Även en autist är en människa
Friday, November 7th, 2008Det är med sjukt blandade känslor jag läser inlägget hos Hanna Fridén idag. Jag ryser och gråter och snörvlar om vartannat. Känner igen en del från mig själv, men ännu fler från människor omkring mig och som jag mött i livet.
Alla empatiska kommentarer har hon redan fått, så jag väljer att fokusera på ett av de små spåren. Det som ger förklaringen till “varför hon är som hon är”.
I slutet av hennes inlägg kommer hennes förklaring. Hon har Asperger. Vem är förvånad? Tja, ingen som kan något om det borde vara särdeles paff. Inte blir jag heller paff över hennes erfarenheter. Jag har sett det förut. För många gånger.
Jag har Aspergers Syndrom. Diagnostiserat vid tretton. Av den enda läkare i Sverige som kunde ställa en Aspergerdiagnos, så det var innan alla blev slentriandiagnostiserade med det här. Det var en riktig.
Min kompletta diagnos var visserligen Asperger, ångestframkallad schizofreni samt lite lätt psykopat (också det ångestframkallat, varken psykopatbiten eller biten om schizofreni finns kvar idag, tack och lov).
Med det fick jag höra att jag skulle vara deprimerad i hela mitt liv. Alltid behöva gå på tung medicinering. Alltid vara sjukskriven. Jag skulle aldrig kunna ha en kärleksrelation. Aldrig kunna skaffa familj. Aldrig ha riktiga vänner. Mitt liv blev utdömd som ett failure när jag var 13.
De sa att det fanns ett hopp, sjukt nog. De sa att jag var så pass intelligent att jag, bara jag ville, skulle kunna lära mig att leva ett låtsasliv. Att jag skulle kunna spela känslor. Lära mig att agera som andra. Lära mig förstå hur folk tänkte och kände på ett, typ, ja, faktaplan. Jag skulle inte kunna känna intimitet själv – nej, jag skulle spela det. Jag skulle i princip se hela mitt liv som en film, och det är den paroll jag levt efter. Och det är fel! Jag vet att jag är verklig, jag vet att jag har mina känslor, jag skulle inte gråta om jag inte hade dem, jag skulle inte vilja göra folk glada och hjälpa om jag inte hade dem. Jag är en riktig människa. Jag är inte en robot som imiterar människorna runt om, även om det här faktiskt är det som lärt mig att kunna umgås och prata och leva ett liv.
Den här bilden stämmer för så många av oss som får diagnos. Och den är så fruktansvärt osann. De allra flesta aspies och autister jag träffar har vänner, har förhållanden och en jäkla massa känslor. Vi fungerar bara annorlunda. Inte sämre, bara annorlunda. Vi är inte defekta, eller felaktiga eller måndagsexemplar. Tvärtom har vi inte sällan spetskompetens som andra saknar.
Men eftersom vi inte får chansen att lära känna oss själva sådana vi är, utan som sämre kopior av “vanliga människor” är det just vad vi många av oss har förvandlats till. Sämre kopior av vanliga människor.
Människor som på alla sätt försöker smälta in, som på alla sätt försöker att vara som alla andra för att det inte ska märkas hur usla vi är.
Nej, vi föds inte deprimerade, vi föds inte defekta. Vi föds inte med lägre empati. Inte utan känslor. Vi föds bara annorlunda. Inte sämre. Annorlunda, inte sämre. Vi föds heller inte bättre. Annorlunda. Annorlunda.
Det jag ser när jag läser Hannas blogg är en som gått i väggen. Gått i väggen av självhat, självdestruktivitet och press. Som pressat sig själv till det yttersta, bara för att inte vara den där som diagnosen sagt att man är. För att inte vara den där värdelösa människan utan känslor som folk tror att man är. För att det inte ska märkas att man är sämre.
Jag mår alltid lika dåligt när unga autistiska människor säger att de inte kan nåt, att de är värdelösa och inte duger något till. Och jag mår lika dåligt när någon stolt visar upp en ung människa och säger “se här, hon/han överkommer sina funktionshinder, vad fantastisk hon/han är”.
Och jag sitter med mina 35 och och tänker “vänta bara…”. Jag vet att risken är att man gör folk en björntjänst. För det funkar att pressa sig över sin förmåga ett tag. Ett år, fem år, tio år, tjugo år. Och det funkar kanske på ett område. Kanske kan man få en framgångsrik karriär på bekostnaden att man inte kan ha vänner eller att man glömmer att äta. Kanske klarar man ett jobb, men det ser för jävligt ut hemma. Kanske har man ett fantisktiskt välordnat hem men klarar inte av ett jobb. Kanske har man en fantastisk relation men klarar inte av att ha ett jobb.
I jakten på att vara som alla andra går förhållanden i kras, studier misslyckas, jobb krånglar. I jakten på att vara som alla andra lämnas vänner på löpande band och det självskadas i det tysta, när ingen ser. Självföraktet och självhatet frodas.
Jag har sett det så många gånger. Jag har hört allt folk har att säga. Ja, jag har blivit blasé. Hannas story är inte min story, men jag lever i samma värld. Jag känner igen den från så sjukt många människor i min omgivning. Jag känner igen retoriken, hur man ser på sig själv, hur man ser på sin omgivning. Jag känner igen övergreppen, självskadandet och självmordsförsöken.
Själv har jag haft en så sjukt stor tur att inte råka mera illa ut än jag gjort. Att ha fått en stabil grund att stå på från början. Och att så fort jag har fått diagnos hittat elmindreda som fick in mig på aktivism från scratch.
Jag har sluppit få den negativa propagandan som min diagnos för med sig och jag har sluppit att ramla över i diket till diagnosnarcissism. Jag har landat i den jag är och jag kämpar inte emot det. Och i många många sammanhang har jag också upptäckt att jag är som de flesta andra.
För tänka sig. Även en autist är en människa.
