Det här blogginlägget blev en process, där tankarna fritt fick flöda för att se var de hamnade. Varning för självutlämnande inlägg. Läs inte om du har svårt för sådant.
Jag går just nu genom ett tillstånd jag tidigare nog aldrig känt, i alla fall inte så här starkt: Det är som en svag känsla av konstant förvirring. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag känner, tycker eller tänker.
Jag verkar vara in transition men jag vet inte till vad. Jag slits mellan ytterligheter och beter mig inkonsekvent. Och jag vet inte varför.
Att jag inte mår så bra är vid det här laget ingen hemlighet. Men jag kan inte sluta att fascineras av att jag varit så här flera månader, ett halvår, kanske till och med ett år.
För är det något jag haft svårt för under livet är det människor som inte vet vad de vill. I synnerhet när det kommer till känslor som kärlek, intresse, attrakton och de har med andra människor att göra.
Nu har jag förvisso haft den stora turen under året att ingen varit intresserad av mig, så jag har inte kunnat göra någon illa med min förvirring. Men tänk om någon varit det, vad skulle jag inte ha kunnat ställt till med.
Jag brukar oftast förstå mig själv, mina känslor, mina handlingar. Men just nu är det blankt. Blankt. Jag har testat så många teorier men de failar alla på ett eller annat sätt.
Att det kopplar till mitt senaste förhållande är förstås givet. Men även där är jag velig. Nu skulle det i och för sig vara improduktivt att vilja ha tillbaka någon som ändå inte vill ha en själv, men det hade ändå varit liksom en riktning, något att förhålla sig till. Efter att jag sagt till honom att jag inte kan förstå varför det tog slut har jag mest bara känt lättnad. Det läskiga är att jag ju visst vet varför det tog slut och samtidigt tycker det var rätt gjort i nästa stund. Det är mest det där ordet “alltid” som stör mig. Att man liksom aldrig får vara med varandra igen. Någonsin. Lite som när någon dör.
Kanske är det just för att jag inte kan skada någon med mina inkonsekventa känslor och handlingar som jag kan känna så mycket just nu. Falla till höger och vänster och lika snabbt gå vidare. Vilja ha bekräftelse, men när man får den tycka den är tom.
Blir det så här när konstanten i ens liv rycks undan? Är det så enkelt? Behöver jag bara en ny konstant, vilken den vara må? Och vilken ska den i så fall vara?
När man är ung säger man ofta att man aldrig vill stagnera, att man aldrig vill sluta utvecklas. Det gjorde jag också. Var det något som stod långt ner på min lista var det att “bli som alla andra”. Idag spelar det mig ingen roll. Det som står högst på min lista är stabilitet och trygghet. Min trygghet består idag primärt av två katter, en familj som jag visserligen älskar men känner ganska svag intellektuell samhörighet med (mamma undantaget), vänner som har barn och därmed i ganska stor grad försvunnit och en före detta som fortfarande är den jag känner starkast intellektuell och känslomässig samhörighet med av alla levande människor på jorden.
Jag bad aldrig om att få träffa någon som fyllde snart när alla mina behov. För jag tyckte sådant var destruktivt, sårbart, farligt. Jag stretade emot med näbbar och klor för att inte låta min pojkvän också bli min bästa vän. Och han – som mer än något ville ha vänner – var förtvivlad.
Andra drömmer om sådana relationer ett helt liv och får dem inte. Jag fick den fast jag inte ville ha den, vande mig vid den, och förlorade den.
Jag säger inte att något var perfekt. Bara att allt var så långt över mina förväntningar att jag aldrig ens kunnat föreställa mig något sådant. Hur ska man då någonsin kunna tro att något kan bli bättre utan den människan? Hur ska man då kunna tänka sig att man någonsin ska kunna känna något sådant för någon annan? När man aldrig ens trott att det kunde existera.
Och hur ska man kunna nöja sig med något sämre? När man vet hur man kunnat ha det?
Jag tror inte på romantisk kärlek, jag tror inte på stabila relationer och jag tror sannerligen inte på att man ska låta en människa uppfylla alla ens behov. Men vad fan – rent ut sagt – ska man göra när det blir så? Och hur ska man inte efteråt känna sig halv?
Det kanske är så enkelt det är. När ens jag varit en så stor del av ett vi försvinner en så stor del av en själv att man inte längre vet vem man är. Och när man blir ett jag man aldrig ens trodde var möjligt, något man till och med stretat emot och föraktat, så är det kanske inte så konstigt om man efteråt känner sig tom?
