Påsken har ett budskap vi missar så lätt. Fokuseringen på Jesus som Guds son är för mig idag inte särdeles intressant. Men påsken griper ändå tag i mig. Särskilt med nedanstående sång.

Berättelsen om påsken handlar om att stiga rakt ner i helvetet, att gå rakt ner i avgrunden. Att vara så nere att man inte vill leva och inte se någon utväg. Alla självmordsförsök, alla depressioner, olyckliga kärlekar, förluster…

Allt det är påsk. Allt det handlar om att dö och att i de allra flesta fall återuppstå. Vi dör och uppstår alla hela tiden. Det är en del av livet.

Påskens högtid med Getsemane då Jesus blir förråd, då hans vänner somnar från honom, då en av dem förnekar att de känner honom… har vi inte alla varit med om sådant? Har vi inte alla blivit svikna, förnekade och förrådda?

Och har vi inte alla vandrat på Golgata och känt oss bespottade och hånade av världen, även om världen just då bara fanns i våra huvuden? Har vi inte alla varit där?

Och har vi inte alla spikats upp för något som någon annan gjort. Och har vi då inte varit med om att någon helt oväntad kommit till undsättning? Någon vi inte sett förut, någon som kanske alltid funnits där, eller som dök upp från ingenstans.

Och har vi inte någon gång ropat ut i ångest och känt att ingen ingen är där för oss? Och är det inte då vi skriker efter Gud, om du finns så hör mig!. Eli eli lema sabachtani

Och vaknar vi inte oftast omtumlade efteråt ur vår förtvivlan? Såren finns kvar. Vi går ut i världen, märkta men levande.

För mig är det det som är påsk. Och varenda gång jag hänger där på korset tror jag att denna gång är den sista… och varenda gång jag uppstår förundras jag över hur gudomligt stark jag faktiskt är.

Tomas Tvivlaren skriver tänkvärt om dagens debatt. Emma förekom den på sätt och vis redan igår med sitt inlägg om mjukt och hårt. Jag tänkte spinna vidare på denna fråga.

I våras när saker hände i Piratpartiet hade jag koll på allt. Jag menar, jag hade verkligen koll på precis allt. Alla små detaljer om vem som låg med vem och var arg på vem och stämningar här och konflikter där.

Det har jag inte längre. För just nu är de så många att det faktiskt inte går. Det pågår så mycket bakom kulisserna att jag blir alldeles matt, och jag är själv en aktiv deltagare.

Jag tror vi gör varandra en otjänst om vi tolkar politiska konflikter som personkonflikter när de inte är det. Men jag tror också vi gör varandra en otjänst om vi tolkar personliga konflikter som politiska när de inte är det.

Och problemet i Piratpartiet är att vi aldrig håller isär våra roller, att vi nästan alltid agerar som en familj eller ett kompisgäng. Att vi nästan alltid agerar oprofessionellt i fråga om kritik. Och ur sitt sammanhang förstoras saker upp och konflikter eskalerar, som hade kunnat lösas om man hade gett det tid och eftertanke.

Och Piratpartiet är mer sårbart för det här än andra partier. För vi har inte de strukturer som behövs för att hantera interna konflikter. Vi löser dem med ännu mer svärmande. Strukturlöshetens tyranni råder.

För ett år sedan försökte jag att styra upp ett mediatänk i partiet. Jag försökte göra detta på det sätt som traditionella partier styr upp sina mediatänk. Det är bara det att det inte går att ha genomtänkta mediastrategier kombinerat med trepiratersregeln. Eller med bloggvärlden. För alla kommer säga och agera hur de vill ändå.

Vi måste helt enkelt föra våra politiska debatter öppet. Dryfta våra interna konflikter öppet och jobba på ett helt annat sätt än traditionella partier.

Piratpartiets inre själ verkar vara att information wants to be free. Det spelar ingen roll om vad det handlar om, vi läcker som ett såll. Primärvalsresultat, privatakonversationer, festbilder, inget är heligt.

Jag skulle vilja påstå att en del av det här handlar om att vi ännu inte lärt oss att hantera internet. Bara för att man kan göra något måste man kanske inte göra det. Bara för att man har en sak att säga kanske man inte måste säga den?

Med större individuell makt kommer också större individuellt ansvar och jag skulle vilja påstå att vi i Piratpartiet ännu inte lärt oss att hantera det här. För för att hantera det här krävs en helt annan typ av kunskap än den som krävs inom traditionell politik: det krävs empati. Huge loads av empati och eftertanke behövs för att det här partiet ska gå runt. Det är det som gör att partiet över huvud taget hålls på fötter.

Frågan är om traditionella bilder av makt och ansvar längre kan råda på internet. Jag trodde att det gick, men jag är idag inte längre säker på om det stämmer. Det kanske är så att det individuella ansvaret måste öka i stället? Det kanske är så att frågor om ansvarsutkrävande inte är möjligt? Jag vet inte, jag har inga svar. Men jag börjar fundera mer och mer.

Är det faktum att vi driver ett parti på internet faktiskt det som gör att vi hela tiden kullkastar våra egna strukturer? Och vilken typ av strukturer behöver vi i så fall bygga upp för att matcha det medium där vi för vår politik?

Det inflytande jag har i egenskap av styrelseledamot i partiet är i mitt tycke ganska ringa. Det informella inflytande jag får genom att ha min position är däremot enorm. Men den positionen finns så länge jag själv agerar på ett sätt som gör att folk uppfattar att jag förtjänar den. Börjar jag agera på ett sådant sätt att förtroendet för mig ifrågasätts kommer jag att förlora den informella positionen och därmed kommer folk sluta lyssna på mig.

Den positionen ger mig en annan typ av ansvar än den position jag har som styrelseledamot. Men ingen kan utkräva något ansvar av mig för det. Det är ett ansvar jag själv måste ta.

Tyvärr tror jag att samma sak gäller oss alla i partiet.

Vi har våra egna megafoner genom PP Live. Vad vi säger på våra bloggar går ut på Live och läses där av media. Och vi har – genom trepiratersregeln – fått makt att självständigt gå ut i media som vi vill.

Jag tror dock vi så gott som alla missar hur våra egna röster bidrar till helheten. Hur bidrar min dåliga dag eller det faktum att jag är sur på någon i partiet till partiets klimat som helhet? Hur bidrar mitt blogginlägg med internkritik till den bild som vi ger av oss själva utåt? Kommer människor jag bloggar om att kunna ta till sig det hela eller kommer jag alienera dem?

Ni vet vid det här laget att jag en gång i tiden läste till präst, så här kommer en remix av bibeln.

1 Kor: 12

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

En tanke slog mig just som jag aldrig har satt ord på tidigare. Det handlar om skillnaden mellan att leva och att tänka och analysera. Fram tills exakt denna stund har jag tänkt att båda behövs. Men vad jag aldrig någonsin har tänkt är att tanken och analysen också är liv. När jag stannar upp och analyserar upphör inte plötsligt livet, även om det ibland kan kännas så.

Jag gillar ju att analysera och tänka och vända och vrida på saker och ting. Jag gillar till och med att vända och vrida på saker som jag redan vänt och vridit på hundra gånger. För att det liksom ger mig intellektuell stimulans.

Jag har läst någonstans att man idag jobbar med teorier om autister som inte går ut på att vi gillar upprepning, utan att vi i stället kan se det minimala som skiljer sig åt, det som alla andra missar. Många av oss kan ju sitta i timmar och kolla på saker som rinnande vatten, eller – som min ny favoritsyn – kolsyrebubblor som stiger i en flaska. De kommer ju aldrig att se exakt likadana ut och det är de små detaljerna som fascinerar en, snarare än själva upprepandet. Tror jag.

När man stänger in sig och flyr från livet är det ju egentligen inte det man gör. Allt är ju livet. Det finns ju liksom inte livet och sen inte livet. Det borde finnas andra ord.

I synnerhet inte när det ibland kan vara precis tvärtom – att tänkandet är själva livet och allt det där som bara rullar på utan att tänka efter känns mest som att vara levande död, även om det är coola fester med snygga människor.

Jag tror mest jag får konstatera att jag är en sådan som analyserar och tänker på allt. Och om folk känner att det inte skulle vara ett liv för dem att leva så är det ju helt okej också, det betyder ju inte att det är mindre ett liv för mig. Och det faktum att jag själv kan känna mig mätt på ytligt festande betyder inte att det inte är liv för andra.

Det finns så gott om märkliga dikotomier man sätter upp för sig själv som egentligen inte behöver vara motsättningar. Nu undrar jag bara vad jag ska kalla det för, som jag tidigare kallade för att “stänga av livet”. Kanske är bara det jag menar att stänga av den sociala interaktionen? Att slippa intryck, att slippa få processa information.

Det tror jag att jag kommer behöva göra många många gånger i livet. Stänga av informationsflödet. För det är inte alltid man har ramminne nog att orka med. Men det betyder inte att alla andra program är avstängda.

Allting har sin tid, allting sin stund
Födas och dö har sin
Plantera har sin tid, rycka upp har sin
Dräpa har sin tid, och läka sin
Gråta har sin tid, och le har sin
Klaga och dansa sin
Älska har sin tid och hata sin
Hata har sin tid och älska sin

Fritt ur minnet efter en sång tonsatt från Predikaren kapitel 3: 1 – 8
Lite brutalt det där med att dräpa, men well… bibeln har sin sidor!