Jag funderar idag i kölvattnet efter min förra bloggpost och kommentarsfältet i den om varumärkesbyggande. I mitt bakhuvud surrar en kritik av Brit Stakston om arbetet.

Efter diskussioner med @ankarvall på twitter ser jag mig själv skriva följande: “jag blir nästan marxist av tjafset”.

Vad menar jag egentligen?

Jo, jag menar att jag är trött på att vara en vara. Jag är trött på att alla ska vara varor.

Maureen Johnson författare uttrycker sig så här:

I am not saying that it is a bad or dishonest thing to try to sell your work. It is not. What I am saying is that I am tired of the rush to commodify everything, to turn everything into products, including people. I don’t want a brand, because a brand limits me. A brand says I will churn out the same thing over and over. Which I won’t, because I am weird.

Och då kommer vi till hur jag kopplar ihop varumärkesbyggande med politisk representation:

Jag får inte vara bara jag. Jag måste hela tiden tänka på vad jag gör och med vem, vad jag twittrar och skriver på facebook, vem jag hånglar med, vad jag har på mig. Jag vet att jag säljer något annat än mig själv och att jag deltar i ett spel och sanningen är att jag upptäckt att det här spelet skadar människor. Och jag tror även det skadar politiken.

För vilka ryggradslösa politiker får vi när allt allt allt handlar om att göra rätt och säga rätt och ha högst social status? Hur mycket binder våra egna varumärken oss själva till det vi representerar?

Och hur mycket förminskar vi våra egna personligheter när vi ständigt tvingas vara på vår vakt om vad vi säger tänker och gör? Hur mycket låser ett varumärke ens personlighet och ens liv till något som är… en karikatyr och en nidbild av våra personligheter?

Åh, denna tredje gradens trevlighets- och intressanthetsnormering. Det räcker ju inte med att du ska tro att människor ska tycka att du är trevlig och intressant. Du ska även tro att de ska tro att någon annan kommer tycka att du är trevlig och intressant. Vara trevlig och intressant. Vara trevlig och intressant.

VARA TREVLIG OCH INTRESSANT!!!1111

Denna trevlintressnormering (<— omgwtf är det för jävla ord egentligen??) påtvingas dig eftersom samhället saknar en grundläggande trygghet, och den gör dig inte till en särskilt intressant människa. Du tvekar innan du skriver den där utmanande tanken på Twitter. Om du är man är du aldrig förtvivlad och hjälplös. Är du kvinna undviker du att vara uppkäftig. Du klär dig sådär lagom queer, men ingen vågar vara konstig på riktigt. Tänk om någon tilltänkt hyresvärd läser att du hatar pengar och förresten så har du inga och vill inte ha några heller.

skriver Hannes Mannerheim. Läs hela inlägget här.

Tillsammans med ett hårdare samhällsklimat, smutsigare valrörelse och sociala skyddsnät som rycks bort under människor som redan går på slak lina blir de här kraven på att vara lagom, samlad och inte sticka ut närmast omänskliga. Vi drar åt snaran åt alla håll samtidigt. Ingen får bara vara. Alla måste hela tiden vara på sin vakt om hur de framstår. Vi blir som varor på en marknad i stället för människor av kött och blod. Det är inte en värld jag vill ha.

Men jag vill inte heller ha en motnorm. Jag vill inte att nördarna eller de udda ska ta över världen. Jag vill att alla ska få plats.

Jag undrar dessutom om inte tanken på varumärkes- och identitetsbyggande även skapar ännu större risk för motidentititer, något man inte minst ser i Piratpartiet. Några bygger sin identitet på att vara udda, sexuellt frigjorda, eller andra saker som man uppfattar som “kontroversiellt”. Jag skulle säga att detta är lika mycket varumärkesbyggande och jag uppfattar inte heller det som bättre än de varumärkesbygganden vi ser från “gammelpartier”.

På vissa sätt liknar Piratpartiet de anarkistiskofeministiska kulturer jag rörde mig i för tio år sedan där det i praktiken blev förbjudet att raka sig under armarna för att vi uppfattade det sociala trycket att ta bort hår som förtryck. Genom att skapa en motnorm blev vi i stället dubbelt förtryckande. Skuld lade vi på oss själva från alla håll. Skuld från “normala” för att vi inte rakade oss och skuld från våra egna om vi gjorde det. Jag skulle vilja hävda att en motsvarighet till denna trend är den som sex hos sexlibertarianer idag. Med tjat om frigid och att man gör det ena med än den ena och än den andra riskerar man att skapa ett klimat där tjejer knappt kan freda sig från närmanden. Där alla tvingas vara med alla bara för att inte uppfattas som “frigida”. En utveckling jag inte uppfattar som det minsta frigörande utan snarare som en strypsnara.

Jag skulle önska att vi kunde kritisera varumärkesbyggandet och identitetsskapandet i grunden. Men inte bara för arbetare utan även för oss politiker. Vi är alla mer än vår image. Någonstans måste vi tillåta varandra att vara människor. Att göra bort oss på Facebook, att ha en dålig dag, inte alltid orka vara seriös eller vara på topp, inte alltid orka svara på tweets. Ska vi kritisera varumärkesbyggande bör vi samtidigt fråga oss hur vi skapar sociala tryck, normer och motnormer. Och helst kunna diskutera saken utan att polarisera allt för mycket.

För mig handlar det om barmhärtighet och nåd. Om att våga vara människa med fel och brister. Om att våga se bakom ytor och inte tro att det vi ser på ytan är allt. För det finns så enormt mycket mer.

Jag har själv byggt så många identiteter och varumärken i mitt liv att hälften vore nog. Få är de som verkligen känner mig och många är de som tror att de gör det. För ska jag vara helt ärlig upptas en hyfsat stor del av min tid av att noja om status och varumärken. Vi lever i en värld där det inte går att inte bry sig om sådant även om vi kritiserar den. Status Anxiety och varumärkesbyggande är helt enkelt en så självklar och inbyggd del i samhället att den är omöjlig att helt frigöra sigfrån.

Det finns enligt mig i huvudsak två sorters statusjagande: De som kämpar för att ta sig upp högt och de som kämpar för att helt enkelt inte vara bespottade. Jag tillhör den senare gruppen. Jag nojar inte över att inte vara cool nog. Jag nojar över att folk jag gillar ska förakta mig.

När människor säger “vi måste vinna val också”, så tänker jag direkt att det här är nog inget för mig. Jag kommer aldrig vara den där människan som drar tusentals röster. Jag intresserar mig inte för en värld av hög status. Jag känner mig inte bekväm i den alls. Och min egen prioritet av världen kommer aldrig ligga hos makteliten, utan hos de som har det sämst, eller på det som finns under ytan hos människor.

Är det varumärkesbyggande att skriva den här posten? Tja, säkerligen i vissas ögon under det att det är epic fail i andras. Egentligen räcker det som kritik mot varumärkesbyggande i sig själv att människors smak är så otroligt mycket mer diversifierad än vi tror. Vissa vill ha enkla svar, andra gillar att tänka själva, vissa gillar coolhet, andra gillar utstötta, vissa gillar liberalism, andra gillar socialdemokrati. En titt på gammelpartiernas varumärken ger ett Moderaterna som försöker vara Nya Socialdemokraterna, sossar som försöker vara ett mittenparti, Miljöpartiet som försöker vara ett grönt Folkpartisocialdemokraterna, Vänsterpartiet som försöker vara 80-talssossar, KD som försöker vara gamla moderaterna, Centerpartiet som försöker vara ett Stockholmsparti.

Är det bra varumärkesbyggande? Och om det är det? Är det bra?

*************************************************************************
Edit: Bloggsvar på detta blogginlägg har kommit från: Göran Widham och Mia Ankarvall

Jag lever ett splittrat liv.

I det offentliga, i det politiska klimatet, på twitter, i bloggosfären och i Piratpartiet har jag inflytande. Här är är jag en människa som räknas. Samma sak gällde när jag startade Kurvigheter för flera år sedan – en människa som hjälpte andra, som skapade debatt, som tillförde samhället nya saker.

Men under tiden detta sker saknar jag nästan all makt över mitt eget liv på hemmaplan. För jag är beroende av andra människors hjälp för att fungera i vardagen. Jag har hjälp med matlagning, tvätt, disk och städ. Jag har även hjälp med att komma utanför dörren, packa när jag ska ut och resa med mera.

Vore det inte för att mitt politiska liv fanns på internet skulle jag varit helt tyst i samhällsdebatten, min röst hade aldrig funnits, ingen hade sett vad jag skrivit eller brytt sig om vad jag hade att säga. Internet är en fullständig förutsättning för mig som funktionshindrad att kunna arbeta politiskt. Och det är bra. Men det räcker inte.

Den hjälp jag har hemma är utformad efter modellen att jag ska “göra vad jag själv kan”. Jag ska tillsammans med mina boendestöd själv i mitt hem utföra de sysslor jag är förmögen att “själv göra”.

Syftet med det är väldigt gott. Dels kan det leda till att en och annan med mina funktionshinder lär sig att klara sig själv, dels kan det leda till en känsla av ökad känsla av självständighet för de som inte klarar av att göra sitt hushållsarbete själva. Men för mig fungerar det inte så här. För mig har det här rent motsatt effekt.

För mig skapar det här systemet ångest, stress, beroende och en känsla av att inte kunna göra något själv. Och det kostar kommunen multum med pengar som faktiskt hade kunnat sparas om jag bara hade fått den typ av hjälp jag behövde – rent praktisk hushållshjälp.

Jag ska försöka förklara hur det är att vara jag:

Att hämta ett glas vatten för mig i köket är lika jobbigt som det är för dig att gå till närmaste sjö och ta dig ett. Att laga mat är som om du själv skulle behöva gå ut och skaffa dig ditt bytesdjur, slakta, stycka och tillaga det. Det tar sådan fruktansvärd energi. Därför kan jag leva timmar utan både vatten och mat, för att jag helt enkelt inte orkar gå hela vägen ner till sjön och hämta det. Och för att jag helt enkelt inte orkar gå ut och slakta en gris.

Det energiläckaget betalar min kommun i form av många mer arbetade timmar hos mig, utan att jag ändå får den hjälp jag egentligen behöver. Inget ont om de som jobbar hos mig, de är bra, men systemet de jobbar under är fullkomligt absurt. Inte för alla, men för mig.

Beroende på att jag måste sköta mitt hushåll själv (om än med hjälp), blir både resultatet av mitt arbete sämre och kommunen får punga ut med minst dubbelt så mycket pengar som hade behövts.

Pengar läcker hela tiden i de här sammanhangen, men de läcker aldrig där man tror. De läcker i missriktad välvilja, stelbenta byråkratier och i en tro på funktionshindrade som mindre vetande.

Saken är den att jag vet precis vilka behov jag har och vad jag behöver för hjälp. Men den hjälpen finns inte att tillgå, för någon har bestämt sig för att den hjälpen skulle vara dålig för mig. Förmynderi är jag utsatt för tre dagar i veckan, och detta för att över huvud taget kunna överleva. Och grejen är den att man vänjer sig.

Man vänjer sig vid att ta andras syn på en själv som sanning. Man vänjer sig vid att inte säga ifrån, för det spelar ändå ingen roll vad man gör. Man vänjer sig vid att vara beroende av människor för att utföra saker, i stället för att bara vara beroende av hjälpen i sig. Man vänjer sig vid att konstant bli ifrågasatt, man vänjer sig med att ta skit för det spelar ändå ingen roll vad man tycker. Man vänjer sig vid att gå med konstant ångest för något man ska göra om två månader som kan involvera städ. Man vänjer sig vid att folk inte bryr sig om att man svälter om man inte har mat man själv tolererar. Man vänjer sig vid att leva utan mat, utan sömn och med att bo i en lägenhet som av och till ser ut som en svinstia.

När jag skrev mitt blogginlägg förra måndagen reagerade folk med oro. Det var ingen som sa “men var inte så jävla kräsen” eller “gå ut och laga mat själv din latmask” eller “men ta upp den jävla spyan”. Människor såg mig för den jag faktiskt är och inte för den deras fördomar sa dem att jag var.

Och när jag bloggade i lördags natt… jag kände att jag var tvungen, kände att jag inte längre kunde tiga med mina erfarenheter och med mina åsikter. Jag var beredd på att få en dörr slängd i ansiktet på mig, för det är så livet behandlat mig tidigare…

Och så möttes jag av det här och det här och det här och det här och det här och det här och det här och dethär och en lång rad av fantastiskta kommentarer. Och av ett telefonsamtal från Rick.

Igår växte Piratpartiet något så ofantligt mycket, inte bara i mina ögon utan också i många människors ögon runtomkring mig. Jag tror inte ännu vi fattar vad det är vi håller på att åstadkomma, men det är stort. Det är jättestort. Och vi kan förändra världen. Kanske inte så mycket som vi tror, men i alla fall lite grand. Och jag kan få vara med och bidra och se det hända och vara med och påverka, trots att jag egentligen skulle leva utanför samhället.

Ni hittar knappast en förtidspensionerad autistisk riksdagskandidat i något annat parti. Jag har då i alla fall inte sett någon. Den sprängkraften finns hos oss, just för att informationssamhället river ner gamla murar och gör det möjligt för mig att komma till min rätt. Den finns tack vare att det här är ett parti med människor som vågar se det som andra blundar för, som vågar ta itu med sina fördomar, och som vågar se förbi det som vid första anblicken verkar självklart.

Och därför, har jag insett att jag också måste ge er chansen att få se min värld. För om jag fortsätter dölja den kommer folk aldrig få en chans att förstå den. Och ger jag inte en folk en chans att förstå den kommer jag inte kunna skapa förändring.

Den här kvinnan är en av världens mest kända autistiska bloggare. Hon lever med konstant hjälp och man skulle kunna tro att hon inte har så mycket att tillföra världen, om man var cynisk. Emma pratade om Stephen Hawkings. Låt mig presentera Amanda Baggs.

Ni behöver se precis hela videon för att förstå den. Den är värd 9 minuter av era liv.