Att leka med andras känslor?

April 2nd, 2012

Jag har funderat på ett koncept de senaste dagarna. Nämligen det som kallas för att “leka med andras känslor”. Vad går det egentligen ut på?

Själva lekandet med andras känslor kan inte finnas om man inte förväntar sig att ett visst beteende ska leda till en viss sak?

Men är det verkligen så?

Om jag kysser någon, måste jag då automatiskt göra mer? Är det inte en ganska märklig syn på lust? Att den liksom skulle vara kontraktsbaserad. För börjar jag kyssa någon, inte vet jag då om jag kommer vilja ligga med den. Varför skulle jag veta det? Jag vill ju få ut något av det som händer när det händer?

Jag har kommit att landa i att allt jag gör behöver vara kärlek, just där och just då. Men det är inte detsamma som att ge löften om vad som kommer sen. För hur skulle jag kunna villkora min förälskelse, eller min lust?

Hur skulle jag kunna veta en dag vad jag kommer känna nästa? Hur ska jag veta ena dagen vad jag har lust med om två veckor? Lust är ju lust. Det krävs lust för att känna lust och finns inte lust så finns inte lust.

Nu menar jag inte att players inte finns, det är klart de finns, men i de allra flesta fall handlar playande om helt andra saker. Som rädsla för att komma andra nära, som oförmåga att connecta till de man är med. Som att vara lite för impulsiv och ångra sig och inte kunna stå för att det man gjorde var just en impuls.

Playande är liksom ett för stort koncept som innefattar så otroligt mycket olika saker. Precis som romantisk kärlek innebär det massa antaganden i stället för att bygga på individuell kommunikation mellan parterna.

Så fort jag gjort något med någon kommer jag alltid med feedback. Inte sällan under tiden, men alltid efteråt. Säger alltid något om något, kommer med konstruktiv kritik, säger om jag vill göra om något.

Det har aldrig slagit mig att det skulle vara ett udda beteende.

Det är ju så man får det bra?

Att “leka med andras känslor” är alltså något väldigt annorlunda än att faktiskt leka med andras känslor. För det är inte känslorna man leker med. Man bryter bara mot osynliga kontrakt, kontrakt man inte byggt upp tillsammans utan som tas för givna för att det är så “alla andra gör“.

Det ligger farligt nära att neka människor rätten att säga nej.

Would you push that button?

March 21st, 2012

Idag när datalagringsdirektivet kommer röstas genom har jag bara en tanke i huvudet. Vem trycker på den där knappen? Vem skriver under beslutet? Varför sker det?

Nu är du där. Du är gift med någon i partiet, du har legat med ett antal till efter dina år i ungdomsförbundet, troligtvis någon som är högre upp i hierarkin än du. Din bästa vän har övertygats att rösta ja.

Du har levt ditt liv i partiet i femton år. Flera av dina vänner utanför partiet har försvunnit ut ur ditt liv för du har så mycket att göra att du har fått prioritera dem i Stockholm som du ändå jobbar med hela veckorna.

Du trodde du skulle få hjälpa till att förändra världen men har upptäckt att utskottsarbete mest är massa papper till ingen nytta och att de förändringar du kan få genom är så få att de ändå känns marginella.

Din familj klagar på att du aldrig är hemma. Du jobbar hela tiden.

Du läser i tidningarna att folk är upprörda över din lön och dina förmåner, men om de bara visste hur hårt du jobbar. De förstår ju inte, eller hur? De vet inte hur det är att sitta här i riksdagen, skulle säkert inte klara en dag i dina skor.

Du får aldrig höra något beröm, allt du gör anses vara fel, du får inget tack.

Den semester du har är egentligen en enda vecka om året – Almedalsveckan. Det är enda gången du verkligen släpper loss och har roligt, flippar med dina partikamrater, flirtar med dina motståndare och hånglar i hemlighet med en snygg journalist du flirtat med i flera år men som du bara träffar i Visby. Du vet att din respektive hånglade med en PR-konsult förra året så nu är ni kvitt.

Om partiet misslyckas är du ingen, hela din karriär, allt du byggt upp bara rasar. Din värld är partiet, för världen utanför har sakta men säkert bleknat bort utan att du märkt det. Det skedde i takt med att dina ideal försvann men du förstår inte att kopplingen. Du förstår inte att det är därför du fått magsår.

Det skär sig i din relation, ni ses nästan aldrig och det är svårt att inte ta med sig jobbet hem. Det är ju så mycket att göra. Telefonen och chatprotokollen går varma, inboxen svämmar över, “älskling bara tio minuter till”.

Om du röstar nej är du förlorad. Du älskar trots allt din bästa vän, du tycker trots allt synd om gruppledaren, det här gör verkligen ont i magen.

Du måste välja. Din karriär, dina vänner och det du lärt dig att se som ditt liv, eller dina ideal.

Vad skulle du välja? Vore valet så självklart? Kan du verkligen bara trycka på nejknappen när du kämpat så hårt för partiet i så många år? Vill du vara den som sänker regeringen, den som det blir knäpptyst när du går genom fikarummet, den ingen pratar med. Eller som blir utskälld med den där mobbingmetoden ni använde mot de udda i ungdomsförbundet. Det var kul en gång i tiden, men nu? Vill du vara den som får känna på det?

Utfryst. Ensam. Övergiven. Av de du trodde var dina vänner. Vill du bli det?

Kanske är det ändå bäst att du röstar ja. Din polare fick ändå till en hyfsad kompromiss eller hur? “Fan vad ont jag har i magen!”.

Vinna eller förlora, principen eller vännerna. Dina ideal eller femton års investeringar.

Omröstningen är om några timmar. Gruppledaren kallar.

“Vi måste hålla ihop gruppen”. “Man måste knäcka några ägg för att få en omelett”.

Jag målar

March 12th, 2012

Jag har skrivit några bloggposter om piratpartiet. Måleri, perspektiv, tendenser. Jag plockar upp en pensel, målar den känsla jag ser med det enda jag kan måla med – orden.

Jag målar upp en bild. En bild från en vinkel. Nästa sekund tar jag upp min pensel och målar från ett annat håll. Perspektivet förskjuts, en annan vinkel träder fram.

Jag försöker inte säga “det här är sant, det här är vad alla ska tro på”. Jag säger “det här är vad jag ser, från den här vinkeln”.

En organisation, liksom en person är inte ensidig. Det finns många sidor, många perspektiv.

Vi har alla ljusa och mörka sidor. Den sida jag målade upp var mörk. Betyder det att piratpartiet bara är mörkt? Nej. Men det här är en av de mörkare sidorna, förmodligen den mörkaste.

Pirater talar ofta om ett övervakningssamhälle och ett kontrollsamhälle och tror att människor ska förstå. De förmedlar sin bild av vart de tror samhället är på väg. Jag plockade upp en pensel som sa “vi är likadana, de där tendenserna sitter i människors hjärtan”.

Vi människor är snabba att definiera motståndare som “de andra”, peka på dem och säga “vi är inte som dom, vi är bättre, när vi kommer till makten ska allt bli annorlunda”.

Men övervakningssamhället börjar med dig och mig. Det byggs inte av “de andra”. Det byggs av oss. Det finns ingen quick fix. Det finns inget samhälle som förstörs att “bevara”. Vad som händer är att samhället förändras och människor blir rädda då.

I destabiliserade kulturer och samhällen ökar självmorden. I sönderfallande kulturer ökar kvinnomisshandeln. När det går utför ökar rädslan, paranoian och främlingsfientligheten.

Så jag tog en paus, målade det mörka. Vissa förstod och andra blev förbannade. Vissa blev inte förbannade men missförstod ändå. Vissa förstod och blev förbannade. Vissa ville inte se.

Samhället är i total förändring. Varenda norm, varenda liten del skakar i sin grundvalar. Vi känner det i våra kroppar, men vi vägrar att inse. Diagnoserna, paranoian, den ökande misstänksamheten, arbetslösheten, occupyrörelserna, fri programvarurörelsen, miljöförstöringen, den accelererade tekniska utvecklingen, allt hör det ihop. Det är inte enskilda delar, det är en helhet.

Vi försöker med våra kortsiktiga, machiavelliska hjärnor begripa detta, men det går inte. För vi applicerar fel sorts tänkande.

Vad jag vill göra är att få folk att tänka till. “Shit, kan man se det så där?!”. Jag vill ge människor en känsla av “ouch”, skaka om, vidga perspektiven.

Kanske måste jag hitta ett sätt att flagga för när en post är måleri och när det är en politisk handlingsplan. Ge människor som läser en möjlighet att begripa vad som pågår. I synnerhet som jag förr i tiden var väldigt internpolitiskt argumentativ förstår jag att det blir kaos i hjärnona när jag plötsligt bara målar. När jag plötsligt ställt mig utanför som betraktare och säger “det här är vad jag ser” utan någon som helst ambition att tvinga på folk min “sanning”.

Om min förra bloggpost var allt jag såg av piratpartiet, om den var hela bilden av partiet, om det inte fanns andra vinklar, andra pespektivt; då hade jag aldrig stannat kvar. Brydde jag mig inte om de trasiga människorna hade jag aldrig skrivit bloggposten. Led jag inte av hur vi behandlade och behandlar varandra hade jag aldrig brytt mig. Hade inte mitt hjärta gått sönder av vad jag själv utsatt andra för hade jag aldrig haft orden för posten.

Hade jag bara sett mörker i trasighet hade jag aldrig brytt mig om sådana människor, hade jag bara sett ondska i paranoia hade jag inte kunnat skriva min post.

För varje känslomässig uppfattning jag fått på posten har jag suttit timmar och tänkt “vad finns i den människans hjärta nu?”.

Tro inte att jag säger att ni är kalla, att ni är hårda, att ni är trasiga. Tro inte att jag säger att ni inte är mjuka, att ni inte är varma.

(Vad jag sa är: Vi är rädda. Det är “de andra” också. Är vi det begår vi även “deras” misstag.)

Jag ville mest måla en tavla. Den fick ganska mörka färger. Vill jag syssla med politik föredrar jag egentligen att vara optimistisk, visionär och nytänkande 🙂

Det är en immateriell revolution på gång. Det är scary och många av oss vill gärna krypa tillbaka dit där vi var förut, liksom jordbrukarn längtade hem till den trygga åkern. Men någon har byggt en fabrik där den låg…

Motion: Regelbundna kuratorskallelser i grundskolan

March 10th, 2012

Stigmat kring psykisk ohälsa i vårt samhälle är starkt. Många vågar inte söka hjälp av rädsla för att utpekas som annorlunda eller vara defekta. Människor går och mår dåligt i stället för att söka hjälp, ibland med dödlig utgång.

Det är något vi behöver ändra på. Och vi börjar när barnen är små; i grundskolan. Regelbundna kallelser till kurator för alla elever. Det har funkat med tandvården, vi har idag en tandvård i världsklass tack vare att barn kallas löpande till tandvården. Vi kan skapa en liknande modell för kuratorskallelser.

Förslaget hittades av Simeon på Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandes Stöd och antogs direkt av UP Jönköping. Det är en del av vårt manifest som vi antog inför polkon.

För mig är förslaget självklart för de positiva bieffekterna är så många. Det skulle rusta upp ungdomars hälsa på bred front. Och det skulle med största sannolikhet sprida sig så även äldre blev av med en del av sitt stigma kring psykisk ohälsa. Vi är nog många som känner någon som inte orkade leva längre, eller som bara skäms för hur den mår så den inte vågar söka hjälp. Det vill vi ändra på.

När stigmat att vara annorlunda minskar kan vi också få se en större mångfald av människor och personligheter. Och det är både en förutsättning och en tillgång för kunskapssamhället.

Det paranoida piratpartiet

March 9th, 2012

Under mina mest aktiva år i pirapartiet kunde jag ofta konstatera; jag har aldrig träffat så här mycket mjuka killar. Aldrig träffat så många med diagnoser, så många som varit deprimerade, utbrända, bipolära, känsliga osv.

Uppsjön av trasiga killar i piratpartiet är enorm. Och jag som ofta fick se det där på nära håll upptäckte gång på gång hur lika historier de hade, men hur de trodde att deras historia var annorlunda, att ingen skulle förstå. Ensamma.

Så många gånger ville jag kicka igång mansnätverk i partiet. För jag märkte hur det där med trasigheten hörde ihop med något annat; internkonflikterna.

Internt tog nämligen männniskor i partiet som mådde dåligt ut det hela på varandra. Gjorde politik av interna konflikter. Internt vågade ingen be någon annan om hjälp för i grunden var folk paranoida och trodde andra människor var onda.
Det finns ingen hejd på maktparanoian i piratpartiet.

Men hur konstigt är det egentligen i ett parti där 90% av de aktiva var mobbade i skolan? Hur konstigt är det att pirater är foliehattar med diagnoser som inte vågar be varandra om hjälp? Eller som inte vågar visa svaghet för andra människor, för de tror att människor i grunden är elaka.

Pirater försöker alltid klara allting själva, hela tiden. Trots allt tal om kollaboration så litar vi extremt lite på varandra. Jag minns hur det var när jag skulle anordna Almedalen 2009, trots att jag gick på knäna redan innan bad jag ingen om hjälp. Jag ville inte lasta någon annan. Jag hade snappat upp att det är såhär det går till i partiet, att vi hela tiden var tvungna att bevisa att vi klarade allt, det räckte aldrig med en liten del. Det blev givetvis mängder av fel i arrangemanget. Båtar bokades på fel håll, jag glömde köpa biljett till Christian (som med förlov måste sägas ändå var det årets huvudperson, men just när jag satt med alla biljetter kunde jag bara känna “jag har glömt nån”. En lagom paranoid hjärna kunde förstås uppfattat det som att jag gjorde det med flit. Nu tror jag ingen trodde det, men liknande saker har hänt då folk har dragit den typen av slutsatser.

Och sen när jag inte bett om hjälp fick jag skäll för det.

Men vi har inte en kultur där vi ber varandra om hjälp. Vi har en kultur där två människor bokar varsitt boende åt en person på samma event för de litar inte på att någon annan ska göra sitt jobb. Jag var ju själv likadan på andra sidan när andra sprang för fort eller inte bad om hjälp – skällde. Jag var inte mer ett offer än någon annan, men jag kände mig märkligt nog alltid lika mycket som ett offer som alla andra gjorde i partiet. Offermentaliteten gick från längst ner i partiet till högst upp i toppen. Alla tycker synd om sig själva. Mindrevärdeskomplexen formligen stänkte.

I piratpartiet försöker vi kontrollera varandra. Hela tiden, för det är vad paranoida människor gör, försöker kontrollera. Men ledarna springer iväg och de verkliga ledarna får sopa upp efteråt. Utan att få tack, för eftersom vi inte litar på varandra var ju det där som gjordes för att hjälpa någon givetvis gjort av ren elakhet.

Jag har lärt mig under min tid i piratpartiet att inte lita på någon. Alla väljer sig själva först, ingen kommer att se just mitt arbete för alla har fullt sjå med att be om bekräftelse för det de gör i stället.
För 90% av de aktiva i piratpartiet är före detta mobbade som vill ha revansch och kräver upprättelse. Och vägrar erkänna att det är det de egentligen gör. Så kräver vi den upprättelsen – av varandra.

Utöver detta har pirater inte lärt sig delegera. Och när de väl gör det tror de att delegation innebär att “någon annan ska göra jobbet åt mig och den ska vara självgående”. Nej, det innebär att den som delegerat fortfarande har ansvar. Det tar längre tid, men det är enda sättet att lära upp nya aktivister – mentorskap.

Och trots detta tror vi att vi ska kunna sitta i politiska församlingar och besluta över andra.

Människor kräver att andra ska lita på dem, men litar inte själva tillbaka. Misstag tillåts inte för att vetskapen om att misstag som begås alltid kräver curling som ingen får tack för gör att aktivister bränns ut och pensioneras på nolltid. Kontinuiteten saknas för alla springer på sina egna bollar, omedvetna om hur deras boll påverkar helheten i någon slags missförstånd av Darwin där den som överlever är den starkaste.

Men det är fel; den som kan samarbeta är den som överlever. Och samarbeta kan man inte göra utan tillit. Och tillit kan man inte bygga utan att släppa kontrollen. Och släppa kontrollen kan man inte göra om man är paranoid.

Ett piratparti som fortsätter bygga på det här viset borde inte sitta i en politisk församling.

Jag tror majoriteten av oss som tystnat och tröttnat och pensionerats inte orkar med hårdheten. Flera av dem som satt i styrelsen hoppade av just därför. De orkade inte, det gjorde för ont.*

Och bland all paranoia och tro på en ond hård värld som man matar sig med försvinner empatin för den värld man tänker sig att man ska förändra. I allt fokus på övervakning försvinner frågan om: Varför uppstår övervakningen?

När svaret finns precis framför näsan: övervakning uppstår av exakt samma anledning som att du inte kan lita på att människor är lika sårbara som du. Övervakning uppstår ur brist på tillit och respekt för varandra. Övervakning kan aldrig övervakas bort. Att övervaka övervakarna hjälper inte, det skapar bara ännu mera paranoia. Det man sår får man skörda. Politiker är också människor, de måste också få ha integritet.

Man kan inte bomba fram fred, man kan inte tvinga fram kärlek och man kan inte kontrollera bort övervakning. Man kan inte manipulera bort manipulation.

Jag vet med mig att jag är en rädd och liten människa. Så jag läser inte gammelmedia, knappt ens microbloggar eller bloggar längre. Jag vet att jag mår dåligt av det.

Jag vet väldigt sällan vad som är “på gång” i världen, eller ens i piratvärlden. Jag läser inte på om Acta, jag läser inte om datalagringsdirektivet.

Många skulle kunna hävda att jag “blundar”. Men vad jag gör är något annat. Jag väljer mina intryck, för jag vet hur de påverkar mig. Om jag väljer att grotta ner i det svarta och mörka blir jag svart och mörk. Om jag väljer att se det ljusa och vackra blir jag ljus och vacker.

Jag har det sista året försökt fokusera på lösningar. Jag har försökt fokusera bort från paranoia och bygga tillit. Den där tilliten som förstörts i det parti som beter sig precis som de vi kritiserar.

Jag vill inte vara hård och kall. Jag vill inte vara manipulativ och paranoid. För jag vill inte ha ett sådant samhälle.

Mitt problem med övervakning är inte att jag är rädd för kamerorna eller för vad staten ska göra med mig. Det är inte otroligt att jag redan varit övervakad under min tid kring utomparlamentarisk vänster. Mitt problem är den mentalitet och den hårdhet och kärlekslöshet vi bygger i samhället.

Jag kommer in i piratperspektiv från ett mjukt håll. Den arbetslivserfarenhet jag har är från kvinnodominerad offentlig sektor. Den erfarenhet jag haft av samhället de sista tio åren är en erfarenhet nerifrån.

Jag vet själv hur det är att vara anhållen, inlåst i en cell och förhörd av polisen, vet hur det är att sova under de gula filtarna när ingen vet var jag befinner mig. Jag vet hur det är att sitta på rättegång.

Jag vet hur det är att vara konkret beroende av andra människors hjälp för att jag ska överleva, att behöva hjälp med mat, tvätt och städ, det där som “alla andra” kan. Jag vet vilken utsatthet det är när de som ska hjälpa en inte förstår hur man fungerar och försöker få en att fungera på deras sätt i stället.

Jag vet hur det är att aktivt tvingas göra saker jag inte kan för någon har bestämt att jag ska kunna dem. För i en standardiserad kontrollerad värld är alla likadana och ska behandlas på samma sätt.

Jag vet hur det är att jobba på två av landets mest utskällda arbetsplatser: CSN och Försäkringskassan. Jag vet hur det är att dödsvaka på äldreboende.

Jag vet hur det är att få hjälpa kvinnorna i offentlig sektor att lära sig det nya datasystemet de har påtvingats uppifrån. Jag förstår att de hatar teknik.

Jag vet hur det är att harva runt i sjukvården för att få rätt vård. Jag vet hur det är att gå på socialbidrag och leva på försäkringskassan.

Men jag kände också den andra sidan; chefen på CSN och försäkringskassan, försäkringsläkaren, min mor var biträdande sjukhusdirektör, kompisen jag skulle på fest på när jag var inlåst i cellen var jurist. Jag kände alltid båda sidorna. Politikerna som blev hotade och människorna som hotade dem, socionomen och den som behövde socialbidrag, psykiatern och de som behövde hjälp.

Det gör något med en. Med ens perspektiv på mänskligheten. Jag kunde förklara för studenten hur det var att jobba på CSN och jag kunde förklara för den som jobbade på CSN hur det var att vara student. Och jag har lärt mig att världen sällan är så ond som folk tror. Det är dock misär överallt för att människor vägrar prata med varandra. För att de vägrar förstå motsatta sidans situation. För att de är för stressade för att hinna tänka efter.

Det jag önskar att folk lärde sig att kontrollera bättre är sina egna impulser att göra andra illa. Och det jag skulle önska att vi försökte kontrollera lite mindre är varandra.

Där någonstans är jag tillbaka där jag började. Svagheterna vi inte visar varandra för att vi är rädda, hjälpen vi inte vågar be om för att vi är rädda för att tränga oss på, avsikterna som sällan är onda utan oftast mest bara alltför impulsiva och ogenomtänkta.

Om vi har de här perspektiven i det större hela har vi en kompass. För mig är det den här kompassen humanistmotionen handlar om, det är den kompassen jag har i bakhuvudet när jag bygger min del i UP Jönköping som har en motion till UPkongressen om långsiktighet i stället för övervakning. Det är det perspektiv som ligger i botten för Kunskap Kommunikation Kontroll. Det är det som ligger bakom mitt engagemang för basinkomst och för fri programvara.

Do not be afraid of what you believe – be afraid of not believing
Do not be afraid of what you hope – be afraid of not hoping
Do not be afraid of what you love – be afraid of not loving

* För mig var det inte så, jag hoppade av pga dåligt självförtroende och en konstant rädsla för att inte räcka till och inte bli omvald om jag skulle vilja kandidera igen. Jag hoppade däremot av min valberedningskandidatur för att jag inte mer ville fokusera på makt och kontroll. För att jag inte ville vara den som valde och valde bort människor. För att jag inte ville vara den som manipulerade. Ville inte vara den som gjorde illa.

*******************
Disclaimer: för den som tror att jag säger att alla i piratpartiet har någon form av diagnos så är inte så fallet. Det är vanligare än i samhället utanför partiet. Som sig bör eftersom den immateriella revolutionen premierar diversitet.

Den immateriella revolutionen – strukturlöshetens tyranni

March 3rd, 2012

Jag skrev en bloggpost om internet för snart tre veckor sedan. Den rörde upp saker lite här och var; inte bara de som sa det öppet, en hel del sökte även upp mig privat för att prata om det.

En del kände sig stärkta av posten, en ville lämna partiet, en annan skrev ut blogginlägget på papper.

Det tog mig cirka 40 minuter att skriva den där bloggpostens utkast på lördagen. Jag redigerade sedan om den dagen efteråt, när jag varit på möte med UP Jönköping. Så den hade aldrig publicerats om det inte vore för en diskussion med Simeon och Anders.

Henrik Brändén bloggade ett svar, försökte tona ner det jag sa med attityden att nej, det är inget nytt som pågår.

Så vad tyckte jag egentligen själv? Sa jag egentligen något om det? Nej, egentligen inte. Jag gjorde en observation, talade om “det här är vad jag ser”, grundad på tre och ett halvt års liv dygnet runt i piratpartiet och runt tio år på internet.

Så är det internet som är grejen? Absolut inte bara. Det är en del av hela den immateriella revolutionen. Men förändrade inte och spinning Jenny och ångmaskinen allt i grunden? Inte blev väl världen över huvud taget blev den samma efteråt? Kom inte medelklassens intåg i det politiska livet, dvs handelsidkarna på 1800-talet att förändra samhället i grunden. Var det inte i handeln och den tekniska utvecklingen som samhället förändrades och att det som i sin tur förändrade hela samhället? Var det inte det startskottet till en utveckling som sen drev fram den allmänna rösträtten?

Det började i handeln och med fabrikerna. Det växte med fackföreningar, arbetarrörelse och järnvägar.

Det skifte vi ser nu är lika stort som det som var då. Men vi är precis i början av det och kan inte överblicka dess konsekvenser. Det vi känner av som skakningar i piratpartiet är något som ligger 50, kanske 100 år framåt i tiden.

Inspirationen kom bland annat härifrån:

Jag är 39 år så jag ser en en enorm skillnad på bara de som är ungefär 10 år yngre än mig och min egen generation vad gäller förmåga till koncentration och uppmärksamhet. Med ännu större åldersskillnader ökar skillnaden lavinartat. Hur många konversationer kan någon som är 40 hålla samtidigt jämfört med en som är 20 idag? Hur snabbt blir en tjugåring uttråkad i jämförelse med en fyrtioåring?

Hur många dampies finns det i piratpartiet? Har dessa dampies haft ledande positioner? Well…

Hur ofta rusar folk utan någon som helst impulskontroll iväg i piratpartiet och gör något överilat? Varför dras alla dessa överilade människor en masse just till piratpartiet och inte till gammelpartierna?

Well…

Skapar den immateriella revolutionen en ny typ av människor med mindre impulskontroll och mer kreativt tänkande?

Kommer det förändra våra utbildningssystem? Oh yes, är det något piratpartiet redan pratar om så är det utbildningspolitik. I de här termerna.

Så hur svårt är det att förstå att det kommer påverka hela samhället? Hur svårt är det att förstå att när var och en kan sälja prylar till varandra på blocket och ebay utan att skatt tas in kommer det påverka ekonomin?

Världen skakar i sina grundvalar överallt.

Det här fattade inte jag när jag blev aktiv i piratpartiet. Då hade jag fullt sjå att överleva vardagen och sprang som en dåre det lopp jag kunde; protestera mot oordningen för att den är odemokratisk för det här har jag sett förut i vänstern.

Strukturlöshetens tyranni.

Hade jag rätt?

To be continued…

Den immateriella revolutionen

February 28th, 2012

Idag bloggar toto om KKK och den immateriella revolution den handlar om. Jag funderar över varifrån jag egentligen fick begreppet från början. Det var någon lek med ord med industriella som ville fortplanta sig i mitt huvud och jag tycker inte det finns något bättre sätt att beskriva det som händer nu.

Det vi ser är en immateriell revolution. Information, kunskap och kommunikation sker på ett helt nytt sätt och på samma vis som ångmaskinen och järnvägen en gång förändrade samhället kommer internet och sakskrivarna göra det.

Ta bara en sådan sak som standardiserad produktion. Fruktansvärda slöserier med resurser och vansinnigt okreativt och tråkigt!

Att alla ska köpa likadana jeans från Kina när alla har olika kroppsformer är rena vansinnet. Storlek och standardiserade kroppsformer gör fortfarande att kläder i bästa fall sitter hjälpligt okej. Men med immateriell revolution är vi tillbaka till skräddarsytt, fast det är datorn som gör jobbet åt oss. Sjukt mycket mer effektivt, mindre utslitna kroppar och lokalproducerat ger det mindre slitage på miljön. Och vi får personliga, välsittande kläder på köpet.

Självklart ordnar vi så att de kan återanvändas också. Ett par slitna jeans blir en kjol, blir ett par shorts, blir en väska.

De där borgarna som drog in till städerna och idkade handel var knappast så väl sedda i sina samhällen. Det vet man om man läst lite Jane Austen. Tänk på det kodare där ni sitter vid era datorer mobbade i skolan. Det är nämligen hos hackers och kodare den nya utvecklingen har sin bas. Hackers, kodare och tekniker är de som bygger den bas som det nya samhället vilar på. Det är därför frågan om fri programvara är så oerhört viktig för att den immateriella revolutionen ska ta fart. Utan den blir nämligen inget fritt.

Det finns absolut ingen rörelse jag är mer imponerad över idag i samhället än den för fri programvara och creative commons. Hela poängen är att göra saker och ge bort dem. Det frivilliga arbetet och samarbetet är grunden. Här vilar frön till ett helt nytt samhälle.

Vet ni varför man säger fri programvara? Svar: Free we say beacause we like point out that the act of creating is the act of creating freedom.

Den immateriella revolutionen är det här:

Den immateriella revolutionen är det som kommer sparka omkull nationalstater, storföretag och parlement. Centraliseringens tid är förbi.

Och med decentralisering kommer något annat som på posten – relationerna människor emellan. Det är där vi gör den absolut största vinsten.

Så koda för allt vad fingrarna ryker. Det är koden som bygger det ny samhället, det frivilliga arbetet som rycker undan fötterna på storföretagen. Det gemensamma skapandet som rycker undan fötterna på skivindustrin. Det är nya transportformer som rycker undan föttern på bilindustrin. Det är kryptovalutor som rycker undan fötterna på bankerna. Det är direktdemokrati och deltagarsamhälle som rycker undan fötterna på den representativa demokratin.

Mjukt intuitivt tänkande som en väg till kunskapssamhället

February 27th, 2012

Jag har skrivit ett antal bloggposter de senaste veckorna. Väldigt intuitiva sådana. Men när jag får kommentarer är det uppenbart att bloggposterna förståtts på ett sätt som inte var menat. Vilket inte var så konstigt…

Att sätta ord på intuition är inte särdeles enkelt, eftersom intuition saknar ord. Jag vill “uppvärdera högra hjärnhalvan”. Eller kalla den “det mjuka, intuitiva” om man så vill.

Ta en extra titt på piratpartiets mesta bloggare: Emma. Hon förstår det här, förstår att övervakningen kommer från rädslan och det upplevda behovet att kontrollera.

Det Machiavelliska hårda tänket finns i samtliga gammelpartier. Det skär genom vartenda ett av dem som en egen politisk skiljelinje. Kvinnor tenderar dock att vara mera befriade från det än män.

Hela det parlamentariska systemet är byggt så. Kunskapssamhället däremot kommer aldrig kunna vara det.

Mera Ian Mc Gilchrist för den som vill se.

Kolla från 00:30 Snubben är pirat så det stänker om det!

Att komma för nära

February 25th, 2012

Jag har en bugg. Eller bugg och bugg, men ett särdrag i min personlighet. Jag går väldigt nära folk mentalt. Ställer frågor andra inte gör, kryper under skinnet, ser andras sår och det är först för ungefär ett år sedan som jag förstod att den där mentala närheten jag ofta söker med folk för många är hotfull.

Min värld är ju liksom allt det där som man inte får se. Osäkerhet, sår, vem någon är bakom masken. Jag är den som lägger pusslet om människan bakom imagen och identiteten.

Många förknippar det beteende jag har med ett sådant som man bara har med en respektive och jag får ofta befinna mig i något som liknar olycklig vänkärlek.

Jag romantiserar vänskap lika hårt som andra romantiserar kärlek. För mig är en vän något väldigt djupt, det tar lång tid innan någon verkligen blir en vän.

Jag kan bli häftigt platonskt förälskad. Tycka att en människa är fantastisk, vilja vara med den hela tiden, under det att det med andra långsamt byggs upp något. Jag claimar inte sällan vänner. Jag är tjejen som inte vuxit ifrån det här med att ha en bästis. Skillnaden nu för tiden är väl att jag kan ha några stycken, men oftast är en i ropet åt gången.

Jag bygger gärna asexuella vuxenfamiljer med människor som känner mig väl. Ibland kan det vara sex inblandat i dem också, men det har i så fall en mer undanskymd roll.

Men jag behövde alltså bli 38 år innan jag ens förstod att andra inte ser på vänskap på samma sätt som jag. För mig är en vän den som inte gör en illa, den som finns där och som man kan lita på. Vänner är såna man i princip kan tala med allt om och som man kan ringa mitt i natten. Jag har en stark lojalitet med mina vänner och massa outtalade tankar om vad en vän ska vara som jag aldrig funderat över att ifrågasätta.

Eftersom jag alltid tagit massa saker om vänner för givna som jag aldrig riktigt förstått att andra inte tar för givna har det blivit en del missförstånd i livet. Någon kanske inte alls förstod att den bröt min vänkod, för min vänkod var aldrig uttalad. Någon kanske inte alls förstod att jag förväntade mig stöd från den i en viss situation eller att jag var beredd att vara där för den personen mycket mer än den förväntade sig att jag skulle vara. Och någon förstod inte när jag försvann vad den hade brutit.

Jag känner mig lite blåst som insett det här så sent i livet. För jag fattade liksom inte att det här med mental närhet var så känsligt för folk. Jag fattade inte att de flesta inte hade lika hårda vänkoder som jag. Jag begrep inte att min bakomliggande ideologi om hur folk skulle vara krockade med majoritetens.

Vänskap är liksom inget människor talar om eller funderar över. Det är något som bara förväntas funka. Mental närhet är något som i de allra flesta fall förväntas delas med den man ligger med.

Majoriteten i samhället verkar sätta sexuella relationer först. De säger “jag var ju kär”, när de tar en väns respektive. För mig är sådant tänkande fullständigt förkastligt. Vänskap kan vara något stabilt och varaktigt, men den där fysiska sexuella attraktionen, den är föränderlig.

Mitt liv de senaste åren är byggt på vänskap. Jag har inte minst fått ett flertal nära vänner av hankön. När jag var yngre trodde jag sådana vänskaper var omöjliga för att det alltid skulle smyga sig in sex av nåt slag. Som om alla av motsatt kön skulle tända på varandra innerst inne. Det gör de ju knappast. Jag är glad att jag kom ur den villfarelsen.

De där vännerna av hankön är lite som pojkvänner fast utan sex. Sjukt mycket mer stabilt, med liknande funktioner utan det bök som sexuella spänningar för med sig. Trodde aldrig jag skulle trivas med det, men det är faktiskt väldigt trevligt.

De som blir mina vänner på sikt är alltid de som tillåter att jag går nära. De andra kommer falla bort på ett eller annat sätt. Jag är mycket selektiv och kräsen överlag, men det är jag vad gäller allt i livet.

Men det här med att släppa folk nära och att gå andra nära. Människor idag är ofta rädda för intimitet. Många människor t ex är sådana att de har sex först och sen kelar de efteråt. Så funkar inte jag, då känner jag mig bara halv. Många bygger sina relationer utåt, visar upp sin respektive snarare än att ha intimitet. De jag visat upp mest stolt har jag ofta varit minst kär i. Många är rädda för ömhet. Många är rädda för att man ska se de där såren de har inom sig. För mig är det det där som är intressant. Det är det som är själva människan, det är det som får mig att tycka om någon.

Update: Efter kommentar av Christer Jansson här kan tilläggas att vänskap ofta tål mera, för att man kan prata om det som gick snett. Men eftersom majoriteten inte så ofta vill prata om saker som gör ont så blir det lätt komplicerat och så är man där igen. Jag vill ofta prata om allt. Alla vill inte det.

****************
Det här blogginlägget hade aldrig skrivits om det inte hade varit för Sol som jag diskuterat sånt här med så huvudet nästan ramlat av för ett år sen. Det blev nog oerhört rörigt och spridda tankar. Återigen bara en sån där tänkahögtpost.

Håller språket på att förlora sin betydelse?

February 25th, 2012

I dagens samhälle översköljs vi hela tiden av språk. Språk, information och kunskap i en så strid ström att ingen levande människa har en chans att sortera ut den.

Jag undrar om det här kn betyda någon slags död för språket på sikt. Lite som att språket helt förlorar sin roll som bärare av information för det som sägs är så tunt att det inte innehåller något. Lite som pengar ungefär, de finns inte i praktiken heller utan bara som en fiktion.

Språk används för att ironisera, för att göra reklam, pr, retorik, trams, varumärkesbyggande, identititetsskapande med mera med mera.

Jag undrar vad det gör med oss, alla dessa floskler vi hela tiden får över oss. Alla dessa innehållslösa budskap. Alla dessa ord utan egentligt innehåll och mening. Vad gör det med oss när vi inte ens vet om det som sägs har ett värde? När vi inte kan ta något sagt på allvar alls för risken att det sagda är ironiskt är lika stort som troligheten att reklamen är falsk.

Vad händer med oss människor när orden förlorar sin betydelse? Försvinner språket då? Eller lever det vidare i tomheten? Kommer det decentraliseras så människor skapar egna språk för att återigen hitta ord som säger något?

Jag bara känner spontant att något händer med språket i informationssamhället som jag inte riktigt gillar alls. En språknihilism som likt den mesta nihilism inte är särdeles konstruktiv.

För om språket slutar bära information och bara bär propaganda och ironi, vad ska vi ha det till då?