Posts Tagged ‘Deltagarkultur’

Internet vänder upp och ner på världen – och piratpartiet

Sunday, February 19th, 2012

Under mina år som pirat har jag kommit att förstå saker jag inte förstod tidigare. Hur skärningspunkten mellan 1900-tal och 2000-tal skär rakt genom hela samhället på alla fronter.

Internet.

Jag har vetat det men jag har ändå inte förstått. Partisystemet som vi känner det är på utdöende. Det är urholkat och betyder inget längre.

Internet.

Den representativa demokratin är på väg bort och har spelat ut sin roll. Jag vet det instinktivt, men jag vet det ändå inte, för vi talar om hela samhällets fundament. Det rasar. Den lever kvar som en modern ruin, men ingen bryr sig längre om den.

Internet.

Och när vi sitter där med ytterligare ett utspel av några lite för snabba företrädare för piratpartet så står det klart för mig att det finns ett samband.

Det är det här alla internkonflikter i piratpartiet handlat om hela tiden. Alla diskussioner om föreningsdemokrati vs konsensus. Alla diskussioner om förankring. Hur kunde jag inte förstå?

Det där fantastiska demokrativerktyget som pirater älskar att prata om men inte själva förstår går inte att styra och piratpartiet vill inte heller ha styrning på det. Men pirater fattar inte att det innebär att det heller aldrig kommer gå att styra pirater.

Pirater kommer från internet. Lever, andas, vaknar, somnar, äter och skiter internet. Dess medlemmar kan aldrig förväntas agera som om de inte hade det ursprung de har. Internet är kaos. Internet är självorganisering och anarki.

Detta får mycket större implikationer för piratpartiet än vad man kan tänka sig. Det kommer inte kunna organiseras enligt de principer som gäller i en representativ demokrati. Dess företrädare kommer inte att agera som representanter enligt representativa demokratiska regler. För de kommer från internet.

På internet representerar man bara sig själv. Där finns inga gränser. På internet saknar människor impulskontroll. Där finns inga valda ledare. Där finns ingen uthållighet. Det finns inga kontrakt annat än de som byggs för stunden. Allt är flytande, allt är i ständig förändring. På internet går alla alltid vidare.

Medlemmar i piratpartiet och Ung Pirat kommer alltid få leva med skräcken att någon företrädare går ut och säger saker de inte står för. Det de kommer göra är att själva gå ut och säga något annat. Pandoras ask är öppen. Men den var öppen innan piratpartiet fanns.

Det finns inga representanter på internet och företrädare från partiet kommer inte finna sig i att vara representanter. Det finns ingen anledning att tro att de kommer göra det sen om de inte redan gör det. Det finns inget som talar för att en vald representant från piratpartiet kommer att vara en trogen representant.

Det är den här ångesten folk ger uttryck för när de skriker “förankring!”. Den skulle kunna översättas till “om jag inte kan lita på dig nu varför skulle jag kunna lita på dig sen?”. Kanske är det så vi ska se den? För pirater litar inte på representanter. För de vet innerst inne att de inte själva skulle vara representanter. Lite som att den som själv är otrogen kommer vara på jakt efter tecken på att partnern är det.

Piratpartiet måste börja förstå vad systemskiftet samhället går genom innebär i praktiken. För de här konflikterna kommer rulla igen och igen och igen. Och den shitstorm som träffar dess ledare kommer bränna ut dem på nolltid, för det system piratpartiet har idag är fullständigt ohållbart. En ledare för ett gammelparti har ett jobbigt uppdrag, men en ledare för piratpartiet har ett rent omänskligt uppdrag. Folk kan inte ens föreställa sig hur det är att sitta i den partitoppen.

På något vis behöver partiet förändras för att vara mer kompatibelt med sig självt, men frågan är hur. Direktdemokrati/självorganisering av någon form som en del av ideologin känns mer eller mindre självklart.

Rörelsen i samhället bort från representativ demokrati är inte en utveckling vi rår över mer än vi rår över fildelningen. Allt det här kommer att hända med eller utan piratpartiet. Inga lokala organisationer i världen kommer ta bort motståndet och misstron mot auktoriteter, den är grundmurad hos piraten och sitter i ryggmärgen. De lysande undantagen, som t ex Anna Troberg är just ett lysande undantag.

Den representativa demokratin faller. Den kommer finnas där som en ruin. Likt det socialförsäkringssystem vi har idag som för längesedan slutat fungera för att folk inte längre har fasta jobb kommer den att hänga kvar och skörda sina offer, men den kommer vara tom på innehåll.

Att förändringarna märks tidigare i piratpartiet är ingen slump. Att pirater inte kan överblicka dess konsekvenser är uppenbart. Frågan är vad piratpartiet gör åt det när det drabbar partiet självt.

Internet.

Pirater lever bor och verkar på internet. Men de förstår inte vad internet innebär i praktiken.

***********************************************
Jag har inte heller några svar. Jag bara märker instinktivt att saker är större än de kanske verkar vid ett första ögonkast. Jag försöker spana. Försöker se på saken utifrån. Det är bara ett försök att lyfta frågan, inte att komma med färdiga svar eller lösningar.

Deltagarsamhället, kultursnobbismen och hattar och mössor

Sunday, February 20th, 2011

Eftersom jag är en ordrunkare av hävd tänker jag fortsätta i de tankarna Sol och Unni befinner sig denna soliga morgon. Bara för att det är så förbaskat roligt att tänka och att göra det även i skrift så andra kan läsa.

Sol skriver:

Jag tycker om independentfilmer. Jag tycker om konstfilm. Jag tycker om film som görs av små filmbolag, gärna på andra språk än amerikansk engelska, och som därför inte lika lätt når ut till den stora publiken. Jag tycker om dessa filmer bara för att. Jag kan njuta av en film trots att den är lite långtråkig om den är en indierulle, därför att jag njuter av det som går tvärs emot det kommersiella och jag gör det därför att det går tvärs emot det kommersiella. Det är befriande.

Unni Drougge skriver:

Det är som schampo och tandkräm. Hur många sorter som helst – samma innehåll. Detta är vad den “fria” marknaden gav oss. Och jag går där bland tio-i-topp-parfymerna som folk tydligen köper för att de vill lukta som miljoner andra, och böckerna folk köper för att de vill läsa det alla andra läser och bli likadana i huvudet som miljoner andra. Och titta på Let’s Dance och Idol, som är köpta format från internationella jätteproduktionsbolag, visade i länder världen över med miljoners miljoner tittare.

Jag håller med om beskrivningen. Det som är tricky i det hela är att majoriteten just gillar att vara som alla andra. De flesta vill se ungefär likadana ut, se ungefär samma filmer, äta ungefär likadan mat som de där som lite slarvigt kallas för “alla andra”. Majoriteten av människorna vi känner är fast i kapitalismen, är helt nöjda med den och vet inget annat.

Jag var inne på lite av de här tankarna för 10 år sedan då jag läste en artikel om Per Hagman, som utmålade sådana som mig som just snobbar. Och då började jag i min vanliga ordning tänka att vem är jag att ställa mig över om folk vill se på såpor? Vem är jag att ställa mig över om männniskor trivs med den där kulturen? Och det har fastnat.

Så vi har en dubbel rörelse: dels de rika bolagen som i praktiken kan diktera vad vi ska äta, se på, ha på oss och lyssna på. Men detta vore inte möjligt utan en majoritet som trivdes med det. Majoriteten är kanske glada robotar för att – well – de trivs med det. Problemet är att jag inte tror att det har med kapitalism att göra. Jag tror det är så här de flesta människorna fungerar. Kapitalismen fungerar just för att den i sin natur är kommunistisk – likriktad, massproducerande och allomfattande. Den enda skillnaden från forna Sovjet är att vi drunknar i varor under det att de hade lite färre varor att drunkna i. Well och att de hade så kallad diktatatur, men vi är på väg ditåt också så vi har inte så mycket att komma med längre på den fronten heller.

Hur som haver: jag skulle hävda att det finns något annat som bryter ner både kultursnobbismen och kommersialiseringen i sina beståndsdelar: Deltagarkulturen. För den utmanar den färdiga rollbesättningen mellan producent och konsument. Och det är den rörelsen jag ser som det intressanta. Att vi upphäver att vara konsumerande och producerande varelser. Vi blir båda. Höger och vänster så som vi känner dem suddas ut. Basaren hackar fasaderna på den gamla katedralen.

Jag är ledsen Författare, Filmskapare, Forskare, Journalister, Präster, ja till och med i viss mån t ex Läkare: Er auktoritet är undergrävd av den där deltagarkulturen. Vi formerar oss frivilligt, hjälper varandra med diagnoser, skriver texter ihop, gör experiment, skapar egna riter.

Vi ser på fackföreningar och arbetsgivarorganisationer som reliker från en svunnen tid. Ni hör hemma på 1900-talet. I framtiden producerar vi själva våra schampoon customiserat och decentraliserat med saker som repraps, eller liknande. Vi ändrar själva storleken på datorn på våra jeans och laddar bara upp de gamla och syr om dem när de är för stora eller för små. Vi kommer att se helt nya typer av yrken, helt nya typer av strider i samhället. Piratpartiet (Liberaldemokraterna ännu inte formellt bildade) är hittills det enda parti som hajat detta, och inte ens vi är i närheten av att sprängkraften i vår politik. I framtiden kommer basinkomst vara så självklart att vi kommer att se på moderater och socialdemokrater som de hattar och mössor de faktiskt är.

Det vi känner som den moderna kapitalismen utmanas, inte från vänster, inte från höger men inifrån. Både höger och vänster bävar eftersom de båda förlorar sitt existensberättigande. På samma vis som nu Kulturskapare bävar inför att förlora sina jobb kommer Biltillverkare, Handlägare på försäkringskassan, Lärare med flera om femtio år protestera mot den tekniska utvecklingen i stället för att inse att vi måste skapa nya former för försörjning av flertalet människor. Arbetssamhället kommer dra många sista suckar innan det faller så som vi känner det. Lagar mot repraps kommer utfärdas precis som de en gång gjort mot fildelningen. Yrkespolitiker och lobbyister kommer att göra allt för att bevara kapitalkoncentrationen. De unga kommer vara för basinkomst och kapitalskatt när de äldre babblar a-kassnivåer och progressiva skatter.

Vi som vant oss vid att leva i deltagarsamhället kommer klara oss bättre i det än de som var vana vid det gamla samhället, om några kommer vara överarbetade så är det troligen vi, eftersom majoriteten ännu inte lärt sig att skapa och vara självständiga. Kanske lär de sig aldrig och kanske har jag väldigt väldigt fel. Men jag tror ärligt talat inte jag är fullständigt ute och seglar.

Marx levde för snart 200 år sedan. Ändå klamrar sig socialister ängsligt fast vid hans ord minst lika hårt som jag klamrat på Jesus. Och Liberalerna är inte ett dugg bättre med Ayn Rand som säger att inget spelar roll utom ditt arbete. Well… vi behöver inte så många slavar när vi har repraps. Om 50 år kanske repraps ingår i i socialbidragsnormen. Oj sorry, jag glömde. Vi har inga socialbidrag om femtio år, men jag har inte svårt att se att striderna kommer att handla om huruvida repraps är en mänsklig rättighet eller ej, vem som ska ha rätt att äga dem, vem som ska få tillverka saker med dem, alltså huruvida basinkomsten behöver höjas eller ej.

Nu tror några att detta är himmelriket. Det tror inte jag. Vi som då är gamla kommer att förfasa oss över hur läkarna inte längre får betalt när vi inte längre behöver göra människor friska för att de ska kunna gå tillbaka till jobbet dagen därpå. Eller på att det där med människor som gifter sig med katter och hundar är lite perverst. Och förfasa oss över masskloning av människor. För att bara ta några exempel. Det är inte konstigare än att folk en gång förfasade sig över Beatles. När något nytt föds går alltid något gammalt förlorat. Ju mer frihet människor får smaka ju mer kräver de sitt slaveri tillbaka.

_________________________________________
Under strecket:

En kommentar från Sol kan läggas in efter att hon tjuvläst detta inlägg och det är att människor även konsumerar kultur för att de är så utmattade av sina jobb. Jag instämmer. Det ligger även nära till hands om en tänker på detta inlägg som emma skrivit om vad som motiverar oss.

Tilläggas kan även att detta blogginlägg bara blev till av rent skrivande, jag har upptäckt allt jag skrivit under tiden jag skrivit det och jag behöver nog inte ens säga att den processen i sig var sjukt omvälvande. Framtiden blir spännande. Något liknande detta kommer att bli mitt efterord eller en ny text till nya utgåvan av Kunskap Kommunikation Kontroll.

Update: Behöver jag säga att detta inlägg på många sätt definierar mitt tänk och arbete med IB 2.0?

Trasproletariatet växer på internet

Thursday, April 15th, 2010

Det pågår en oerhört intressant diskussion på twitter i skrivande stund. Det är esteranais som börjat utveckla tankar kring att arbetarklassen idag inte bryr sig om oss som är utanför systemen utan bara sig själv.

Macdeluzian hoppade då in och länkade en text han skrev efter valet 2006 om hur den neomarxistiska rörelsen tolkar trasproletariat.

Samtidigt konstaterar esteranais och jag att det kulturella trasproletariatet finns på twitter. För det är precis så det är. Vi har – på internet en oerhörd makt – samtidigt som vår köpkraft och ekonomiska status ofta är under all kritik. Var placerar man oss på samhällsskalan?

Faktum är att det går inte. Vårt kulturella kapital är stort, vår rätt att förfoga över vår egen tid är ofta större än den klassiska arbetaren. Men många av oss står utanför samhällets alla trygghetssystem för de är designade för en arbetande människa.

Frågan är vilken konfliktlinje som kommer vara relevant om några år. Är det kunskapskapital eller ekonomiskt kapital? Och kommer det ekonomiska kapitalet som så ofta förr lyckas äta upp kunskapskapitalet?

Kan jag, som styrelseledamot Sveriges tredje största parti, samt riksdagskandidat för detta kalla mig underklass? Är det verkligen en relevant terminologi? Inte desto mindre är jag helt beroende av min sjukersättning för att överleva och inte desto mindre skulle jag på en vanlig arbetsmarknad inte överleva en dag. Men jag kan på ett helt annat sätt än den arbetande människan samtidigt sätta den politiska diskursen. Jag kan – i kraft av den tid jag kan lägga ner på mitt politiska engagemang – åstadkomma förändring som den uppbunden av arbete kommer ha svårare att göra.

Som jag ser det är dagens klassamhälle inte alls så enkelt som vänstern ofta vill göra gällande. Och då menar jag vare sig den vänster som befinner sig inom det etablerade parlamentariska systemet, eller den som befinner sig utanför. Varje konflikt bär – som jag tidigare hävdat – sin egen berättelse och vi måste låta det få vara så.

Det kan tyckas som om detta inte hör ihop med piratfrågor. Vänta bara några år. Den tekniska utvecklingen springer framåt med enorma kliv. Vem vet när bäddasängrobotar tar över undersköterskans jobb? När frisörrobotar tar frisörens jobb, eller kirurgrobotar konkurrerar med kirurgen?

Jag säger inte att den dagen är nära, men den kommer att komma. Samhället behöver inte full sysselsättning för att ta sig runt längre. Det har kanske aldrig behövt det. Så kan vi inte bara snälla släppa utopin? Är det inte dags att gå vidare och se framåt?

För mig är det så uppenbart att medborgarlön kommer att vara den enda tänkbara politiska vägen framåt om sisådär en tio – tjugo år. Arbetena kan inte skapas när de inte ens längre behövs. Vi behöver göra människor fria att själva få välja.

Piratpartiet vittnar om nya konfliktlinjer med sin kunskapsdimension. Jag tror vi inom kort kommer att få se flera nya dimensioner och jag förväntar mig att trasproletariatet börjar utmana arbetsmoralismens korporativistiska vansinne inom kort. För tanken på att alla ska jobba inom förvärvsarbete är förlegad. Vi måste hitta nya sätt att få ekonomin att gå runt.

Men det är på twitter det händer. Det är i trasproletariatet de nya politiska skiljelinjerna börjar visa sig. Det är där den intressanta politiska debatten idag skapas via blixtsnabb deltagarkultur.

Det nya samhället utmanar professionalismen i sin helhet

Wednesday, September 2nd, 2009

Bland internauter är det ganska allmänt känt att deltagarkulturen utmanar vissa yrken. Man brukar nämna artister, journalister, författare som exempel.

Jag skulle vilja påstå att det går mycket längre än så. Hela den gamla kulturen med professionalism och auktoriteter är ifrågasatt. Ta till exempel läkarvetenskapen. Hur många av oss har inte själva hittat våra diagnoser på internet? Hur många läser sig inte själva till behandlingsformer och frågar om hjälp på forum för sina sjukdomar. Ta floran av psykiatribloggar till exempel: Plötsligt har patienterna flyttat ut från psyket och har egna röster (ja det är min gamla blogg och ja, jag var nog en av de första att blogga om neuropsykiatriska funktionshinder.

När en vän 2002 misstänkte att jag hade ADHD uppmanade t o m min nuvarande samtalskontakt mig att läsa på internet för att se om jag tyckte att det verkade stämma. Och självklart hade jag min diagnos klar för mig själv långt innan psykiatrin. Jag var som påläst patient mer kompetent än min allmänpsykiatriker. Och dettta är inget ovanligt. Jag är på intet vis ett specialfall.

Patienterna utmanar inte bara läkarkåren vad gäller sin diagnoser. Nej, vi läser även läkarfass, byter mediciner med varandra och läser kliniska studier.

Det närmast magiska som tidigare omgärdat en profession är satt i gungning när patienter utmanar läkarkåren, när remixkulturen gör bättre versioner än de betalda artisterna, när en amatörfotograf tar lika bra bilder som en fotograf och nästan vem som helst kan bli författare.

Jag förstår faktiskt hur de som tidigare försörjt sig på sina skrån och varit vana vid auktoritet har svårt för det nya samhället. Jag tänker inte heller säga att det vi är på väg mot är bättre. Vad det däremot är är ett faktum. Det är en realitet vi måste förhålla oss till. Vi behöver bygga ett samhälle som faktiskt fungerar i det nya skifte som sker. Och vi behöver själva vara medvetna om vad vi förlorar och vad vi vinner. Och ja, vi behöver förstås en politik som fungerar med det skiftet. Men det visste ni väl redan.

Kommentarsfältet är öppet.

Ibland är man tappad för långt bakom vagnen

Sunday, March 1st, 2009

I somras blev jag en del av den där bloggbävningen som skakade bloggosfären. Jag var en av ett fåtal modebloggare som faktiskt sa ifrån.

Även om jag redan då varit medlem i Piratpartiet höll jag tyst om detta och var inte säker på vart jag hörde hemma politiskt. Hade varit i stort mentalt avstängd för allting som handlade om politik sedan valet 2006 och ramlade mer eller mindre in i politiken igen.

Hur som haver förstår jag vinkeln i Ewa Stenbergs och Ingrid Carlbergs artikel för jag såg ju det hela utifrån och med en journalistists ögon. Det är klart jag trodde att Piratpartiet hade både PR-folk och en medveten bloggstrategi. Allt annat är ju anarki. Och ska jag vara ärlig föredrar jag nästan att utmålas som om vi var mer organiserade än vi är.

Men det hela får mig att fundera på det här med deltagarkultur. För deltagarkulturen är fullkomligt obegriplig att förstå sig på för de som står utanför den. Och jag ska ärligt erkänna att jag själv fortfarande bara har nosat på den. Jag greppar den inte helt, jag tycker den är problematisk för att driva ett politiskt parti på sikt, fast jag gillar den i lösa nätverk som Piratbyrån och Piratebay, där jag tycker att den hör hemma. Kanske kommer jag ändra åsikt och med tiden köpa deltagarkulturen i vått och torrt ju mer jag lär mig? Det får framtiden utvisa.

Men den som tror att någon kan styra bloggosfären är nog tappad alldeles för långt bakom vagnen. När vänsterpartister och moderater tillsammans sjunger ett bloggosfärens We shall overcome så kan det inte förstås på något annat sätt än att någon måste ha betalat dem? Det kan inte förstås som att den här frågan är så jävla viktig att vi lägger alla meningsskiljaktigheter åt sidan och kämpar för det som är en av vår tids viktigaste politiska frågor? Snacka om att underkänna folks intellekt.

Jag förstår att det verkar konstigt att folk skulle göra saker gratis, som det där med att engagera sig och så. Men det är ju det som är själva grejen: “Follow the money” applicerar lika dåligt på deltagarkulturen som frågan om vänster och höger. Det här nya är helt enkelt något annat. Nägot helt annat.

Det här handlar om kampen om kunskapen. En kamp som just bara börjat. Att kommunicera hur deltagarkulturen fungerar verkar vara svårt.

Maria-Pia Boëthius, du behöver en ny kompass

Saturday, February 14th, 2009

När jag läser din debattartikel i ETC sitter jag för mig själv och nickar. Jag håller med om så oerhört mycket av det som sägs. Jag brukar hålla med dig om mycket du säger, så den här gången blir jag lite fundersam.

Jag håller med, men jag håller inte med.

Ärligt talat, jag blir provocerad av samma saker som du. Över hur överklassgnällspikar som i mångas ögon redan har allt inte kan betala för en skiva. Ja, det irriterar mig, oerhört. (Jag tänker inte sticka under stol med detta, även om jag dagligen kämpar sida vid sida med dessa politiskt.)

Men att därifrån falsifiera alla argument Piratrörelsen kommer med blir lite för enkelt. Och det är därför jag är kluven. Jag är kluven för att jag inte vet. Jag vet inte vilken politisk skiljelinje jag prioriteterar. Men det jag märker är att jag ideligen hamnar på en motsatt sida från dem jag tidigare kämpat tillsammans med. Som dig, som Jan Guillou, som Michael Whiehe, alla vänstermännskor vars åsikter jag i vanliga fall respekterar högt, men här inte kan hålla med.

Ni gör det för enkelt för er. Det nya samhället är redan här och ni går med en gammal politisk kompass.

I den världen vore fri fildelning en självklarhet, men i den här är den grym mot skapande människor, man lämnar dem liksom ute i kylan, offer för en skitspännande teknik, själva idén är magnifik, men den är anpassad för en annan världsordning, och är det inte den vi först borde kämpa för? Eller kommer fri fildelning att vara porten in i en annan världsordning?

Ja, en del kreatörer blir offer. Jag köper inte alls vinkeln många Pirater kör med att “det är inte vårt ansvar att svara på”, för det handlar om människor. Om människor som måste lära sig att hitta nya vägar. Det är klart att det är svårt. Det ska inte ignoreras utan tas på allvar.

Men har du funderat på människorna på den andra sidan? De där som man slarvigt brukar kalla “dagens ungdom”. De som inte kan flytta hemifrån för det inte finns någonstans att bo, de som kastas från arbetsmarknadsaktivitet till arbetsmarknadsaktivitet, de som mer än några andra får känna på samhällets repression i form av osäkra anställningar och lika osäkra försörjningar. Är de också bara bortskämda slynglar?

För var i debatten finns de människor som i dagens samhälle knappt har råd med kultur? De som med svenska mått mätt är fattiga? Barn, unga, äldre, arbetslösa, sjuka.

De syns nästan aldrig. De är så gott som osynliga. Trots att de utgör en stor del av alla fildelare. Kanske borde jag säga, trots att vi utgör en stor del av alla fildelare. För jag lever själv på existensminimum…

Jag är en del av det där “nya samhället” som växer fram. Sjukpensionär och “utanför samhället”, som tack vare deltagarkulturen lever ett oerhört rikt liv. Som, trots att jag säkert bara har en bråkdel av din lön, kan höras och tas på allvar i den politiska debatten. Trots att jag har allting mot mig (tjej, fattig, sjukpensionär, funktionshindrad) är jag ändå ett av valberedningens förslag till styrelse i ett parti som är större än Miljöpartiet. Trots att det moderna repressiva samhället ser mig som paria kan jag ändå höras. Hur kan man säga att förändringen inte är här när sådant är möjligt? I vilket annat parti och med vilken annan kultur hade det varit möjligt?

Visst finns de andra också, de som har allt och bara vill ha mer. Men bara för att du ser rött av deras kamp behöver du inte glömma oss andra. För vi är många fler än du tror. De flesta bloggarna produktplacerar inte som Blondinbella. De flesta bloggarna är inte heller födda med silversked.

Följ med mig i stället! Jag som följt din envisa kamp i femton år, jag som är lika mediakritisk som du och som hittat nya vägar att uppfylla mitt journalistiska uppdrag, bortom alla mediakoncerner. Var med och bygg upp det nya samhället, det samhälle där de stora mediakoncernerna inte behövs. Spåna med oss om nya sätt för kreatörer att tjäna pengar. Diskutera medborgarlön med oss*. Se orädda kvinnor diskutera politik på samma villkor som männen.

Vi är inte mot upphovsrätt. Vi vill bara inte att storföretagen ska tjäna pengar på den. Och där hoppas jag vi är ense! Vi vill ha en upphovsrätt som balanserar mellan kreatörens behov av inkomst och människans behov av kultur.

Din gamla kompass leder dig rätt i höger och vänsterfrågor. Men för att förstå kunskapssamhället behöver du en ny kompass. Tills du skaffat dig en egen är du mer än välkommen att få låna min!

————————————————————————–

*Piratpartiet tar inte ställning i frågan om medborgarlön, men det diskuteras flitigt bland privatpersoner inom partiet. Personligen ser jag det som den absolut bästa lösningen för det nya kunskapssamhället. Men denna fråga kräver en egen bloggpost.

Var rädd om människornas nya möjlighet

Saturday, February 14th, 2009

Efter att ha sett följande kommentar av Rikard Fröberg tiggde jag och bad om att han skulle gästblogga hos mig. Ett blogginlägg med arbetstiteln “Internet är inte ett sagoväsen” har länge legat och grott i min wordpress utan att bli färdigt, sedan IPRED-debatten och nu fick jag ett liknande mig serverat i stället, lagom till rättegången mot Piratebay.

Efter ett intressant och givande samtal med bland annat Per Herngren så förstod jag plötsligt varför jag alltid haft så svårt att se Internet som en plats.

Ibland talas det om människor som gör saker “på nätet“.

Är nätet en plats? Där man kan existera? Nätet är inte en plats menar jag. Nätet är kopplingar mellan människor. Utan människor, inga kopplingar. Och omvänt, nätet är inte mycket att ha om vi tar bort kopplingarna. Utan kopplingar, bara en massa människor.

Vi är nätet. Det är det som gör nätet så stort. Varje sak av värde på nätet är värdefullt just på grund av människorna som kopplas samman med hjälp av nätet.

Infrastrukturen på nätet är korkad och skyfflar bara information mellan människorna som är dess viktigaste byggmaterial. Det är detta som gör nätet så lämpligt att skapa värde med. Nätet bryr sig inte om vad det är för information, det bara för den vidare. Det kopplar. Och är utbyggbart med fler människor och fler kopplingar.

Detta må vara den största anledningen till att alla påhopp på nätet möter så starka känslor. Börjar man reglera, censurera eller filtrera nätet så berör det ju människorna som utgör nätets verkliga byggstenar. Nätet är inte mycket att hänga i julgranen utan alla dessa människor och kopplingarna dem emellan.

Fråga dig själv, vad gör du “på nätet”?

Bloggar? Inte kul utan människor som kopplar sig mot din blogg och läser den.

Surfar? Inte kul utan människor som producerar innehåll som du kan koppla dig mot och läsa.

E-postar? Inte kul utan en människa som kan kopplas ihop med dina meddelanden och läsa dem, reagera på dem och besvara dem.

Chattar? Tro mig, det blir tråkigt utan människor att chatta med.

Fildelar? Inte mycket delning utan människor att dela och byta filer med.

Konsumerar? Det skulle knappast vara möjligt utan människor som erbjuder varor.

Plocka bort dig själv ur ekvationen och nätet blir en människa mindre och minskar därför i värde. Värdet på nätet byggs på dess kanter och det är människor och kopplingarna mellan dem som är värdet.

En server som står “på nätet”? Nja, en server som är uppkopplad mot nätet. Servern står i en datahall eller i en garderob hemma hos Pelle, 17 år. Och är kopplad mot nätet. Varför? För att människor ska kunna koppla ihop sig med Pelle eller varandra.

“Folk sitter på nätet och byter filer”, hör man ibland. Nej, folk sitter hemma och byter filer genom att nätet möjliggör kopplingar mellan människor som tidigare inte var möjliga. Pelle byter en text mot en ljudfil med Pedro på andra sidan jordklotet. Detta ska vi vara försiktiga med att riva ned.

Värdet på nätet kan mätas som summan av alla människor och antalet (möjliga) kopplingar dem emellan. Undra på att nätet blir fattigare om någon försöker hindra, reglera, strypa eller förminska dessa kopplingar och därmed människorna som kopplar ihop sig.

Avlyssna nätet och du förminskar kopplingen och de hopkopplade. Censurera nätet och du minskar antalet möjliga kopplingar mellan människor. Reglera nätet och du försämrar möjligheten till kopplingar mellan människor.

Se värdet. Se möjligheterna. Var rädd om människornas nya möjlighet att bygga kopplingar sig emellan. Det är värdefullt.

Piratrörelsen är den nya folkrörelsen

Monday, November 17th, 2008

När dagens vuxna klagar över de opolitska ungdomarna och det bristande intresset för ungdomsförbunden missar de något fatalt. Nämligen att ungdomars folkrörelse har flyttat in på internet. Dagens ungdom är i allra högst grad politisk. Och skräckpropagandan mot fildelning saknar både alla proportioner och är späckad med lögner.

Undertecknad gjorde en liten koll under kvällen på det politiska engegemanget på Facebook. Det är trots allt på nätet det händer numera…

Stoppa Ipred: 39 469 medlemmar

Socialdemokraterna: 1495 medlemmar

MUF: 1189 medlemmar

Ssu: 1120 medlemmar

Vänsterpartiet: 781 medlemmar

Miljöpartiet: 707 medlemmar

Piratpartiet: 644 medlemmar

Folkpartiet: 483 medlemmar

Moderaterna: 465 medlemmar

Ung Vänster: 464 medlemmar

LUF: 343 medlemmar

Centerpartiet: 297 medlemmar

Kristdemokraterna: 250 medlemmar

Grön Ungdom: 216 medlemmar

CUF: Rikstäckande grupp saknas

Ung Pirat: 99 medlemmar

Om man plussar de politiska partierna och ungdomsförbunden kommer man ändå inte i närheten av storleken på Stoppa Ipred. Så snälla söta Beatrice Ask… några få högljudda?! Knappast. Du har att göra med en helt ny folkrörelse.

Man vill förbjuda människor att prata med varandra i sina egna hem

Friday, November 14th, 2008

Igår när jag skrev inlägget om Stackars gamla kreatörer skrev jag också att det går en vattendelare vid 35 års ålder. Jag skrev också att jag fildelat Åsa Larsson utanför internet, för att det inte var någon skillnad att göra det på internet och IRL. Men jag hade inte greppat den fulla innebörden av mina egna ord. Inte hajat vidden av vad det innebar.

Den där vattendelaren som går ungefär vid 35 års ålder handlar om huruvida man använder internet som envägskommunikation eller tvåvägskommunikation. Det är onekligen intressant det där. Jag vill ju gärna placera mig i den fåra som använder internet som tvåvägskommunikation. Men samtidigt har jag köpt retoriken om att kopiering är stöld. Jag får lite rysningar över alla kids som tar för givet att de kan ladda ner vad som helst. Så rent mentalt har det funnits en kluvenhet hos mig. Och kanske är det helt logiskt. Jag är ju trots allt bara low rank nerd och ligger precis inom åldersspannet där vattendelaren går.

Om internet är som verkligheten så måste det alltså betyda att det inte är  någon skillnad om jag lånar pappas bok av Åsa Larsson, än om jag letar upp en torrent där någon annan lånar ut Åsa Larssons bok till mig. Det är bara som ett enda stort partytält där man spelar musik och visar film, lånar böcker och spel och läser och håller konserter för varandra. Och internet är liksom bara själva tältet.

Utanför tältet står svinrika herrar i kostym och är förbannade för att folk delar med sig och talar om dålig moral. Det är ju deras musik vi måste köpa, de måste få bestämma vad vi ska lyssna på. De vill riva tältet.

För en religionsvetare kan fildelningen jämföras med den tid då frikyrkorna kom till i Sverige, när Svenska kyrkan till varje pris ville behålla sitt monopol på bibeln och den kristna tron. Då var det förbjudet för människor att samlas i grupp och läsa bibeln hemma hos varandra. Men folk gav sig inte och en stark rörelse för eget aktivt deltagande spred sig som en löpeld över landet. Prästerna gjorde vad de kunde för att kväsa upproret, men de lyckades inte.

Nu har förvisso frikyrkorna stagnerat och blivit ganska lika de rörelser som de själva en gång gjorde uppror mot. Men det förändrar inte att det handlade om precis samma sak. Om en gammal institution i samhället som höll på att förlora sin makt. Som ville övervaka mäniskors privata kommunikation och förbjuda dem att tala med varandra.

För det är precis det IPRED handlar om. Man vill förbjuda människor att prata med varandra i sina egna hem. Vi vet att frikyrkorna vann. Vi vet att deltagarkulturen återigen kommer att vinna mot det gamla prästerskapet. Vi får bara innerligt hoppas att vi slipper spöstraff och kätterilagar först.

Uppdatering: Johan Rheborg har förstått det här med att kultur är något som är till för människor och inte människor för kulturen.