Posts Tagged ‘Framtidsklustret’

Den förändrade ekonomin och de nya samhällsklasserna är Piratpartiets ansvar

Tuesday, January 5th, 2010

Det har talats om att informationssamhället kommer att skapa nya samhällsklasser. Det har rentav talats om att de redan är här.

Jag tänker på det här väldigt ofta, att jag själv är en del av en elit, samtidigt som jag befinner mig på samhällets botten i hierarkin. Genom internet har min medelklassbakgrund kunnat ge mig en plats i samhället igen där jag kan få utlopp för min begåvning.

Det är på många sätt helt fantastiskt, men det lämnar också en bitter eftersmak. Vilka är de där som hamnar på samhällets botten nu? Vilka kommer att hamna utanför samhället när vi går mot ett kunskapssamhälle? Vilka nya samhällsklasser kommer uppstå?

Egentligen är det nog så enkelt att klasserna eller samhällsgrupperna är ungefär de samma. Det är medel- och överklassen som kommer att vinna i den här omvandlingen också.

För när allt kommer omkring är det fortfarande en ekonomisk fråga om att ha råd med dator och internet. Hur har vi i Piratpartiet egentligen tänkt att vi ska hantera det?

För mig känns frågor om nätneutralitet så oerhört långt borta när internet fortfarande inte är för alla. Det känns så elitistiskt. Hur för vi rent praktiskt ut den oehörda sprängkraft som internet kan föra med sig?

I nästan alla politiska grupper kring internet jag ser upplever jag att det finns en närmast marxistisk känsla av avantegardism som jag har lite svårt för. Alla är så uppfyllda av sig själva och sin egen coolhet på ett sätt som jag inte riktigt gillar. Jag vill inte vara en del av en elit, jag vill vara en del av ett sammanhang där internet finns för alla.

Faktum är att jag tror att nätneutraliteten är mer beroende av den här frågan än vi hittills vet om. Vi är ännu alltför få som använder internet för att det ska bära sig själv. Vi kan än så länge få vårt internet förstört. Jag tror att vår rädsla för ett förstört internet är det som riskerar att leda till ett förstört internet.

Vi behöver dela med oss. Vi behöver börja kolla på hur man kan skapa lagförslag om internet till alla. Vi behöver börja kolla på hur dator och internet ska få ingå i normen för socialbidrag. Vi behöver börja kolla på flyktingars rätt till internet på flyktingförläggningar. Vi behöver kolla på hur internet ska ingå i bistånd till utvecklingsländer.

Jag vet att frågan har diskuterats i Finland och jag tycker vi ska ligga före, inte efter.

Internet måste förflyttas ut från vår elit och ut bland människor i hela landet, hela europa, hela världen. Först då kan vi få den politiska kraften att arbeta för en nätneutralitet som verkligen spelar roll.

Kort sagt: Hade jag en valfråga 2010 eller 2014 så vore det den här. Det skulle vara ett Piratparti som verkligen tog sitt eget politiska uppdrag på allvar och faktiskt börjat våga gå utanför sin egen trygga sfär. Det är ett parti för folket och inte bara för en priviligierad elit.

I följande inlägg tänker jag försöka utveckla förslag på hur det här skulle kunna gå till.

Nätkänslor

Thursday, November 19th, 2009

Anders Hedberg bloggar intressant och känslofyllt om näthat och könsroller. Jag kände själv igen en hel del av det han skrev om, men tänkte inte uppehålla mig vid den diskussionen utan i frågan om näthetet.

Anders föreslår att nätet ofta kastar oss tillbaka i gamla spår och river upp gamla sår. Jag tror det kan ligga väldigt mycket i det. I att människor får utlopp för känslor på nätet som de annars inte får utlopp för. Att det är så mycket lättare att inte censurera sig, att inte tänka efter och att inte ta konsekvenserna.

Nu är det dock inte så enkelt att det bara plockar fram människors dåliga sidor. Jag tror faktiskt även att det plockar fram våra bra. Vi kan omge oss med intensiva lovord, utrop, ömhetsbetygelser. Användandet av smileys gör dessutom att vi kan skicka <3 omkring oss. Det är som med det mesta andra kring skiftet i samhället, något som både är bra och dåligt. Bra för att det plockar fram människors känslor. Dåligt för att det skadar människor i onödan. Det är så oerhört lätt att vara vårdslös, att inte bry sig, att ta ut sin frustration på någon okänd.

Och där kan jag förstå människor som Jonas Gardell när han pratar om pöbeln på internet och det otäcka med anonymiteten. Och som allt annat tror jag det är något man måste försöka förklara. För den stackare som går in på nätet och ser alla haters hos t ex en bloggare som Engla förstår jag faktiskt att man vänder på klacken och tänker att det där internet är åt helvete. Inte blir det bättre när folk pratar /b/ och 4chan heller.

Det handlar inte om att saker inte har sin plats på internet, det handlar om vilken språkförbistring det skapar mellan olika kulturer.

Och jag funderar över hur man ska lyckas förklara för människor som inte förstår den nya världen hur den fungerar. Och vilket problem det blir när de som försvarar den nya världen mest pratar med sig själv. För är det något nätaktivism är specialist på så är det självaffirmation.

Det behövs internauter och nätaktivister. Men det behövs också pedagoger och tolkar som kan förklara kulturerna för varandra. Att till exempel förklara näthatet med alla människors rätt till anonymitet låter sig inte riktigt göras. Det behövs andra grepp. Frågan är vilka. Jag ska försöka återkomma till detta i ett senare inlägg för jag har länge länge känt att jag skulle vilja skriva ett svar till Jonas Gardell.

Informationssamhället ställer nya krav på människorna

Wednesday, November 18th, 2009

Jag har en känsla av att mycket av den brandkårspolitik som bedrivs kring internet har just med internet som väsen att göra. Internet som väsen är oändligt, det tar aldrig slut, det kommer hela tiden mer. När man plötsligt kan ha kontakt med hela världen samtidigt blir det lätt att bli matt. Det finns alltid nya lagar att stoppa, nya krig i världen som man måste ta ställning till, nya bloggosfärsfrågor som man måste bäva om, nya twitterraider som man måste delta i, nya svar på facebook att skriva, nya att chata med.

Internet sover aldrig och vill man hänga med kommer tempot att bli omänskligt högt. Det är bara att konstatera att internet är information overload per defalt.

Detta ställer helt nya krav på människorna i samhället. Vi blir hela tiden tvungna att välja och att välja bort. Det kan jämföras med utbudet av schampoosorter när jag var tonåring och utbudet av schampoosorter idag. Många av oss som var med när det fanns färre sorter blir idag överväldigade i butiken av alla val vi måste göra. Den typen av val ökar i och med internet. Själva förmågan att välja bort och sålla blir avgörande för hur man lever sina liv.

Detta ställer även helt nya krav på exempelvis psykiatrin. För det är nya typer av problem som människor får i det här samhället är inte alls samma som de man sett tidigare. De diagnoser där information overload är ett problem tycks faktiskt öka. Ta bara mina egna diagnoser Asperger och ADHD. Båda de diagnoserna är på sätt och vis bland annat uttryck för en svaghet inför information overload. Och jag kan inte låta bli att tro att det faktiskt kan spela in. Nya samhällsproblem ger förstås även nya psykiatriska problem. Att det däremot inte finns några studier i ämnet ännu vad jag vet är en annan sak. Jag tänker här mest högt.

Men det får mig att närma mig en fråga om internetaktivism:

I alla rus som finns inför det nya samhället och dess fantastiska möjligheter saknas enligt mig ofta en balans. Vi blir lätt argument för skiftet i sig. Vi talar om alla möjligheter som internet för med sig som entusiastiska tonåringar. Vi glömmer lätt vilka nya frågor ett sådant samhälle kommer att resa och hur vi ska ta oss an dem. Frågan om övervakning är bara en pytteliten del här. Det finns så oändligt mycket mer som vi måste ta ansvar för om vi vill ha ett politiskt förtroende.

Vi måste kunna svara på frågor som hur vi ska stoppa barnporr, på frågor som hur artisterna ska få betalt, på frågor om hur vi ska ställa oss till reklam på internet riktade till barn, på hur läkarutbildningarna kommer behöva förändras när alla kan läsa om sina diagnoser på internet.

Nej, det kanske inte är frågor vi måste svara på precis idag. Men det är frågor som kommer att ställas i framtiden. Det är frågor vi kommer behöva fundera över. Och tusen andra frågor av liknande slag. Det handlar faktiskt inte ett dugg om att bredda sig eller ej, utan om att ta ansvar för den typ av politik man vill föra.

Internet behöver absolut sina aktivister. Men att föra informationspolitik är inte nödvändigtvis att själv leva internet och jag tror kanske man behöver börja skilja dem åt lite och inte tro att det är samma sak.

Vi i Piratpartiet ska till riksdagen för att stifta lagar. Vi sitter i EU för att stifta lagar. Hur ska vi kunna göra detta när vi hela tiden måste ha koll på alla nya saker som kommer in? Hur ska vi kunna sålla?

Samtidigt som detta inlägg skrivs chatar jag med Rikard Fröberg via XMPP och han föreslog just det konstruktiva, smått geniala med att ha ett kretsloppssystem:

Rikard: ->eu-direktiv -> mep -> aktivister som undersöker och skickar problem till -> aktivister som lägger konstr. motförslag -> mep
Rikard: går att köra flera varv tills det är bra

Det tror jag är en möjlighet att få till en konstruktiv informationspolitik när det gäller brandkårspolitik. Jag får dock ofta en känsla av att det inte är samma människor som sysslar med brandkårspolitik som sysslar med framtidsklustrande.

Och jag är återigen tillbaka där jag började. För under tiden jag skrivit detta inlägg har jag sett att jag redan missat en konferens om hur internet ska kunna användas som EU-demokrati, att jag inte hunnit ta tag i frågan om ACTA, att jag inte är i Stockholm och hör på Lawrence Lessig, att jag inte svarat på min frågetråd, att jag inte är på min vanliga MSN och Skype idag, att jag missat massa bra blogginlägg och att det snart inte ens går att läsa allar partibloggar som finns. Konstant information overload.

Kort sagt: Internet kräver helt nya saker av oss. För att inte konstant känna oss otillräckliga måste vi börja sålla och jag tror även det måste innebära att acceptera att alla inte kan vara överallt samtidigt. Att sluta skuldbelägga varandra för allting vi missar i stället för att uppskatta att vi alla gör olika saker.

För någonstans tror jag att det är vetskapen om vad man missar som skapar overloadet. När man hela tiden vet vad man missar blir man stressad. Och förmågan att kunna släppa den stressen kommer vara direkt avgörande för människors framtida hälsa.

Förädla Piratpartiet – den nya skolpolitiken

Tuesday, November 17th, 2009

Jag tror det har sagts några gånger att en fråga för Piratpartiet i framtiden är skolpolitiken. Utan att faktiskt ha läst den lilla ganska hastigt skrivna text om kunskapssamhället som finns på hemsidan hade jag dragit samma slutsatser.

Skolpolitiken behöver i framtiden förändras radikalt. När all kunskap kan nås med bara några knapptryck iväg är det ganska meningslöst att lära sig saker utantill. Det är lite på samma sätt som miniräknaren förändrade skolmatematiken. När man väl kan använda hjälpmedel är det viktigare att man har redskapen och tänken, snarare än utantillkunskaperna.

Det man i stället behöver lära sig är källkritik, att värdera information, att kritiskt granska och ifrågasätta. Och jag menar att det här är Piratartiets kanske största utmaning inför valet 2014.

Därför bör vi ta verkligen börja fundera över hur vi ska hantera den nya skolpolitiken och börja bygga egna politiska lösningar för detta redan nu. Kanske skulle vi rentav börja skriva Piratpartiets förslag till läroplan?

Det är ju faktiskt något som utan tvekan går att klustra fram.

Tillägg: Göran Widham har bloggat intressant om skolpolitik på kommunnivå här