Posts Tagged ‘Bloggvärlden’

Även en autist är en människa

Friday, November 7th, 2008

Det är med sjukt blandade känslor jag läser inlägget hos Hanna Fridén idag. Jag ryser och gråter och snörvlar om vartannat. Känner igen en del från mig själv, men ännu fler från människor omkring mig och som jag mött i livet.

Alla empatiska kommentarer har hon redan fått, så jag väljer att fokusera på ett av de små spåren. Det som ger förklaringen till “varför hon är som hon är”.

I slutet av hennes inlägg kommer hennes förklaring. Hon har Asperger. Vem är förvånad? Tja, ingen som kan något om det borde vara särdeles paff. Inte blir jag heller paff över hennes erfarenheter. Jag har sett det förut. För många gånger.

Jag har Aspergers Syndrom. Diagnostiserat vid tretton. Av den enda läkare i Sverige som kunde ställa en Aspergerdiagnos, så det var innan alla blev slentriandiagnostiserade med det här. Det var en riktig.

Min kompletta diagnos var visserligen Asperger, ångestframkallad schizofreni samt lite lätt psykopat (också det ångestframkallat, varken psykopatbiten eller biten om schizofreni finns kvar idag, tack och lov).

Med det fick jag höra att jag skulle vara deprimerad i hela mitt liv. Alltid behöva gå på tung medicinering. Alltid vara sjukskriven. Jag skulle aldrig kunna ha en kärleksrelation. Aldrig kunna skaffa familj. Aldrig ha riktiga vänner. Mitt liv blev utdömd som ett failure när jag var 13.

De sa att det fanns ett hopp, sjukt nog. De sa att jag var så pass intelligent att jag, bara jag ville, skulle kunna lära mig att leva ett låtsasliv. Att jag skulle kunna spela känslor. Lära mig att agera som andra. Lära mig förstå hur folk tänkte och kände på ett, typ, ja, faktaplan. Jag skulle inte kunna känna intimitet själv – nej, jag skulle spela det. Jag skulle i princip se hela mitt liv som en film, och det är den paroll jag levt efter. Och det är fel! Jag vet att jag är verklig, jag vet att jag har mina känslor, jag skulle inte gråta om jag inte hade dem, jag skulle inte vilja göra folk glada och hjälpa om jag inte hade dem. Jag är en riktig människa. Jag är inte en robot som imiterar människorna runt om, även om det här faktiskt är det som lärt mig att kunna umgås och prata och leva ett liv.

Den här bilden stämmer för så många av oss som får diagnos. Och den är så fruktansvärt osann. De allra flesta aspies och autister jag träffar har vänner, har förhållanden och en jäkla massa känslor. Vi fungerar bara annorlunda. Inte sämre, bara annorlunda. Vi är inte defekta, eller felaktiga eller måndagsexemplar. Tvärtom har vi inte sällan spetskompetens som andra saknar.

Men eftersom vi inte får chansen att lära känna oss själva sådana vi är, utan som sämre kopior av “vanliga människor” är det just vad vi många av oss har förvandlats till. Sämre kopior av vanliga människor.

Människor som på alla sätt försöker smälta in, som på alla sätt försöker att vara som alla andra för att det inte ska märkas hur usla vi är.

Nej, vi föds inte deprimerade, vi föds inte defekta. Vi föds inte med lägre empati. Inte utan känslor. Vi föds bara annorlunda. Inte sämre. Annorlunda, inte sämre. Vi föds heller inte bättre. Annorlunda. Annorlunda.

Det jag ser när jag läser Hannas blogg är en som gått i väggen. Gått i väggen av självhat, självdestruktivitet och press. Som pressat sig själv till det yttersta, bara för att inte vara den där som diagnosen sagt att man är. För att inte vara den där värdelösa människan utan känslor som folk tror att man är. För att det inte ska märkas att man är sämre.

Jag mår alltid lika dåligt när unga autistiska människor säger att de inte kan nåt, att de är värdelösa och inte duger något till. Och jag mår lika dåligt när någon stolt visar upp en ung människa och säger “se här, hon/han överkommer sina funktionshinder, vad fantastisk hon/han är”.

Och jag sitter med mina 35 och och tänker “vänta bara…”. Jag vet att risken är att man gör folk en björntjänst. För det funkar att pressa sig över sin förmåga ett tag. Ett år, fem år, tio år, tjugo år. Och det funkar kanske på ett område. Kanske kan man få en framgångsrik karriär på bekostnaden att man inte kan ha vänner eller att man glömmer att äta. Kanske klarar man ett jobb, men det ser för jävligt ut hemma. Kanske har man ett fantisktiskt välordnat hem men klarar inte av ett jobb. Kanske har man en fantastisk relation men klarar inte av att ha ett jobb.

I jakten på att vara som alla andra går förhållanden i kras, studier misslyckas, jobb krånglar. I jakten på att vara som alla andra lämnas vänner på löpande band och det självskadas i det tysta, när ingen ser. Självföraktet och självhatet frodas.

Jag har sett det så många gånger. Jag har hört allt folk har att säga. Ja, jag har blivit blasé. Hannas story är inte min story, men jag lever i samma värld. Jag känner igen den från så sjukt många människor i min omgivning. Jag känner igen retoriken, hur man ser på sig själv, hur man ser på sin omgivning. Jag känner igen övergreppen, självskadandet och självmordsförsöken.

Själv har jag haft en så sjukt stor tur att inte råka mera illa ut än jag gjort. Att ha fått en stabil grund att stå på från början. Och att så fort jag har fått diagnos hittat elmindreda som fick in mig på aktivism från scratch.

Jag har sluppit få den negativa propagandan som min diagnos för med sig och jag har sluppit att ramla över i diket till diagnosnarcissism. Jag har landat i den jag är och jag kämpar inte emot det. Och i många många sammanhang har jag också upptäckt att jag är som de flesta andra.

För tänka sig. Även en autist är en människa.

Gårdagens gala

Friday, October 17th, 2008

Det var jättespännande och roligt igår, men helt sjukligt trångt.

Tyvärr blev jag tvungen att gå iväg väldigt tidigt och har bara internet ett tag.

Blir utkörd nu och får se om jag hittar internet senare.

Bilder kommer senare.

Blog awards

Tuesday, September 30th, 2008

Förra fredagen damp den ner, den efterlängtade inbjudan till Blog Awards. Självklart tackade jag ja.

Det ska bli himla spännande. Inte varje dag man är på en Stureplansklubb.

Om kreativitet och stil och stillöshet

Saturday, September 20th, 2008

Jag lovade att det skulle komma en fortsättning på min reflektion om stil. Den kommer här.

Det här med kreativitet tycker jag är väldigt intressant, för det skär genom alla olika slags stilar. Någon som kopierar en annans outfit men gör det på sitt eget sätt kan mycket väl vara lika kreativ som den som sätter ihop något helt eget. Och den vi tycker har fula outfits kan lika gärna vara precis lika kreativ som den som klär sig enligt givna mallar. Kreativitet handlar om lusten att skapa.

När jag bara går runt hemma om dagarna har jag verkligen ingen kreativ klädsel alls, om jag ens har så mycket kläder över huvud taget, och kan gå ut och se ut som hej kom och hjälp. Idag går jag till exempel runt utan någon underdel annat än ett stort täcke som jag har på mig. Man får vara sådan ibland. Det är inget konstigt med det.

Idag när jag som vanligt kollade in Miris blogg kikade jag på länkarna från knuff där och ramlade in på ytterligare en ytterst trevlig stilblogg med ett inlägg om att vara eller inte vara en modeblogg.

Jag vet inte hur många gånger jag kallat mig ofrivillig modebloggare, bara för att jag helt enkelt inte alls är så speciellt intresserad av mode och samtidigt som jag är bra på att förutspå trender (nej det är inte svårt om man levt i 3 decennium) och många gånger upptäckt att jag legat före så kombinerar jag alltid allting på ett hopplöst otrendigt sätt så det är ingen som ens märker vad jag har på mig.

Och det här är en av de saker jag avskyr med trender, nämligen utnötandet. Om alla har samma stil kommer man tröttna på den mycket mycket fortare och jag hatar verkligen när modegurus säger att någon stil känns “trött” eller “uttjatad”. Sådana uttalanden är lika inspirerande som spara-slängguider. Samtidigt är de helt logiska. Det är klart man blir trött på något som alla har på sig hela tiden överallt. Fruktansvärt tråkigt.

Jag köpte lackskor långt innan det var modernt för att jag älskar lack, jag har en lackjol och en plånbok i lack och ville länge ha en lackväska. Men nu är jag nästan trött på det för alla haft det så himla länge. Skinnjackan jag köpte nyss har redan minst 5 tjejer till på mitt forum och jag ligger minst ett år efter alla andra med skinnjacka och börjar nästan tröttna på den, trots att den är satans snygg och väldigt jag. Jag älskar den.

Något som verkar genomgående för mig är att jag kräver någon slags variation för att inspireras av stilar. När alla ser likadana ut tappar jag helt sugen och vill inte längre vara med. Därför blir jag lika uttråkad av en subkultur där alla ser likadana ut som jag blir när alla slaviskt följer modet. Därför är modebloggare spännande en och en och då och då men i klump blir de outhärdliga. Om alla bloggare såg ut som Nostalchic skulle jag tycka det var tråkigt också. Jag vill ha variation på allt!

Olika form, att vi klär oss efter våra olika former, förstärka våra udda drag och har all världens olika storlekar. Inte som nu att alla har på sig samma sak för att sedan efter ett halvår fullständigt tröttna på det. Jag är inte alls på på det där men jag försöker verkligen nu och gör allt för att våga vara mig själv oavsett.

Jag vill ha variation och det verkar som om jag själv aldrig kommer sluta vara en typisk kameleont. Jag dras till så sjukt många olika stilar och kan inte bestämma mig för vilken jag ska välja av alla jag tycker om. Kanske skulle jag låta autisten inom mig bestämma min stil i stället, så kanske det inte skulle bli så hoppigt. Fundera på om en stil verkligen är jag innan jag köper den i stället för att haka på något nytt så fort jag ser det.

Lackskor kanske jag dock skulle passa på att köpa på mig, för om några år kommer det vara ute och då kommer jag ha svårt att få tag på ett par igen. Kanske bättre att smida när järnet är varmt.

Detta inlägget är lika hoppigt som min stil. Ja, det är medvetet hoppigt för er som undrar (kan jag ju påstå i stället för att erkänna att det är en dampie som skrivit inlägget).

Jag vill ha en röd tråd. En röd tråd som jag själv förstår även om jag inte lyckas kommunicera den till andra. Så här kommer ett axplock på stilar jag älskar.

Miri, kombinationen av grå leggings till vit kjol tyllkjol och en helt lös tistjört och Mary Janes är så snygg så jag dör! Stilblandning när den är som bäst!

Lolitabrudar på Hel-looks som är den klart bästa streetstylesidan ever om man vill se olika stilar. Problemet är att jag tittat på det så länge nu så jag börjar tröttna. Då är det kanske inte jag trots allt.

Dirndl. Oktoberfest verkar riktigt spännande.

Röd kappa. Öronmuffar.

Schoolgirl, både naughty och preppy funkar i min bok.

Lily Allen. Kombination söt klänning och gympadojor är bara så sjukt snygg.

Secondhandtanten. Thina you rock!

Kattskor. Kan inte bli mera jag på fötterna!

Alla olika slags söta håruppsättningar. Flätor, skolflickstofsar, långt rakt hår, långt lockigt hår, prinsessuppsättningar, tiaror och hårspännen. Men nej, inte fjädrar, aldrig fjädrar!

Regency, givet regency.

Pinuppa. Jamen visst. Och riktigt snygg är jag i de där kläderna också om jag får säga det själv.

Rutigt, gärna med rutor på skrådden. Börjar smått tröttna även på detta för att alla har det men tröstar mig med att det alltid varit jag.

Rutor igen.

Blommiga klänningar med bearbetade mönster.

Äldre kläder, gärna manchester.

Och jag kunde fortsätta mycket längre men väljer att sätta punkt här. Nu är det ni läsare som ska säga om ni lyckas begripa vad jag har för stil och vilka delar av stilen ni inte får ihop. Help please? 😉

Gårdagens demonstration

Wednesday, September 17th, 2008

Oj,vad jag var överraskad på morgonen när jag kom till Mynttorget och möttes av en syn som denna.

Folk, en jävla massa folk. Jag som tänkt stå vid sidan om och fota gick i stället rakt in i folkmassan och ställde mig längst fram. Jag hade aldrig väntat mig så mycket folk på Mynttorget. Genast jag var där sa jag “det här är över flera hundra”. Senare under dagen trodde jag att vi var över fem hundra faktiskt. Fem hundra är den siffra som stått, men jag tror den är räknad för lågt.

Själv hade jag redan på vägen in lyckats svetta ner en outfit så när jag såg en lila klänning hängande på H&M blev jag ju bara tvungen att prova den och sen köpa den. Övermatchning blev temat för dagen. Lila öronmuffar, lila klänning, lila vantar och lila skor.

Fast när jag kom till Mynttorget såg jag ut så här.

Bilden är tagen av Christian och jag minns inte ens att den togs. Detta var innan jag upptäckt min glömda sjal på Piratjannes axel.

STOP-PA FRA skanderade vi så det ekade mellan väggarna. Det var kallt, men stämningen var på topp.

Väl uppe utanför Storkyrkan blev vi som sagt tvungna att gå vidare. Så vi hamnade på Slottsbacken. Där träffade jag Anna Troberg och bredvid henne stod Jesper från Krubb. Jag fick jordgubbar, men vågade bara ta en för jag tänkte att alla andra ville ha. Det var hemskt gott.

Jag stod sedan och lyssnade på det ena bra talet efter det andra, samtidigt som vi dessemellan skrek så det ekade mellan väggarna. Anna lämnade mig och Jesper för att blogga och passade även på att hålla tal i megafonen. Skrattade ganska högt åt hennes “Hej kungen!”

Det allra bästa talet kom dock från en helt för mig okänd spelutvecklare. Han pratade om att man inte får tumma på yttrandefriheten och jag jublade. En sann liberal som inte skrädde orden. Jag passade också på att tacka honom för talet när jag senare såg honom på Sergel.

Vi fick sedan inte gå vidare dit vi tänkt gå så vi fick i stället en spännande poliseskort genom gamla riksdagshuset och gamla stan upp till Sergel. Det var mitt livs i särklass snabbaste demonstrationståg någonsin. Jonatan, sakta ner tempot nästa gång är du snäll. Jag fick nästan springa fram på mina korta ben. Fast det var nog den roligaste spontandemonstration jag gått i ändå. Att demonstrera på gator som knappt en bil kan komma fram på var ytterst intressant. Även här skrek vi så det ekade och när vi senare anslöt till Sergel slöts cirkeln samman.

Film av Brockman

På plattan träffade jag Pettter som jag mig en utlovad kram.

Efter det var man hungrig och vi var flera som gjorde Burger King rikare den här dagen. Bland annat Enligt min humla, Opassande och Christian Engström.

Jag håller dock absolut med Copyriot om att formatet på demonstrationen vid Sergel var olidligt. Det som gjorde det lite mera uthärdligt var de unga tjejerna och killarna från SUF som ledde talkörer uppifrån bron. Mera sådant tack. Vi måste vara delaktiga allihop, inte bara lyssna. För att bara lyssna blir man helt tokig av.

Hela samlingen på Sergel avslutades för min del med att vi fick posa bakom Anna för en bild till mediavärlden.

Jag har även lärt mig att om jag träffar någon som inte vet vem jag är så hänvisar jag bara till mitt gamla blogginlägg “det är skillnad på att knulla och att bli våldtagen“, så vet folk oftast vem man är.

Torsdagens bloggmingel

Saturday, September 6th, 2008

Nu har ju redan så många skrivit om detta så jag vet inte hur mycket jag har att tillföra. Mer än att konstatera att nästan alla har samma frisyr, dvs långt rakt hår. Nästan alla har spets, jeans eller skinnjacka. Och så gott som alla har skor med hög bred klack i typisk tantmodell.

Säga vad man vill om mina skor, men de syns. Och trots stålhätta orkar man gå runt i dem ganska länge utan att få ont i fötterna. Något jag definitivt var tvungen att göra.

I min goodiebag låg, förutom små prover på olika saker:

* Grå handskar från Harges.
* Rosa hjärta från snö
* Sjal från H&M
* Produkter från Lush
* Wella color protection Shampoo
* L’oreal anti-frizz
* USB-minne
* Diverse rabattkuponger och presentkort, bland annat 50 kronor på Indiska

Jag har sett att en del fått intimprodukter från MUS, andra fått skuggor och några fått strumpor från Vero Moda och en del en skiva. Inget av det fanns i min goodiebag. Det verkar ha varit lite olika vad som kom i de olika bagarna tror jag.

Jag vann även ett presentkort på Glitter för 200 kronor.

Det var roligt att vara där, men det är förmodligen roligare om man känner någon och inte är så blyg som jag. Av denna anledning har jag inte heller så mycket kort tagna. Jag tog mest kort på alla andra som tog kort. Tyckte det var en vinkel i sig själv, journalist som jag är. Gjorde ett minimalt kollage av några av bilderna. De flesta är fortfaraande på mig.

Bilder på det jag shoppat får komma senare. Ett minus för själva köpcentret var frånvaro av förvaringsboxar. Att traska runt med goodibag som väger flera kilo var ju tämligen jobbigt måste jag säga och att utöver det bära runt på det man shoppat och samtidigt försöka prova kläder var rent omöjligt. Så jag har köpt massa saker som jag inte har provat och har ännu ingen aning om vad jag ska behålla och inte. Det återstår att se.

Fler bilder på själva minglet kan hittas hos ninastil,donnasandra, Jonna
, emmacaroline, fashionstars och många många flera. Och självklart även på Veckorevyn.

Detta hade jag på mig:
Klänning: KappAhl, storlek 44
Kjol, utanpå klänningen: Gina Tricot, storlek XL
Sjal: KappAhl
Strumpbyxor: 10 år gamla och med flit vända utochin för att skapa ett nytt mönster.
Skor: Anarchic av TUK
Skinnjacka: Coop Forum, storlek 42
Väska: Åhléns