Det pågår en oerhört intressant diskussion på twitter i skrivande stund. Det är esteranais som börjat utveckla tankar kring att arbetarklassen idag inte bryr sig om oss som är utanför systemen utan bara sig själv.

Macdeluzian hoppade då in och länkade en text han skrev efter valet 2006 om hur den neomarxistiska rörelsen tolkar trasproletariat.

Samtidigt konstaterar esteranais och jag att det kulturella trasproletariatet finns på twitter. För det är precis så det är. Vi har – på internet en oerhörd makt – samtidigt som vår köpkraft och ekonomiska status ofta är under all kritik. Var placerar man oss på samhällsskalan?

Faktum är att det går inte. Vårt kulturella kapital är stort, vår rätt att förfoga över vår egen tid är ofta större än den klassiska arbetaren. Men många av oss står utanför samhällets alla trygghetssystem för de är designade för en arbetande människa.

Frågan är vilken konfliktlinje som kommer vara relevant om några år. Är det kunskapskapital eller ekonomiskt kapital? Och kommer det ekonomiska kapitalet som så ofta förr lyckas äta upp kunskapskapitalet?

Kan jag, som styrelseledamot Sveriges tredje största parti, samt riksdagskandidat för detta kalla mig underklass? Är det verkligen en relevant terminologi? Inte desto mindre är jag helt beroende av min sjukersättning för att överleva och inte desto mindre skulle jag på en vanlig arbetsmarknad inte överleva en dag. Men jag kan på ett helt annat sätt än den arbetande människan samtidigt sätta den politiska diskursen. Jag kan – i kraft av den tid jag kan lägga ner på mitt politiska engagemang – åstadkomma förändring som den uppbunden av arbete kommer ha svårare att göra.

Som jag ser det är dagens klassamhälle inte alls så enkelt som vänstern ofta vill göra gällande. Och då menar jag vare sig den vänster som befinner sig inom det etablerade parlamentariska systemet, eller den som befinner sig utanför. Varje konflikt bär – som jag tidigare hävdat – sin egen berättelse och vi måste låta det få vara så.

Det kan tyckas som om detta inte hör ihop med piratfrågor. Vänta bara några år. Den tekniska utvecklingen springer framåt med enorma kliv. Vem vet när bäddasängrobotar tar över undersköterskans jobb? När frisörrobotar tar frisörens jobb, eller kirurgrobotar konkurrerar med kirurgen?

Jag säger inte att den dagen är nära, men den kommer att komma. Samhället behöver inte full sysselsättning för att ta sig runt längre. Det har kanske aldrig behövt det. Så kan vi inte bara snälla släppa utopin? Är det inte dags att gå vidare och se framåt?

För mig är det så uppenbart att medborgarlön kommer att vara den enda tänkbara politiska vägen framåt om sisådär en tio – tjugo år. Arbetena kan inte skapas när de inte ens längre behövs. Vi behöver göra människor fria att själva få välja.

Piratpartiet vittnar om nya konfliktlinjer med sin kunskapsdimension. Jag tror vi inom kort kommer att få se flera nya dimensioner och jag förväntar mig att trasproletariatet börjar utmana arbetsmoralismens korporativistiska vansinne inom kort. För tanken på att alla ska jobba inom förvärvsarbete är förlegad. Vi måste hitta nya sätt att få ekonomin att gå runt.

Men det är på twitter det händer. Det är i trasproletariatet de nya politiska skiljelinjerna börjar visa sig. Det är där den intressanta politiska debatten idag skapas via blixtsnabb deltagarkultur.