Det är konstigt med mig. Människor tror så ofta de känner mig för att jag är öppen om mig själv och kan tala om känslor. De tror jag är stark.

Jag verkar kanske extrovert och utåtriktad. Jag har alltid haft en bild av mig själv som en sådan när jag var yngre. Men jag var ju aldrig det. Egentligen.

Det är en enorm skillnad i utstrålning på den som är introvert och den som är extrovert. Bara kolla här:

Hennes utstrålning är sanslös. Och jag slår vad om att hon älskar att stå på scenen. Numera. Men kolla den flickaktiga blygheten bakom. Det är den som gör hela utstrålningen.

Jag var alltid en sån flicka som älskade scenen när jag var yngre. När jag blev äldre lärde jag mig att jag hade drag som liknade ståuppare. Dråplig och charmig och kunde med lätthet underhålla ett långbord på en tråkig fest så folk blev glada. Men…

När festen fick lite mindre grupper och man skulle mingla satt jag där tyst, visste inte vad jag skulle säga. Och jag tänkte alltid att nu tycker de säkert jag är otrevlig och odräglig för jag var ju så självsäker nyss.

Det dröjde så oändligt många år innan jag insåg att jag var introvert, inte extrovert. Att jag faktiskt var blyg. Att jag faktiskt är blyg. Och att jag så ofta missförstås.

Utstrålningen. Jag har den så fort jag känner mig trygg. Men är jag otrygg så funkar det inte.

Så jag är introvert i grunden. Väldigt introvert till och med.

Att släppa människor nära för mig tar tid. Att lära känna mig tar tid. Flera år. Och dom som kommer nära mig till slut är få.

Jag har ett enormt behov av integritet och jag vill ha det så.

Är jag förälskad tar jag ännu längre tid på mig än vid vänskap. Mina känslor vaknar långsamt och dör lika långsamt. Ju äldre jag blivit ju tydligare är det där.

Människor brukar ofta fråga mig hur jag kan lägga sådan energi på känslor utan att “få ut något av det”. Ju äldre jag blivit ju mindre förstår jag det resonemanget. Saker måste få ta den tid de tar.

Some things a girl should never rush
Cause If you do you hurt yourself

Förr i tiden har jag rusat. Rusat när killar haft mer bråttom än jag, rusat fast jag inte varit redo. Med resultatet att det blivit kortvarigt.

Jag har börjat inse att om en människa inte kan vänta på mig den tid det tar för mig ska den inte ha mig. Det gäller förälskelser, det gäller vänskap. Och att de vänner som tagit tid för mig att lära känna är de jag värderar högst i efterhand. Detta med att släppa människor under huden är inget man ska ta lätt på.

När saker funkar som de ska fungerar jag så här:

Och när man får vara sådär på riktigt riktigt, då är det häftigt. För den där rädslan som infinner sig när någon kryper under huden och man inte ens vågar möta människans blick, wow vad häftigt det är. Jag kommer nog aldrig växa ifrån småflicksbeteendet. Det blir tvärtom starkare och starkare ju äldre jag blir.

Och jag gillar när killar är likadana, även om jag har svårt att hantera det rent könsstereotypt.

Att vara svårfångad och att vara hal. Vissa spelar det, andra är det. Jag börjar tycka att det är fina egenskaper. Det handlar om att man inte vill ge sig själv innan man faktiskt vet om man vill ge sig själv.

Jag har aldrig sett mig som en människa som har svårt att släppa andra nära. Men ser jag tillbaka på mitt liv har jag alltid varit sådan. Ända sen de dagar då min vän märkte att jag blir generad när man talar om Gud.

Det man gömmer längst därinne i sig själv, det ger man helt enkelt inte till vem som helst. För den som får det behöver kunna ta emot det.

Jag har funderat på ett koncept de senaste dagarna. Nämligen det som kallas för att “leka med andras känslor”. Vad går det egentligen ut på?

Själva lekandet med andras känslor kan inte finnas om man inte förväntar sig att ett visst beteende ska leda till en viss sak?

Men är det verkligen så?

Om jag kysser någon, måste jag då automatiskt göra mer? Är det inte en ganska märklig syn på lust? Att den liksom skulle vara kontraktsbaserad. För börjar jag kyssa någon, inte vet jag då om jag kommer vilja ligga med den. Varför skulle jag veta det? Jag vill ju få ut något av det som händer när det händer?

Jag har kommit att landa i att allt jag gör behöver vara kärlek, just där och just då. Men det är inte detsamma som att ge löften om vad som kommer sen. För hur skulle jag kunna villkora min förälskelse, eller min lust?

Hur skulle jag kunna veta en dag vad jag kommer känna nästa? Hur ska jag veta ena dagen vad jag har lust med om två veckor? Lust är ju lust. Det krävs lust för att känna lust och finns inte lust så finns inte lust.

Nu menar jag inte att players inte finns, det är klart de finns, men i de allra flesta fall handlar playande om helt andra saker. Som rädsla för att komma andra nära, som oförmåga att connecta till de man är med. Som att vara lite för impulsiv och ångra sig och inte kunna stå för att det man gjorde var just en impuls.

Playande är liksom ett för stort koncept som innefattar så otroligt mycket olika saker. Precis som romantisk kärlek innebär det massa antaganden i stället för att bygga på individuell kommunikation mellan parterna.

Så fort jag gjort något med någon kommer jag alltid med feedback. Inte sällan under tiden, men alltid efteråt. Säger alltid något om något, kommer med konstruktiv kritik, säger om jag vill göra om något.

Det har aldrig slagit mig att det skulle vara ett udda beteende.

Det är ju så man får det bra?

Att “leka med andras känslor” är alltså något väldigt annorlunda än att faktiskt leka med andras känslor. För det är inte känslorna man leker med. Man bryter bara mot osynliga kontrakt, kontrakt man inte byggt upp tillsammans utan som tas för givna för att det är så “alla andra gör“.

Det ligger farligt nära att neka människor rätten att säga nej.

Idag när jag satt och skrev debattartikel med bland annat Drott fick jag i den en ganska intressant spaning.

Förr i tiden var sexualitet till för att skaffa barn. Man behövde reglera den därför. Idag är det inte dess primära funktion för de flesta i vårt samhälle som har sex, men institutionerna hänger ändå kvar. Vi har förhållanden och äktenskap och sådana saker kvar. Förhållande och äktenskap är fortfarande de relationer som förväntas skänka oss trygghet och stabilitet. Men är det verkligen så? Verkar inte snarare förhållanden och äktenskap idag på ett direkt motsatt vis, dvs destabiliserande?

Den där seriemonogamin de flesta av oss begagnar; en i taget, gör slut på och släng, vänskap efteråt is optional men känslor är förbjudna är ju synnerligen destabiliserande. Den bygger instabila familjer med så kallade “skilsmässor” som gör att barnen måste flytta och inte längre får bo med sina föräldrar så som de gjort förut.

Sexuella kontrakt är inget stabilt sätt att bygga relationer på. Snarare är det idag det mest instabila sättet vi kan tänka oss för den sexuella normen där vi förväntas vara attraktiva för så många som möjligt är fullständigt i konflikt med den om monogamin.

Borde vi inte snarare hitta andra sätt att umgås? Borde det inte vara dags att hitta nya sätt att leva tillsammans med andra människor än de som grundar sig i sexualiteten? Borde vi inte vara smartare än så här?

Första gången jag gick i terapi frågade terapeuten mig väldigt allvarligt om jag hade kvar några gamla vänner från när jag var yngre. Hon sa att det var viktigt att ha band bakåt, och jag tror att det hon sa stämde.

Vi människor idag är rotlösa, förvirrade, världen förändras och vi hänger inte med. Vi klamrar oss fast i de där sexuella relationerna men blir bara trasigare och trasigare.

Och vet ni vad? Lösningen är inte att gå bakåt. Lösningen är inte att upprätthålla ett system som för längesedan både tappat sin legitimitet och funktion. Lösningen måste vara att tänka nytt.

Sexualitet är inte stabilt att bygga relationer på. Det var det bara så länge vi människor var direkt beroende rent fysiskt av partnern, så länge det var enda sättet att se till att barnen fick en stabil uppväxt. Men in dagens samhälle är det kasst.

Vi rycker upp människor med rötterna i relation efter relation som brister, vi slåss om barnen och använder dem som slagträn mot varandra samtidigt som vi har mage att kalla polyamori och relationsanarkism som konstigt eller rentav perverst.

Det borde vara tvärtom. Barn borde inte behöva växa upp i miljöer beroende av två föräldrar som med femtio procents risk kommer att gå skilda vägar. De borde växa upp med fler människor runt sig. De borde slippa den fruktansvärda stress och instabilitet som det sönderfallande samhälle för med sig. De borde slippa dagis och hämtning och stressade föräldrar som bråkar om disk och tvätt, de borde slippa utlämningen som sker när så få vuxna finns där i deras liv och de i stället klumpas ihop med andra lika stressade barn.

Vi kan inte gå bakåt. Vi kan inte ställa oss på barrikaderna och hoppas att familjen kommer att återupplivas. Det är dags att skapa nya familjer. Familjer bildade på mer stabila faktorer än att deras vuxna medlemmar ligger med varandra.

Varenda firmafest, varenda arbesplats, varenda förening, vartenda politiskt parti borde haja sambanden och när det till och med finns sidor för folk som vill vara otrogna är något fel i hela tänket kring sexualiteten. Hyckleriet vet inga gränser.

Det är dags att bygga nya normer. Det är dags att bygga runt sexualiteten och inte på den. För den är ingen byggsten värd namnet. Majoriteten av de som bygger relationer på den kan ju inte ens vara trogna.

Skaffa barn med kompisar, bo i kollektiv, uppfostra barn med syskon. Vad som helst som inte bygger på sex är ett bättre alternativ. Vi måste börja tänka på detta när vi bygger framtidens familjepolitik. Människor behöver hitta ett nytt sätt att skapa stabila relationer igen.

Detta är ett av alla de tänk jag tänker ta med mig när Genusmaffian ordnar sin familjepolitiska konferens i höst.

Update: Jag har fått mycket kommentarer efteråt om att jag skulle försöka göra sexualitet mindre komplicerat än det är, likt

Det är inte det jag försöker göra. Vad jag försöker göra är att hitta andra normer som kan vara mera stabila att bygga långsiktiga relationer på. Det är en annan sak. Sexualitet är extremt komplicerat. Det är ju också precis just därför människor borde lära sig att ta ansvar för den.

Det här är ett blogginlägg jag skriver med tungt hjärta. Tungt hjärta för att jag varit här förut. Jag har gått den här vägen en gång redan. Ytligt sett. (Disclaimer: Läs hela blogginlägget för att förstå vad som menas. Funkar ej att sluta mitt i.)

Problemet är att jag inte visste vad jag gjorde då. Mitt behov av piratpartiet var ett annat än det borde ha varit. Det var socialt. Framför allt var det ett bekräftelsebehov hos mig.

För let’s face it. Piratpartiet är en lisa för en brud med bekräftelsebehov eller dåligt självförtroende. Vi kan vara hurdana bitches och attention whores vi vill här. Killarna kommer att uppmärksamma oss ändå. För vi är så få.

And let’s face it, det har gjort att det alltid varit en helt hutlös konkurrens mellan tjejer i det här partiet. Vilket på ytan verkar ologiskt men tyvärr är mer logiskt än man kan tro.

För några dagar sedan började Marit prata med mig om hur hon börjat bli trött på alla sexskämt, på allt strulande, på det som inte är seriöst. Och what can I say? Jag instämmer.

Så varför är det tungt för mig?

För att jag vet att jag en gång inte bara var en del av lösningen. Jag var en del av problemet.

Vi tjejer får poster på sju sekunder i partiet. Vi får status och bekräftelse på alla tänkbara sätt. Och det går fort. Jag kan föreställa mig att det är på liknande sätt för killar i F! och den här statusen korrumperar en. Den smyger sig på en bakvägen, utan att man vet om det. Varför skulle jag som tjej vilja ha in nya tjejer när mitt utrymme hotas av dem? Då får jag ju mindre uppmärksamhet, mindre bekräftelse, mindre urval.

Det jag säger är fruktansvärt. Jag vet det. Men vet ni vad? Det är sanningen. Och det är nog sanningen för de flesta av oss tjejer i partiet, även om vi inte skulle våga säga det högt. Eller snarare vara medvetna om det. Jag har inte blivit medveten om det förrän nu.

Det andra jag knappt vågar säga högt är att piratpartiet har ett problem med något som tagit tre år för mig att inse: F! har manshat. Piratpartiet har kvinnohat.

Nej, det betyder inte att alla piratpartister hatar kvinnor. Långt ifrån. Men det finns där som små öar här och var. En bitterhet. Den oknullade kukens bitterhet. För låt oss ta och prata om det här nu. Det är tungt, jag vet. Men vi behöver få ut det.

Det är inte ett problem bara för piratpartiet. Det är ett problem för nördkulturen i stort som därmed smittat in i partiet.

Sex används som ett sätt att trycka ner folk. Både de som har för mycket och de som har för lite. Mest är det väl kanske så att killar pressas att ha mer och tjejer förväntas ha mindre men vi ska likt förbaskat alla ha sex. Det är ingen som ifrågasätter den självaste grundpremissen.

Själv var jag okysst tills jag var 20. Ett socialt stigma som om möjligt dämpades lite av min frikyrkouppväxt, men det fanns ändå där. Stigmat. När det kom fram killar till mig och mina kompisar hälsade killarna på mina vänner och jag ignorerades. Jag syntes inte, fanns inte. Annat än som den där jobbiga tjejen som riskerade att bli kär i en. Jag kände mig äcklig, hatade min kropp, bantade konstant, drömde om snyggaste killarna och upprättad heder.

För det är det det handlar om. Att förvägras sex och kärlek i en värld så enormt präglad av sex och kärlek gör att du hamnar utanför. Allt det där som andra pratar om som du bara kan fantisera om. Bekräftelsen andra får som inte du får. Osynligheten.

Och hur några av oss gör allt för att i stället synas och det slår över. Vi blir patetiska, anses vulgära, går kanske över någons gräns. Det skapas ett utanförskap som gränsar till agressivitet.

Vi hade ett sådant exempel på en diskussion i piratpartiet. Sandra Grosse citerade i ett blogginlägg om kvotering Knappnytt – en kommentering som sades på deras program om Dexe när han intervjuades efter Piratebaydomen:

Jag tycker det luktar lite oknullad kuk här.

Reaktionerna låter inte vänta på sig. Signaturen HR skriver “Men lilla bitch du skriker!”.

Vad döljer sig bakom sådana ord i en diskussion i kvotering? (Eller, för att ta ett mer färskare exempel, vad döljer sig bakom den långa svansen i Piratpartiet som blir galna för att Assange anklagas för övergrepp?( Varifrån kommer det som så många känner igen som kvinnohat?

Anders Hedberg skriver ett fullkomligt lysande blogginlägg till svar:

För många av oss var det tyvärr något annat som hände inombords när vi läst inlägget. Vi (jag skriver vi, för jag har kollat med några fler killar) tog personligt illa vid oss och kände oss djupt kränkta. Inte av tjejer, inte av kvotering utan av de här raderna:

Avslutar med ett citat från knappnytt…
Jag tycker det luktar lite oknullad kuk här..

Tiden läker alla sår, men 25 år senare kände jag lukten av omklädningsrummen från högstadiet. Korridorerna i väntan på lärarna. Ställena man inte gick frivilligt till. Lärarnas svek när de inte såg. Och glåporden. Handuppräckningen i klassen om vilka som hade haft sex där alla räckte upp handen. I 8:an…

Och jag kände känslan.

Det var befriande att se första kommentaren. Någon vågade säga ifrån, bita tillbaka, slå och krossa. HR for president!

Jag vet en tjej som skrev om hat på samma sätt.

Detta förbannade släkte. Förbannat för att gud eller någon annan patriark får dem att tjäna honom, förbannat för att de ställer upp på att underordna sig och sparka på oss i sin tur.
Jag är förbannad på att de gör oss till sina slavar, för att vi ska få deras känslor i gengäld. Förbannad för de okontrollerbara svängningarna som finns hos dem som de inte kan tolka. Förbannad för deras förbannat dåliga självkännedom, förbannad för att de får en att själv konstant känna sig otillräcklig.

Orden är mina. Året är 2002 och jag har skrivit en av feministsveriges förmodligen i särklass mest kontroversiella krönikor. Sagt det ingen annan vågat säga. Flera tjejer jublar, flera feministkillar hejar på. Antifeministiska samfundet kommer senare att se mig som en del i en konspiration och jag får namnet Aftonbladetfeministen. De jämför mig med en nazist och mejlar Anders Gerdin och frågar hur jag kan tillåtas att få arbeta på Aftonbladet. (Den lilla detaljen att jag bara varit praktikant där i tre månader och att det var långt tidigare hade de missat.) Men mitt i de elaka kommentarerna om mig – som jag tack och lov inte hittade förrän tre år senare – skriver någon: “Fattar ni inte att hon mår dåligt?”

Jag skiter i om hen som skrev den kommentaren också hatade mig. Det relevanta är att hen såg: Såg och sa det där som inte fick plats där allt bara var hat. Hat från mig och hat mot mig.

För det är ju så där. Vi förväntas att dölja det den där ligglösheten. Vi förväntas att spela med och låtsas att jodå det är lugnt, vi bryr oss inte, eller att i alla fall försöka allt vi kan för att ändå få det där sexet och kärleken som vi känner oss ha förvägrats.

Det är ingen skillnad på en arg sverigedemokrat, en arg radikalfeministisk manshatare eller piratpartiets långa Rickglorifierande svans. Tänket är det samma – förvriden sorg vänd i vrede över det som förvägrats oss som alla sa att alla skulle få. Vi tar våra hatiska ideologier till hjälp för att rättfärdiga vårt egna behov av att vara offer. Offer som hatar, offer som har konspirationsteorier om motparten, offer som i själva verket i allt väsentligt bara mår dåligt.

Och om det då kommer tjejer till partiet som glider in på bananskal, tjejer som faktiskt kan leka primadonnor, riskerar då inte hatet mot tjejer som grupp öka? Jo; det är just det det gör. Det ökar med den där oförfördelade revanchistens hat.

Och det är just därför jag kan säga att jag varit en del av problemet. För jag har spelat med på de här premisserna. Jag har njutit frukterna av den låga kvinnorepresentationen i partiet i form av personlig bekräftelse. Bekräftelse som stundtals varit välkommen, andra gånger inte varit det, och som varit långt ifrån det jag varit ute efter i livet, men som likväl funnits där.

Hade jag vetat hur de här mekanismerna faktiskt såg ut, och hur partikulturen verkligen såg ut hade jag kanske förstått tidigare. Men det är inte säkert att det hade hjälpt. Det som hjälpte var att tröttna. Tröttna på den manliga bekräftelsen. Tröttna på sexskämten, tröttna på flirtandet och lekarna.

Och det är en process för mig som pågått under en tid.

För något år sedan hade jag blivit förbannad om någon hade sagt något sånt här till mig. Kritiserade någon strulande på partievent blev jag arg. “Min kropp, mitt liv, jag leker inte på någon annans bekostnad, jag teasar inte, jag skadar ingen”. Because I don’t.

Om det nu hade varit så enkelt. För jag var del i en helhet. Del i den helhet som sänkte trösklarna för andra, del i den helhet som sexualiserade partiet internt. Och det är f-nimej inget bra track record! I ett kollektiv räcker det inte bara att jag tar ansvar för mig själv. I synnerhet inte när jag befinner mig i maktposition, vilket var vad jag gjorde då. Då har jag också ett ansvar gentemot andra runtomkring mig.

Men det tar tid att se det här. Det krävs lite nitar, det krävs distans. Och en förmåga att se en bit utanför mig själv. För det här handlar inte om mig och mina behov. Det handlar om politiken. Och risken är att den kommer i skymundan i allt annat.

Jag är en av få tjejer kvar nu som varit med länge. Det närmar sig tre och ett halvt år. Jag har hunnit se en del.

Och jag var inte ensam. Några av oss tröttnade klustrade och gjorde en deal:

No more flirting, no more games. Sluta teasa, sluta feeda på uppmärksamheten. Sluta prata sex, sluta garva åt sexskämten.

Ja, jag menar allvar. Och för att komma från mig är det där starka ord. Inte för att jag gör allt av det, eller ens gjort det. Men jag har bidragit till att sexualisera miljön och då kan jag dra mitt strå till stacken för att avsexualisera åtminstone miljön runt mig själv.

För ärligt talat, jag tycker inte det är roligt längre. Bekräftelsen är tom. Den är själlös. Den är lätt att fastna i som en drog, men den betyder inget i praktiken. Och ska jag vara krass så… det är faktiskt inte jag själv som får uppmärksamhet, det är en fiktiv bild av mitt jag som inte är på riktigt. Det är jag som representant för ett kön, inte jag som person som får uppmärksamhet.

Närhet är okej. Det behöver vi människor för att leva. Spel mellan könen och sex för bekräftelse däremot är ett konstlat behov, något som inte har med sex eller romantik att göra utan handlar om att bekräfta vår samhälleliga status. Det går att kramas, kela och vara gosig utan att spela på könsroller och sex.

Det är snart tre år sedan jag skrev inlägget “Ingen klappar mig på huvudet“. Någonstans har jag gått varvet runt. Det finns en sorg i mig någonstans om vem jag blev för några år. På en gång mera hård och mera bräcklig. På en gång mera kaxig och mera otrygg. På en gång mera tuff och mera skör. När jag läser det där inlägget ser jag hur på kornet jag faktiskt redan då var. Hur jag sammanfattade allt intuitivt. Allt som jag sedan glömt bort.

Jag fick det där utrymmet då som jag då inte visste hur jag skulle ta mig. Jag lärde mig förstå världen i partiet. Jag lärde mig trivas och fick en självklar plats. Men priset var högt på ett annat plan. Det kanske blir ett senare blogginlägg om det, men det vet jag inte.

Att jag kommer att få återvända till det här ämnet vet jag dock. Och jag kommer inte vara den enda.

Den gamla genusvetaren i mig har vaknat. Och jag är inte ensam. För det här är startskottet på rond två. Genusmaffian drabbar piratpartiet inifrån. Vi har dealat om att varken strula, flirta eller spela på sex inom partiet. Vi har dealat om att säga ifrån när det sexskämtas för mycket. Att inte spela på könsroller. Det är inte det samma som att sluta kramas. Det är inte ens det samma som att gå i particelibat. Men det är ett sätt att säga att vi vet hur vårt agerande påverkar helheten och vi vill ta vårt ansvar. However: det är våra egna val. Hur du gör är upp till dig. Men var så säker på att vi kommer sprida vår avsexualiserade smitta.

Så länge jag kan minnas har jag intresserat mig för och dekonstruerat kärlek på olika sätt. Jag har skrivit ett otal blogginlägg om detta. Jag har levt i extremt destruktiva relationer och i sunda sådana. Jag har varit både den som aldrig fick en blick och den som varit den snyggaste, coolaste bruden i gänget. Jag har varit förtvivlad över att inte ha varit objektifierad och jag har blivit objektifierad och tröttnat på det.

Jag har varit mot förhållanden och trott jag varit polyamorös, jag har varit monogam och trott att det ska hålla hela livet. Jag har varit ett svin och varit den som blivit svinad mot.

Och jag har tänkt. Tänkt, definierat, definierat om. Tänkt igen, definierat om, raserat återigen tänkt. Jag gör så, det är så jag lever.

Att jag vill dekonstruera den romantiska kärleken är för att jag anser att den har grymma baksidor som vi gärna vill tro försvann i och med resonemangsäktenskapet. Jag vill vända saker på alla tänkbara håll, se det från femton vinklar.

Jag anser inte att kärlek inte finns bara för att den inte stämmer med normerna. Och jag är allt annat än oromantisk själv. Snarare är jag extremromantisk. Men jag vill sätta ord på saker jag har på känn, intutiva saker som ännu inte kommit på pränt, och kanske få hjälp att hitta de där skärvorna som jag missat.

Ofta när jag gör sådant kommer jag ut som en annan människa på andra sidan och har oftast blivit klokare. Men jag gör det också av ren lust. Jag älskar att tänka, att runka mina hjärnmuskler. Det är min fritidssysselsättning och har typ alltid varit.

Men jag vill inte skapa debatt. Jag vill att den som vill lyssna ska lyssna, vill att ideer och tankar ska sprida sig om någon tycker de är vettiga. Jag är medveten om att jag tar upp känsliga ämnen och säkerligen provocerar. Men jag är ointresserad av det. Om folk dock blir provocerade är det inte omöjligt att det triggar precis de mekanismer i mig som jag vill undvika. Jag hatar nämligen debatt.