Det blir till att kolla på Kalla Fakta för undertecknad ikväll. Liknande fall har jag hört om från USA mer än en gång, men att det hände här visste jag inte än så länge. Detta ska bli mycket intressant.

En av de i särklass vackraste modellerna jag vet är Valerie Lefkowitz. Hennes hy gör mig helt grön av avund, jag fattar inte ens hur man kan få ha så vackra färger som hon. Eller vara så vacker över huvud taget.

Hon slog igenom som femtonåring för tolv år sedan. Judgmentofparis har ett gigantiskt galleri över henne. Bilderna är äldre. För Valerie gjorde nämligen det som är lika vanligt inom plussizeindustrin som i straightsizeindustrin – bantade ner sig.

För den som tror att plussizeindustrin skulle vara sund och befriad från utseendefixering har tyvärr fel. Det finns inte riktigt lika mycket droger, skönhetsoperationer och dieter där, men det kommer mer och mer. Pressen på en plusmodell är lika stor att vara vältränad som på en vanlig modell. Och eftersom några modeller håller sig utanför sina naturliga setpoints tenderar de att fluktuera i vikt.

Det blir särskilt problematiskt då många av dem blir intervjuade om skönhetsideal, för att de anses ha mera sunda ideal än de toksmala. Därför kan man se en modell i storlek 50 ena dagen visa upp sig i en intervju och säga att hon är så nöjd med sin kropp för att ett år senare ha minskat flera storlekar. Och sen – rätt vad det är – är hon lika stor igen. Det blir ännu mer bisarrt om man på grund av bantning gått upp flera storlekar över sin normala och sedan plötsligt går ner till sin normala storlek igen. Detta tycks till exempel ha varit vad som hänt Crystal Renn. Och eftersom hon fortfarande har cred för att vara en storlek 12 är det ingen som säger högt att hon numera troligen är storlek 8, möjligen högst 10.

Hennes story för sin marknadsföring är ju att ha gått upp till storlek 12 som sin naturliga storlek från att ha haft anorexi. I en värld där vikt är det samma som hälsa blir det då svårt att förklara att hon kanske troligen låg över sin naturliga vikt när hon var storlek 12 och att det kanske är storlek 8 som faktiskt är hennes naturliga storlek.

Fotomodeller är varor. Varor för att sälja andra varor. Och de måste marknadsföra sig. Det kan bli lite tokigt ibland, men det är så jobbet ser ut.

Vad som egentligen har hänt Valerie Lefkowitz vet jag inte. Mer än att hon var större förut, hon var plötsligt mindre och gjorde reklam för något som har med bantning att göra (har inte lyckats fiska fram vad det kan ha varit för kampanj) och att hon nu är större igen.

Oavsett vad man föredrar rent estetiskt så hoppas jag att hon är lycklig. Själv tycker jag aldrig att hon varit vackrare än nu även om kläderna hon får modella är tråkiga så klockorna stannar. Här är hennes nya polaroider, med hennes nya mått. Om de nu stämmer. Som bekant ljuger agenturerna även friskt om modellernas mått. Marknadsföring, som sagt.

Jo, det visste vi ju. Men det är alltid trevligt när någon annan säger det också.

Fetmaparadoxer finns det gott om. Paradoxer som inte skulle kallas paradoxer om de inte motsade det som “alla vet“.

Av någon anledning verkar jag ha fått en ny theme song. Pocahontas av alla tänkbara kandidater. Texten, sångerskan, musiken. Allt. Jag blir salig av den.

But if you walk the footsteps of a stranger you learn things you never knew you never knew

Dagens inlägg på Junkfoodscience får i alla fall mig att tänka till. När fördomarna mot feta står som spön i backen svarar feta med att internalisera dem i stället för att kämpa mot.

Sandy pratar om fördomarna mot svarta, under medborgarrättsrörelsen:

Det skulle ha varit oacceptabelt att förstärka de fördomarna, som försökte stigmatisera dem som mindre intelligenta, lata, psykologiskt instabila med kriminella tendenser och fysiskt oönskade och sjuka – genom att föreslå lösningar på “det svarta problemet” som till exempel screening av svarta barn för låg IQ och mentala problem, att skicka svarta barn på särskilda motionsläger och internatskolor; och att propagera för att svarta skulle använda blekningsmedel, plattänger och kirurgi – för att göra dem vitare och därmed accepterade i samhället.

När jag läste feminism fick jag lära mig att internalisering är ett av de största problemen i misshandel av kvinnor. När kvinnan själv tror att det är henne det är fel på och att det är därför hon blir slagen finns det sällan någon återvändo. Då finns egentligen ingen anledning för henne att lämna sin man.

Vi feta och överviktiga, som borde vara en av 2000-talets stora medborgarrättsrörelse med tanke på hur vi behandlas, köper i stället fördomarna. När feta dottern kommer hem får hon höra att hon kanske borde äta lite mindre och röra på sig lite mer.

Det här är vad föräldrar ska säga när dottern kommer hem och gråter för att hon inte fick glass på dagis när de smala barnen fick, för att hon tvingas till extragympa när de andra barnen fick gå hem, eller när skolläkaren skickar henne till dietist, trots att hon äter samma saker som de andra barnen.

Den här filmen säger så mycket att det är svårt att veta vilken ände man ska börja i. Den vänder uppochner på hela världen tillfälligt och slutar sen i att det är reklam för lightglass. Ganska vansinnigt alltså. Men ack så många vackra människor det är i den.

Det är så lätt att ta det rådana skönhetsidealet för givet. Men världen skulle lika gärna kunna vara som i den här filmen. Jag är alldeles övertygad om att om vi hade ett tjockt ideal i stället för ett smalt skulle landstingen betala fettinläggning i stället för gastric bypass. Och, så ingen får för sig något: Det skulle knappast vara bättre det…

Men njut nu av de vackra människorna i filmen.

Idag skriver Samtidigt i Uppsala ett inlägg om varför vi bloggar. Jag kan inte låta bli att svara då så mycket rör det jag skrivit om de sista månaderna. So here goes:

Inga bloggar jag haft har någonsin handlat om mig som person. Allting för mig har handlat om saker, ibland med en mer personlig prägel, ibland med en mindre.

Kurvigheter startades för att ingen annan hade startat något liknande. Jag gjorde det för att jag var så illa tvungen om jag skulle få prata om ämnet. Är jag 100% fashion? Nej verkligen inte. Jag är mest av allt aktivist. Jag bloggar inte så mycket för min egen skull som jag bloggar för att jag tror att det jag har att säga är viktigt.

Oavsett om jag bloggar om mode, färganalys, demokrati eller funktionshinder kommer jag att vara aktivist. Det går som en röd tråd genom allt jag gör och är.

Hela mitt liv, från det att jag var sisådär 6 år, har bestått av aktivism. Från Atomkraft Nej tack och nu till FRA-lagen har den präglat mitt liv. Och det spelar ingen större roll om det handlar om funktionshinder, demokrati, eller tjockisaktivism. Grunden är den samma. Jag bloggar för det jag tror behövs. Jag bloggar för att jag inte kan vara tyst. Ibland bara för att jag tycker det är kul, men allra oftast för att jag inte kan tiga.

Dock har jag alltid, så länge jag kan minnas, parallellt med min aktivism varit väldigt intresserad av det yttre. Jag skaffade hål i öronen redan när jag gick på lekis, jag har lekt Kullagulla, jag har intresserat mig för färganalys och för att göra frisyrer, jag har gillat smink och jag vurmar för brittisk 1800-talsaristokrati.

Oftast tycker jag det är minst lika roligt att pula med andras utseende, som med mig själv. Nästan roligare. Det kan brudarna inne på forumet dessutom intyga. Få undgår mitt kritiskt granskande, men ack så konstruktiva, öga.

Jag kommer aldrig sluta vara ytlig. Ytlighet är min oas i aktivismvärlden.

Däremot, kommer jag inte tiga när integriteten kränks och våra demokratiska rättigheter står på spel. Aldrig. Då skulle jag inte kunna se mig själv i spegeln. Jag vill inte bidra till ett nytt Cabaret.

Så den 16 september kommer jag vara på plats i Stockholm, iförd någon snygg outfit som inkluderar lila.

För övrigt sägs bloggarna vara den fjärde statsmakten.

Undertecknad hade egentligen paus för bloggande under helgen, men igår såg jag The Power of Nightmares. Det är svårt att vara oberörd efter en sådan och att inte göra jämförelse med neokonservativa i Sverige…

Och inatt hade jag självklart drömmar efter den. Drömmar som, om man ser till vad The power of Nightmares handlar om, inte alls verkar särskilt orealistiska. Och det är det som var så läskigt.

Bloggosfären kring FRA befann sig i USA. Av någon anledning bodde flera av oss där, under det att andra var där och hälsade på. Och mitt under någon form av grillkväll kom polisen dit. De skulle hämta Mary, som nu var anklagad för terrorism. Ja, ni vet Mary, en av de snällare i bloggosfären, just henne skulle de hämta. Vad hon hade gjort visste ingen, mer än att hon uttalat sig mot makten i landet.

Drömmen slutar med att Mary är på flykt undan polisen. De har gett henne en veckas försprång då de själva slits mellan sin vilja att följa order och sitt samvete som säger dem att Mary är oskyldig.

Det här var ju en dröm. Och jag är väl medveten om att det var en dröm. Men frågan är hur otänkbart det är… om vi i Sverige får samma scaremongering som man idag har i USA och Storbrittanien. Då är en dag inte långt borta då människor hamnar i fängelse för åsikter och inte för brott.

The Power of Nightmares leder även i bevis att al qaeda – som den gigantiska konspiration vi fått lära oss att se det som – inte finns. Att det i stället är lösa grupperingar här och var utan särskilt starkt folkligt stöd, som växer sig starkare ju mer vi krigar mot terrorismen.

Vår frihet håller på att beskäras snabbt. Samtidigt som scaremongering blir allt vanligare som metod oavsett vad det handlar om.

Det gäller att se upp för propagandan, samtidigt som man inte låtar sig förlamas. Det gäller att bråka så länge man trots allt har chansen att bråka kvar. Och det gäller att inte lyxa och tro att “det kan inte hända oss“.

Nedan ett utdrag från Youtube ur dokumentären.

De senaste dagarna har jag faktiskt börjat undra lite… jag kanske borde sluta blogga mode och helt hålla mig till politik. För om min besöksstatistik på något vis säger hur intressant min blogg är så är det bara att konstatera att politik leder med sisådär 1000% över mode.

Men faktum är att jag trivs med denna osannolika mixen som fisken i vattnet. Det är dock en sak som slår mig och det är hur mycket jag trots allt är journalist.

Jag vaknar på morgonen och läser alla länkar och kollar av några av alla de bloggar jag läser. I dem hittar jag alltid något intressant, något som antingen är värt att gräva lite extra i eller hitta en egen vinkel på. Sedan skriver jag.

Skrivandet går fort. Ett välskrivet blogginlägg kan ta mig 20 minuter att skriva om andan är som den ska. Hantverket finns naturligt från min journalistutbildning och praktikerna jag hade under den tiden.

Jag har faktiskt aldrig jobbat som journalist. Ändå skulle jag drista mig till att påstå att jag är mer journalist idag än någonsin. För journalistik är ingen magisk förmåga, det är ett hantverk.

Jag ska erkänna en sak: jag följer inte gammelmedia. Inte över huvud taget. Jag har inte gjort det på tio år. Fullt medvetet. Jag anser nämligen att nyhetsvärderingen ofta är under all kritik.

Varje dag finns tusentals nyheter som inte når gammelmedia. Och varje dag skippar man fördjupningen och styckar sönder världen så att inget egentligen får något sammanhang. Jag hävdar att det bara leder till fördumning. Ju mer nyheter vi får ju mindre bildade blir vi. Trots att jag inte följer med i “vad som händer” är jag mera kunnig om världen än många som ser varenda nyhetsinslag. Jag har andra källor, andra ställen, andra sammanhang. Och andra erfarenheter.

Jag kan göra detta aktiva val för att jag suttit på redaktioner, jag vet hur nyhetsvärdering går till. Jag vet vad som blir nyheter, och jag vet vad som inte blir det. Jag har själv förvägrats att gräva i något som i stället kom att presenteras som en nyhet – två år senare. För att slöa journalister inte är beredda att ifrågasätta sin egen världsbild. Och jag vet att om jag läser alternativ media kan jag slå mig i backen på att jag får en mera sanningsenlig bild av vad som händer i världen. För i efterhand är det nästan alltid olika typer av alternativ media som visat sig stå för det som stämt. Gammelmedia är fruktansvärt dåliga på källkritik och trumpetar ofta ut färdiga pressmeddelanden som nyheter, bara de kommer från rätt instans.

Därför tror till exempel de flesta svenskarna att det är farligt att vara fet. Bara för att ta ett enda litet exempel på en skickligt orkestrerad medialögn.

Folk köper vad gammelmedia säger, hur felaktigt det än är och trots att de gång på gång säger att man inte kan lita på pressen citerar de den ändå. För så funkar vi. Även jag, de gånger jag läser gammelmedia.

Journalister har en bild av sig själva som rättskaffens medborgare, som några som har ett alldeles särskilt uppdrag, som gör något alldeles eget och granskar makten. Ändå missar man gång på gång världens största händelser.

De bästa jobben jag gjort som journalist har skett långt utanför alla tidningsredaktioner. Och jag tror paradoxalt nog att det är utanför dem jag över huvud taget gör någon nytta. Människor som ligger två år före sin tid är det ingen som lyssnar på.Det ligger i gammelmedias natur att trots att man måste vara snabb, så får man inte vara före sin tid. För då bryter man den oskrivna lagen om samhällelig konsensus om vad som finns och inte finns. Det är därför det tagit sådan förbannad tid för gammelmedia att begripa det här med FRA-lagen. Det är ingen som bryr sig om att Piratpartiet gick till val på FRA-lagen redan 2006. FRA-lagen fanns inte i folks ögon förrän det blev bloggbävning och gammelmedia inte längre kunde ignorera den. Jag hoppas innerligt att datalagringen får ett likadant bemötande nu när sådana frågor står på tapeten.

Det här inlägget har inga länkar, för jag söker inte besökare till det. Jag tycker inte jag har något viktigt att säga i just det här inlägget. Det är bara spridda tankar om allt och ingenting. Embryon till kanske femton olika blogginlägg.

Det har inte blivit några outfitbilder på någon vecka. Anledningen är att jag ser ut som en ost i ansiktet på sommaren och jag vill inte visa mig sådan på bloggen, så pass ytlig är jag i alla fall. Synd egentligen för jag har haft massa coola kläder på mig på sistone.

Via Drottningen hittade jag en artikel från TT om att datainspektionen säger nej till ett register över bmi för alla medborgare under 18 år.

Och det är ju bra att datainspektionen säger nej till att sådan information lagras.

Det är bara det att jag har fått en känsla av att myndigheter, poliser och politiker sällan följer datainspektionens råd. Så det är nog för tidigt att ropa hej än så länge.

Men visst går det i linje med alla andra integritetskränkande förslag som finns för att motverka fetma.

Finns det någon som helst koppling mellan fetmahysteri och det nya övervakningssamhället? Jo, det har Mattias Svensson tydligt redan visat i den här krönikan i Expressen som nu har mer än två år på nacken. Övervakning av arbetsplatsernas matplatser är ett av förslagen. Han skriver också just att folkhälsoinstitutet bygger verksamheten på en lögn. En lögn om att fetma ökar och att den kommer vara ett gigantiskt samhällsproblem. I sin bok Peta inte i maten skriver han dessutom om hur kraftigt överdrivna riskerna med fetma egentligen är. En annan som oförtrutet har samma perspektiv är Sandy. Läs vilket som helst av alla hennes blogginlägg och inse att du kanske inte visste allt om fetma och integritetskränkningar ändå. För de har djupa kopplingar.

Jag tänker inte plocka poäng på det här med FRA-lagen för att framhäva andra ämnen i min blogg. Det enda jag vill visa är att logiken kring övervakning och scarymongeering är den samma var den än visar sig: ju räddare människor är, ju lättare är det att kränka deras liv.

Det spelar ingen roll vad folk är rädda för. Rädsla i sig är det vapen som bäst håller människor i schack.

Rädsla är och kommer alltid vara maktens främsta vapen, vare sig det är ett terroristspöke, ett fetmaspöke, eller ett höger eller vänster-spöke. Restriktioner och övervakning är alltid lösningen vare sig det gäller vad feta äter eller vilka hemsidor svenska folket besöker. Gå inte på det! Upplys dig, läs på, ta reda på saker och lär dig att se bakom fasader. Dras inte med i moralpaniken kring internetberoende eller sockerberoende, terrorister eller fan och hans moster.

Moralpanik gör dig dessutom varken roligare eller snyggare.

Och vilken jävla tid det tar innan debatten kommer igång!

(I parantes: För övrigt hade Marie Nordén i s en snygg kjol på sig. Har TV på mute i väntan på den riktiga debatten. (Den här är så tråkig så klockorna stannar.) Marie Nordin är dessutom kurvig och har snygga ben. Definitivt överviktig, det är inte otroligt att hon är fet. Någon måste bevaka riksdagshuset för att se vad hon äter! Det där kan aldrig vara bra för henne att se ut så där. Vi måste skydda henne mot henne själv. Förhoppningsvis har folkhälsoinstitutet något bra förslag på hur man ska åtgärda problemet med feta riksdagsledamöter…)