Posts Tagged ‘Död’

Nej låt dig ej förhårdna

Tuesday, April 6th, 2010

Dagens video från Irakkriget har jag inte sett. Jag har medvetet undvikit att se den, men inte undgått citaten på twitter. Och de är vidriga. Det räcker så för mig. Och texten jag letat efter hela dagen hittade jag till slut. Det är en krönika i Aftonbladet av Martin Gelin som handlar om filmen Hurt Locker. Den beskriver livet för en Irakveteran. De har det tydligen värre än Vietnamveteraner på grund av att de skickas fram och tillbaka till kriget hela tiden. De hinner aldrig läka.

Min första tanke när jag läste om collateral murder var alltså den krönikan. Att omedelbart fundera över hur människor kan bli så onda. Ofta har min hjärna upptagits av funderingar kring hur man kan vädja till torterare till exempel. Jag vill alltid så febrilt tro att det finns hopp.

Fortfarande slår nog inget i mitt minne den marsch med skolbarn som besköts i Sydafrika under Botharegimen. Förmodligen för att jag återsett den på spelfilm så många gånger under min uppväxt.

Och jag tänker, så som jag alltid gjort, på förövarna. Vad händer med dem? Deras familjer? Har de barn? Kommer de få dödsstraff själva? För det förtjänar ingen. Oavsett brott.

I mitt huvud har idag rullat sånger från min uppväxt i missionskyrkan och fredsrörelsen. Jag har särskilt haft en i huvudet. Jag mindes den som en sorglig sång, men det visade sig vara en kampsång:

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid
Dom alltför hårda brister
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid
sin vassa udd därvid

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig
och makten klarar sig
och makten klarar sig

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid
Dom hoppas ju på detta
att innan kampen börjat
vi gett oss utan strid
vi gett oss utan strid

Nej, låt dig ej förbrukas
men bruka väl din tid
Nej, låt dig aldrig kuvas
du stöder oss, vi stöder dig
vi ger varandra liv
vi ger varandra liv

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Tysk text och musik: Wolf Biermann
Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren

Eli Eli lema sabachtani

Thursday, April 1st, 2010

Påsken har ett budskap vi missar så lätt. Fokuseringen på Jesus som Guds son är för mig idag inte särdeles intressant. Men påsken griper ändå tag i mig. Särskilt med nedanstående sång.

Berättelsen om påsken handlar om att stiga rakt ner i helvetet, att gå rakt ner i avgrunden. Att vara så nere att man inte vill leva och inte se någon utväg. Alla självmordsförsök, alla depressioner, olyckliga kärlekar, förluster…

Allt det är påsk. Allt det handlar om att dö och att i de allra flesta fall återuppstå. Vi dör och uppstår alla hela tiden. Det är en del av livet.

Påskens högtid med Getsemane då Jesus blir förråd, då hans vänner somnar från honom, då en av dem förnekar att de känner honom… har vi inte alla varit med om sådant? Har vi inte alla blivit svikna, förnekade och förrådda?

Och har vi inte alla vandrat på Golgata och känt oss bespottade och hånade av världen, även om världen just då bara fanns i våra huvuden? Har vi inte alla varit där?

Och har vi inte alla spikats upp för något som någon annan gjort. Och har vi då inte varit med om att någon helt oväntad kommit till undsättning? Någon vi inte sett förut, någon som kanske alltid funnits där, eller som dök upp från ingenstans.

Och har vi inte någon gång ropat ut i ångest och känt att ingen ingen är där för oss? Och är det inte då vi skriker efter Gud, om du finns så hör mig!. Eli eli lema sabachtani

Och vaknar vi inte oftast omtumlade efteråt ur vår förtvivlan? Såren finns kvar. Vi går ut i världen, märkta men levande.

För mig är det det som är påsk. Och varenda gång jag hänger där på korset tror jag att denna gång är den sista… och varenda gång jag uppstår förundras jag över hur gudomligt stark jag faktiskt är.

Att inte veta vad jag vill

Saturday, October 3rd, 2009

Det här blogginlägget blev en process, där tankarna fritt fick flöda för att se var de hamnade. Varning för självutlämnande inlägg. Läs inte om du har svårt för sådant.

Jag går just nu genom ett tillstånd jag tidigare nog aldrig känt, i alla fall inte så här starkt: Det är som en svag känsla av konstant förvirring. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag känner, tycker eller tänker.

Jag verkar vara in transition men jag vet inte till vad. Jag slits mellan ytterligheter och beter mig inkonsekvent. Och jag vet inte varför.

Att jag inte mår så bra är vid det här laget ingen hemlighet. Men jag kan inte sluta att fascineras av att jag varit så här flera månader, ett halvår, kanske till och med ett år.

För är det något jag haft svårt för under livet är det människor som inte vet vad de vill. I synnerhet när det kommer till känslor som kärlek, intresse, attrakton och de har med andra människor att göra.

Nu har jag förvisso haft den stora turen under året att ingen varit intresserad av mig, så jag har inte kunnat göra någon illa med min förvirring. Men tänk om någon varit det, vad skulle jag inte ha kunnat ställt till med.

Jag brukar oftast förstå mig själv, mina känslor, mina handlingar. Men just nu är det blankt. Blankt. Jag har testat så många teorier men de failar alla på ett eller annat sätt.

Att det kopplar till mitt senaste förhållande är förstås givet. Men även där är jag velig. Nu skulle det i och för sig vara improduktivt att vilja ha tillbaka någon som ändå inte vill ha en själv, men det hade ändå varit liksom en riktning, något att förhålla sig till. Efter att jag sagt till honom att jag inte kan förstå varför det tog slut har jag mest bara känt lättnad. Det läskiga är att jag ju visst vet varför det tog slut och samtidigt tycker det var rätt gjort i nästa stund. Det är mest det där ordet “alltid” som stör mig. Att man liksom aldrig får vara med varandra igen. Någonsin. Lite som när någon dör.

Kanske är det just för att jag inte kan skada någon med mina inkonsekventa känslor och handlingar som jag kan känna så mycket just nu. Falla till höger och vänster och lika snabbt gå vidare. Vilja ha bekräftelse, men när man får den tycka den är tom.

Blir det så här när konstanten i ens liv rycks undan? Är det så enkelt? Behöver jag bara en ny konstant, vilken den vara må? Och vilken ska den i så fall vara?

När man är ung säger man ofta att man aldrig vill stagnera, att man aldrig vill sluta utvecklas. Det gjorde jag också. Var det något som stod långt ner på min lista var det att “bli som alla andra”. Idag spelar det mig ingen roll. Det som står högst på min lista är stabilitet och trygghet. Min trygghet består idag primärt av två katter, en familj som jag visserligen älskar men känner ganska svag intellektuell samhörighet med (mamma undantaget), vänner som har barn och därmed i ganska stor grad försvunnit och en före detta som fortfarande är den jag känner starkast intellektuell och känslomässig samhörighet med av alla levande människor på jorden.

Jag bad aldrig om att få träffa någon som fyllde snart när alla mina behov. För jag tyckte sådant var destruktivt, sårbart, farligt. Jag stretade emot med näbbar och klor för att inte låta min pojkvän också bli min bästa vän. Och han – som mer än något ville ha vänner – var förtvivlad.

Andra drömmer om sådana relationer ett helt liv och får dem inte. Jag fick den fast jag inte ville ha den, vande mig vid den, och förlorade den.

Jag säger inte att något var perfekt. Bara att allt var så långt över mina förväntningar att jag aldrig ens kunnat föreställa mig något sådant. Hur ska man då någonsin kunna tro att något kan bli bättre utan den människan? Hur ska man då kunna tänka sig att man någonsin ska kunna känna något sådant för någon annan? När man aldrig ens trott att det kunde existera.

Och hur ska man kunna nöja sig med något sämre? När man vet hur man kunnat ha det?

Jag tror inte på romantisk kärlek, jag tror inte på stabila relationer och jag tror sannerligen inte på att man ska låta en människa uppfylla alla ens behov. Men vad fan – rent ut sagt – ska man göra när det blir så? Och hur ska man inte efteråt känna sig halv?

Det kanske är så enkelt det är. När ens jag varit en så stor del av ett vi försvinner en så stor del av en själv att man inte längre vet vem man är. Och när man blir ett jag man aldrig ens trodde var möjligt, något man till och med stretat emot och föraktat, så är det kanske inte så konstigt om man efteråt känner sig tom?