Bakgrund: Jag sov dåligt inatt. Vid 6 vaknade jag och kunde inte somna om. Jag kände att det var dags för mig att sätta ner foten. Till slut satte jag mig och skrev. Jag skrev mest för mig själv. Och när jag var färdig kände jag inget som helst behov av att trycka på publicera. Jag hade liksom tagit ett beslut. Vid ungefär 9-tiden lade jag mig och vilade. Vid 12-tiden vaknade jag av sms och ringde mamma. Vi pratade om fästingar. Sedan somnade jag om och sov nästan gott. Vid 17-tiden vaknade jag och gick jag upp. Jag hade bestämt mig för att spendera dagen hyfsat offline och helt skita i media. Men när det står “Vet du något om Assange?” på xmpp och en annan polare dök upp och sa “Spännande dag det här”, så fattade jag att det nog var kört. Allt om Assange är liksom intressant de här dagarna…

Jag tror ingen förstår hur tacksam jag är för att ha sovit över det detta skådespel. Och jag kan inte låta bli att tycka att synkronisiteten med vad jag skrivit i mitt inlägg och det som hänt idag är så bisarr att jag har svårt att inte trycka på Publicera. Låtit några människor läsa det. De gillade det. Så nu trycker jag på den blå publiceringsknappen till höger om texten. Det blir länklöst dock.

“Ska du avgå nu, Lena?” Dagligen döms människor i en mediedomstol. En privat, vinstdriven, reklamfinansierad domstol som både anklagar, dömer och bestraffar. Ledamöterna är självutnämnda och kommer från de stora mediekonglomeraten Stenbeck, Disney, Schibsted, Bonniers och Time/Warner.

“Hela sanningen om kraschen!” Medierna tar sig också rätten att välja ut, tolka och beskriva olika delar av verkligheten åt oss, de brottstycken av verkligheten som de bestämmer är viktigast.

“Läs vad svenskarna tycker om EU!” Medierna driver sina frågor, de skapar opinionenr. Sedan låter de opinionsinstituten mäta denna skapade opinion och presenterar resultatet som folkets röst. Ändå påstår medierna att de speglar opinionerna.

Orden är inte mina. Det är citat på en baksida på en av de viktigaste böckerna jag läst de senaste tio åren. Jag hade gjort min praktik på Aftonbladet och där sett en dramafabrik från insidan, och genomgått en journalistutbildning i princip i avsaknad av mediekritik.

På insidan av pärmarna i boken stod:

Det är så tydligt när man kommer där uppifrån fåordiga platser utan skapade bilder och känner att man inners vet. Så hamnar man här i oändliga mängder fakta och informationsspäck och tycker plötsligt att man inget vet. Tills man minns att javisst ja, den viktiga informationen, den om livet, den kommer inte från media.

Mediabruset säger att saker har en början och ett slut, att somligt är intressant ena dagen men inte nästa, att vägar leder ingenstans, att vi lever i eviga kretsgångar av tomrepade meningslösheter och stor ondska. Inget påstående kan vara lögnaktigare!

Vi lever ju i raka motsatsen. Vi lever i sammanhang.

Samtidigt som jag läste den gick ett program på TV som hette Mediamagasinet. Ett av programmen där skildrade att alternativ media ofta hade en sannare bild av skeenden än mainstreammedia. Att det i efterhand visade sig att alternativ media ofta var mer att lita på.

Jag tog ett beslut: Ingen mainstreammedia för mig!*

Sedan dess har jag konsekvent bojkottat densamma. I stället har jag läst på och fördjupat mig om saker som intresserat mig, hopplöst hört på tjatet från min nyhetsberoende omvärld att jag “inte hänger med”. Men jag har mått bättre. Ett medvetet beslut. Som jag aldrig ångrat. En del i vad som botat diverse depressioner och känslor av hopplöshet där den sönderstyckade världen inte kunde vara mig mer egal.

Om man läser min svidande mediakritik runt 2008 då jag började aktivera mig i Piratpartiet igen är detta spår tydligt. Det är faktiskt först i Piratpartiet jag åter tvingats in i denna sönderstyckade mediakarusell igen. Tror aldrig jag ens sagt till någon att bojkott av gammelmedia varit min princip. Men det var det. Länge.

Och inatt fick jag nog igen.

Jag ställer inte upp på en förljugen mediabild och skådespel som skapar både masshysterier och valresultat.
Jag ställer inte upp på folkdomstolar som hänger ut människor på köttkrokar för att de inte passar normen.
Jag ställer inte upp på att bli rädd för vad som ska hända för att någon stackare som med hot om att bli utlasad måste hitta sitt scoop för att få stanna kvar på sin arbetsplats. (ja det är verkligheten journalisterna lever under)
Jag ställer inte upp.

Jag ställer inte upp på att anpassa mig efter ett vansinnigt tempo i en sönderstyckad värld när internet kan hjälpa en att hitta så mycket fördjupningar.
Jag ställer inte upp på att nyheter om människor som slås ut fortfarande bara når fördjupningsprogrammen.
Jag ställer inte upp på en media som inte tar sitt ansvar. Där pressetik farit åt fanders och dumstrutsmentaliteten får råda.

Och jag vet hur man gör en nyhet, vet vad som produceras, vet vad som slår och inte slår i dramafabriken. Jag har sett timvikariaten, den systematiska terrorn i att inte förrän i sista sekund meddela en anställd om hen får förlängning. De öppna kontorslandskapen med nyhetslarm som ekar i hela huset så alla synkront sätter sig vid sin egen lilla dator när larmet går, redigerare som ringer hem till journalister mitt i natten för att fråga om någon detalj i en artikel.

Första dagen jag kom till Aftonbladet fick jag åka ut på ett gig med demonstrerande tunnelbaneförare som förde ett jäkla liv om att SL brutit mot lagen. Det skulle finnas en hemlig handling någonstans som ingen lyckades få tag i. Jag försökte som den nya gröna journalist jag var påpeka från redaktionen att om man bara kunde hitta den där handlingen kunde man få klarhet. Jag fick veta att jag bara var naiv och att lokförarna kunde utnyttja mig för att jag var ny.

Två år senare visade det sig mycket riktigt att SL hade brutit mot upphandlingslagen…

Och när vi kom dit fick vi en introduktion som sa att vi var utvalda, vi hade kommit så här långt, det var enormt stark konkurrens ens för att komma dit vi kommit.

Så äckligt.

Som politiker förväntas jag förhålla mig till denna värld som en slav. Äta den, leva den, hungra efter den. Samtidigt som jag vet hur usel den är.

Men jag har fått nog nu.

Jag ställer inte upp på en valrörelse där personkulter tävlar med hatkulter, där krypandet för den media som till stor del är orsak till att att demokratin inte längre lever får styra varje människas steg.

Hur kan vi bli förvånade att rättssäkerhet monteras ned när media är både utredare, åklagare och domstol? När – trots att svenskarna är mot hårdare tag – snart när varenda politiker tävlar i att höja straffnivåerna. I ett land där invandrarfientlighet fortfarande inte är en större issue gör medias och gammelpartiernas äktenskap att Sverige snart har en invandrarfientlighet. För alla vägrar att samarbeta med Sverigedmokraterna, samtidigt som de gärna snor deras politik.

Vilket fantastiskt hyckleri!

Nej det är inte undra på att lagar om övervakning och inlåsning av marknader går genom i ett sådant land. När gammelmedia tagit på sig att vara både anmälare, polis, åklagare och domstol.

Finns det något straff i Sverige idag som är värre än det Mona Sahlin en gång fick och Sven Otto Littorin i sommar fått? Där media hänger ut folk till gamarna. Ingen rättegång, ingen ordentlig utredning och om du visade dig vara oskyldig får du inte mer än en pytteliten notis.

Jag ställer inte upp på en valrörelse där allting bara är ett drama, där politiken är helt i skymundan, där ideologin är död och alla förvandlats till lismande pragmatister som ler falskt på bild. Jag ställer inte upp på en värld där människor inte får lov att vara människor.

Och jag ställer inte upp på en värld där medborgare kallas för “väljare” och konsumerar partier som schampoon i en livsmedelsbutik. Där opinionsinstituten får bestämma valresultatet.

Vi människor är inte mera slavar än vi gör oss till i ett demokratiskt samhälle. Vi väljer själva mellan populism eller massrörelse. Vi har visst ett val. Det andra är bara femtioelva gånger svårare. Men kommer löna sig i längden.

Det finns en värld utanför en medelklassifierad, snuttifierad, hotifierad gammelmedial verklighetsbeskrivning. Den lever i förorter, hos utförsäkrade, hos utstötta. Den lever hos nördar, hos libertarianer, hos polyamorösa. Den lever hos udda, hos missbrukare, hos diagnosticerade. Hos ungdomar, hos muslimer, hos uteliggare.

(För att bara ta några få exempel.)

Det är bara det att dagens politiska diskurs (ursäkta prettoordet men jag hittade inget annat) bestämt att endast några få av de grupperna är värda att lyssna på eller ta på allvar. Det är bara de “vanliga” som räknas i en valrörelse. Ungdomar går förstås bra, och nördarna har själva startat ett parti, men inte en jävel skulle få för sig att vända sin politik mot utförsäkrade. Då skulle man ju tvingas erkänna att vårt fina svenska samförstånd är brutet.

Politiker är människor. Människor som ska vara just människor. Människor som ska leva med de de representerar. Inte prata till dem genom TV-rutan.

Framför allt finns inte den där “väljaren” vi pratar om och så ofta vill vinna. Det är medborgare vi har att göra med.

Jag vet, det blir jobbigare så. Men i längden kommer vi att vinna.

Vi har fötter att gå utanför dörrarna med. Vi behöver inte vara slavar åt en gammelindstri som för längesedan spelat ut sin roll. Vi behöver inte jobba gratis för Bonniers.

Jag skulle kunna lova att det politiska parti eller den politiska rörelse som mellan 2010 till 2014 orkar lägga sin energi på långsiktigt opinionsarbete på golvet i samhället (nej inte fabriksgolven, den metaforen är utdaterad LO) skulle ha all chans i världen. Det återstår att se vem som är så smart. Hittills verkar det ha varit de idiotförklarade Sverigedemokraterna som drog det längsta strået denna gång. Jag anklagar gammelmedia och populistiska gammelpartier för att gemensamt ha skapat det spöket.

Oavsett vi kommer in i riksdagen eller ej är det dags att gå från den reaktiva politiken och börja bygga medveten opinion. Det är nämligen på grund av otydlighet och glasskioskmentaltiet som gammelpartierna misslyckas så pass att en fjärdedel av medborgarna inte vet vad de vill ha. Och förutom det förstås för att de har en politik för ett förlegat arbetssamhälle.

Trots miljardbudgetar, trots horder av anställda, trots egna lokaler misslyckas gammelpartierna med att engagera människor. För politiken är utdaterad.

Trots att Piratpartiet saknar lokaler, horder av anställda och har en budget som inte uppgår till en tiondel av ett gammelpartis valbudget har vi engagerade aktivister och hangarounds. För politiken är – om än fortfarande i sin linda och med vattkoppor – anpassad efter den tid vi lever i. Den politiska sprängkraften i det är större än vi någonsin kan föreställa oss.

Dock är det säkert roligare att skriva på DN debatt än att lära muslimska barn i förorten att använda linux.

_________________________________________________________________
*Efter att ha twittrat en del fram och tillbaka med Ankarvall på twitter idag är det nog så att jag behöver göra ett förtydligande. Det är nyheter jag bojkottat alltså. Inte fördjupningarna.

Jag hör något under debatten om Piratpartiet som jag tycker är lite… obehaglig. Ju mer jag funderar på det inser jag att många människor är nöjda med status quo. Eller kanske inte nöjda, men i alla fall fast i tänkesättet. Man tänker innanför boxen.

Jag erkänner villigt att Piratpartiet har massa fel. Och andras fel ger inte Piratpartiet automatiskt rätt. Men det finns något i Piratpartiet som Sverige inte sett på nästan hundra år. Det finns en organisering som växer underifrån. Det finns under Piratpartiet förvisso drömmar om att omintetgöra sig själva och sedan dra. Nu tror jag att det är en fysisk omöjlighet. Politiska partier, ja institutioner överlag, är självöverlevande mekanismer. När de spelat ut sin roll hittar de bara på nya uppgifter för sig själva att göra. För alla männniskor vill rimligen bevara sig själva och sina intressen. Det ligger liksom i sakens natur.

En förändring av socialdemokratin, Folkpartiet, Centern, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Modertaterna, Kristdemokraterna kommer inte att hända av sig själv. Och det politiska systemet som mer och mer går mot ett tvåpartisystem håller på att ruttna inifrån. Valet betyder inget, för blocken är i själva verket inte engagerade i det de tror på. De är bara självöverlevande organismer utan ideologi kvar.

Gammelmedia spär på det hela genom att gifta sig med opinionsinstututen och tala om “rysare”. Ursäkta men rysare för vem?! I praktiken blir det ingen större skillnad för de flesta i landet oavsett vilket block som vinner. Vad som däremot hela tiden händer är att glappet till de som hamnat utanför det koketterande medelklassamhälle som nu byggs upp blir större och större. Vad som händer är att rättigheterna i samhället steg för steg monteras ned. Spelar inte så stor roll vilka rättigheter. De monteras successivt ner oavsett. Fast mest bara för de som redan har det sämst, så ingen märker särskilt mycket av det än. För de flesta har det inte sämst. Även detta ligger i sakens natur.

För de som har det sämst erbjuder vi partiet Sverigedemokraterna, så ni som redan har det illa i alla fall kan få en chans att få hacka på någon som står ännu lägre än er själva. Men något parti som talar om verklig förändring lyser med sin frånvaro.

Eller?

I informationssamhället är de politiska striderna helt annorlunda. Vi har ännu inte lärt oss känna igen dem. Vi är lika förvirrade inför det nya samhälle som växer fram som torpare och adel en gång var inför industrisamhället. Nya politiska kompasser behövs. De gamla är utdaterade. Borgerliga eller rödgröna är lika intressant som hattar eller mössor. En demokrati där folket inte har möjlighet att ta del av politiken är inte en demokrati.

Och jag är ledsen, men i ett samhälle där fler och fler slutar engagera sig i de politiska partier som finns är det dags att skapa något nytt. Hattarna och mössorna måste bytas ut, men det räcker inte med det. Politiken behöver återigen vitaliseras och föras tillbaka till människorna den berör.

Och hur hör Piratpartiet in i det här? Jo; vi är inte proffs, vi är amatörer, vi kommer från alla möjliga bakgrunder, många av oss har ganska låga positioner i samhället. Vi är inte etablissemang. Vi klåpar i styrelsen, vår partiledare gör korkade uttalanden, vi gör om och vi gör rätt och vi lär oss hela tiden. Det ser ut som om vi uppfinner hjulet på nytt gång på gång på gång…

Men frågan är om det faktiskt är så att vi gör det? Är det verkligen så enkelt?

Jag skulle snarare säga att vi remixar hjulet. Vårat hjul kan inte se ut som alla andras för den här tidens politik har helt nya frågeställningar. Vi är det första embryot till en massrörelse som funnits på snart hundra år. Jag menar inte att förminska kritiken mot oss, men att sätta oss i det sammanhang där vi hör hemma. För att kunna förstå oss på rätt sätt.

Vi blandar aktivism och politiskt spel i en mix som är både ohelig och ofattbar för de som står utanför. Vi engagerar människor som annars inte skulle gå och rösta. Får upp soffliggarna från locket, aktiverar ungdomar politiskt när samtliga andra ungdomsförbund går back back back back back.

Och det folk säger är att vi är oseriösa.

Ja, visst är vi det. Sett med hattar och mössors ögon och de som trivs med hattar och mössor och bara vill förändra den politiska situtationen lite, lite grand. Men vi pirater vill vidare till kunskapssamhället. Och vi har inte en chans i världen att komma dit genom att spela det spel som andra redan spelar. För de vill vara kvar i industrisamhället.

Vi bryr oss inte om höger och vänster för det är inte hattar eller mössor som spelar roll för vart politiken i framtiden kommer gå. Lika lite som socialdemokrater brydde sig om torpares rättigheter bryr vi oss om arbetsrätter. Vi engagerar de som redan finns i kunskapssamhället.

Ungdomars politiska strider handlar om information. Vem ska ha rätt att äga informationen och kunskapen? Ska inlåsta stora företag och stater få bestämma vad människor ska få veta och inte veta? Eller ska vi låta det vara upp till var och en att själva bestämma? Ska skolan handla om att lära sig värdera och källsortera kunskap, eller ska den handla om att förtiga den? Ska skolan ha rätt att registrera elevers skolk eller ska det viktiga vara att de lär sig det de ska?

Och kommer det vara relevant att upprätthålla ett konstgjort arbetssamhälle när tekniken gör att vi inte behöver jobba mer än några timmar om dagen? Kommer äntligen någon väcka Miljöpartiets gamla fråga om medborgarlön? När kunskap blir en mer relevant fråga än kapital, på samma vis som din lön en gång blev en mer relevant fråga än hur stor din jordplätt var, kommer vi då ha någon nytta av de gamla skiljelinjerna?

Vi lever i ett systemskifte. Huruvida Piratpartiet är rätt parti eller ej är bara relevant med industrisamhällets glasögon. Vi är än så länge de enda som finns som har en politik för informationssamhället, så vida man inte anser att stoppa informationspolitiken är en politik i sig. Då har samtliga andra partier en informationspolitik de också, det vill säga begränsa den, förminska den, förtig den och låtsas som om samhället inte förändrats.

Tycker ni informationspolitik är viktigt ska ni rösta på oss. Tycker ni vi är dåliga, så remixa för all del oss om ni vill och gör det bättre. Men bli inte passiva konsumenter av vare sig oss eller någon annan politik.

Politik byggs inte vart fjärde år och media och partiernas äktenskap med opinionsundersökningar och underhållning har byggt en dramafabrik som är det trasigaste politiska skådespel som skapats i demokratins historia [utom möjligen spectrial]. Det är dags att gå vidare nu.

Röstar ni på oss så sluta inte bry er efter valet. Fortsätt påverka, fortsätt vara en blåslampa i häcken på oss. Få oss att utvecklas och förnyas.

Och skapa nya partier, nya rörelser. Det finns plats för så mycket, mycket mer. Fildelningen är bara början. FRA-lagen och datalagringsdirektivet är bara början. Kampen om kunskapen har just börjat. Ska det bli de stora korporatistiska lösningarna där vissa företag tjänar miljarder och låser de fria marknaderna och de fria människorna? Ska medicinpatenten få fortsätta skörda offer samtidigt som läkemedelsföretagen håvar in pengar?

14 % av väljarna har ännu inte bestämt sig. Det skulle kunna få plats tre partier till utöver de som redan kommit in. Så var är nytänkandet i samhället?

De nya tankarna kommer komma underifrån från folket. Om vi politiker har mycket att säga till om har något redan gått allvarligt snett. Jag tänker ge mig ut och prata politik med människor i min närhet, tala om vad vi står för. Jag tänker dela ut våra flyers. Men jag tänker inte övertala någon. Jag blir själv aldrig övertalad men ofta övertygad. Så en uppmaning att rösta på Piratpartiet kommer troligen inte att komma över mina läppar. Däremot tänker jag underlätta för den som vill rösta. Tänker konsekvent finnas utanför mina närmaste vallokaler som är de vallokaler där vi tog flest röster av alla i kommunen under EU-valet. Troligheten att de som faktiskt vill prata med mig finns just här är stor. Så det är här jag tänker vara.

Jag är en idealist som vill att politik ska beröra människor igen och att vi ska väckas ur vår slumrande sömn och åter börja bry oss. Politiken vill tillbaka till folket.

Det är dags att bygga om. Vi börjar med att tänka utanför boxen. Sedan bygger vi en ny.

Folk börjar vakna och inse att lymmelpaketet är att gå för långt. Äntligen! Nu kanske vi kan läka de sår i den svenska demokratin som skapades långt före FRA-lagen röstades genom och på allvar diskutera vad som faktiskt hände den där gången i Göteborg. Eller är det för tidigt än? Är såren för djupa? River det för mycket i den svenska folksjälen?

Är det någon som minns Tomas Bodströms ord från Svenska mässan i juni 2001?

Tusentals unga människor hade förlorat tron på svensk demokrati och han talade om “Hårdare tag”. Samma sommar sköts Carlo Luigiano till döds av Caribineri i Genua.

Var var ni alla liberaler då? När vänsteraktivister sattes i fängelse för att vifta vid fel tillfälle, när mened begicks av polisen men förbisågs, när polisen sköt in i en flyende folkmassa. När Hanne Kjöllers hatorgier på DN:s ledarsida inte visste några gränser och ledarskribenter på lokaltidningar frågade varför inte polisen skjutit på Avenyn.

Var var alla röster då? När vi som traumatiserats lämnades i limbo utan debriefing eller någon förklaring och fick höra att vi fick skylla oss själva?

Var var ni då?

Talade vi om rättssäkerhet före IPRED? Talade vi om rätten att vara anonym när maskeringsförbudet lades fram? Talade vi om människors rätt att slippa avlyssning när det var vänstern som avlyssnades?

Det verkar som så många av oss vaknar först sker när vi själva hotas, när vår egen värld riskeras, när våra egna intressen står på spel.

Det äcklar mig en smula. Kanske beror det på att mitt politiska liv alltid handlat om det här:

När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron.
Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna.

Ur Matteus evangelium kapitel 25 vers 31- 46

(Strunta i att det är ur bibeln. Strunta i att det är ett kristet budskap och inkluderar en kung och en dom, det är inte det viktiga. Det viktiga är sprängkraften i budskapet om att “Vad ni gjort mot mina minsta det har ni gjort mot mig”.)

Nej jag var inte heller vaken innan dess. Jag var inte heller någon som nödvändigtvis alltid förstod. Och det handlar inte om att skuldbelägga de som inte var det. Det är bara så jobbigt att sju år tidigare ha pratat om något som folk först förstår 8 år senare.

Några dagar i juni för åtta år sedan förändrades mitt liv. Mitt liv kommer alltid att vara före och efter de där dagarna. Det kommer alltid att gå en absolut linje mellan det som var innan och det som kom efter.

Jag tror ganska många har den typen av upplevelser i sina liv. Upplevelser som griper tag om dem starkt och som ändrar deras livsriktning. Det kan vara saker som är positiva, som att träffa en kärlek eller att få ett barn. Och det kan vara negativa saker som att någon går bort, eller traumatiska upplevelser som våldtäkt, tsunamis eller andra traumatiska händelser.

Den utsatthet jag kände vid detta tillfället och vad som hände är än idag nästan omöjligt för mig att beskriva. Be mig att prata om nästan vad som helst och jag kan hålla en mental distans till det, men detta…

(Det kallas posttraumatisk stress och uppstår vid starka, chockerande händelser i livet. Det är vanligt inte minst hos offer vid naturkatastrofer eller vid andra typer av trauman. Krigsoffer lider nästan alltid av den här typen av symptom.

Det som förenar människor som lider av dessa trauman är flashbacks. Man återupplever vad som hänt i drömmar, när man är i situationer som påminner, eller triggas t ex av platsen i sig.)

Jag skulle egentligen ha varit på Hvitfeldtska den där morgonen och kan bara tacka min lyckliga stjärna för att jag försov mig. Annars hade även jag, i egenskap av frilansjournalist varit inspärrad där. I stället kom jag till en omringad skola, fast besluten att dokumentera allt jag såg.

Jag minns trängseln utanför Vasakyrkan vid första eller andra, eller var det tredje stenregnet? Jag minns polisen på sin höga häst, minns skrik och skällande hundar och tillbakahållet krig. Minns hur jag sprang när det eskalerade och polisen gjorde en framryckning på andra sidan skolan. Minns mina vädjanden till de omringande poliserna på kvällen.

Jag minns radioinslaget där Håkan Hjaldung varnade befolkningen för att gå ut, den tyska kocken som jag intervjuade på Shillerska, ribbstolarna i gymnastiksalen och hur jag sade till min vän att jag önskar att jag hade fått bo där med alla aktivisterna. (Tre timmar senare när vi gått därifrån invaderade Nationella Insatsstyrkan stället i jakt på en fiktiv tysk terrorist.) Och jag minns Dennis Lyxéns uppviglande konsert på Fritt Forum då han sa “Visst är det kul att de bränner stolar på avenyn?!”

Och ja, att tycka att kravallerna var kul blev väl som ett slags mentalt försvar när chocken aldrig behandlades. Som en desperat åtgärd när man upplever att ingen hör ens rop. När den demokrati man trott styrt landet plötsligt försvunnit till förmån för undantagstillstånd.

Den sommaren sov jag som högst tre timmar på ett dygn. Det enda jag läste var vänsterlitteratur, domslut med mera. Någonstans gled jag över från att studera den autonoma vänstern till att bli en del av den…

I flera år valsade jag runt inom utomparlamentarisk vänsters olika grenar. Ett villebråd utan riktning, ett vilset får som tappat sin flock, proppad med diverse antidepressiva medel men helt avstängd känslomässigt. Jag stal, jag blev anhållen, teg mig genom mina förhör, mopsade mot polisen. Det var jag mot världen. Min empati, det som alltid drivit mitt politiska engagemang, var förlorad. Det jag drevs av var hat. Hat mot det samhälle som bedragit mig, hat mot den värld som förrått mig. Hat mot alla med makt. Hat mot rättsväsendet som begick justitiemord och kom undan med det.

Kanske är det därför jag har så svårt för när jag ser aktivister i Piratpartiet idag tala om hatet som drivkraft. Jag har sett vart det kan leda…

För tre år sedan fick jag en av nycklarna som gjorde att jag kunde förstå vad som hänt. Jag hörde ett program på radion om tsunamioffren, om PTSD, om hur de som varit med om katastrofen behövt hjälp för att slippa konstant ångest från traumat.

Det var då jag insåg att jag stått helt ensam den där sommaren. Att jag kom hem från min tsunami och folk sa att ingen flodvåg någonsin hade ägt rum. Att jag i stället för att få prata om mina upplevelser bemöttes av misstro. Att jag i stället för att få dela all den ångest jag månad efter månad samlade på hög lämnades ensam att hantera allting själv.

Det var nog just därför jag hamnade inom den utomparlamentariska vänstern. Inga andra kunde så kanalisera den vrede, det hat, den sorg och den rädsla jag kände efter Göteborg 2001. Ingen annan var beredd att lyssna. Ingen annan kunde på något rimligt sätt förklara vad jag varit med om. Inga andra hade ord.

Först efter tre månader fick jag hjälp av psykiatrin. Men då var det redan för sent, då hade jag redan hunnit fästa mig vid människor i rörelsen och låtit mig själv hjärntvättas av propagandan.

Ja, jag ser det som hjärntvätt idag, Anarkism handlar om att dra teorier om samhällelig ojämlikhet för långt och att förlora perspektiven på vägen.

Jag har en dom för stöld på mig från denna tid. Närmare bestämt från en raid i Solnagallerian. Jag ansåg mig själv på den tiden ha rätten att ta det jag ville ha från de rika och ge till mig själv som jag då såg som fattig. Det är ett trasigt tänkande från en trasig människa som mådde mycket mycket dåligt och var väldigt fel ute.

En vän har använt orden “demokratisk bortskämdhet” och det känns som ett ganska talande begrepp. Egentligen ville jag bestämma mer över världen än andra, men det såg jag inte då. Jag såg bara min egen politiska analys och den överskuggade allting annat. Men det är så lätt att falla för svartvita enkla teorier, att acceptera en världsbild där ont och gott är binärt. Och att missa helhetsperspektivet för att man själv anser sig ha rätt att stå över andra.

För när allt kommer omkring är det inte så enkelt som att staten är en kapitalistisk konspiration. När allt kommer omkring är det inte ens så enkelt som att kapitalismen är alltigenom ond. För när allt kommer omkring är inte världen svartvit.

Update: Olofb länkade den kanske mest träffande texten jag läst om Göteborg 2001 och dess givna koppling till våra frågor här.

Jag som var tonåring på 80-talet minns en tid utan internet. En tid då vi fick lära oss att hårddisken, det vara själva datorn. Och sen var det skärmen då. Och man kan väl i efterhand skratta åt eländet med lärare som tvingas lära ut något de egentligen inte kan särskilt mycket om. Men datorer var nya och alla hade dem inte. Vi skaffade familjens första 1986. En Amstrad som startades med en gigantisk diskett.

Jag minns när mobiltelefonerna kom på 90-talet och hade vid 97 en stor tegelsten, som förmodligen vägde lika mycket som min laptop väger idag (en Samsung NC10). Jag minns spel som följde med min första egna dator. Thinking Things till min 486a Compac Pressario, ett Tetris som vände tillbaka nedåt när man nådde HighScore och timtals av spelande för att uppnå just den effekten. Och jag minns att jag 1998 tyckte att det där med bredband var ganska onödigt och att man inte behövde snabbare hastighet än ett modem. Först 2001 skaffade jag bredband på grund av min dåvarande pojkvän ville kunna chata med mig. ICQ körde vi då och ICQ kör jag faktiskt även än idag.

Min väg till internet har varit brokig. Jag har inte vuxit upp med den nya tekniken. Jag har i stället varit med när den utvecklats.

I kampen om kunskapen drev Ulf Bjereld och Marie Demker för ett år sedan tesen om att internet används olika av människor över och under 35. Människor över 35 (idag då 36) använde internet för envägskommunikation under det att människor under 35 använde internet för tvåvägskommunikation.

Nu råkar jag vara 36 år i år och därmed ha den magiska ålder som ligger mitt i brytningen. Och ironiskt nog märker jag det på flera sätt.

Jag märker det när jag i mångt och mycket kan hålla med Andreas Ekström i vad han säger om Piratpartiet samtidigt som jag kan hålla med unga arga Pirater. Jag märker att jag kan förstå artisternas skräck för att bli av med sin försörjning, samtidigt som jag kan förstå vikten av en kulturell allemansrätt. Jag märker att jag väldigt ofta tycker att den generation som växer upp idag tar saker för givna som jag aldrig skulle ta för givna, och jag ska ärligt erkänna att jag ofta blir provocerad.

När jag var i Almedalen i somras höll jag i mångt och mycket med Agneta Lindblom-Hultén, som ju faktiskt var där för att tala för behovet av den ideella upphovsrätten.

Jag kan förstå båda sidornas argument. Jag kan förstå varför de som skulle varit mina kollegor (journalister) idag är rädda för oss i Piratpartiet. Jag kan dock samtidigt förstå varför många unga idag ser det som förlegat och i stället vurmar för deltagarkultur.

Samma sak gälller frågan om censur och internet, vs självcensur. På många sätt ligger vi som parti i framkanten, men det ger oss också ett otroligt ansvar. Ett ansvar att förvalta det försprång vi har, ett ansvar att förmedla det nya till de som är kvar i det gamla. Och att inte envist hävda att det gamla bara är fel.

För ett år sedan skrev jag en bloggpost med argumentet “Det är skillnad på att knulla och att bli våldtagen“. Ja, visst är det sant, men övertygar det verkligen någon som är förespråkare mot FRA? Skrämmer det inte snarare iväg dem? Och hur ser den äldre generationen på oss om vi har diskussioner om barnporr på LIVE? Hur rätt skribenterna än har, gagnar det våra syften, annat än att öka avståndet mellan de som förstår och de som inte gör det?

Rikard Fröberg hade för några månader sedan ett blogginlägg om något han kallade för dialogpirater, jag är inne lite på en liknande linje.

Jag tror vi ska vara konfrontativa, eller snarare låta de som är det vara det. Vad det i stället handlar om är att visa bredd. Jag vet att jag själv personligen står för en sådan bredd och det är ett av de största skälen till att jag vill vara riksdagskandidat.

Detta är bara ett av mina försök att nosa på detta ämnet. Jag vet att jag kommer att få återkomma till frågor om retorik och konfrontation även i framtiden.

Jag själv lever ideologiskt i det spann där Piratpartiet möter Miljöpartiet och där det faktiskt till och med finns plats för ett stänk av Feministiskt Initiativ. Jag är i allra högsta grad mer ideologisk än sakpolitisk.

Grunden för mitt engagemang ligger i att jag tror att det behövs ett parti som faktiskt verkar i det nya samhället på dess egna villkor. Som talar för den generation som idag inte har någon röst. Som överbrygger klyftan mellan makten och dagens ungdom, om man vill uttrycka det extremt klyschigt.

Om jag tror på ett levande samhälle med aktivt deltagande, om jag tror på internet som ett fredsprojekt som en väg till förståelse mellan människor världen över. Om jag tror att en kulturell allemansrätt är vägen fram, hur presenterar jag det då? Vilken grupp är den jag talar till?

Förra året talade jag för de invigda. Mötet med både Jerry Silfwer och Rikard Fröberg har fått mig på väldigt annorlunda tankar. Jag ser i Piratpartiet numera det engagemang jag hade som tioåring när jag vann en uppsatstävling om fred och fick träffa Olof Palme. Jag ser hur de frågor jag alltid slåtts för har fått ett nytt hem, i en ny skepnad. Och jag tror att att jag behövs.

Och med det sagt blev detta inlägg även som en kandidatförklaring från min sida. Det var inte tänkt från början, texten bara ändrade form efterhand.

Jag är absolut inte den mest sakpolitiskt pålästa. Jag skulle kunna bli det om jag såg det som min uppgift. Men det jag ser som min primära uppgift är att bidra med det jag kan bäst – att tala med båda sidorna, att vara advokat, att föra dialog.

Denna dubbelhet gör förstås även att jag blivit en skarp internkritiker. Jag ser förlorade generationer över 35 som jag inte bara tror man kan lämna därhän och vill själv överbrygga klyftor i det som jag ser som början till ett nytt klassamhälle – de som kan tekniken och de som inte kan den. och ett behov av demokratisering även internt.

Med detta sagt önskar jag att originalet till dialogidén kandiderade själv. För jag vet ingen som är bättre än Rikard på att sätta ord på splittringen och att komma på konstruktiva vägar. Jag vet ärligt talat ingen i partiet som kan ersätta honom när det gäller att formulera fredsstrategier. För den som inte läst hans blogg gå dit och gör det. Visare människa får man leta efter.

Edit: Denna post är ej min kandidatpost, men jag lyckades inte få taggarna att fastna igår å den hamnade därmed ej på live, vilket jag anser att den borde göra. Alltså kopierad och ett nytt försök.

Jag som var tonåring på 80-talet minns en tid utan internet. En tid då vi fick lära oss att hårddisken, det vara själva datorn. Och sen var det skärmen då. Och man kan väl i efterhand skratta åt eländet med lärare som tvingas lära ut något de egentligen inte kan särskilt mycket om. Men datorer var nya och alla hade dem inte. Vi skaffade familjens första 1986. En Amstrad som startades med en gigantisk diskett.

Jag minns när mobiltelefonerna kom på 90-talet och hade vid 97 en stor tegelsten, som förmodligen vägde lika mycket som min laptop väger idag (en Samsung NC10). Jag minns spel som följde med min första egna dator. Thinking Things till min 486a Compac Pressario, ett Tetris som vände tillbaka nedåt när man nådde HighScore och timtals av spelande för att uppnå just den effekten. Och jag minns att jag 1998 tyckte att det där med bredband var ganska onödigt och att man inte behövde snabbare hastighet än ett modem. Först 2001 skaffade jag bredband på grund av min dåvarande pojkvän ville kunna chata med mig. ICQ körde vi då och ICQ kör jag faktiskt även än idag.

Min väg till internet har varit brokig. Jag har inte vuxit upp med den nya tekniken. Jag har i stället varit med när den utvecklats.

I kampen om kunskapen drev Ulf Bjereld och Marie Demker för ett år sedan tesen om att internet används olika av människor över och under 35. Människor över 35 (idag då 36) använde internet för envägskommunikation under det att människor under 35 använde internet för tvåvägskommunikation.

Nu råkar jag vara 36 år i år och därmed ha den magiska ålder som ligger mitt i brytningen. Och ironiskt nog märker jag det på flera sätt.

Jag märker det när jag i mångt och mycket kan hålla med Andreas Ekström i vad han säger om Piratpartiet samtidigt som jag kan hålla med unga arga Pirater. Jag märker att jag kan förstå artisternas skräck för att bli av med sin försörjning, samtidigt som jag kan förstå vikten av en kulturell allemansrätt. Jag märker att jag väldigt ofta tycker att den generation som växer upp idag tar saker för givna som jag aldrig skulle ta för givna, och jag ska ärligt erkänna att jag ofta blir provocerad.

När jag var i Almedalen i somras höll jag i mångt och mycket med Agneta Lindblom-Hultén, som ju faktiskt var där för att tala för behovet av den ideella upphovsrätten.

Jag kan förstå båda sidornas argument. Jag kan förstå varför de som skulle varit mina kollegor (journalister) idag är rädda för oss i Piratpartiet. Jag kan dock samtidigt förstå varför många unga idag ser det som förlegat och i stället vurmar för deltagarkultur.

Samma sak gälller frågan om censur och internet, vs självcensur. På många sätt ligger vi som parti i framkanten, men det ger oss också ett otroligt ansvar. Ett ansvar att förvalta det försprång vi har, ett ansvar att förmedla det nya till de som är kvar i det gamla. Och att inte envist hävda att det gamla bara är fel.

För ett år sedan skrev jag en bloggpost med argumentet “Det är skillnad på att knulla och att bli våldtagen“. Ja, visst är det sant, men övertygar det verkligen någon som är förespråkare mot FRA? Skrämmer det inte snarare iväg dem? Och hur ser den äldre generationen på oss om vi har diskussioner om barnporr på LIVE? Hur rätt skribenterna än har, gagnar det våra syften, annat än att öka avståndet mellan de som förstår och de som inte gör det?

Rikard Fröberg hade för några månader sedan ett blogginlägg om något han kallade för dialogpirater, jag är inne lite på en liknande linje.

Jag tror vi ska vara konfrontativa, eller snarare låta de som är det vara det. Vad det i stället handlar om är att visa bredd. Jag vet att jag själv personligen står för en sådan bredd och det är ett av de största skälen till att jag vill vara riksdagskandidat.

Detta är bara ett av mina försök att nosa på detta ämnet. Jag vet att jag kommer att få återkomma till frågor om retorik och konfrontation även i framtiden.

Jag själv lever ideologiskt i det spann där Piratpartiet möter Miljöpartiet och där det faktiskt till och med finns plats för ett stänk av Feministiskt Initiativ. Jag är i allra högsta grad mer ideologisk än sakpolitisk.

Grunden för mitt engagemang ligger i att jag tror att det behövs ett parti som faktiskt verkar i det nya samhället på dess egna villkor. Som talar för den generation som idag inte har någon röst. Som överbrygger klyftan mellan makten och dagens ungdom, om man vill uttrycka det extremt klyschigt.

Om jag tror på ett levande samhälle med aktivt deltagande, om jag tror på internet som ett fredsprojekt som en väg till förståelse mellan människor världen över. Om jag tror att en kulturell allemansrätt är vägen fram, hur presenterar jag det då? Vilken grupp är den jag talar till?

Förra året talade jag för de invigda. Mötet med både Jerry Silfwer och Rikard Fröberg har fått mig på väldigt annorlunda tankar. Jag ser i Piratpartiet numera det engagemang jag hade som tioåring när jag vann en uppsatstävling om fred och fick träffa Olof Palme. Jag ser hur de frågor jag alltid slåtts för har fått ett nytt hem, i en ny skepnad. Och jag tror att att jag behövs.

Och med det sagt blev detta inlägg även som en kandidatförklaring från min sida. Det var inte tänkt från början, texten bara ändrade form efterhand.

Jag är absolut inte den mest sakpolitiskt pålästa. Jag skulle kunna bli det om jag såg det som min uppgift. Men det jag ser som min primära uppgift är att bidra med det jag kan bäst – att tala med båda sidorna, att vara advokat, att föra dialog.

Denna dubbelhet gör förstås även att jag blivit en skarp internkritiker. Jag ser förlorade generationer över 35 som jag inte bara tror man kan lämna därhän och vill själv överbrygga klyftor i det som jag ser som början till ett nytt klassamhälle – de som kan tekniken och de som inte kan den. och ett behov av demokratisering även internt.

Med detta sagt önskar jag att originalet till dialogidén kandiderade själv. För jag vet ingen som är bättre än Rikard på att sätta ord på splittringen och att komma på konstruktiva vägar. Jag vet ärligt talat ingen i partiet som kan ersätta honom när det gäller att formulera fredsstrategier. För den som inte läst hans blogg gå dit och gör det. Visare människa får man leta efter.

TV4:s Kalla Fakta har börjat granska Vakenrörelsen. Det var inte en dag för tidigt.

Att låtsas att vi inte har Vakensympatisörer i våra led vore att hymla. De finns och befolkar vårt forum. Några av dem vill ställla upp till riksdagskandidater, några har hoppat av partiet men häckar fortfarande på forumet.

Jag tror detta är oundvikligt. Vi är ett ungt parti, ett parti som många sätter sitt hopp till, ett på många sätt oformat parti som alla tror ska bli precis det de vill. Dessutom är vi ett parti med inte alltför polerad retorik som jag faktiskt tror på många sätt kan dra foliehattar till oss.

Hur kan jag veta detta?

Tja, jag var ju själv mer eller mindre anarkist när jag aktiverade mig i Piratpartiet för ett år sedan. Nog för att min politiska bakgrund från början är socialdemokratisk, men anarkist har jag sannerligen varit.

Eller vad sägs om det här Eller det här?

Nu är mina Yelahartiklar ganska gamla och att säga att jag förändrats sedan dess är en rejäl underdrift.

Så vad är det som har hänt?

Tja, jag upptäckte att saker inte är så enkla. Att det inte är svart eller vitt. Att det som ser ut som konspirationer utifrån väldigt sällan är det. Att organisation och ombudstänkande fyller sin funktion. Att politik handlar om kompromisser av en anledning – många människor ska samsas.

När jag läser kommentarer om Piratpartiet som säger att “vi är minsann vanliga människor” drar jag öronen åt mig. Finns det sådana? Vad är en vanlig människa? Och hur skulle politiker inte vara vanliga människor?

De har makt ja. Men de äter och bajsar och sover och har barn på dagis och är olyckligt kära och spyr på fester (Almedalen är ju ett enda dagis för politiker), eller går i kyrkan, eller dansar kring granen på julen. De är inte så jävla annarlunda.

Faktum är att det är året i Piratpartiet som lärt mig att se lite mer hur världen fungerar. Man inser saker som varför byråkrati inte bara är av ondo, eller varför organisation är viktig.

Världen är betydligt mer komplicerad sedan jag gick med i Piratpartiet. Men är det något jag har lärt mig så är det att det som på ytan ser ut som konspirationer är tillfälligheter, att makt är ett flytande begrepp och att människor är människor på alla nivåer. Självklart med olika privilegier och problemformuleringsmöjligheter. Men likt förbaskat människor.

Visst gör det världen mer komplicerad att inse det, det är ju så mycket roligare att vara den anarkistiska underdogen som alltid har rätt. Den som har händerna fria. Som inte behöver smutsa ner sig själv med kompromisser.

Utanförskapet bör dock tas på största allvar. För hur vanliga våra politiker än är ökar gapet mellan folkvalda och väljarna. Och det är ett gigantiskt demokratiskt problem.

Då är det väl ändå lite fint att Piratpartiet är ett av de första masspartierna på sisådär 70 år, att vi ökade valdeltagandet till Europaparlamentet och att vi har en levande intern debatt

Med det sagt är vi inte nödvändigtvis mer demokratiska än andra partier. Men vi har i alla fall en annan ansats. För är det något som verkligen behövs är det en vitalisering av demokratin.

Edit: Tack till alla som fick mig att bli uppmärksam på ett “inte” jag glömt i texten. Det är nu fetat för att understryka min poäng.

Jag läser följande artikel och den får mig att tänka. Får mig att fundera över hur det är att vara politiker. En vän sa till mig i början på året att jag skulle akta mig för att låta partiet bli mitt liv. För då skulle jag riskera att bli en Federley.

Det är lite det artikeln om Birgitta Ohlson handlar om. Och känslomässigt är det förstås rätt.

Men jag ser en betydligt större och farligare tendens än att folk inte är fritänkare, det är att makten isolerar sig och umgås bara med varandra. Det handlar om att inte förankra sina beslut längre ner i organisationerna.

När folk talar om gammelpartier så pratar de om partipiskor som om det i sig skulle skapa problemen. Det är oerhört ensidigt. Problemen skapas långt tidigare när politikerna försvinner från folket och sina medlemmar. Då blir de toppstyrda, och isolerade och lättpåverkade.

Inte sjutton var partiernas väljare eller ens deras medlemmar för FRA-lagen. Varför gör man då analysen att det är partipiskorna som är felet? Det är ju förankringen som är felet. Glappet mellan de som fattar besluten och de som utsätts för besluten.

Vad Birgitta skulle ha gjort är att ha tagit kontakt med sina medlemmar. Hon skulle satt sig ner och lyssnat på deras argument, vägrat den isolering hennes parti ville utsätta henne för och i stället tagit inputs från de hon är satt att representera. Då hade hon också haft deras stöd att våga stå upp och rösta nej.

Det är så här jag också försöker leva internt i Piratpartiet. För jag tror att om jag inte gör det här, så skulle jag inte heller bli en bra politiker. Och jag vill ju bli politiker. Jag vill bli politiker för att jag tror att man kan förändra saker. Men jag vill inte bli en isolerad politiker, jag vill vara en del av en helhet, inte av en topp skild från medlemmar och väljare.

För mig hör internpolitik och politik intimt ihop.

Det är därför ni sett mig kritisera beslutsprocesser i Piratpartiet under sommaren. Jag vill inte att vi ska bli ett gammelparti, ett parti som slutar prata med aktivister och medlemmar, ett parti som tappar kontakten med väljare. Jag vill att vi ska vara ett parti som lyssnar. Annars kommer precis samma saker hända Piratpartiets ledamöter i riksdagen och EU-parlamentet som hänt andra partier – att de isoleras, att de slutar föra dialog, att de slutar lyssna.

Jag vill vara en sådan som lyssnar. Annars har jag inte existensberättigande.

Med det inte sagt att jag inte kommer behöva göra avvägningar för vad jag kan bråka om och ej. (Vare sig i Piratpartiets styrelse eller om jag någon dag skulle bli politiker.) Men den dag jag tappar fotfästet och hellre minglar med eliten, då har något gått fel. Den dag jag försvinner från mitt distrikt, eller från de som jag vet röstat in mig i styrelsen, då måste ni säga till mig. För den dagen jag saknar förankring ska ni välja bort mig. Då har jag inget i styrelsen att göra.

PS. detta inlägg skrevs sent och om det är för rörigt får jag försöka rätta till bättre i morgon. DS.

************

Detta är även mitt löfte till den lokala organisationen i Jönköping. Så Alexander, Simeon, Grandt, Klas med flera, om ni läser detta, minns vad jag har sagt. Jag kanske har svårt att ta mig från internet ibland. Men ni är välkomna hem hit också. Vi kan t o m ha möte här ibland. Här finns gott om plats. Förhoppningsvis ska det inte alltid vara lika kaotiskt stökigt heller!

Idag är min Piratsjäl glad. 21% kan tänka sig att rösta på oss i EU-valet. 7% kan absolut tänka sig att rösta på oss. Svenska folket bryr sig uppenbarligen om demokratin.

Och inte är jag ett dugg förvånad att vi har mer sympatisörer på vänstersidan än vi har på högersidan. Det är inget konstigt med det. Vänstern är generellt sett bättre på och mera van vid att hantera demokratifrågor. Och har i en större grad än högern ett konfliktperspektiv. Allt ligger i enlighet med det inlägg jag skrev igår.

Undertecknad ligger efter med att svara på kommentarer, mejl med mera. Det är inte av oartighet eller ointresse. Jag hinner helt enkelt bara inte hantera den skörd av respons mina och andras inlägg skapat de senaste dagarna. Allt jag lever, andas och är de här dagarna är politik. Snart är det dags att andas lite annat. Som att lukta i katternas päls och fira jul med brorsbarnen. Eller kanske sova. Och jag hinner inte ens fundera över andra politiska frågor som förmodligen vanligtvis skulle engagera mig. Som vad som egentligen händer i Grekland.

Detta inlägg är riktat till alla de som tvekar inför Piratpartiet. Inspirationen fick jag särskilt när jag läste funderingarna hos Farmor Gun. Här är mina funderingar om varför jag själv är Pirat och vad det är att vara Pirat. Det kommer att bli flera inlägg av denna sorten från min sida framöver ur olika vinklar så håll utkik. Det finns mängder av länkar i inlägget. Tyvärr har jag ingen kod för att färga dem ännu. Dra gärna med musen över inlägget så hittar ni dem.

Efter valet 2006 kände jag en viss besvikelse. Jag är i själen vänstervriden och en borgerlig regering var inte vad jag önskade mig. Jag grämde mig på att jag röstat på Piratpartiet när de/vi nu visade sig ha varit så pass få. Ja, jag blev medlem i Piratpartiet redan i juni 2006, men blev inte aktiv förrän i somras och jag tvekade länge, innan jag kastade mig in. För det smärtar att ge upp allt annat.

Det smärtar mig att kanske en dag rösta in någon i riksdagen som gör det sämre för mig i egenskap av funktionshindrad. Det smärtar mig att rösta in någon som kanske kommer rösta för lägre skatter för miljonärer. Det smärtar mig att rösta för ett parti som kanske kommer privatisera mera sjukvård, sälja ut flera gemensamma tillgångar och öka de ekonomiska klyftorna i landet. För med Piratpartiets vågmästarstrategi vet man inte vad man får ekonomiskt… Att säga något annat är att ljuga.

Men jag har gjort ett val. Ett aktivt val. Jag har valt bort allt annat för kärnan. Att ta tillbaka och bevara våra mänskliga rättigheter.

Att vara Pirat i Sverige idag det är att leva i samma tradition som Gandhi, Martin Luther King, Rosa Parks, Vanunu, Oscar Romero, Victor Jara, Anna Politkovskaja. Piratpartiets innersta väsen är motståndsrörelsens.

Och det som skiljer oss från andra partier är att vi struntar i om vår förtryckare heter Stalin, Putin, Pinochet eller Hitler, eller till och med Reinfeldt eller Mona Sahlin. Det spelar oss faktiskt ingen som helst roll om våra förtryckare är röda eller blå.

Om din viktigaste fråga är att sjukvården ska privatiseras, eller att vi ska måste sänka arbetsgivaravgifterna för att få ett bättre företagsklimat, ja då är du troligen inte Pirat. Om din viktigaste fråga är en starkare offentlig sektor och en mer jämn fördelningspolitik, ja, då är du troligen inte heller Pirat.

Att gå till kärnan handlar om att ha en förståelse för att ovanstående frågor riskerar att inte ens få rätten att debatteras. Du är Pirat när du fattar att rättigheterna att ha de åsikter snart kan vara passé. Du är Pirat när du struntar i om det är Reinfeldt eller Sahlin som för landet mot mera diktatoriska former. Du är Pirat när du tror att demokrati är något som ständigt måste erövras och som aldrig någonsin kan tas för givet.

Rättssäkerheten, åsiktsfriheten och demokratin är inte bara hotade. De är satta under frontalattack. Så länge vi har ett parti som fokuserar på det som är viktigt har vi en reell chans att återvinna våra friheter. Vi människor har världens chans att slå tillbaka attacken om vi lägger de andra frågorna åt sidan. Om vi inser att våra demokratiska värden är större än alla andra värden.

Motståndet mot FRA-lagen, IPRED, IPRED2, ACTA och Datalagringsdirektivet är mina viktigaste frågor. Är det dina?

I så fall är du Pirat.