Posts Tagged ‘HSP’

Den amerikanska såpafrun. How did I end up wanting perfection?

Thursday, August 23rd, 2012

Det här är en sådan bloggpost jag aldrig någonsin skulle föreställa mig att jag skulle skriva. Den stämmer varken med min självbild eller med ens mina närmaste vänners bild av mig. Men de som sett henne vet precis vad jag talar om.

Det bor en amerikansk liten såpafru i mig. Nej, inte en som gillar att städa. Inte någon som tar hand om hemmet, eller kutar runt och ligger med poolskötaren. Men någon som är besatt av yta. Någon som polerar och putsar och donar och fixar för att ingen ska se vad som finns därunder. En som håller skenet uppe.

Det gäller särskilt när det kommer till relationer. Jag är fullständigt besatt av att prestera perfekta relationer därför att det alltid känts som om hela världen sagt att jag inte duger till det.

Var det inte kommentarer om hur jag såg ut så var det kommentarer om hur jag lät killar behandla mig. Var det inte snack om att jag var udda var det tjejer som sa till mig att jag var mobbad.

Vet ni vad en sådan människa till slut gör? Hon döljer hellre när någon behandlar henne illa än söker hjälp. För de där kommentarerna hjälper inte ett dyft. Det de gör är att visa för en människa att hon är lägre i rang.

Detta har gjort att jag har en bild av mig själv som något slags misshandelsoffer när jag verkligen inte är det. Eller som någon som skulle ha lägre självrespekt när det snarare handlar om autistisk förvirring. Jag tror de flesta om gott och jag lyckas helt enkelt inte alltid pinpointa vad jag tycker om hur en människa behandlar mig förrän efter ett tag.

Men innan det hänt har ofta någon som så väldigt gärna vill knäppa en på näsan kommit talat om för en hur det ligger till. Det har nästan alltid fått effekten att jag tagit mer skit än jag skulle ha behövt, för att jag blir så mån om att inte vara den där sorgliga människan som passar så bra in i en Winnerbäcklåt.

I stället för att förändra sig själv, för man vet liksom inte hur det ska gå till, begår man självbedrägeri och döljer skavankerna.

Det är något jag är trött på. Trött på att låtsas ha bättre självförtroende än jag har, trött på att låtsas vara mer framåt än jag är (jag är ju tokblyg), trött på att leka mera eftertraktad eller whatnot.

När det viktigaste blir att prestera en lycklig fasad för att vara lyckad är det svårt att slappna av och bakom fasaden blir känslan av misslyckande självuppfyllande. “Bara ingen ser misslyckandet”. “Bara ingen ser bakom fasaden”. “Bara ingen ser hur jag egentligen är för då kommer de se ner på mig”. Själva ångesten för att bli avslöjad blir en stress som skapar den ångest man försöker dölja att man har. Ångest som antagligen inte skulle vara lika stark om man inte ställde så höga krav på sig själv.

Jag är skittrött på att låtsas tycka jag är snygg när jag inte känner mig så. Jag är skittrött på att försöka vara glad när jag inte är det. Jag är skittrött på att låtsas vara glad över internet när jag mycket hellre skulle hänga med folk i köttvärlden.

Men visa det och folk blir livrädda för eftersom jag kan bli instabil måste det helt enkelt innebära att så fort jag visar känslor är jag på väg att bli deprimerad?

Tänk om om det är rädslan för att bli bedömd som orsakar depressionerna. Tänk om allt ifrågasättande av mitt analyserande och grubblande gör att jag stänger inne mig själv i stället. För att det inte är tillåtet att vara som jag. För att statusångesten blir det allenarådande.

Jag har så mycket statusångest att de gånger jag mått som allra sämst så har det varit på grund av statusångest. De gånger jag trott att jag inte förtjänat att leva har det varit för att jag helt enkelt trott att jag är en så dålig människa att världen skulle vara mindre tyngd om jag var död. (Det är några år sedan nu, det hände i primärvalet i piratpartiet så om ni undrar varför jag var en bitch då så handlade det alltså om simpel överlevnadsinstinkt).

När det fula inte får finnas. Desperationen, dödsångesten, eller ens bara behovet att få vara svag. När hela ens omgivning dessutom bestämt sig för att man antingen är stark och stabil eller skör som ett asplöv. Stabil eller sjuk.

Nä, jag är drabbad av statusångest. Den mesta folksjukdomen som finns.

Jag värderar inte status. Jag bara tror att jag måste ha den för att få förtjäna min existens. Jag tror att jag måste prestera perfekta relationer för att inte få vara ensam. Att jag måste se perfekt ut för att vara attraktiv and whatnot.

Och jag kommer att vara exceptionellt känslig för alla budskap som säger att jag inte duger. För jag “vet” ju redan det, jag känner ju redan så.

Om jag säger till mig själv att jag ska vara snällare mot mig själv kommer även det att bli ett krav. Känn ingen skam, var inte så statustyngd. Allt kommer att låta som anklagelser i mina öron och visa att jag inte är den föredragna människotypen. Förlåtelse finns; för alla utom för mig. Att älska mig själv blir ett krav, inte en fråga om acceptans.

Tro mig, det funkar utmärkt att ha alternativa ideal och ändå känna av de ideal som är rådande. Varhelst en statusångest finns kommer den att kunna gripa tag i mig.

I almost never ever cut myself some goddamn slack.

**************************************************************************************************************************************************************
Sen jag skrev ovanstående har det gått några dagar. Och jag har så smått börjat dra mig undan för att få lugn och ro. Att få ord på allt det här gjorde att jag bättre kunde förstå vad som pågick och därför också göra just det jag behövde. Cut myself some slack.

HSP – Highly sensitive person

Tuesday, January 17th, 2012

Ooops. De kursiverade stämmer in på mig. Snacka om att vara en utpräglad HSP. Det komiska är att det överlappar med autism och ADHD rätt hårt. Finns en teori om Intense World Syndrome som menar att autister har en naturlig överkänslighet för allt. Till exempel att vi känner andra människors känslor. Tyckte mest bara det här med HSP är bisarrt mycket jag.

1. Jag verkar vara känslig för de fina nyansskillnaderna i min omgivning.

2. Andra människors humör påverkar mig.

3. Jag är smärtkänslig.

4. Under mycket stressiga dagar, behöver jag dra mig undan – till sängen, till ett mörkt rum, eller vart som helst där jag kan vara ifred och få en paus från alla intryck.

5. Jag är känslig för koffein.

6. Jag blir lätt överväldigad av saker som exempelvis starkt ljus, starka dofter, grova tygmaterial, eller sirener på en ambulans som kör förbi.

7. Jag har ett rikt, invecklat inre liv.

8. Jag känner mig illa till mods av starka ljud.

9. Jag blir starkt känslomässigt påverkad av konst och musik.

10. Jag är samvetsgrann.

11. Jag är lättskrämd och hoppar t.ex. lätt till.

12. Jag blir nervös och/eller irriterad när jag har mycket att göra på kort tid.

13. När människor känner sig obekväma i en fysisk miljö, brukar jag känna vad som behöver förändras för att göra miljön mer bekväm (t.ex. förändra ljuset eller sittplaceringen).

14. Jag blir irriterad när folk försöker få mig att göra alltför många saker på samma gång.

15. Jag anstränger mig mycket att undvika att göra misstag och/eller att glömma saker och ting.

16. Jag tittar av princip inte på våldsamma filmer och TV-program.

17. Jag blir uppe i varv på ett obehagligt sätt när det pågår mycket runt omkring mig.

18. Att vara väldigt hungrig skapar en stark reaktion i mig – det stör min koncentration och/eller mitt humör.

19. Förändringar i livet gör mig uppskakad.

20. Jag är uppmärksam på – och uppskattar – dofter, smaker, ljud och konst, och lägger ofta märke till nyansskillnader som andra kanske inte ens märker.

21. Jag anstränger mig att ordna mitt liv så att jag undviker upprörande eller överväldigande situationer.

22. När jag måste tävla eller bli observerad när jag gör någonting, blir jag så nervös eller skakig att jag presterar mycket sämre än vad jag skulle ha gjort annars.

23. När jag var barn, verkade mina föräldrar/lärare/andra runt omkring mig, uppfatta mig som känslig eller blyg.

Om du svarar ja på 12 eller fler av frågorna, är du troligen en Highly Sensitive Person. Men egentligen är det ju så, att inget psykologiskt test är så korrekt att du borde basera hela ditt liv på det. Om bara 1 eller 2 av frågorna är sanna för dig, men de är extremt sanna, skulle det också vara korrekt för dig att kalla dig Highly Sensitive.

Testet är översatt från Elaine N. Aron’s lysande bok “The highly sensitive person – How to thrive when the world overwhelms you”.