Inatt länkade en tjej BookofMiri för mig. Jag är helt hooked. Jag har inte sedan jag började blogga någonsin sett något som inspirerat mig mera. Nu kommer ni få se mer av den galna klara. Nu är jag trött på att safa, nu är det min egen stil fullt ut och det får bära eller brista.

När jag bodde i Uppsala hade jag en favoritensemble: Ett par fruktansvärt tacky skor med vit plastsula som jag köpt på Coop, varav en var illgul och en illgrön. Jag köpte två par men hade dem aldrig nästan ihop med sin respektive.

Till detta hade jag en svart enkel klänning och ett lila halsband.

Min paradväska på bal bestod av en nalle, köpt på H&M:s barnavdelning. Den hade jag till balklänning, på gasquer och på flera på andra fester.

Jag tappade en del av det där när jag började läsa modebloggar och då jag började blogga själv. Jag är mera galen än så här och vill tillbaka till min egen stil.

Genom årens lopp har jag haft så många stilar att jag knappt kan räkna dem, jag dras till så enormt många olika stilar. Regency/empiren, 50-tal, lolitastilen, goth och inte minst EGL, viktorianismen, Heidi Ho-stil, fetishscenen, gustavianismen och mycket mycket mer. Parat med att jag älskar lolitastilen gillar jag också helt klart tantstilen.

Jag har mängder av tunikor från Indiska från 90-talet, jag har blusar därifrån med broderier, jag har kläder från Sri Lanka, kjolar från 50-talet, en manchesterkappa från Mah-Jong, klänningar i krossad sammet och massa gamla sjalar. Samt minst 30 par stayups och strumpbyxor i olika färger och former. Det är en ganska trevlig sak att jag också är lovad att få långa mängder av barnsliga kitchväskor av Nostalchic.

Nu blir det total stilblandning från min sida i fortsättningen. Jag tänker inte försöka vara någon annan än den förvirrade stilblandning jag faktiskt är. Men det är dags att hitta tillbaka till att folk kan peka på ett plagg i en butik och säga “det står klara på det där”.

Det spelar ingen roll att alla har den röda H&Mkappan, det står ändå klara på den. Och kanske ska man inte ha en turkos vante när man har en röd kappa och en gul halsduk, men det är jag. Jag älskar att både övermatcha och felmatcha, det är bara att jag varit så otroligt feg på både och på sista tiden.

No more of that. Nu tänker jag se ut hur som helst och jag tänker ha vansinnigt roligt när jag gör det.

Jag har funderat ganska mycket kring det här med stil de senaste dagarna. Det började ju med Ebbas krönika, Nostalchics svar Och diverse mothugg. Det senaste jag ramlade över var hos Hotspot.

Och jag funderar verkligen. Funderar över varför jag tycker de största, mest populära bloggarna ser tråkiga ut. Nej, jag ska vara ärlig; jag läser dem inte ens, vet knappt vilka de är. Jag tycker det är så enormt mycket roligare att kolla på lillgull, Nostalchic, Jen Fager eller Underbara Clara. Och för all del Ung Farbror.

Dessutom tycker jag det är närmast komiskt att Sofis mode denna veckan fortfarande gör reklam för Crocker 322, ett par jeans jag köpte för snart 2 år sedan. Om exakt samma modell återkommer och kallas mode tre år i sträck, vad är då vitsen med att kalla det modernt? Det blir ju bara löjligt.

Nu skulle nog i och för sig ganska många kunna hävda att Sofis mode faktiskt inte är mode och argumentera runt saken. Men det blir ändå lite konstigt. För hur man än tänker kring mode kommer man inte undan det. Alla förhåller sig på något vis till det, vare sig man gillar det eller inte. Jag har ingen lust att hyckla om det heller.

Nej, jag vill inte vara den som dissar en designers arbete, eller alla de coola skaparna av den konst som kläder trots allt är. Jag gillar den klassiska utskällningen Meryl Streep ger Anne Hathaway i Djävulen bär Prada, men jag känner mig inte mer träffad av den än om den skulle komma från en litteratur- eller konstkritiker. Mode är ju långt ifrån den enda konstformen, och bara för att vissa böcker är extra hypade av litteraturkritiker behöver det inte betyda att de är bättre. Smak är alldeles för individuellt för det.

Om man tar förvandlingen av Katie Holmes som exempel, så är hon idag stilikon, men ansågs för tio år sedan vara lite av en tönt. Men är hon verkligen mer kreativ idag än då och är hon ens snyggare? Jag tycker inte det i alla fall. Notera också att hon blir smalare för vare outfit som går efter den vita topen. Det är inget fel i att vara smal så man sticker sig på revbenen liksom det inte är något fel i att vara fet så man rumlar fram. Folk ser helt enkelt olika ut. Men det är när man inte tar vara på det utan alla i stället börjar se ut som copycats jag tycker det är tråkigt. Det är lite som på högstadiet: De coola snygga tjejerna äter inte och ser alla likadana ut. Vad är vitsen?

Mode och kreativitet hör definitivt ihop. För designern. Men nej, det är inte det samma som att det är kreativt att vara modern. Kreativ det är man väl oavsett vilken syn på mode man har, så länge man lägger ner tid på det man har på sig, så länge det man tar på sig påverkar andra och så länge man faktiskt bryr sig om saken.

Då spelar det ingen roll om man är i en subkultur, eller i en finkultur, eller om man gör sin helt egna mix. Kreativitet går inte att mäta på det sättet. Någon som är inom finkulturen kan vara precis lika lite kreativ som den som helt kopierar en subkultur. Det enda jag inte finner kreativt, det är kopieringen. Tolkningen och att göra eget är kreativt oavsett vilken sida man ställer sig på och billiga kopior är fortfarande mera kreativt än att alla ska ha originalen. Men det är fortfarande tråkigt. Det är dock ett annat inlägg.

Så här såg jag ut Lucia 1992. Önskar jag hade haft kvar den tunikan, för att inte tala om den hårkvaliten.

Det här är bara en väldigt kort reflektion över kroppsform.

När jag försöker göra kurviga tjejer uppmärksam på sin kroppsform möts jag ofta av extrema missuppfattningar och dålig kroppskännedom. Folk blandar ihop proportioner och storlek som om det vore samma sak.

Dels förnekar man hur stor man är samtidigt som man tror att man är mycket större än man är egentligen. Och då många undviker speglar och definitivt att vara med på bild blir det ännu mera förvirrat. Många har inte en aning om hur de ser ut och bär på enorma feluppfattningar, inte sällan motstridiga sådana.

Storlek: Den faktiska storleken man har överskattas hos de flesta till att vara mycket större än man är. Fota dig själv och du kommer att se skillnaden. Grundregeln är att folk sällan är så stora som de tror. Totalt sätt. De flesta tjejer överskattar helt enkelt sin storlek.

Proportioner: Vad på din kropp är störst i förhållande till dig själv? Inte i förhållande till andra. Är du bredare över dina lår och har mindre byst, eller kanske större mage och därmed mindre ben? Blanda inte ihop detta med storlek. För det är inte relevant i sammanhanget.

Som sagt, folk blandar ihop det här med med proportioner och storlek. Här är ett exempel på några jag har stött på:

Eftersom mina bröst är mindre än min mage kan jag inte ha stora bröst?
Svar: Jo, självklart kan du ha det om du är stor hela du.

Men mina ben är i alla fall smala?
Svar: Nej, de är bara smalare än din mage.

Min mage är det största på mig för jag har bilringar
Svar: Nej, dina bröst/rumpa är större

Jag måste vara större nertill än upptill för jag har så kraftiga lår
Svar: Well, jämför med dina bröst…

Så här håller det på hela tiden. Jag vet inte hur många jag har sorterat ut genom åren som inte haft en aning om hur de sett ut. Det inkluderar definitivt mig själv.

Folk har sällan en storlek enligt storlekstabeller. Inte sällan har man minst två och det är inte alls omöjligt att man har tre olika. För storlekstabellerna är gjorda efter en mjukt rak figur som är något bredare över höfterna än över stussen och som dessutom är medellång, men med inte alltför smal midja. Är du kortare än 168 cm kommer du kanske att ha en mindre storlek trots att dina mått är större totalt och är du längre kan du behöva en större. Och sen då alla oändliga variationer som finns, eftersom ingen kropp är den andra lik.

Jag tar mig själv som exempel. Utgår här från H&M:s storlekstabell
48/50 i midjan
44 över höft och stuss
och 46 över bysten

Att jag sedan sällan behöver storlek 48/50 är en annan femma. Jag har mängder av saker i storlek 40/42 från HM. Storlekstabeller säger ingenting.

Så fota dig själv, lär dig dina mått och ta reda på vad du har för proportioner. Innan dess lär det inte vara särskilt lätt för dig att hitta kläder. Och tro mig, det har betydligt mindre att göra med att du är tjock än att du inte vet hur du ser ut.

Jag blir lite deprimerad varje gång jag ser en figurguide för kroppsform där man inte tänkt innan man gjort den. En sådan finns nu för pluskollektionerna på Ellos.

Jättebra tänkt, men hörni: Om man visar kroppsform så visar man lämpligen plagg på modeller som har den kroppsform man vill visa upp. Annars är det så gott som meningslöst. Dessutom behövs en till kroppsform. Man har liksom glömt de som har mera på mitten än nertill och upptill.

Själv har jag skapat ett helt eget kroppsformsindex, designat inte bara för kurviga utan för alla möjliga kroppstyper. Jag kommer att presentera detta senare på bloggen med en ordentlig genomgång.

Idag skriver Samtidigt i Uppsala ett inlägg om varför vi bloggar. Jag kan inte låta bli att svara då så mycket rör det jag skrivit om de sista månaderna. So here goes:

Inga bloggar jag haft har någonsin handlat om mig som person. Allting för mig har handlat om saker, ibland med en mer personlig prägel, ibland med en mindre.

Kurvigheter startades för att ingen annan hade startat något liknande. Jag gjorde det för att jag var så illa tvungen om jag skulle få prata om ämnet. Är jag 100% fashion? Nej verkligen inte. Jag är mest av allt aktivist. Jag bloggar inte så mycket för min egen skull som jag bloggar för att jag tror att det jag har att säga är viktigt.

Oavsett om jag bloggar om mode, färganalys, demokrati eller funktionshinder kommer jag att vara aktivist. Det går som en röd tråd genom allt jag gör och är.

Hela mitt liv, från det att jag var sisådär 6 år, har bestått av aktivism. Från Atomkraft Nej tack och nu till FRA-lagen har den präglat mitt liv. Och det spelar ingen större roll om det handlar om funktionshinder, demokrati, eller tjockisaktivism. Grunden är den samma. Jag bloggar för det jag tror behövs. Jag bloggar för att jag inte kan vara tyst. Ibland bara för att jag tycker det är kul, men allra oftast för att jag inte kan tiga.

Dock har jag alltid, så länge jag kan minnas, parallellt med min aktivism varit väldigt intresserad av det yttre. Jag skaffade hål i öronen redan när jag gick på lekis, jag har lekt Kullagulla, jag har intresserat mig för färganalys och för att göra frisyrer, jag har gillat smink och jag vurmar för brittisk 1800-talsaristokrati.

Oftast tycker jag det är minst lika roligt att pula med andras utseende, som med mig själv. Nästan roligare. Det kan brudarna inne på forumet dessutom intyga. Få undgår mitt kritiskt granskande, men ack så konstruktiva, öga.

Jag kommer aldrig sluta vara ytlig. Ytlighet är min oas i aktivismvärlden.

Däremot, kommer jag inte tiga när integriteten kränks och våra demokratiska rättigheter står på spel. Aldrig. Då skulle jag inte kunna se mig själv i spegeln. Jag vill inte bidra till ett nytt Cabaret.

Så den 16 september kommer jag vara på plats i Stockholm, iförd någon snygg outfit som inkluderar lila.

För övrigt sägs bloggarna vara den fjärde statsmakten.

Jag kan inte ha figursytt. Och jag kan aldrig bära en klänning med femtiotalsskärning. För jag ser ut så här:

Det är inte jag på bilden men det är så min kropp ser ut. Min revbensbåge är så kraftigt böjd utåt att jag helt enkelt är större ovanför midjan än under den. Eftersom jag är tjock har fettet samlats utanpå revbenen och gör att magen står rakt ut ovanför revbenen för att sedan gå in i midjan och ut igen. Det ser ganska konstigt ut.

Många har de år varit då jag försökt banta bort den där magen ovanför midjan. Jag har haft vansinniga komplex för den. Och jag har svurit och gråtit.

Det är lätt att fastna i negativa tankar och spiraler när man inte känner sig själv och vet vad som är problemet. I mitt fall var mitt stora komplex att jag inte hade någon midja. Som om jag ens hade haft någon nytta av en midja med de där rebenen!!

Och inte har det hjälpt att läsa mängder om kroppsform. Det finns ingen kotte som talar om utåtgående revbensbågar. I stället säger någon att man är ett äpple och man tittar på sin midja som ändå är markerad och undrar hur sjutton man kan vara ett äpple med en så markerad midja. Vidare anges alla storlekar i Byst, midja och höftmått. Och vet man då inte om att ens mage ovanför midjan är nästan en decimeter större än ens midjemått blir det väldigt lätt fel. Jag stämmer inte in på en vanlig storlekstabell över huvud taget.

Efter att för ett år sedan ha terroriserat mitt umgänge med att försöka hitta kroppsliga lookalikes till mig kunde jag konstatera att de inte fanns. Efter otaliga trådar om kroppsform på forumet kunde jag konstatera att det fanns ungefär bara en tjej förutom jag som hade en liknande typ av mage. Och vi hade inte samma kroppsform i övrigt.

Hur jag hittade svaret minns jag knappt, för jag visste ju inte vad jag skulle söka på men av en lycklig slump hittade jag en sida för bröstimplantat. Bilden ovan är hämtad därifrån.

Den visar hur bröst kommer att peka utåt eller inåt bereonde på hur ens rebensbågar ser ut. Bröst med utgående revbensbågar kommer alltid sitta längre isär än bröst med raka eller inåtgående revbensbågar. Även det ett gammalt komplex som äntligen fick sin förklaring.

Sedan jag fått mitt svar har jag kunnat slappna av. När jag väl förstod vad det handlade om var det inte alls svårt att acceptera. Nu vet jag att femtiotalsklänningar och figursytt alltid kommer att gå bort för mig, så jag går förbi det i butikerna. Visst kan jag drömma, men jag vet numera att det inte är någon idé. Snart kommer jag kanske inte ens se dem.

I bikini har jag inga som helst problem med min kropp idag. Den ser ut så här och den är jag. Det är först när det kommer kläder på som inte följer min naturliga form som det blir problem. Så det enda jag kan göra är helt enkelt att köpa kläder som faktiskt följer min naturliga form.

Jag har slutat gråta åt det som jag ändå inte kan förändra. Min kropp ser ut så här och jag tycker om den. Jag har instinktivt i flera år vetat hur jag ska klä den men alltid tyckt att det inte dög. Jag har sett mina empirklänningar som en tråkig kompromiss och önskat att jag kunnat ha vanliga figursydda modeller. Och suktat efter att bara kunna ha jeans och tröja.

Många är vi människor som grämer oss över vad vi inte kan ha i stället för att försöka göra det bästa av det vi har. Att bli vän med sig själv och sin kropp kräver mängder av tid och arbete, men mer om detta i ett senare inlägg.

Jag har precis fått hem Color Me Confident – CMB:s nya bok om färg och stilanalys. En kul bok att titta i onekligen för mig som är färg och form-nörd.

Boken som är två år gammal nu har frångått årstidssystemet och övergått helt till att använda Munsells färgträd för att bedöma Hue (färg), value (ljusstyrka) och chroma (saturation eller klarhet). Det ser jag som något positivt och kommer återkomma till i senare inlägg.

Det som drar ner hela boken i smutsen är att man fortsatt framhärdar i att en rund kroppsform ska ha löst sittande kläder.

Återigen utgår man från att alla tjocka tjejer minsann ser likadana ut. Så fort man är tjock är man formlös?! Knappast, snarare gäller i många fall motsatsen.

Jag tycker det är pinsamt när jag som amatör har bättre koll på tjocka tjejers kroppsform än världens ledande imagekonsultföretag.

Men kanske borde man inte vänta sig mera. Skäms CMB. Skäms!

Idag känner jag att jag tycker precis tvärtemot stilpoliser.

Först: Klänningen Sonja hade i melodifestivalen var jättesnygg, ja. Men inte på henne. Halterneck ska inte se ut som en bh. Det såg helt opropotionerligt ut. Idealet i halterneck är en Marilyn Monroe för mig. Och då ska kuporna i halternecken gå ända upp till halsen. Halterneck gör sig också bäst med sluttande axlar, inte med breda. Sonja kunde ha kört strapless i stället.

Och så har vi Britneys nya look. Jag tycker ärligt talat hon blev skitsnygg. Självklart föredrog jag henne när hon hade lite mera hull men det här är det näst bästa. Jag har alltid älskat rakat på de som kan ha det och Britney hör definitivt till dem som kan ha det. Hon har vacker huvudform och ett vackert ansikte. Kan tillägga att rakat och kurvigt däremot aldrig skulle gå ihop för mig och att jag aldrig skulle föreställt mig att Britney skulle passa i rakat. Men jag tycker hon gör det.