot på detta fenomen. Jag önskar att jag kunde komma med universallösningen här. Jag kan på sin höjd reflektera kring det.

Jag tänker så här. Människorna som utgör partiet är viktigare än partiet i sig. Det är viktigare att vi inte mår dåligt än att vi ser till att partiet mår bra, dvs att det är inte värt att försöka ändra saker för snabbt om det innebär att man som person mår dåligt av det.

Det var det ena.

Det andra är att partiet består som du säger av 40,000 personer. De allra flesta jag talar med dagligen och på träffar afk lider inte av det grabbiga tuffhetsproblemet. Tvärt om.

Så sent som i lördags träffade jag ett stort gäng glada och positiva pirater och när vi reflekterade över oss själva så var den vanligaste åsikten att vi som parti borde tona ned krigsmetaforerna och och sluta tala i varningsskyltar. Att vi måste börja leverera lösningar och visioner. Att börja lyfta fram goda nyheter och exempel i stället för att peka ut de dåliga. Detta gjorde mig glad och hoppfull.

Men problemet med moment 22, partiets självbild som självförsvar av partiets självbild, då?

Internt så fungerar det säkert väldigt olika beroende på i vilket sammanhang och i vilken konstellation man för tillfället befinner sig. Men jag kan bekräfta att det finns en tendens att applicera en viss självbild på själva diskussionen om självbilden.

Låt mig ge några exempel på hur det kan gå till:

1. Yttrandefrihetsparadoxen.

- “Hur ska vi skilja på företrädares personliga åsikter och partiets åsikter?”
- “Det ska vi inte. Det får folk förstå och respektera att vi har egna åsikter i frågor som inte är partiets.”
- “Men om folk inte förstår det?”
- “Folk måste lära sig att vi är privatpersoner och har rätt till egna åsikter i frågor utanför partiprogammet. Kan folk inte skilja på person och parti är det deras problem.”
- “Men det kan bli vårt problem om de inte kan lära sig?”
- “Slutar vi ha privata åsikter så har vi förlorat. Då har vi blivit som alla andra partier och politiker.”

Här ställs alltså vår bild av oss själva som förespråkare av yttrandefrihet och integritet (rätten att vara privat när man väljer det) samt bilden av att vi avviker från gammelpolitiken mot att vara taktisk och försiktig.

Detta är en hedervärd bild. Att vi är en frisk fläkt som är annorlunda de gamla politikerna och att vi håller integritet och yttrandefrihet högt. Att vi vågar sticka ut som ett alternativ till det gamla.

Möjligen finns det en grabbighet begraven här. Att det skulle finnas ett egenvärde i att våga uttrycka kontroversiella åsikter just för att de är kontroversiella. Jag överlåter åt genusforskarna att sätta kön på detta fenomen.

Det kan dock finnas ett problem med detta. Höjs det röster på att tydligare separera privata åsikter från partiåsikter, eller rent av undvika känsliga och infekterade debatter som inte har med piratfrågor att göra, så kan det tolkas som om man vore mot yttrandefrihet eller integritet (precis som du säger Klara!).

Dessutom riskerar man utmålas som någon som hör hemma i något gammelparti. Det leder ju till intern självcensur om man håller tyst för att inte uppfattas som någon som förespråkar censur.

Som om man inte vill att folk ska ha rätt till sina privata åsikter och inte få uttrycka dem fritt. Där har vi en friktion mellan det interna och det externa.

Ett annat exempel:

2. Krigsmetaforparadoxen.

-”Vi börjar bli stora och tas på allvar nu. Är det inte dags att sluta med polemiken och krigsrubrikerna?”
-”Krigsrubriker behövs. Internet och medborgarrätten är under attack. Ingen vill skriva om visioner. Ingen vill läsa om man inte ryter till och varnar för vad som håller på att hända.”
-”Men om folk uppfattar oss som att vi ständigt målar fan på väggen?”
-”Det är precis vad folk vill höra. Folk behöver ruskas om och vill ha politiker som vågar ta fajten. Folk ser upp till den som inte skyggar från att ta i när det behövs.”

Det är hedervärt att våga yttra och stå för sin åsikt. Och att vilja höras i bruset och fångas upp av media kan knappast vara fel intentioner.

Men här används alarmism och krigsmetaforer för att försvara användandet av, ja, alarmism och krigsmetaforer. Vår bild av oss själva som kämpar som slåss för frihet och privatliv appliceras på den interna debatten.

Ifrågasätter man denna retorik så riskerar man att framstå som någon som inte vill varna folket eller ta fajten. Eller någon som inte förstår medielogiken eller vad folk vill höra. Det ligger möjligen en grabbighet begraven i denna krigsretorik men jag överlåter åt genusforskarna att sätta kön på detta.

Vad ska man göra åt det? Jag tror på att bygga allianser och nät som stöttar varandra. Att stånga sig blodig är det knappast värt. Det finns så många pirater som tror på en mjukare framtoning med fokus på positiva budskap. Att föregå med gott exempel. Det är roligare att vara för saker än att vara emot. Det smittar av sig.

Det handlar om att välja sina strider, för att tala krigsmetaforer. Detta gäller internt såväl som externt. Genom att internt lyfta och stötta det som partiet gör rätt och bra (det är ju massor av saker som är bra!) och inte ta debatter som bygger på att vi gör fel kan nog vara en lösning som fungerar.

Debatten om vår attityd och självbild kanske måste föras externt för att involvera fler medlemmar och få fler vinklar och synsätt. Vi gillar ju internet och vi står för yttrandefrihet, transparens och integritet.

Sätter vi ned foten och kräver att få diskutera de här sakerna kan vi lika gärna göra det öppet. Är PP ett öppet och demokratiskt parti med högt i tak så är det ingen fara att debattera detta. Vi kan bara bli bättre!

Det kan ju inte vara så att bara för att partiet är ungt och möjligen behäftat med barnsjukdomar, så är vi så omogna att vi inte klarar av en självkritisk debatt. Jag vägrar tro det.

Jag tror tvärt om att viljan och processen att mogna som parti medför stora möjligheter att mogna som människor.

Tackar tele2. Det där initiativet gör att jag kan behålla er som operatör. Vilket jag gärna gör, eftersom allt annat fungerar. Good job! Det var allt jag hade att säga om den här saken.

/Nöjd kund

Rasmus skriver ett nytt inlägg i kölvattnet kring gårdagens diskussion ett oerhört viktigt inlägg med en minst lika viktig kommentar av Marie Demker under, som jag ska återkomma till.

Internt sjuder det av aktivitet, men mitt i all yra missar vi fullkomligt en av de viktigaste frågorna – telekompaketet. Och det är symptomatiskt för vår oförmåga att behandla mer än en fråga åt gången.

Nu står ödesfrågan innan valet. Får vi inte genom Citizens Rights Amendments kommer vårt jobb i EU att bli extremt tungt. För då finns det inget som skyddar från Sarcozy med flera för att komma med lagförslag på lagförslag för att sänka internet som vi idag känner det.

Vi i Piratpartiet dras med barnsjukdomar. Grabbigheten är bara en av dem. Och precis den grabbigheten satte idag Rasmus ord på i sitt inlägg:

Den kommunicerar en mycket specifik typ av maskulinitet”, konstaterades i föregående inlägg, en kampmaskulinitet skulle kanske min historikerkollega Andrés Brink säga.

Kampmaskulinitet. Smaka på ordet… En maskulinitet där man får vara grabbig, där man får visa muskler, där det är bra att dissa motståndare, där att vara häftig är lika viktigt som att vara smart, för det viktigaste är att sätta skräck i motståndaren. Där normen är att inte tänka efter, och där allt hela tiden handlar om att “agera”. Vår ideologi om att “våga göra fel”, att “våga ta risker” och “gör gör gör” passar som handen i handsken här.

Jag skulle vilja påstå att partiet i mångt och mycket är uppbyggt på denna kampmaskulinitet. Både retoriskt och organisatoriskt. Den är en del av partiets “själ”, som den ser ut idag.

Dilemmat för oss som inte ställer upp på den bilden blir lätt dubbelt. Dels får vi utåt klä skott för något vi kanske själva inte står för, samtidigt som det är ytterst otacksamt att ifrågasätta kampaskuliniteten i sig. Det blir ett moment 22 som bara leder till jobbiga ställningskrig.

Och det är inte så konstigt. Om partiet är kampmaskulint ses lätt ett ifrågasättande av densamma som ett ifrågasättande av partiet. Om flera utmärkande personer är kampaskulina så blir ett ifrågasättande av deras uttalanden ett ifrågasättande av dem som personer.

Och då frågar jag er läsare om råd: Vad tycker ni jag ska göra? Hur ska jag agera? Jag sitter i en position där jag vet att denna kampmaskulinitet stöter bort tjejer från partiet. Jag sitter i en position där jag vet att många ser oss som oseriösa just därför. Men vad jag än säger blir det ju fel. Ber jag folk att ändra sin retorik uppfattas jag som censurivrare. Tiger jag bevarar jag status quo.

Frågan kan tyckas retorisk, men den är ärligt menad. Jag har ingen aning om hur jag ska tackla detta och jag vet att jag knappast är ensam om att se problemet heller.

Och jag tror det är som Marie Demker så klokt påpekar i sin kommentar hos Rasmus:

Du beskriver och diskuterar den födelseprocess som varje parti, som vill ut i det politiska systemet genomgår, alltså institutionaliseringen av organisationen. Den processen är avgörande för partiets ideologiska utveckling och för hur partiet kommer att kunna mobilisera för sin politik. Den processen är avgörande för partiets framtid och därför mycket viktig att diskutera brett.

Så låt oss göra det. Låt oss diskutera hur vi vill ha det i stället för att i förhand ha bestämt oss för att “så här ska Piratpartiet se ut”. För det skalar inte. Vi är inte 2000 längre, vi är 40 000. Frågan är hur vi ska hantera det…

Btw… Det går att förändras, och det behöver inte betyda att man förlorar sig själv. Jag gick ju själv in i Piratpartiet med rätt anarkistiska förtecken. Jag är inte längre säker på att det är med den retoriken vi får gehör. Jag tror jag hade fel.

_________________________________________________________
Eftersom redhog svarat i ett inlägg att han inte upplever Piratpartiet som kampmaskulint bör jag kanske tillägga att Piratpartiet ser väldigt olika ut beroende på var i partiet man befinner sig. Och att även om nördmaskulina är i majoritet så är kampmaskuliniteten i mångt och mycket det jag uppfattar som normen. Och normen sätts inte nödvändigtvis majoriteten.

Vi fick genom 138:an men nu har den trasats sönder av kompromisser och ändringsförslag. I stället finns Citizens Rights amendments.

Det är av yttersta vikt att vi Pirater nu vaknar och agerar.

Men det är lika bråttom som förra gången. Ändringsförslag i telekompaketet måste först vara inne före den 29:e April. Alltså har vi till på onsdag på oss att ringa parlamentariker och tala om för dem vikten av att lägga till Citizens rights amendments till telekompaketet. Kalle vidareutvecklar och förklarar på begriplig svenska.

Att ha hemligheter är något djupt mänskligt. Det är något av det som gör oss till människor. Vi människor är inte gjorda för att vara som öppna böcker. Vi mår bra av att få ha något för oss själva.

Visst kan hemligheter skada och visst kan för mycket hemlighetsmakeri bygga murar, men det binder också människor till varandra. Om jag berättar en hemlighet för dig kommer du och jag ha fått ett band. Vi vet något som ingen annan vet. Vi har något gemensamt, vi binds till varandra.

När jag var yngre saknade jag mycket av integritet. Jag delade med mig av mig själv till alltför många människor, utan att förstå att det skulle kunna skada mig. Och jag blev gång på gång skadad. Det är inte alltid klokt att tala om sina innersta begär för andra människor. Att ha integritet handlar också om en förmåga att ta tillvara på sig själv.

Och jag börjar så smått ana att bilderna lätt blir dubbla när man å ena sidan vräker ut sitt privatliv på internet och å andra sidan hävdar att man ska få ha det för sig själv. Hur konsekvent det än är är det kanske inte alltid så lättförståeligt.

Att tänka utanför lådan och att försöka lära folk att tänka utanför lådan är något väldigt vackert. Och jag är den sista som vill tysta alternativa röster. Men kanske är ett politiskt parti inte den bästa plattformen för sådan aktivitet? Och hur ska man då skilja ut politiken från övriga frågor och privata åsikter? Hur hittar man en balans då man tillåter politiker att vara människor, utan att samtidigt ha skapat sig ytterligare ett politiskt område?

Har vi i Piratpartiet osynliga frågor som bara syns för dem utifrån? Är vår vilja att vara annorlunda så stor att den faktiskt blir en fråga i sig själv? Är vår syn på integritet så fjärran andra människors att vi fjärmar oss av ren rädsla för att bli som alla andra?

Människor utan hemligheter får det att krypa i mig. Människor som vräker ut sitt privatliv på bloggar eller facebook eller twitter får mig att känna obehag. Och de gånger jag är alltför öppen på bloggen här vet jag själv med mig att jag inte mådde riktigt bra, eller var för snabb med att trycka Publicera.

När jag ser det hos andra ryggar jag. När jag ser människor som öppnar sig som böcker utan pärm tycker jag det är obehagligt. Det handlar inte om att jag är rädd för tabun (fråga de som känner mig hur bra jag är på att överträda tabu efter tabu) utan om att det känns vårdslöst. Det inger mig inte förtroende, utan får mig i stället att tycka lite synd om personen och i värsta fall att ta avstånd. Och det är inte sällan personen ångrar sig efteråt och då riskerar att känna sig trängd. För det påminner om tonåringens ambivalens och distanslöshet.

Och jag tänker att om jag känner så, hur ska då någon som är ännu mera försiktig, men som kanske älskar internet och fri kultur och fri kunskap kunna känna sig hemma hos Piratpartiet? Alienarar vi människor som faktiskt tycker som vi? Och i så fall varför?

Idag vill jag rikta en uppmaning internt till alla oss Pirater. Jag vill säga något som går på tvärs med mycket jag själv sagt och mycket som sägs inom partiet.

Jag vill mana till besinning. Till lugn, till att hålla huvudet kallt.

Vi har skrikit oss hesa i tre år. Skrikit och bannat och svurit. Nu står vi inför en possibel valseger, men hur mår vi egentligen?

Om vi vill vara de som leder motståndet mot övervakningen måste vi sansa oss för att kunna tänka. Om vi vill vara de som säger till människor att inte vara rädda för internet bör vi själva inte vara som rädda harar för den övervakning som sköljer över oss.

Jag säger inte att det är lätt. Jag säger bara att det vore önskvärt.

Övervakningen är läskig. Rättsläget är inte det bästa. Men rädsla hjälper oss inte, den stjälper. Den gagnar inte, den förstör. Den förstör kanske inte våra valsiffror, på så vis är den kanske bra. Men den förstör oss som individer. Den gräver hål i oss inifrån och gör att vi förlorar perspektiven.

Håll hjärtat brinnande men håll huvudet kallt. Om vi ska kunna skapa en bättre värld måste vi själva tänka klart.