Posts Tagged ‘Autism’

Den amerikanska såpafrun. How did I end up wanting perfection?

Thursday, August 23rd, 2012

Det här är en sådan bloggpost jag aldrig någonsin skulle föreställa mig att jag skulle skriva. Den stämmer varken med min självbild eller med ens mina närmaste vänners bild av mig. Men de som sett henne vet precis vad jag talar om.

Det bor en amerikansk liten såpafru i mig. Nej, inte en som gillar att städa. Inte någon som tar hand om hemmet, eller kutar runt och ligger med poolskötaren. Men någon som är besatt av yta. Någon som polerar och putsar och donar och fixar för att ingen ska se vad som finns därunder. En som håller skenet uppe.

Det gäller särskilt när det kommer till relationer. Jag är fullständigt besatt av att prestera perfekta relationer därför att det alltid känts som om hela världen sagt att jag inte duger till det.

Var det inte kommentarer om hur jag såg ut så var det kommentarer om hur jag lät killar behandla mig. Var det inte snack om att jag var udda var det tjejer som sa till mig att jag var mobbad.

Vet ni vad en sådan människa till slut gör? Hon döljer hellre när någon behandlar henne illa än söker hjälp. För de där kommentarerna hjälper inte ett dyft. Det de gör är att visa för en människa att hon är lägre i rang.

Detta har gjort att jag har en bild av mig själv som något slags misshandelsoffer när jag verkligen inte är det. Eller som någon som skulle ha lägre självrespekt när det snarare handlar om autistisk förvirring. Jag tror de flesta om gott och jag lyckas helt enkelt inte alltid pinpointa vad jag tycker om hur en människa behandlar mig förrän efter ett tag.

Men innan det hänt har ofta någon som så väldigt gärna vill knäppa en på näsan kommit talat om för en hur det ligger till. Det har nästan alltid fått effekten att jag tagit mer skit än jag skulle ha behövt, för att jag blir så mån om att inte vara den där sorgliga människan som passar så bra in i en Winnerbäcklåt.

I stället för att förändra sig själv, för man vet liksom inte hur det ska gå till, begår man självbedrägeri och döljer skavankerna.

Det är något jag är trött på. Trött på att låtsas ha bättre självförtroende än jag har, trött på att låtsas vara mer framåt än jag är (jag är ju tokblyg), trött på att leka mera eftertraktad eller whatnot.

När det viktigaste blir att prestera en lycklig fasad för att vara lyckad är det svårt att slappna av och bakom fasaden blir känslan av misslyckande självuppfyllande. “Bara ingen ser misslyckandet”. “Bara ingen ser bakom fasaden”. “Bara ingen ser hur jag egentligen är för då kommer de se ner på mig”. Själva ångesten för att bli avslöjad blir en stress som skapar den ångest man försöker dölja att man har. Ångest som antagligen inte skulle vara lika stark om man inte ställde så höga krav på sig själv.

Jag är skittrött på att låtsas tycka jag är snygg när jag inte känner mig så. Jag är skittrött på att försöka vara glad när jag inte är det. Jag är skittrött på att låtsas vara glad över internet när jag mycket hellre skulle hänga med folk i köttvärlden.

Men visa det och folk blir livrädda för eftersom jag kan bli instabil måste det helt enkelt innebära att så fort jag visar känslor är jag på väg att bli deprimerad?

Tänk om om det är rädslan för att bli bedömd som orsakar depressionerna. Tänk om allt ifrågasättande av mitt analyserande och grubblande gör att jag stänger inne mig själv i stället. För att det inte är tillåtet att vara som jag. För att statusångesten blir det allenarådande.

Jag har så mycket statusångest att de gånger jag mått som allra sämst så har det varit på grund av statusångest. De gånger jag trott att jag inte förtjänat att leva har det varit för att jag helt enkelt trott att jag är en så dålig människa att världen skulle vara mindre tyngd om jag var död. (Det är några år sedan nu, det hände i primärvalet i piratpartiet så om ni undrar varför jag var en bitch då så handlade det alltså om simpel överlevnadsinstinkt).

När det fula inte får finnas. Desperationen, dödsångesten, eller ens bara behovet att få vara svag. När hela ens omgivning dessutom bestämt sig för att man antingen är stark och stabil eller skör som ett asplöv. Stabil eller sjuk.

Nä, jag är drabbad av statusångest. Den mesta folksjukdomen som finns.

Jag värderar inte status. Jag bara tror att jag måste ha den för att få förtjäna min existens. Jag tror att jag måste prestera perfekta relationer för att inte få vara ensam. Att jag måste se perfekt ut för att vara attraktiv and whatnot.

Och jag kommer att vara exceptionellt känslig för alla budskap som säger att jag inte duger. För jag “vet” ju redan det, jag känner ju redan så.

Om jag säger till mig själv att jag ska vara snällare mot mig själv kommer även det att bli ett krav. Känn ingen skam, var inte så statustyngd. Allt kommer att låta som anklagelser i mina öron och visa att jag inte är den föredragna människotypen. Förlåtelse finns; för alla utom för mig. Att älska mig själv blir ett krav, inte en fråga om acceptans.

Tro mig, det funkar utmärkt att ha alternativa ideal och ändå känna av de ideal som är rådande. Varhelst en statusångest finns kommer den att kunna gripa tag i mig.

I almost never ever cut myself some goddamn slack.

**************************************************************************************************************************************************************
Sen jag skrev ovanstående har det gått några dagar. Och jag har så smått börjat dra mig undan för att få lugn och ro. Att få ord på allt det här gjorde att jag bättre kunde förstå vad som pågick och därför också göra just det jag behövde. Cut myself some slack.

HSP – Highly sensitive person

Tuesday, January 17th, 2012

Ooops. De kursiverade stämmer in på mig. Snacka om att vara en utpräglad HSP. Det komiska är att det överlappar med autism och ADHD rätt hårt. Finns en teori om Intense World Syndrome som menar att autister har en naturlig överkänslighet för allt. Till exempel att vi känner andra människors känslor. Tyckte mest bara det här med HSP är bisarrt mycket jag.

1. Jag verkar vara känslig för de fina nyansskillnaderna i min omgivning.

2. Andra människors humör påverkar mig.

3. Jag är smärtkänslig.

4. Under mycket stressiga dagar, behöver jag dra mig undan – till sängen, till ett mörkt rum, eller vart som helst där jag kan vara ifred och få en paus från alla intryck.

5. Jag är känslig för koffein.

6. Jag blir lätt överväldigad av saker som exempelvis starkt ljus, starka dofter, grova tygmaterial, eller sirener på en ambulans som kör förbi.

7. Jag har ett rikt, invecklat inre liv.

8. Jag känner mig illa till mods av starka ljud.

9. Jag blir starkt känslomässigt påverkad av konst och musik.

10. Jag är samvetsgrann.

11. Jag är lättskrämd och hoppar t.ex. lätt till.

12. Jag blir nervös och/eller irriterad när jag har mycket att göra på kort tid.

13. När människor känner sig obekväma i en fysisk miljö, brukar jag känna vad som behöver förändras för att göra miljön mer bekväm (t.ex. förändra ljuset eller sittplaceringen).

14. Jag blir irriterad när folk försöker få mig att göra alltför många saker på samma gång.

15. Jag anstränger mig mycket att undvika att göra misstag och/eller att glömma saker och ting.

16. Jag tittar av princip inte på våldsamma filmer och TV-program.

17. Jag blir uppe i varv på ett obehagligt sätt när det pågår mycket runt omkring mig.

18. Att vara väldigt hungrig skapar en stark reaktion i mig – det stör min koncentration och/eller mitt humör.

19. Förändringar i livet gör mig uppskakad.

20. Jag är uppmärksam på – och uppskattar – dofter, smaker, ljud och konst, och lägger ofta märke till nyansskillnader som andra kanske inte ens märker.

21. Jag anstränger mig att ordna mitt liv så att jag undviker upprörande eller överväldigande situationer.

22. När jag måste tävla eller bli observerad när jag gör någonting, blir jag så nervös eller skakig att jag presterar mycket sämre än vad jag skulle ha gjort annars.

23. När jag var barn, verkade mina föräldrar/lärare/andra runt omkring mig, uppfatta mig som känslig eller blyg.

Om du svarar ja på 12 eller fler av frågorna, är du troligen en Highly Sensitive Person. Men egentligen är det ju så, att inget psykologiskt test är så korrekt att du borde basera hela ditt liv på det. Om bara 1 eller 2 av frågorna är sanna för dig, men de är extremt sanna, skulle det också vara korrekt för dig att kalla dig Highly Sensitive.

Testet är översatt från Elaine N. Aron’s lysande bok “The highly sensitive person – How to thrive when the world overwhelms you”.

Identifikation

Thursday, December 8th, 2011

Den där märkliga förmågan jag har i livet, att identifiera mig med allt och alla… jag undrar varifrån den kommer.

Jag identifierar mig med samma lätthet med svinet som med offret, med karriäristen som den som inte bryr sig, den snygga som med den som ingen ser, den coola och den utanför, den konservativa kristna och den drogliberala, bdsmbruden och den pryda, den blyga och den framåt, den monogama och relationsanarkisten, den förhårdnade och den för känsliga.

Jag har haft så många roller och olika postioner i livet att hälften vore nog, drällt runt i så många subkulturer och sett så mycket konstigheter. Jag har format mitt jag på en splittring från och med strax över 25 års ålder alltid formad på kognitiv dissonans. För udda för att vara vanlig och för vanlig för att vara udda. Jag passar absolut inte in någonstans och kan samtidigt passa in lite var som helst. Jag är extremt plastisk och töjbar.

Jag är på samma gång den som påverkar andra mycket och den som påverkas. Och då menar jag inte i någon mindre grad utan i en enormt hög grad.

Jag är på en gång urusel på socialt spel samtidigt som jag är skicklig på det.

Det säger liksom sig självt att jag inte borde existera för det ska inte vara möjligt att vara allt det här på en gång, men jag är det ändå.

Jag vandrar liksom runt på jorden med all världens självmotsägelser utan åsikter och självklara svar, samtidigt som folk tror jag har massa åsikter och svar. Jag bara inte förstår det.

Jag har något slags sjätte sinne som jag knappt ens förstår är ett sjätte, det är ju bara där. Lever någonstans i gränslandet mellan dröm och verklighet.

Det sägs vara osunt att vara så här. Men om jag inte vore så här skulle jag sudda ut det som är mitt starkaste signum.

Spridda tankar på fastande mage en morgon i december 2011.

Skräckens dag

Friday, April 1st, 2011

Första april är den dag då jag brukar gå i ide. Med svårigheter att förstå ironi och tolka människors reaktioner är det inte mer än naturligt. Första april blir kulmen på den dag som säger att jag inte är som alla andra.

Jag skapade mig därför en grundregel för första april som mycket ung; Tro inte på något någon säger denna dag. Inget. Någonsin. Utgå från att allt som sägs är lögn.

För kanske 9 år sedan dog kompis katt. Överkörd första april. Tror ni jag trodde på det när hon helt förtvivlad berättade? Nej, klart jag inte gjorde. Jag vet inte hur många gånger jag sa att han kan inte vara död, du driver med mig det är första april.

Skuldkänslorna när jag insåg att det var sant. Sedan dess… första april är den dag jag försöker gömma mig. Gömma mig för alla som vill skoja med mig, vänta tills nästa dag då det går att lita på någon igen. Om min födelsedag är helig för att alla ska vara snälla mot mig då är första april utanförskapets och skräckens dag.

*går i ide tills i morgon*

Grundläggande praktisk konflikt

Thursday, November 18th, 2010

Idag upptäckte jag att jag har en grundläggande praktisk konflikt som jag inte satt ord på. Nämligen det faktum att jag exekutivt behöver ha saker nära mig för att kunna använda dem. Men att jag också grundläggande vill ha soprent runt mig och inga saker alls.

Det har aldrig i hela mitt liv slagit mig hur omöjliga dessa behov är att förena. Jag känner mig som en smärre idiot som inte insett det förrän nu.

Hela mitt liv har jag liksom strävat efter dessa båda utopier och stört mig på att jag inte kan skapa dem. Och aldrig förstått att de är fullkomligt oförenliga. Saker kan inte både vara undanstoppade och ligga framme samtidigt. Det är helt omöjligt.

Men, säger du då, du kan ju ha saker undanstoppade nära?

Nej tyvärr, då kommer jag inte använda dem.

Det här är det sätt en aspie och en dampie i samma person krockar abnormt. Dampien vill ha sina behov tillfredsställda på två röda sekunder. Aspien vägrar förändring. När de är i osynk – som nu när jag möblerar om i lägenheten – är jag i totalt kaos. Det mentala kaos som befinner sig inuti mig just nu går inte att beskriva med ord. För så banala saker som en omöblerad lägenhet.

I bland känner jag mig verkligen så jävla värdelös och rent ut sagt dum i huvudet. Nu måste jag komma på något vis att lösa den här konflikten. Jag har ingen jävla aning om aspien eller dampien ska vinna. Dampien är tusen miljoner gånger mer kreativ, men aspien vill just nu skära pulsådern av dampien. Hur fan kunde någon komma på att de här personligheterna skulle finnas i en och samma person? Vem fan gjorde designen?

Kompromissar jag så blir ingen av dem nöjd. Kompromissar jag inte så blir förloraren tokig. Jag har ingen jävla aning just nu om hur jag ska få de jävlarna att enas.

Men jag kan blogga om det så andra får se vilket kaos det kan vara i ett aspigt dampigt charmtroll vid jämna och ojämna mellanrum. Det finns säkert någon annan som är lika splittrad men på något annat vis. Typ de som vill ha förhållande men samtidigt vill vara singel tenderar att lösa det med otrohet eller med att vela mot den stackars partnern. Det är precis så här för mig just nu, bara det att båda parterna befinner sig inuti samma person.

Skjut mig snälla!

In transition

Sunday, October 24th, 2010

Det finns något som alltid händer mig. Jag går alltid vidare. Jag transformeras alltid. Ja. Alltid.

Jag vet inte vad det är som gör det. Jag skulle kunna tänka mig att det är kombinationen aspie och dampie som skapar det som är ett av mina starkaste signum: Jag går upp i något i 170% och lämnar det sedan. Allt i mitt liv sker i perioder. I kortare eller i längre perioder. Allt i mitt liv är projekt. Projekt i mindre eller större skala.

Jag är en människa som väldigt många tror att de känner. För jag är så öppen. Och visst, det är jag, om man jämför med många andra. Men det är inte det samma som att jag inte behåller oerhört mycket av det jag tänker och känner för mig själv. Personlighetstest jag gjorde förra hösten visade att jag är så pass karismatisk att människor uppfattar mig som extrovert, fast jag egentligen är introvert.

I kanske ett års tid har jag fått förvånade kommentarer från mina vänner: “Jag trodde inte du skulle stanna så länge i piratpartiet”. De vet liksom hur jag är som person. De har sett mig starta kurvigheter och lämna forumet, sett mig vara vrålaktiv i utomparlamentarisk vänster och lämna den, sett mig vara helt inne i mina diagnoser för att några år senare kunna ifrågasätta dem ur ett samhällsperspektiv. De som varit med verkligt länge har sett vänsterkristendom, feminstteologi, radikalfeminism, queerteoritiker med utkommande ur garderoben, återgång till snällvänster för att snabbt kastas in i anarkism, sen cynism/piratism, sen antipolitik och kurvigheter i flera år för att sedan 2008 ramla rakt in i Piratpartiet och vara helt uppslukad där.

De har även sett mig gå från mes som inte ens vågar flirta till bruden som alla ville ha till det som jag är nu som jag över huvud taget fortfarande inte har kommit fram till vad det är.

Jag är så här: jag gör allt helhjärtat. Jag kan inte göra något med halva mig, det fungerar inte. Och det faktum att jag gör så här är det som är mitt absoluta signum. Därför tar det ofta flera år att lära känna mig. Inte sällan kommer människor in i mitt liv när jag är i en viss period, sätter en viss stämpel på mig och blir sedan helt förbryllade när jag visar mig vara en annan två år senare. Can’t help it. It’s who I am.

Hur många forum har jag lämnat i mitt liv? Hur många nick har jag haft? Hur många olika ideologier har jag tillhört? Jag vet inte ens. Just nu försöker jag att förstå vart jag är på väg, för jag vet inte.

Det tog mig över två år att vänja mig vid att jag var singel. När jag väl bestämde mig för att släppa det som varit tog det nog max en månad innan jag slutade att minnas hur det var att vara i ett par. Nu kan jag förstås minnas det, men minnena är inte färska, jag relaterar inte till dem som ett nu, utan som ett då. Jag längtar visserligen tillbaka ibland, men då mera efter tillhörigheten. För det är den jag alltid saknar.

Jag utvecklas nästan alltid tillsammans med andra människor även om mycket sker i min inre tankevärld. På samma vis som andra gör slut på förhållanden och är seriemonogama lever jag serieliv. Någon har jämfört mig med operativsystemet slackware. De som är verkligt nära mig kan följa med till nästa period i mitt liv, men oerhört många faller alltid bort. Därför är det en evig tur att jag numera har facebook, för där recyklas hela mitt liv.

Som sagt: de som verkligen känner mig vet att detta händer. Och de som varit med under en viss period av mitt liv får ofta ett brutalt uppvaknande när jag plötsligt kommer att tvärt säga mot saker jag tidigare tyckt. Inom Piratpartiet går detta att se om man läser min blogg. Notera hur jag glidit från brutal förespråkare av föreningsdemokrati för att bli mer svärmromantisk.

Jag tror att det oftast är i tider jag mår dåligt som jag väljer en ideologi och följer den blint. Men jag är inte verkligt säker på detta. Jag vet bara att jag de senaste månaderna har börjat bli mer och mer ideologilös, mer och mer kritiskt tänkande och mer och mer självständig.

Jag kan göra det där symbiosliknande uppgåendet i något. Ett tag. Och det är det människor utanför Piratpartiet sett att jag gjort i partiet. Kanske har min förmåga att inte dra denna gång bland annat hjälpts upp av att sammanhanget varit så mycket större, att det finns så många grupperingar och att man helt enkelt kan välja väldigt mycket vad man vill syssla med. Jag har liksom kunnat utvecklas men inom partiet. Kommer jag fortsätta göra det? Jag vet inte. Jag vet att jag medvetet pausat skype i säkert tre veckor nu och att jag inte kommer fram till något svar.

När jag är stabil är jag ganska moody, människor kan nog då nästan uppfatta mig som smådeppig. Men det är det som är mitt normala tillstånd. Jag är en naturligt vemodig människa och jag trivs i regel bättre när jag är det än när jag är så upp och ner och i det närmaste bipolär som jag var under t ex valrörelsen och ett tag efter den. Dock tvivlar jag inte en sekund på att det är under mina närmast maniska faser som jag lyckas inspirera andra och uträtta något.

Min längsta sammanhållande period i livet får nog sägas ha varit mitt längsta förhållande. Jag trodde då att jag äntligen skulle få slå mig till ro. Men livet ville annorlunda. Jag fick inte stagnera denna gång heller.

De som verkligen känner mig vet varifrån min klokskap kommer. För att man blir klok av att leva så oändligt många olika typer av liv säger sig självt. I vart fall om man som jag drivs av att förstå allt och alla. Men det är ta mig fan inte alltid värt priset.

Den senaste veckan har jag fått en känsla av att mitt liv helt och hållet slutat att handla om mig själv. Celibatet har överförts till hela min livssituation som ett sätt att leva.

För mig verkar det handla om någon slags kallelse. En kallelse att våga vara jag. Jag vet med mig att jag är oerhört annorlunda och att jag genom det har en förmåga att beröra och berika folks liv på sätt som är få förunnat. Jag vet att jag kan se genom människors fasader och har en närmast djurisk intuition och jag försöker använda den förmågan till att hjälpa andra.

Skulle jag varit ute efter att ta mig upp i världen, hade jag haft ambitioner, kunde jag stänga av min empati hade jag nog varit min antites – psykopaten. För på så många sätt är vi lika i förmågan att läsa, bedöma och leda människor.

Och där har vi en annan del av mig. Nog har det hänt då och då att folk velat göra mig till ledare. Eller att jag blir mer beundrad än jag tycker att jag förtjänar. Då skakar jag av mig, förstör för mig själv.

Någon som anser att livet handlar om karriär och om att lyckas skulle anse att jag helt enkelt inte anser mig vara värd att lyckas. Det vore att göra det hela för enkelt. Alldeles för enkelt. Bättre förklaras det i Ugly Betty:

I ett parallellt liv får hon drömma om hur världen skulle vara om hon hade fötts med perfekta tänder. Det visar sig förstås att hon är en bitch, att hon hänger med Wilhelmina och att alla hatar henne men fjäskar för henne. Förvirrad frågar hon fen som i drömmen gett henne hennes perfekta tänder:

05:30 in i detta klipp. Transkriberat nedan.

Betty: How could having perfect
teeth change me this much?

Fen: Well, let me break it down for you, b-bomb.
All right, having braces is hard, right?
People make fun of you, and it hurts your feelings,
Which made you compassionate.
Pretty-teeth betty- people fawned all over her, And it went to her head.

Jag är hellre en snäll och i samhället misslyckad varelse, än en som i samhället lyckats, men som alla hatar bakom ryggen. För människor är inte snällare mot dem högre upp i hierarkin, där har Alain de Botton fel. Vad de är är mer fjäskande. Och jag avskyr fjäsk. Tål det inte och vill inte bli utsatt för det. Att vara berömd är för mig inte vatten värt i jämförelse med att vara älskad. Men det jag nu verkar vara på väg mot är ytterligare något annat. Jag verkar vara på väg att förvandlas till en nunna ute i samhället. Jag vet inte än om det är något som kommer fortsätta. Jag vet bara att jag genomgår förändring igen. Vad det blir av mig denna gång vet jag ännu inte. Jag vet inte heller om det kommer inkludera Piratpartiet eller ej. Jag har varit mer inne på att försvinna tidigare än jag är nu i alla fall. Men jag måste ha något att göra som känns meningsfullt. Annars fungerar jag inte.

Jag väljer inte att vara så här. Det är ett oerhört rastlöst sätt att leva. Men det är så här jag är. If you want to know me, you better get used to it. Because that is one thing about me that will probably never ever change. The change in me is the only thing that never ever changes. My constant is my inconsistency.

Likt ett djur

Tuesday, July 20th, 2010

Innan tsunamin kom hade djuren dragit sig tillbaka sägs det. Jag tänker på tsunamin 2004 i Indiska Oceanen. I artiklar stod att nästan inga djur skadats. De hade nämligen redan dragit sig från vattnet, upp i bergen och dylikt.

Många gånger har jag tänkt att det inte skulle förvånat mig om jag hade gjort det samma. För jag har en känsla för vibrationer och skeenden som de flesta saknar. Och den rör sig långt ifrån bara på vibrationsplanet. Jag ser bakom människors ytor och ser vad de vill dölja.

De människor som känner mig har med åren lärt sig att jag alltid kommer att se saker som ingen annan ser. De vet att jag kommer upptäcka när de ler utan att le, när de himlar med ögonen åt någon när de tror ingen ser, att jag kommer veta när de är kära eller på dåligt humör. Ringer de mig vet de att jag kan höra på tonfallet att något inte är som det ska.

Jag har i många år funderat över hur jag ska beskriva det speciella seende jag har. Varför världen ser så annorlunda ut i mina ögon än i många andras. Att jag inte är galen har jag gång på gång fått bevisat då saker jag sett i efterhand ofta kryper fram som sanningar. Men vad det är jag sett har tagit lång tid att förstå. Jag ber om ursäkt för att jag har ett förenklande ni-uttal i texten. Jag försöker bara beskriva världen och för mig blir ni andra ibland en klump. Identiferar ni er inte som den klumpen, ta inte åt er. Och låt mig en gång för alla tillägga att jag inte anser att mitt sätt att se på världen är mer rätt än ert. Vi ser olika saker och jag tror att det finns en nytta med att det är så.

Med detta sagt; Ungefär det här är vad jag kommit fram till:

De flesta människor har lärt sig att se vad andra människor vill förmedla. Titta på de här beskrivningarna av ansiktsuttryck.

De försöker att med ansiktsuttryck förmedla vad en människa känner. Så fungerar de flesta av er. Med ert kroppsspråk försöker ni förmedla vad ni känner och menar. Med era röster säger ni det ni vill att folk ska höra.

De flesta av er hör vad folk säger och vill förmedla. De flesta av er vet när det är dags att lämna en konversation eller inte. De flesta av er vet vad som förväntas av er i en given situation.

Vad jag ser är något helt annat. Det era kroppar försöker visa missar jag ofta, men vad de försöker dölja ser jag. Det era munnar säger kan jag ibland missa, jag hör att något inte står rätt till på era tonfall. Om ni skämtar med mig kommer jag inte förstå om ni menar allvar eller driver med mig, men jag kommer kanske lägga märke till den underliggande sinnesstämningen hos er som får er att skämta just då.

Om ni vill dölja att ni har en dålig dag kommer jag fråga hur ni mår. Om ni försöker pressa tillbaka er irritation kommer jag att fråga om ni är arga. Om ni tittar mot någon med en ilsken eller längtansfull blick kommer det inte undslippa mig. Och ju mer ni försöker dölja saker för mig ju tydligare kommer de att framstå.

Vi kan ta ett exempel från Almedalen. En känd politiker skulle vara med i en panel. Innan hen gick upp på scen såg jag henom och hen såg skrämd ut. Jag pratade med en vän om det hela efteråt och han sa att han mest tyckte att hen hade sett uttråkad ut.

Vem av oss hade rätt? Vi kunde ganska snart enas om svarat på den frågan: Båda hade rätt.

Politikern ville förstås inte visa att hen var nervös och lade på sig ett nonchigt uttryck som fick hen att se uttråkad ut. Det är vad min kompis såg. Själv såg jag i stället vad det var hen försökte dölja. Numera vet vi alltså båda att nämnda politiker döljer sin nervositet genom att verka nonchig.

Sådär är det hela tiden för mig. När en människa äger ett rum eller en fest kommer jag se den sekund personen förlorar masken. Och jag kommer i de allra flesta fall inte intressera mig ett dyft för vad personen faktiskt vill förmedla.

Jag antar att detta kan vara en av de bästa förklaringarna till att jag avskyr att mingla. Ni springer runt där och försöker förmedla massa saker till varandra men det enda jag ser är vem i hopen ni egentligen intresserar er för, vem ni himlar med ögonen åt när ni tror att ingen ser, att ni egentligen bara vill gå därifrån. Jag ser när ni är nervösa och alla andra möjliga och omöjliga saker ni inte alls har för avsikt att förmedla. Och jag missar i stället vad ni egentligen vill förmedla.

När man säger att autister är socialt inkompetenta eller saknar empati tror jag att det här kan vara en del av grejen. Vi ser inte er som ni vill vara, utan som ni är. Vi kommer att vänja oss vid att höra att vi ser fel, att vi har fel, att vi missförstår.

Jag kommer inte reda ut ett mingel särskilt bra, men jag kommer att fånga upp de stämningar som råder där och se vem som ljuger eller har något att dölja. Jag kommer att se vem som ligger med vem, eller i vilket fall vilka som vill ligga med varandra. Jag kommer att se vem som inte vill vara där och som är ledsen.

Nu är den här bilden förstås förenklad. Jag kommer inte att se allt. Jag kommer att se dessa saker hos de människor jag fokuserar på, eller som råkar komma i min väg. Ganska ofta när folk greppat att jag har de här förmågorna vill de veta hur de själva uppfattas och frågar typ “hur är jag?”. Då är det inte alls säkert att jag kan svara. Och visst kan jag ibland se vad folk vill förmedla och missa det underliggande ibland jag också. Men det är inte regel.

Grejen är ju den att alla inte vill bli genomskådade. Och jag försöker så gott jag kan att inte gå för långt över människors gränser. Samtidigt vet jag att många människor också gillar det här draget hos mig. För de flesta gillar att bli sedda. Och det kan vara skönt att veta att om en människa mår dåligt finns det i alla fall någon som ser.

Jag hoppas nu att människor bättre kommer förstå vad jag menar när jag säger “jag kan inte mingla”. Det ytliga spelet kommer aldrig intressera mig som något annat än ett spel jag kan genomskåda. Jag förstår att några kan tycka att man låter obstinat när jag säger så. Men känner du så fundera över vad jag kan se som du missar och om du kan ha någon nytta av det i stället.

Huruvida jag faktiskt kan känna av en jordbävning likt ett djur är jag inte säker på. Jag har tack och lov inte behövt uppleva en jordbävning. Jag vet däremot att jag kan känna av vibrationer i min säng ibland, antagligen när en viss typ av fordon åker förbi på motorvägen femtio meter bort från min lägenhet. och att jag kan höra ljud från andra lägenheter som ingen annan hör.

Om jag ska anknyta till dagens annons och vårt tal om sociogram kan jag också tala om att jag en gång räknat ut en relation med hjälp av hur de länkade sina bloggar till varandra. Jag borde kanske byta sida och söka jobb hos FRA?

Ibland kan jag inte heller sätta ord på vad jag ser eller hör. Jag vet bara att det är “nåt”. Och det är inte alltid jag kan koda varför någon är arg eller ledsen eller säger elaka saker eller vad det kan vara. Då får jag använda min logiska förmåga för att koda det hela. Där slår det ibland fel. För människor är inte maskiner. Där är vi inte ett dugg olika.

Du får inte slösa bort din begåvning

Wednesday, November 25th, 2009

Jag har börjat fundera över hur mitt liv hade gestaltat sig om jag hade haft den hjälp jag behövde redan när jag var student.

Hur hade mitt liv sett ut?

För det första: Hur såg mitt liv ut?

Lägenheten var ett kaos. När min lampa ramlade ner och gick i kras hoppade jag över den innanför dörren i en månads tid. När jag skulle ta mig fram i lägenheten fick jag leta efter små små rester av golvyta att sätta fötterna på för att inte trampa på allt som låg på golvet. Tvättade gjorde jag ungefär någon gång i månaden. När kläderna blev smutsiga gick jag i stället och köpte nya.

Disken låg förstås i travar i köket ihop med gamla matrester, som inte sällan förvandlades till mögel. I badrummet låg gamla förpackningar till endagslinser i hög på tvättstället.

Räkningarna betalades inte, vilket ledde till att jag hotades av uppsägning två gånger, fick påminnelseavgifter och inkasson på flera tusen totalt med mera. Hade jag inte haft föräldrar som backat upp när pengarna tagit slut och jag glömt betala saker hade det kunnat sluta väldigt illa.

Plugget då?

Jo, jag hade nästan alltid antingen VG eller underkänt på tentorna. Pluggade gjorde jag oftast ungefär en vecka innan tentan och hade jag tur hade jag förmått mig att gå på alla obligatoriska seminarier. Men det var mer än en termin jag inte tog mina poäng och fick leva utan CSN.

Däremot var jag ofta älskad av mina lärare för min analytiska förmåga. Min förmåga att skapa egna teorier och dra egna slutsatser gjorde att jag ofta utmärkte mig. När jag bara hade Godkänt på en kurs sa en lärare till mig som aldrig berömde någon att jag inte fick slösa bort min begåvning. En annan uppmuntrade mig att forska.

Jag gav kort sagt ett oerhört splittrat intryck som student. Kompisar kom hem till mig för att titta på min stökiga lägenhet eftersom jag var så omtalad. Ingen deadline hölls särskilt bra. Det mesta flöt.

Jag var aktiv i nationslivet och spelade teater och pratade ofta i telefon i flera timmar om dagen (detta var innan man använde internet) och hade hutlöst höga telefonräkningar (flatrate fanns inte heller då).

Hur hade livet då sett ut om jag hade fått en hjälp jag behövde och vad för typ av hjälp hade jag behövt?

Jag hade behövt hjälp att komma iväg till föreläsningar, seminarier och eget pluggande.

Jag hade behövt hjälp med att passa tider.

Det här hade skötts ganska lätt med hjälp av den typ av hjälp jag har idag. Ledsagare eller boendestöd som hängde med dit jag skulle och höll ordning på mina tider och såg till att jag var där i tid, samt hjälpte mig att hitta när jag hade problem med det.

Det perfekta komplementet hade varit hemtjänst för att minska stressen av att behöva ta sig iväg.

I hemmet hade jag behövt den hjälp jag har idag med städ tvätt och matlagning. Samt med att betala räkningar och få in blanketter i tid med mera.

Med den hjälpen hade jag förmodligen kunnat lägga min energi där den faktiskt behövdes och gjorde nytta. Ja, jag hade troligtvis varit den forskare mina lärare då gärna ville se mig som. Kanske hade jag till och med faktiskt blivit präst, som det var tänkt från början.

Om människor hade förstått hur jag fungerade och hur mina funktionshinder såg ut… ja, mitt liv hade definitivt varit väldigt annorlunda. Och tja… jag hade inte slösat bort min begåvning.

Nyare forskning visar att de flesta autister som inte är savanter ändå har särbegåvningar utöver det normala, samtidigt som man är funktionshindrad på andra områden. Om man lät oss vara så som vi är i stället för att försöka göra om oss till en mall som passar i omvärldens ögon hade man kunnat ta tillvara på vår kompetens. Det är nämligen förmågan inom vissa områden som gör den nersatt inom andra och vice versa, något vi autister vetat om länge men som forskningen inte börjat rota i förrän nu.

Om femtio eller hundra år hoppas jag att vi kommer att se på autister som vi idag ser på homosexuella. Som en naturlig biologisk variation. Som något som berikar mänskligheten. Som för med sig vissa egenskaper och som får behandlas därefter. En värld där individen får den hjälp den behöver, samtidigt som den kan blomstra och komma till sin rätt.

Pingat på Intressant

Jag undrar

Friday, October 30th, 2009

Jag undrar hur det är att inte vara så allvarsam och ansvarsfylld. Hur det är att liksom inte ens leva med den där skuldkänslan över att man inte gör allt man kan. Att slippa känna sig otillräcklig varje gång man inte kan hjälpa någon eller lyckas lösa ett problem.

Hur det är att vara ett lulztroll eller en skandalös flirt som inte tänker på konsekvenser. Hur det skulle vara att ha lite mindre empati och lite mera fyllor. Hur är det att vara så här och att se humor i allt?

Hur det vore att inte vara så känslig, att bara kunna ta dagen som den kommer och slarva runt utan skuldkänslor. Att känna saker lite mindre starkt och ta saker på lite mindre allvar.

Jag kan vara barnsligast i världen och behöva springa av mig glädjen rätt vad det är när jag umgås med folk, älskar att leka i bollhav och gå på äventyrsbad. Skulle bli galen av lycka om jag fick med mig folk att leka på ett sommarland och mina vänner och mitt ex kallade mig vilda babyn.

Jag är på många sätt befriad från social oro och bryr mig näppeligen om konventioner. Men jag är ändå så långt ifrån lulz man kan komma.

För så fort jag har med människor att göra blir jag för medveten om deras känslor, tar de för stort utrymme i min tankevärld.

Jag undrar hur det vore att vara mera tanklös. Att vara tanklös som default i stället för att tänka på alla andra som default. Hur det vore att inte varje sekund fundera över konsekvenser av sitt eget handlande. Hur det vore att vara en mer sorgfri person.

För jag kan ju släppa loss och vara hysteriskt galen med massa lulz. Och jag kan ju flirta fullkomligt hämningslöst bara för att det är kul. Men inte utan att hela tiden ha konsekvenser i bakhuvudet.

Och det är det jag undrar hur det känns, att ta saker med en klackspark, att inte påverkas av omgivningen omkring. Att bara bounca tillbaka när man blir dumpad och kasta sig efter nästa utan att se tillbaka särskilt mycket. Att själv vara den som tycker andra överreagerar.

Jag undrar hur det vore.

Klåparen

Tuesday, September 29th, 2009

Varning för självutlämnande inlägg. Finner du sådant obehagligt läs inte detta inlägg.

Jag har just haft mängder av uppslitande samtal. Alla sådana tenderar att komma i samma veva när man har ett behov av att göra sig av med saker som tynger en.

So I did. Och fick mycket smärta med mig på vägen. Den sedanliga känslan med obehaglig värme i magen och domningar i hela kroppen som spred sig var längesen jag kände. Nästan ett kärt återseende.

Men nu när jag sitter här efteråt så känns allting ganska futtigt. För vad är det egentligen jag bryr mig så mycket om? Saker verkar mest bara ha fastnat i huvudet. Egentligen har jag det ganska bra trots allt, så länge jag får vara ifred med mina tankar och drömmar och fantasier. Barnsligt kan tyckas men de skadar ju knappast mig när allt kommer ikring.

Det som gnager sönder mig är rädslan för att aldrig mer bli älskad, att aldrig mer få se sig själv genom varma ögon, aldrig ge sig hän, och älska med hela sin varelse. Att sova på någons arm eller i famnen och ha ögon som öppnat ända in i själen.

Eller ännu värre, att få dö ensam.

Men det är ångesten som är grejen, egentligen inte sakfrågan. För lyfter jag mig några meter över min ångest märker jag ju att jag trivs med att bara få vara med Chomsky och Alice, vännerna och familjen.

Det är lite som om man vore programmerad. Isobel skrev om det här för ett tag sen om hur det var som intellektuell tjej att växa upp och aldrig få vara snygg, och om hur det sätter spår. Jag kände ju igen mig inlägget så tårarna strömmade. Men kanske har jag ändå inte riktigt fattat vilken programmerande effekt de där åren när man växte upp har fått.

De senaste månaderna har jag nämligen kastats tillbaka in i tonåren med en kraft jag inte ens trodde var möjlig. I tonårens fantastiska förmåga att bli osynlig bredvid snygga kompisar, att försvinna i ett mingelhav, att bli tyst och få tunghäfta eller ännu värre kläcka ur sig nervösa grodor för att undgå pinsam tystnad eller skydda sig själv från att bli sårad.

Det är inte jag. Det är inte mitt vuxna jag. Från det jag var 28 var jag coola tjejen som aldrig blev nobbad, som lekte av sig tonåren femton år för sent och som inte drog mig för att säga att jag var snygg. Och som definitivt tyckte det också. Det höll i sig även efter att det tagit slut med min pojkvän. Jag betvivlade aldrig min egen charm.

Men min förmåga att flirta och ragga är puts väck finito epic fail gone.

Kanske är det så enkelt som att man helt enkelt hade glömt hur det var att vara nobbad? Jag hade trots allt inte blivit det på sju år. Och på så vis har man kastats tillbaka till den tid då man alltid blev nobbad för att man inte kunde koden för spelet? Eller kanske är det så enkelt att jag med min ADHD har förlorat en förmåga som jag tidigare automatiserat för att jag prioriterat andra saker under året? Kanske har den försvunnit i ett parti där de sexliberala varit så högljudda att vem som helst kunnat förvandlas till kristdemokrat i pur förskräckelse? Eller för att döda alla rykten att man själv skulle vara en slampa ute efter makt med hjälp av sex? Eller kanske helt enkelt att inget strul i världen går upp mot äkta kärlek och vetskapen om hur strul kan skada en och hur de strul jag haft under året faktiskt varit mer till skada än gagn? Eller att min hy förstördes förra hösten av eksem och aldrig blivit porslin igen?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Förmodligen är det alltihop i en kombination och en hel del massa annat. Men en stor del av min vuxna identitet är som bortblåst och jag har ingen aning om hur jag ska återskapa den. Och det ger helt obeskrivlig ångest.

Så länge jag kan sitta hemma och bara fundera över saker och träffa vänner går det bra. Då saknar jag faktiskt ingenting och har det bra. Det är när jag går ut på fest och känner mig som personen Jocke Berg sjunger om i Klåparen som det blir snudd på oregerligt svårt att stå ut och man ramlar in i den där förprogrammerade deterministiska känslan av att vare evigt patetiskt ensam. Jag vet ju någonstans att det inte är så, och även om det var så skulle jag troligen stå ut med livet ändå. Det är långt ifrån meningslöst och till större delen väldigt trevligt. Men den där förprogrammerade känslan av att känna sig värdeles när man blir osedd ger ändå inte riktigt med sig.

Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Du var ensam när du kom
Och du är lika ensam nu
Och så släcker dom ner alla gator alla hus
Och när staden ligger tom inser du
Att det är så ditt liv ser ut
Och allting är som förut