Posts Tagged ‘Empati’

Det paranoida piratpartiet

Friday, March 9th, 2012

Under mina mest aktiva år i pirapartiet kunde jag ofta konstatera; jag har aldrig träffat så här mycket mjuka killar. Aldrig träffat så många med diagnoser, så många som varit deprimerade, utbrända, bipolära, känsliga osv.

Uppsjön av trasiga killar i piratpartiet är enorm. Och jag som ofta fick se det där på nära håll upptäckte gång på gång hur lika historier de hade, men hur de trodde att deras historia var annorlunda, att ingen skulle förstå. Ensamma.

Så många gånger ville jag kicka igång mansnätverk i partiet. För jag märkte hur det där med trasigheten hörde ihop med något annat; internkonflikterna.

Internt tog nämligen männniskor i partiet som mådde dåligt ut det hela på varandra. Gjorde politik av interna konflikter. Internt vågade ingen be någon annan om hjälp för i grunden var folk paranoida och trodde andra människor var onda.
Det finns ingen hejd på maktparanoian i piratpartiet.

Men hur konstigt är det egentligen i ett parti där 90% av de aktiva var mobbade i skolan? Hur konstigt är det att pirater är foliehattar med diagnoser som inte vågar be varandra om hjälp? Eller som inte vågar visa svaghet för andra människor, för de tror att människor i grunden är elaka.

Pirater försöker alltid klara allting själva, hela tiden. Trots allt tal om kollaboration så litar vi extremt lite på varandra. Jag minns hur det var när jag skulle anordna Almedalen 2009, trots att jag gick på knäna redan innan bad jag ingen om hjälp. Jag ville inte lasta någon annan. Jag hade snappat upp att det är såhär det går till i partiet, att vi hela tiden var tvungna att bevisa att vi klarade allt, det räckte aldrig med en liten del. Det blev givetvis mängder av fel i arrangemanget. Båtar bokades på fel håll, jag glömde köpa biljett till Christian (som med förlov måste sägas ändå var det årets huvudperson, men just när jag satt med alla biljetter kunde jag bara känna “jag har glömt nån”. En lagom paranoid hjärna kunde förstås uppfattat det som att jag gjorde det med flit. Nu tror jag ingen trodde det, men liknande saker har hänt då folk har dragit den typen av slutsatser.

Och sen när jag inte bett om hjälp fick jag skäll för det.

Men vi har inte en kultur där vi ber varandra om hjälp. Vi har en kultur där två människor bokar varsitt boende åt en person på samma event för de litar inte på att någon annan ska göra sitt jobb. Jag var ju själv likadan på andra sidan när andra sprang för fort eller inte bad om hjälp – skällde. Jag var inte mer ett offer än någon annan, men jag kände mig märkligt nog alltid lika mycket som ett offer som alla andra gjorde i partiet. Offermentaliteten gick från längst ner i partiet till högst upp i toppen. Alla tycker synd om sig själva. Mindrevärdeskomplexen formligen stänkte.

I piratpartiet försöker vi kontrollera varandra. Hela tiden, för det är vad paranoida människor gör, försöker kontrollera. Men ledarna springer iväg och de verkliga ledarna får sopa upp efteråt. Utan att få tack, för eftersom vi inte litar på varandra var ju det där som gjordes för att hjälpa någon givetvis gjort av ren elakhet.

Jag har lärt mig under min tid i piratpartiet att inte lita på någon. Alla väljer sig själva först, ingen kommer att se just mitt arbete för alla har fullt sjå med att be om bekräftelse för det de gör i stället.
För 90% av de aktiva i piratpartiet är före detta mobbade som vill ha revansch och kräver upprättelse. Och vägrar erkänna att det är det de egentligen gör. Så kräver vi den upprättelsen – av varandra.

Utöver detta har pirater inte lärt sig delegera. Och när de väl gör det tror de att delegation innebär att “någon annan ska göra jobbet åt mig och den ska vara självgående”. Nej, det innebär att den som delegerat fortfarande har ansvar. Det tar längre tid, men det är enda sättet att lära upp nya aktivister – mentorskap.

Och trots detta tror vi att vi ska kunna sitta i politiska församlingar och besluta över andra.

Människor kräver att andra ska lita på dem, men litar inte själva tillbaka. Misstag tillåts inte för att vetskapen om att misstag som begås alltid kräver curling som ingen får tack för gör att aktivister bränns ut och pensioneras på nolltid. Kontinuiteten saknas för alla springer på sina egna bollar, omedvetna om hur deras boll påverkar helheten i någon slags missförstånd av Darwin där den som överlever är den starkaste.

Men det är fel; den som kan samarbeta är den som överlever. Och samarbeta kan man inte göra utan tillit. Och tillit kan man inte bygga utan att släppa kontrollen. Och släppa kontrollen kan man inte göra om man är paranoid.

Ett piratparti som fortsätter bygga på det här viset borde inte sitta i en politisk församling.

Jag tror majoriteten av oss som tystnat och tröttnat och pensionerats inte orkar med hårdheten. Flera av dem som satt i styrelsen hoppade av just därför. De orkade inte, det gjorde för ont.*

Och bland all paranoia och tro på en ond hård värld som man matar sig med försvinner empatin för den värld man tänker sig att man ska förändra. I allt fokus på övervakning försvinner frågan om: Varför uppstår övervakningen?

När svaret finns precis framför näsan: övervakning uppstår av exakt samma anledning som att du inte kan lita på att människor är lika sårbara som du. Övervakning uppstår ur brist på tillit och respekt för varandra. Övervakning kan aldrig övervakas bort. Att övervaka övervakarna hjälper inte, det skapar bara ännu mera paranoia. Det man sår får man skörda. Politiker är också människor, de måste också få ha integritet.

Man kan inte bomba fram fred, man kan inte tvinga fram kärlek och man kan inte kontrollera bort övervakning. Man kan inte manipulera bort manipulation.

Jag vet med mig att jag är en rädd och liten människa. Så jag läser inte gammelmedia, knappt ens microbloggar eller bloggar längre. Jag vet att jag mår dåligt av det.

Jag vet väldigt sällan vad som är “på gång” i världen, eller ens i piratvärlden. Jag läser inte på om Acta, jag läser inte om datalagringsdirektivet.

Många skulle kunna hävda att jag “blundar”. Men vad jag gör är något annat. Jag väljer mina intryck, för jag vet hur de påverkar mig. Om jag väljer att grotta ner i det svarta och mörka blir jag svart och mörk. Om jag väljer att se det ljusa och vackra blir jag ljus och vacker.

Jag har det sista året försökt fokusera på lösningar. Jag har försökt fokusera bort från paranoia och bygga tillit. Den där tilliten som förstörts i det parti som beter sig precis som de vi kritiserar.

Jag vill inte vara hård och kall. Jag vill inte vara manipulativ och paranoid. För jag vill inte ha ett sådant samhälle.

Mitt problem med övervakning är inte att jag är rädd för kamerorna eller för vad staten ska göra med mig. Det är inte otroligt att jag redan varit övervakad under min tid kring utomparlamentarisk vänster. Mitt problem är den mentalitet och den hårdhet och kärlekslöshet vi bygger i samhället.

Jag kommer in i piratperspektiv från ett mjukt håll. Den arbetslivserfarenhet jag har är från kvinnodominerad offentlig sektor. Den erfarenhet jag haft av samhället de sista tio åren är en erfarenhet nerifrån.

Jag vet själv hur det är att vara anhållen, inlåst i en cell och förhörd av polisen, vet hur det är att sova under de gula filtarna när ingen vet var jag befinner mig. Jag vet hur det är att sitta på rättegång.

Jag vet hur det är att vara konkret beroende av andra människors hjälp för att jag ska överleva, att behöva hjälp med mat, tvätt och städ, det där som “alla andra” kan. Jag vet vilken utsatthet det är när de som ska hjälpa en inte förstår hur man fungerar och försöker få en att fungera på deras sätt i stället.

Jag vet hur det är att aktivt tvingas göra saker jag inte kan för någon har bestämt att jag ska kunna dem. För i en standardiserad kontrollerad värld är alla likadana och ska behandlas på samma sätt.

Jag vet hur det är att jobba på två av landets mest utskällda arbetsplatser: CSN och Försäkringskassan. Jag vet hur det är att dödsvaka på äldreboende.

Jag vet hur det är att få hjälpa kvinnorna i offentlig sektor att lära sig det nya datasystemet de har påtvingats uppifrån. Jag förstår att de hatar teknik.

Jag vet hur det är att harva runt i sjukvården för att få rätt vård. Jag vet hur det är att gå på socialbidrag och leva på försäkringskassan.

Men jag kände också den andra sidan; chefen på CSN och försäkringskassan, försäkringsläkaren, min mor var biträdande sjukhusdirektör, kompisen jag skulle på fest på när jag var inlåst i cellen var jurist. Jag kände alltid båda sidorna. Politikerna som blev hotade och människorna som hotade dem, socionomen och den som behövde socialbidrag, psykiatern och de som behövde hjälp.

Det gör något med en. Med ens perspektiv på mänskligheten. Jag kunde förklara för studenten hur det var att jobba på CSN och jag kunde förklara för den som jobbade på CSN hur det var att vara student. Och jag har lärt mig att världen sällan är så ond som folk tror. Det är dock misär överallt för att människor vägrar prata med varandra. För att de vägrar förstå motsatta sidans situation. För att de är för stressade för att hinna tänka efter.

Det jag önskar att folk lärde sig att kontrollera bättre är sina egna impulser att göra andra illa. Och det jag skulle önska att vi försökte kontrollera lite mindre är varandra.

Där någonstans är jag tillbaka där jag började. Svagheterna vi inte visar varandra för att vi är rädda, hjälpen vi inte vågar be om för att vi är rädda för att tränga oss på, avsikterna som sällan är onda utan oftast mest bara alltför impulsiva och ogenomtänkta.

Om vi har de här perspektiven i det större hela har vi en kompass. För mig är det den här kompassen humanistmotionen handlar om, det är den kompassen jag har i bakhuvudet när jag bygger min del i UP Jönköping som har en motion till UPkongressen om långsiktighet i stället för övervakning. Det är det perspektiv som ligger i botten för Kunskap Kommunikation Kontroll. Det är det som ligger bakom mitt engagemang för basinkomst och för fri programvara.

Do not be afraid of what you believe – be afraid of not believing
Do not be afraid of what you hope – be afraid of not hoping
Do not be afraid of what you love – be afraid of not loving

* För mig var det inte så, jag hoppade av pga dåligt självförtroende och en konstant rädsla för att inte räcka till och inte bli omvald om jag skulle vilja kandidera igen. Jag hoppade däremot av min valberedningskandidatur för att jag inte mer ville fokusera på makt och kontroll. För att jag inte ville vara den som valde och valde bort människor. För att jag inte ville vara den som manipulerade. Ville inte vara den som gjorde illa.

*******************
Disclaimer: för den som tror att jag säger att alla i piratpartiet har någon form av diagnos så är inte så fallet. Det är vanligare än i samhället utanför partiet. Som sig bör eftersom den immateriella revolutionen premierar diversitet.

Min politiska ideologi – en reflektion

Friday, February 17th, 2012

Det här inlägget är en personlig reflektion kring vart jag står politiskt.

“Kapitalism” för mig är tvång. Ett tvång att under ett system som ingen kontrollerar “göra rätt för mig” för att några hjul ska snurra som alla bara anser ska snurra utan att de egentligen har någon aning om varför.

Jag har egentligen inga problem med ojämlikheten i det systemet. Jag har problem med tvånget i det. Jag har problem med att folk tror att det är det enda tänkbara, att vi går under om vi inte har tillväxt,om inte alla har jobb osv. Att de tänker innanför den box som det “kapitalistiska” systemet är.

Jag har enorma problem med att människor inte ens förstår att den värld de tar för given inte alls måste vara tagen för given.

Jag har synnerliga problem med att vi använder våra teknologiska landvinningar för att samla på oss pengar i stället för att använda dem för att slippa arbeta.

Jag har enorma problem med att människor slutar leka när de blir äldre, att de tappar fantasin, att de låser sig som hamstrar i ett hjul och springer runt, klär sig likadant, har samma intressen och förlorar förmågan att tänka.

Jag har problem med att människor agerar som maskiner i stället för att låta maskinerna vara maskiner. Jag ser det som slöseri med teknisk utveckling att vi inte leker mer, inte uppfinner mer, inte skapar mer.

Jag har problem med prestationsnormen i tänkandet och varandet i samhället. Jag har problem med att kultur måste generera pengar, med att skapande måste generera cred, eller vara en tävling. Varför kan det inte bara få vara ett självändamål?

Jag har problem med egoism och girighet som ideologi. För att det för människor bort från varandra.

Jag anser att vi människor i grunden är beroende av varandra, av allt levande på jorden. Att allt levande på jorden är beroende av allt annat levnande på jorden och att vi påverkar varandra oavsett vi vill eller inte. När vi skapat civilisation har vi helt enkelt bara glömt bort hur vi hör ihop.

Vi vet inte varför det kommer vatten ur kranen, varför kylskåpet fungerar, varifrån hudkrämen vi smörjer in ansiktet med kommer eller hur ont i händerna den som byggde plastförpackningen fick. Vi ser saken, men människan är frånvarande.

Vi talar om system. Stora kolosser. Som vi tror att vi förstår oss på och som vi mystifierar med samma självklarhet som att människor en gång trodde på näcken och älvorna. Samtidigt som folk mystifierar Den Osynliga Handen och Tillväxten är vi korkade nog att utropa att “Gud är död!”.

Vi tillber Mammon i stora tempel där vi köper saker vi inte behöver för att visa för våra grannar att vi är bättre än dem.

Vi föser in gamla och sjuka på hem där vi slipper se dem, vi sätter diagnos på oliktänkande och olikvarande i stället för att ta tillvara de erfarenheter en sjukdom och ett oliktänkande kan ge oss.

Vi talar om självförverkligande, men glömmer att i det ligger en ideologi som i grunden handlar om att konkurrera ut någon annan som hade samma dröm. Vi fostras till hjärndöda egoistiska narcissister utan kritiskt tänkande. Och kallar det “civilisation“.

Anledningen till att jag inte är t ex vänster eller feminist som bryr mig om lika lön för lika arbete är att jag inte för mitt liv kan se den där rikedomen, karriären eller eller coolheten som värd att sträva efter. Det är ju inget att ha. Så varför skrika om att få det där meningslösa?

Faktum är att när jag själv strävar efter de där värdena är när jag mår som sämst. För de är inte kompatibla med det jag som människa mår bra av. De är inte kompatibla med att vara mjuk. De är inte kompatibla med empati. De är inte kompatibla med att tänka efter. De är inte kompatibla med att leka. De är inte kompatibla med att älska.

Makt, karriär och social statusjakt är kompatibelt med att roffa, konkurrera, vara kortsiktig, vara tanklös, vara egoistisk och att se människor som medel inte som mål.

Qeruiem sa på vägen hem från piratläger i Örkelljunga att makt är ett missbruk. Jag håller med. Men jag skulle kunna gå ännu längre. Jag skulle vilja hävda att det gäller hela kittet; Statusjagandet, karriärismen, självförverkligandet är som en drog. Något man tror man måste ha och som man går under om man inte har. En socialt accepterad drog som hela ens omgivning går på.

Död, sjukdom, svaghet, tårar är något som idag tycks behöva övervinnas och bekämpas. Vi har inte tid med sådant. Vi måste skaffa sexpack, banta, köpa ny bil, köpa ny klänning, färga håret, jobba, hämta barnen på dagis, hålla oss uppdaterade så ingen tror vi ligger efter, köpa saker som gör grannen sotis.

Det var så jag funkade när jag satt i piratpartiets styrelse. Jag var hjärndöd och själsdöd, pragmatisk med makt och karriär och yta som självändamål. Ett typiskt monster likt alla andra monster med makt och karriär för ögonen. Och fullt medveten om att det var det jag gjorde. Fullt medveten om att jag hatade det livet, men oförmögen att lämna det. Vart skulle jag annars ta vägen? Vad skulle jag göra i stället?

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Hjärndöda fester som substitut för det som betydde något. Status som substitut för självkänsla. Karriär som substitut för brist på djupare vänskap. Varumärke med stämpel “hon är äkta” som substitut för att slippa vara mig själv. Mediaträning och PR-tänk för det var där jag fick göra något som liknade att skapa. Internpolitik, som den enda politik jag orkade driva för att mina politiska visioner var döda. Med partiet som självändamål och social tillhörighet.

När jag beter mig som majoriteten av människorna i samhället gör blir jag suicidal.

Jag tror på människors skapandekraft och vilja att samarbeta. Jag tror på människors förmåga att tänka och känna. Jag tror på människors förmåga att känna med varandra och allt levande på jorden även om det svindlar och gör ont. Jag tror på människors behov av djup samhörighet med varandra. Jag tror vi behöver hitta tillbaka till vetskapen om hur vi och allt levande hör ihop.

Jag tror på att dela på väldigt mycket saker som finns, för det finns så många saker vi inte alls behöver en var av. Borrmaskiner, bilar som står ensamma 80% av tiden och bara tar plats. Stegar, bakmaskiner, sådant som bara används då och då. Vi kan dela på saker i stället. Som bibliotek fast för saker.

Jag tror inte vi måste ha trettio klänningar och jeans var, jag tror vi kan ha bibliotek även för kläder.

Jag tror vi kan effektivisera våra transporter och vår produktion så att den ligger närmre där vi bor i stället för att köpa saker som kommer från andra sidan jordklotet. Jag tror på customiserad produktion tack vare förbättrad teknik och ser fram mot massproduktionens död.

Jag tror att det sätt att tänka som finns i fri programvarurörelsen är vägen framåt för en politik värd 2000-talet. Att göra saker för att ge bort dem, att bygga dem på inspiration och inte på tvång, att bygga dem för att man älskar att bygga och vill dela med sig. Jag kan inte se något vackrare eller mer hoppingivande politiskt än deltagarkulturen.

Here we made this, do you like it? Take it, it’s free. Free as in freedom we say, because we like to point out that the act of creating is the act of creating freedom.

Jag tror att alla människor har en uppgift på jorden, men det är inte det samma som att alla behöver ett lönearbete eller en yrkesroll att identifiera sig med. Snarare handlar det om att hitta varje människas unika plats och deras begåvningar.

Jag tror vi behöver bygga saker som håller längre sådär rent generellt, för att det där med miljöförstöring och tidshets är inte en så himla bra idé.

Jag tror på downshifting. Jobba mindre, köp mindre, ta det mera lugnt.

Jag tror på att ta tillvara den fantastiska möjlighet till vila som en rejäl förkylning ger i stället för att pumpa kroppen med penicillin och ge sig ut i jobbet några dagar senare.

Jag tror på ett immateriellt överflöd där kunskap och information är allas, och jag tror att vi måste bygga ett samhälle som kan hantera det.

Jag tror på hackerrörelsens förmåga att bygga den nya tidens politik, men jag tror denna hackerrörelse måste se utanför sig själv för att förstå sitt uppdrag.

Som videon nedan säger: “Vi behöver lära oss att se skillnad på våra behov och vår aptit, samt att se skillnad på den fantastiska potentialen i en människa och individualismens hybris.”

Ska jag definiera mig politisk så är jag grönlila. Jag älskar teknik och teknisk utveckling, för det gör att vi kan leka mera och få mer tid för relationer, skapande, dans, älskande, djupa diskussioner om livets mening och att ta hand om varandra. Och allt annat som vi tycker är kul och meningsfullt.

Jag tror på empati, förståelse och barmhärtighet som grunden för all politik. Inte på jämlikhet. Inte på individualismens “självförverkligande”. Men på en medvetenhet om att vi hör ihop. För det är faktiskt så. Rent biologiskt och naturvetenskapligt hör vi ihop med allt annat levande.

Politiskt varumärkesbyggande

Sunday, July 18th, 2010

Jag funderar idag i kölvattnet efter min förra bloggpost och kommentarsfältet i den om varumärkesbyggande. I mitt bakhuvud surrar en kritik av Brit Stakston om arbetet.

Efter diskussioner med @ankarvall på twitter ser jag mig själv skriva följande: “jag blir nästan marxist av tjafset”.

Vad menar jag egentligen?

Jo, jag menar att jag är trött på att vara en vara. Jag är trött på att alla ska vara varor.

Maureen Johnson författare uttrycker sig så här:

I am not saying that it is a bad or dishonest thing to try to sell your work. It is not. What I am saying is that I am tired of the rush to commodify everything, to turn everything into products, including people. I don’t want a brand, because a brand limits me. A brand says I will churn out the same thing over and over. Which I won’t, because I am weird.

Och då kommer vi till hur jag kopplar ihop varumärkesbyggande med politisk representation:

Jag får inte vara bara jag. Jag måste hela tiden tänka på vad jag gör och med vem, vad jag twittrar och skriver på facebook, vem jag hånglar med, vad jag har på mig. Jag vet att jag säljer något annat än mig själv och att jag deltar i ett spel och sanningen är att jag upptäckt att det här spelet skadar människor. Och jag tror även det skadar politiken.

För vilka ryggradslösa politiker får vi när allt allt allt handlar om att göra rätt och säga rätt och ha högst social status? Hur mycket binder våra egna varumärken oss själva till det vi representerar?

Och hur mycket förminskar vi våra egna personligheter när vi ständigt tvingas vara på vår vakt om vad vi säger tänker och gör? Hur mycket låser ett varumärke ens personlighet och ens liv till något som är… en karikatyr och en nidbild av våra personligheter?

Åh, denna tredje gradens trevlighets- och intressanthetsnormering. Det räcker ju inte med att du ska tro att människor ska tycka att du är trevlig och intressant. Du ska även tro att de ska tro att någon annan kommer tycka att du är trevlig och intressant. Vara trevlig och intressant. Vara trevlig och intressant.

VARA TREVLIG OCH INTRESSANT!!!1111

Denna trevlintressnormering (<— omgwtf är det för jävla ord egentligen??) påtvingas dig eftersom samhället saknar en grundläggande trygghet, och den gör dig inte till en särskilt intressant människa. Du tvekar innan du skriver den där utmanande tanken på Twitter. Om du är man är du aldrig förtvivlad och hjälplös. Är du kvinna undviker du att vara uppkäftig. Du klär dig sådär lagom queer, men ingen vågar vara konstig på riktigt. Tänk om någon tilltänkt hyresvärd läser att du hatar pengar och förresten så har du inga och vill inte ha några heller.

skriver Hannes Mannerheim. Läs hela inlägget här.

Tillsammans med ett hårdare samhällsklimat, smutsigare valrörelse och sociala skyddsnät som rycks bort under människor som redan går på slak lina blir de här kraven på att vara lagom, samlad och inte sticka ut närmast omänskliga. Vi drar åt snaran åt alla håll samtidigt. Ingen får bara vara. Alla måste hela tiden vara på sin vakt om hur de framstår. Vi blir som varor på en marknad i stället för människor av kött och blod. Det är inte en värld jag vill ha.

Men jag vill inte heller ha en motnorm. Jag vill inte att nördarna eller de udda ska ta över världen. Jag vill att alla ska få plats.

Jag undrar dessutom om inte tanken på varumärkes- och identitetsbyggande även skapar ännu större risk för motidentititer, något man inte minst ser i Piratpartiet. Några bygger sin identitet på att vara udda, sexuellt frigjorda, eller andra saker som man uppfattar som “kontroversiellt”. Jag skulle säga att detta är lika mycket varumärkesbyggande och jag uppfattar inte heller det som bättre än de varumärkesbygganden vi ser från “gammelpartier”.

På vissa sätt liknar Piratpartiet de anarkistiskofeministiska kulturer jag rörde mig i för tio år sedan där det i praktiken blev förbjudet att raka sig under armarna för att vi uppfattade det sociala trycket att ta bort hår som förtryck. Genom att skapa en motnorm blev vi i stället dubbelt förtryckande. Skuld lade vi på oss själva från alla håll. Skuld från “normala” för att vi inte rakade oss och skuld från våra egna om vi gjorde det. Jag skulle vilja hävda att en motsvarighet till denna trend är den som sex hos sexlibertarianer idag. Med tjat om frigid och att man gör det ena med än den ena och än den andra riskerar man att skapa ett klimat där tjejer knappt kan freda sig från närmanden. Där alla tvingas vara med alla bara för att inte uppfattas som “frigida”. En utveckling jag inte uppfattar som det minsta frigörande utan snarare som en strypsnara.

Jag skulle önska att vi kunde kritisera varumärkesbyggandet och identitetsskapandet i grunden. Men inte bara för arbetare utan även för oss politiker. Vi är alla mer än vår image. Någonstans måste vi tillåta varandra att vara människor. Att göra bort oss på Facebook, att ha en dålig dag, inte alltid orka vara seriös eller vara på topp, inte alltid orka svara på tweets. Ska vi kritisera varumärkesbyggande bör vi samtidigt fråga oss hur vi skapar sociala tryck, normer och motnormer. Och helst kunna diskutera saken utan att polarisera allt för mycket.

För mig handlar det om barmhärtighet och nåd. Om att våga vara människa med fel och brister. Om att våga se bakom ytor och inte tro att det vi ser på ytan är allt. För det finns så enormt mycket mer.

Jag har själv byggt så många identiteter och varumärken i mitt liv att hälften vore nog. Få är de som verkligen känner mig och många är de som tror att de gör det. För ska jag vara helt ärlig upptas en hyfsat stor del av min tid av att noja om status och varumärken. Vi lever i en värld där det inte går att inte bry sig om sådant även om vi kritiserar den. Status Anxiety och varumärkesbyggande är helt enkelt en så självklar och inbyggd del i samhället att den är omöjlig att helt frigöra sigfrån.

Det finns enligt mig i huvudsak två sorters statusjagande: De som kämpar för att ta sig upp högt och de som kämpar för att helt enkelt inte vara bespottade. Jag tillhör den senare gruppen. Jag nojar inte över att inte vara cool nog. Jag nojar över att folk jag gillar ska förakta mig.

När människor säger “vi måste vinna val också”, så tänker jag direkt att det här är nog inget för mig. Jag kommer aldrig vara den där människan som drar tusentals röster. Jag intresserar mig inte för en värld av hög status. Jag känner mig inte bekväm i den alls. Och min egen prioritet av världen kommer aldrig ligga hos makteliten, utan hos de som har det sämst, eller på det som finns under ytan hos människor.

Är det varumärkesbyggande att skriva den här posten? Tja, säkerligen i vissas ögon under det att det är epic fail i andras. Egentligen räcker det som kritik mot varumärkesbyggande i sig själv att människors smak är så otroligt mycket mer diversifierad än vi tror. Vissa vill ha enkla svar, andra gillar att tänka själva, vissa gillar coolhet, andra gillar utstötta, vissa gillar liberalism, andra gillar socialdemokrati. En titt på gammelpartiernas varumärken ger ett Moderaterna som försöker vara Nya Socialdemokraterna, sossar som försöker vara ett mittenparti, Miljöpartiet som försöker vara ett grönt Folkpartisocialdemokraterna, Vänsterpartiet som försöker vara 80-talssossar, KD som försöker vara gamla moderaterna, Centerpartiet som försöker vara ett Stockholmsparti.

Är det bra varumärkesbyggande? Och om det är det? Är det bra?

*************************************************************************
Edit: Bloggsvar på detta blogginlägg har kommit från: Göran Widham och Mia Ankarvall

Ett parti – flera delar

Wednesday, February 3rd, 2010

Tomas Tvivlaren skriver tänkvärt om dagens debatt. Emma förekom den på sätt och vis redan igår med sitt inlägg om mjukt och hårt. Jag tänkte spinna vidare på denna fråga.

I våras när saker hände i Piratpartiet hade jag koll på allt. Jag menar, jag hade verkligen koll på precis allt. Alla små detaljer om vem som låg med vem och var arg på vem och stämningar här och konflikter där.

Det har jag inte längre. För just nu är de så många att det faktiskt inte går. Det pågår så mycket bakom kulisserna att jag blir alldeles matt, och jag är själv en aktiv deltagare.

Jag tror vi gör varandra en otjänst om vi tolkar politiska konflikter som personkonflikter när de inte är det. Men jag tror också vi gör varandra en otjänst om vi tolkar personliga konflikter som politiska när de inte är det.

Och problemet i Piratpartiet är att vi aldrig håller isär våra roller, att vi nästan alltid agerar som en familj eller ett kompisgäng. Att vi nästan alltid agerar oprofessionellt i fråga om kritik. Och ur sitt sammanhang förstoras saker upp och konflikter eskalerar, som hade kunnat lösas om man hade gett det tid och eftertanke.

Och Piratpartiet är mer sårbart för det här än andra partier. För vi har inte de strukturer som behövs för att hantera interna konflikter. Vi löser dem med ännu mer svärmande. Strukturlöshetens tyranni råder.

För ett år sedan försökte jag att styra upp ett mediatänk i partiet. Jag försökte göra detta på det sätt som traditionella partier styr upp sina mediatänk. Det är bara det att det inte går att ha genomtänkta mediastrategier kombinerat med trepiratersregeln. Eller med bloggvärlden. För alla kommer säga och agera hur de vill ändå.

Vi måste helt enkelt föra våra politiska debatter öppet. Dryfta våra interna konflikter öppet och jobba på ett helt annat sätt än traditionella partier.

Piratpartiets inre själ verkar vara att information wants to be free. Det spelar ingen roll om vad det handlar om, vi läcker som ett såll. Primärvalsresultat, privatakonversationer, festbilder, inget är heligt.

Jag skulle vilja påstå att en del av det här handlar om att vi ännu inte lärt oss att hantera internet. Bara för att man kan göra något måste man kanske inte göra det. Bara för att man har en sak att säga kanske man inte måste säga den?

Med större individuell makt kommer också större individuellt ansvar och jag skulle vilja påstå att vi i Piratpartiet ännu inte lärt oss att hantera det här. För för att hantera det här krävs en helt annan typ av kunskap än den som krävs inom traditionell politik: det krävs empati. Huge loads av empati och eftertanke behövs för att det här partiet ska gå runt. Det är det som gör att partiet över huvud taget hålls på fötter.

Frågan är om traditionella bilder av makt och ansvar längre kan råda på internet. Jag trodde att det gick, men jag är idag inte längre säker på om det stämmer. Det kanske är så att det individuella ansvaret måste öka i stället? Det kanske är så att frågor om ansvarsutkrävande inte är möjligt? Jag vet inte, jag har inga svar. Men jag börjar fundera mer och mer.

Är det faktum att vi driver ett parti på internet faktiskt det som gör att vi hela tiden kullkastar våra egna strukturer? Och vilken typ av strukturer behöver vi i så fall bygga upp för att matcha det medium där vi för vår politik?

Det inflytande jag har i egenskap av styrelseledamot i partiet är i mitt tycke ganska ringa. Det informella inflytande jag får genom att ha min position är däremot enorm. Men den positionen finns så länge jag själv agerar på ett sätt som gör att folk uppfattar att jag förtjänar den. Börjar jag agera på ett sådant sätt att förtroendet för mig ifrågasätts kommer jag att förlora den informella positionen och därmed kommer folk sluta lyssna på mig.

Den positionen ger mig en annan typ av ansvar än den position jag har som styrelseledamot. Men ingen kan utkräva något ansvar av mig för det. Det är ett ansvar jag själv måste ta.

Tyvärr tror jag att samma sak gäller oss alla i partiet.

Vi har våra egna megafoner genom PP Live. Vad vi säger på våra bloggar går ut på Live och läses där av media. Och vi har – genom trepiratersregeln – fått makt att självständigt gå ut i media som vi vill.

Jag tror dock vi så gott som alla missar hur våra egna röster bidrar till helheten. Hur bidrar min dåliga dag eller det faktum att jag är sur på någon i partiet till partiets klimat som helhet? Hur bidrar mitt blogginlägg med internkritik till den bild som vi ger av oss själva utåt? Kommer människor jag bloggar om att kunna ta till sig det hela eller kommer jag alienera dem?

Ni vet vid det här laget att jag en gång i tiden läste till präst, så här kommer en remix av bibeln.

1 Kor: 12

Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Piratpartiet. Vi har alla blivit medlemmar för att höra till en och samma kropp, vare sig vi är datanördar eller orgnördar, män eller kvinnor, och alla har vi fått en och samma trepiratersregel att ta ansvar för.

Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: “Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: “Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har vi alla varsin egen plats i kroppen. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.

Ögat kan inte säga till handen: “Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: “Jag behöver er inte.” Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga…

… för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.

Vi utgör Piratpartiet och är var för sig delar av det. I partiet är några riksdagskandidater, andra kandiderar till kommunfullmäktige, andra är bloggare; några har fått gåvan att ta hand om människor som är ledsna, lösa konflikter, förklara vår politik på ett pedagogiskt sätt, att vara ledare, eller att tala olika slags språk. Kan alla vara riksdagskandidater? Eller kandidater till kommunfullmäktige? Eller bloggare? Kan alla ta hand om människor som är ledsna? Eller lösa konflikter? Kan alla förklara vår politik på ett pedagogiskt sätt eller koda? Nej.

Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra:

1 Kor: 13

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.