Idag när jag satt och skrev debattartikel med bland annat Drott fick jag i den en ganska intressant spaning.

Förr i tiden var sexualitet till för att skaffa barn. Man behövde reglera den därför. Idag är det inte dess primära funktion för de flesta i vårt samhälle som har sex, men institutionerna hänger ändå kvar. Vi har förhållanden och äktenskap och sådana saker kvar. Förhållande och äktenskap är fortfarande de relationer som förväntas skänka oss trygghet och stabilitet. Men är det verkligen så? Verkar inte snarare förhållanden och äktenskap idag på ett direkt motsatt vis, dvs destabiliserande?

Den där seriemonogamin de flesta av oss begagnar; en i taget, gör slut på och släng, vänskap efteråt is optional men känslor är förbjudna är ju synnerligen destabiliserande. Den bygger instabila familjer med så kallade “skilsmässor” som gör att barnen måste flytta och inte längre får bo med sina föräldrar så som de gjort förut.

Sexuella kontrakt är inget stabilt sätt att bygga relationer på. Snarare är det idag det mest instabila sättet vi kan tänka oss för den sexuella normen där vi förväntas vara attraktiva för så många som möjligt är fullständigt i konflikt med den om monogamin.

Borde vi inte snarare hitta andra sätt att umgås? Borde det inte vara dags att hitta nya sätt att leva tillsammans med andra människor än de som grundar sig i sexualiteten? Borde vi inte vara smartare än så här?

Första gången jag gick i terapi frågade terapeuten mig väldigt allvarligt om jag hade kvar några gamla vänner från när jag var yngre. Hon sa att det var viktigt att ha band bakåt, och jag tror att det hon sa stämde.

Vi människor idag är rotlösa, förvirrade, världen förändras och vi hänger inte med. Vi klamrar oss fast i de där sexuella relationerna men blir bara trasigare och trasigare.

Och vet ni vad? Lösningen är inte att gå bakåt. Lösningen är inte att upprätthålla ett system som för längesedan både tappat sin legitimitet och funktion. Lösningen måste vara att tänka nytt.

Sexualitet är inte stabilt att bygga relationer på. Det var det bara så länge vi människor var direkt beroende rent fysiskt av partnern, så länge det var enda sättet att se till att barnen fick en stabil uppväxt. Men in dagens samhälle är det kasst.

Vi rycker upp människor med rötterna i relation efter relation som brister, vi slåss om barnen och använder dem som slagträn mot varandra samtidigt som vi har mage att kalla polyamori och relationsanarkism som konstigt eller rentav perverst.

Det borde vara tvärtom. Barn borde inte behöva växa upp i miljöer beroende av två föräldrar som med femtio procents risk kommer att gå skilda vägar. De borde växa upp med fler människor runt sig. De borde slippa den fruktansvärda stress och instabilitet som det sönderfallande samhälle för med sig. De borde slippa dagis och hämtning och stressade föräldrar som bråkar om disk och tvätt, de borde slippa utlämningen som sker när så få vuxna finns där i deras liv och de i stället klumpas ihop med andra lika stressade barn.

Vi kan inte gå bakåt. Vi kan inte ställa oss på barrikaderna och hoppas att familjen kommer att återupplivas. Det är dags att skapa nya familjer. Familjer bildade på mer stabila faktorer än att deras vuxna medlemmar ligger med varandra.

Varenda firmafest, varenda arbesplats, varenda förening, vartenda politiskt parti borde haja sambanden och när det till och med finns sidor för folk som vill vara otrogna är något fel i hela tänket kring sexualiteten. Hyckleriet vet inga gränser.

Det är dags att bygga nya normer. Det är dags att bygga runt sexualiteten och inte på den. För den är ingen byggsten värd namnet. Majoriteten av de som bygger relationer på den kan ju inte ens vara trogna.

Skaffa barn med kompisar, bo i kollektiv, uppfostra barn med syskon. Vad som helst som inte bygger på sex är ett bättre alternativ. Vi måste börja tänka på detta när vi bygger framtidens familjepolitik. Människor behöver hitta ett nytt sätt att skapa stabila relationer igen.

Detta är ett av alla de tänk jag tänker ta med mig när Genusmaffian ordnar sin familjepolitiska konferens i höst.

Update: Jag har fått mycket kommentarer efteråt om att jag skulle försöka göra sexualitet mindre komplicerat än det är, likt

Det är inte det jag försöker göra. Vad jag försöker göra är att hitta andra normer som kan vara mera stabila att bygga långsiktiga relationer på. Det är en annan sak. Sexualitet är extremt komplicerat. Det är ju också precis just därför människor borde lära sig att ta ansvar för den.

Den där märkliga förmågan jag har i livet, att identifiera mig med allt och alla… jag undrar varifrån den kommer.

Jag identifierar mig med samma lätthet med svinet som med offret, med karriäristen som den som inte bryr sig, den snygga som med den som ingen ser, den coola och den utanför, den konservativa kristna och den drogliberala, bdsmbruden och den pryda, den blyga och den framåt, den monogama och relationsanarkisten, den förhårdnade och den för känsliga.

Jag har haft så många roller och olika postioner i livet att hälften vore nog, drällt runt i så många subkulturer och sett så mycket konstigheter. Jag har format mitt jag på en splittring från och med strax över 25 års ålder alltid formad på kognitiv dissonans. För udda för att vara vanlig och för vanlig för att vara udda. Jag passar absolut inte in någonstans och kan samtidigt passa in lite var som helst. Jag är extremt plastisk och töjbar.

Jag är på samma gång den som påverkar andra mycket och den som påverkas. Och då menar jag inte i någon mindre grad utan i en enormt hög grad.

Jag är på en gång urusel på socialt spel samtidigt som jag är skicklig på det.

Det säger liksom sig självt att jag inte borde existera för det ska inte vara möjligt att vara allt det här på en gång, men jag är det ändå.

Jag vandrar liksom runt på jorden med all världens självmotsägelser utan åsikter och självklara svar, samtidigt som folk tror jag har massa åsikter och svar. Jag bara inte förstår det.

Jag har något slags sjätte sinne som jag knappt ens förstår är ett sjätte, det är ju bara där. Lever någonstans i gränslandet mellan dröm och verklighet.

Det sägs vara osunt att vara så här. Men om jag inte vore så här skulle jag sudda ut det som är mitt starkaste signum.

Spridda tankar på fastande mage en morgon i december 2011.

De som känner mig vet att jag är helt tokig i brittisk 1800-talsaristokrati. Jag älskar Jane Austen, verkligen älskar. Men det är inte så mycket romantiken jag är ute efter som en del av idealen.

När Jane Austen talar om kärlek och att man måste älska den man gifter sig med handlar det inte om samma romantiska klicheer som vi idag är vana att se i Hollywoodfilmer. Det handlar inte om starka förälskelserus eller hetlevrad passion, utan snarare om companionship – vänskap, kompanjonskap, respekt för varandra och att trivas ihop. Och ja, sexuell attraktion förstås. För den som inte tror att Jane Austen är medveten om sådant bör tänka om. Den är allestädes närvarande även om den kallas annat, men den visar sig ofta inte leta till substansiella relationer. Och där får man väl i alla fall delvis ge Austen rätt…

Vad mer man kan se är hur det tydliga klassamhället bryts ner och vad för värden som förloras. Under Austens tid var samhällsklasser inget man gick mellan. Man föddes in i en klass och stannade i den för resten av livet. Det kan låta fruktansvärt nedslående och fruktansvärt “orättvist”. Men denna orättvisa var också aristokratin medveten om. Det ingick i deras plikter att bry sig om de som hade det sämre. Att aldrig se ner på någon som fanns under en själv i den sociala stegen.

Ofta skildras uppkomlingar som mindre empatiska, då dessa inte ärvt de traditioner som aristokratin haft med barmhärtighet mot de som står under en i samhällshierarkin. I stället sparkar uppkomlingarna ofta nedåt, hackar på dem som har det sämre.

När vi ser bakåt är det lätt att tro att alla värden som då fanns idag ska vara förlegade och irrelevanta. Men låt oss göra en jämförelse:

I aristokratin kan du inte byta klass, men man såg inte heller ner på de fattiga. I nutiden kan du byta klass men det är fritt fram att se ner på den som misslyckas.

I aristokratin sågs samhällsposition som något oåterkalleligt och ingen var därmed ansvarig för sin egen olycka. Alltså var de inte heller ansvariga för sin egen olycka. Idag är samhällsposition flytande och var och en som lyckas kan hyllas och den som misslyckas kan föraktas.

När de fasta klasserna försvann försvann alltså även något annat, nämligen barmhärtigheten. När ens egen lycka är ens eget ansvar blir också ens egen olycka ens eget fel.

Det finns också en acceptans i konservatismen som lockar mig. När människor inte behöver vara så upptagna av sin egen position och status mår de psykologiskt heller inte lika dåligt.

Vi tror väldigt ofta att vårt samhälle är det bästa, att liberalismen är den verkligt fria ideologin. Det är en vacker tanke. Men jag är inte säker på om livet är så enkelt. Vi förlorar inte bara gammalt förtryck när vi skapade industrialismen, vi skapade nya.

I mig lever anarkistiska, liberala, socialistiska och konservativa ideal och blandas med varandra. Jag ser ingen direkt motsättning i det. I vissa fall önskar jag att vi inte kastat ut det konservativa samhället med badvattnet för visst finns det vissa ideal där som hade kunnat vara värda att ha kvar. Barmhärtighet är ett av dem. Likaså en mindre kickartad syn på kärlek.

Men framför allt ogillar jag att knyta värde till samhällsposition. Och för mig spelar det ingen roll om det värdet är som i dagens samhälle “förtjänat”, eller som i Jane Austens värld, ärvt.

Andra lär sig om konservativa ideal genom att läsa filosofi eller statsvetenskap eller vad det nu kan vara. Jag lär mig av dem genom att läsa Austen. Och jag är inte ensam. Till exempel den på 90-talet radikalfeministiska Nina Björk har också gått åt mer konservativa ideal. Hon ifrågasätter oberoendemyten. Det har jag också gjort i ett inlägg en gång för två år sedan.

Läs en mera utförlig beskrivning än den jag gör här.

Ansikten och kroppar då och nu. Idag ska man vara lyft, inget babyfett i ansiktet eller på kroppen. Meryl Streep är 59 år. Agneta Fältskog är född bara ett år senare. Men det är trettio år mellan de båda videorna. Olika ideal minst sagt.

Jag kan ofta få komplex för att jag inte är tillräckligt påläst om mode. Alla andra namedraoppar designers och influenser och jag greppar ingenting. Det har väl helt enkelt inte intresserat mig tillräckligt.

Men när andra ser en sådan här bild tänker de “kort jeansjacka”. Jag tänker “spencer jacket“.

En typ av jacka som man använde under regencytiden är alltså på sätt och vis förebild för både korta jeansjackor eller små korta koftor. Som denna från H&M som jag är helt galen i.

När jag provar kappor letar jag efter en silhuett som liknar empirens och romantikens.

Då kan det bli så här.

Hellre ville jag ha en för liten kappa än en i rätt storlek för jag gillade effekten när den ställde sig utåt och det blev en markerad skärning i ryggen som breddade axlar och smalnade av mot en högre midja. Jag såg inte ens att kappan satt fel för jag var alldeles för fokuserad på silhuetten och skärningen. Nu gjorde ehuru alla andra det så jag struntade i kappan. Hur medvetet mitt val än är i sammanhanget så går ett sådant budskap aldrig någonsin fram utan alla kommer bara tänka att jag inte ser bättre. Och då får det liksom vara. Jag letar ändå allra helst efter en hellång kappa i liknande modell.

Jag trivs i total regencymundering och ärligt talat funderade jag faktiskt på att ha på mig det på bloggalan. Jag lät bli för att klänningen dels är för stor och för att tyget egentligen är gjort för en vardagsklänning. Hade det varit finare hade jag nog mycket möjligt kommit i stassen ovan.

Men en modern tolkning av empiren fungerar ju också.

Klänning: KappAhl storlek 44
Bolero: Vila storlek L
Leggings: Indiska storlek L
Nervikta knästrumpor: Indiska

Någon gång i början av året märkte jag att det hände eller hänt något med mig. Mina värderingar hade plötsligt förändrats och mina prioriteringar såg annorlunda ut. Jag vet inte varför. Det var bara något som hänt.

Efter att ha förlorat mitt livs största trygghet på försommaren har det här draget förstärkts snarare än motsatsen. Jag värderar inte frihet lika högt som förut. Eller snarare, jag värderar beroende betydligt högre än när jag var yngre. Jag ser det inte som något fult och fel. Det är väl en av anledningarna till att jag lackade ur på Catrin i förrgår. Jag vill inte leva ett sådant liv. Jag är inte gjord för ett sådant liv. Ett liv där kärlekar avlöser varandra och där allt handlar om känslor och upplevelser. Jag värderar trygghet så enormt mycket högre. Den enda skillnaden är att jag slutat tycka att det är fel. Det är annorlunda, för det följer inte vår tids normer, men fel är det inte.

Att läsa intervjun med Nina Björk är som att se sig själv i en spegel. För 10 år sedan var jag där hon var, beundrade henne, tyckte samma som henne, hade själv en potentiell feministkarriär på universitetet. Och jag visste allt om livet och var tvärsäker på min sak. Idag sitter hon och kritiserar på sätt och vis sig själv för sin naivitet med ord jag lika gärna kunde sagt själv. Som sagt – en spegel.

Jo, nog trodde vi på oberoende, alla vi som hyllade Under Det Rosa Täcket och visst var det viktigt för mig att bli någonting utan en mans hjälp. Men det vi inte kritiserade var hela grejen med att “bli något”. Varför ansågs vi inte vara något bara i det vi var? Den tanken fanns aldrig, i en värld där allt handlade om att prestera.

I den världen var det fult att vara beroende av en man. Det var fult att ha en önskan om att få barn och att känna sig halv om man inte hade någon pojkvän. Men man såg inte att man hamnade i andra diket. Att ens vilja att vara oberoende också skapade press. För när allt kommer omkring är ingen av mina feministiska vänner särskilt oberoende alls. Och allra minst jag själv.

Är människan verkligen menad att klara sig själv? Skulle vi då bygga upp enorma system där allting går ut på att vi är beroende av varandra? För är det något den ekonomiska krisen visar så är det just detta: Vårt oberoende är en bluff. Det spelar ingen roll hur mycket pengar vi har när en ekonomisk kris kommer. För rätt vad det är är de inte värda mera än att torka sig i röven med. De är inget i sig själva.

- Livet med barnen har visat glappet för mig, för det ligger så långt ifrån vår tids föreställning om vad det är att vara människa. Jag ser totalt beroende, mina omsorger som livets förutsättning – samtidigt som jag är omgiven av alla dessa höga värderingar av frihet och oberoende.

- Glappet är lika stort efter barndomen. Sjukdom, åldrande, kärleksrelationer – inget av det har med suveränitet och valfrihet att göra.

Att inte frigöra sig från sina föräldrar anses fult. Att vara beroende av en relation anses fult och att leva genom sina barn är fult.

Men varför tycker vi det är fult?

…och fram träder just dessa historier om gränslösa varel­ser, om människans plikt att nå toppen av sin förmåga och hennes rätt att bli rik. Men också friheten att tänka, att välja sig ett liv och inte vara någons slav.

Jättebra tankar ja, men de missar för mig det fundamentala i mitt liv. Det är att vara i relation till andra människor.

I andra halvan av boken kommer Victoria Benedictsson in. Nina Björk ser hur Benedictssons liv och skrivande gestaltar den liberala drömmen om människan – hon som skapar sig själv.

- Man kan ju säga att de frihetstankar som bröt igenom starkt under Benedictssons tid gav henne den stora möjligheten att just välja sig ett författarliv framför att leva med man och barn. Men jag tror också att idén “om man bara vill, så kan man lyckas” föder en enorm skuldkänsla när allt inte blir bra.

Var det liberalismen som tog livet av Benedictsson?
- Jag tror inte att ideologi förklarar ett enskilt självmord. Men det hon gjorde var ganska nytt i mänsklighetens historia, särskilt för kvinnor: att koppla ihop varandet med görandet. Så om man då misslyckas med sin stora befrielse, då är man kanske värdelös?

Det är just det här som är kärnan för mig. Varför jag inte idag längre kallar mig feminist. Jag misslyckades med det här. Jag var inte den där självständiga, coola karriärsbruden jag trodde. Och ärligt talat, jag var mycket lyckligare i en fast relation än när jag hade en feministkarriär framför mig på högskolan.

Så idag när jag läser artiklar om tjejer som ger upp sin karriär ser jag inte på det med samma ögon. Och en större omsvängning för en radikalfeminist kan man nog inte tänka sig. Jag måste verkligen läsa Nina Björks avhandling.

När jag läste mitt första år på religionsvetenskapen pratade vi om beroende. Om att det förut var vad som kittade samman människor. Idag kittar i stället känslor samman människor. Jag har aldrig glömt den där diskussionen. Den har alltid funnits i mitt bakhuvud trots allt jag tänkt och trott sedan dess. Kanske är det för att den egentligen säger mer om mig än jag skulle ha önskat?

Min syn på kärlek och samvaro mellan människor sammanfattas bäst av Jane Austen. Jag har ett inlägg skrivet om det som är så omodernt i sin tankegång att jag inte ens vågat drömma om att publicera det. Men jag ska läsa det och se vad jag tycker. Kanske är jag faktiskt mogen för att stå för det idag, nu när jag vet att jag inte är ensam.

Att jag värderar beroende betyder inte att jag förespråkar att man ska ta skit. Jag vet få som är så kräsna när det gäller relationer som jag själv. Men jag värderar respekt, kommunikation, förståelse och kompatibilitet så sjukt mycket högre. Och ja, det är inte fult att vara beroende. Inte av sina mamma, inte av sin pappa, inte av sina syskon, inte av sina barn och inte av den man älskar. Det är precis som feta figurer bara något omodernt. Men det innebär inte att det är fel.

Den propaganda vi feminister klagat på som gör oss beroende är faktiskt inte starkare än den propaganda som sagt att vi ska vara oberoende. Själv kan jag bara konstatera att jag är en sån här:

Det här är första delen i en serie. Jag misstänker att det kommer komma flera.

Idag när jag var ute och shoppade hörde jag att Catrin Schulman skilt sig, och därför tyckte att alla andra också borde göra det, så jag gick in på expressen när jag kom hem för att se vad det stod. Ja, det stod ungefär vad de sa på radion att det stod. Att elden inte kan brinna ett helt liv.

Folk sörjer onekligen separationer på olika sätt. En del går ut och proklamerar att kärlek inte finns, andra dömer ut livslånga relationer och en tredje säger att alla är polygama och ytterligare någon lever på konstgjord andning och överlever en dag i taget, steg för steg fast de tror att livet är slut.

Inte kan det väl vara så att vi är olika? Att en del av oss är monogama, andra seriemonogama, några polygama och alla andra möjliga konstellationer man kan tänka sig. Det är ju inte märkligare än att några är homosexuella, några är bisexuella och några är heterosexuella och ytterligare andra asexuella.

Jag känner igen mig vansinnigt väl i Catrine. Något traumatiskt har hänt och allt man tror om sitt liv sätts på spel. Och så plötsligt står man där med svaren på alla livets frågor och det är så enkelt. Allt allt allt är enkelt. Själv har jag varit mot förhållanden helt och hållet. För jag tyckte att det var fel att stänga in en annan människa och fel att ställa krav och kräva trohet. Och jag visste så mycket, och jag hade alla svar…

Så mötte jag verkligheten och då var det inte lika lätt att vara tvärsäker…

Det verkar vara det som Catrin också gjort. Mött verkligheten. Efter det drar hon nyfrälsta slutsatser som förväntas gälla alla andra. Jag köper det inte.

Jag köper det inte för min erfarenhet är annorlunda. Med det inte sagt att den är bättre, den är bara annorlunda. Att leva i ett förhållande på konstgjord andning är nog så plågsamt, men kom igen när ingen blåser luft i dig över huvud taget.

Jag ska berätta en hemlighet:

Din älskling bajsar. Ja, han eller hon lägger fula äckliga bruna korvar som plumsar i toalettstolen. Till och med just din älskling gör det. På riktigt. Tänker man på sådant när man lovar evig trohet så är det kanske lite lättare att vara realistisk. Fast jag är inte säker. Det är helt upp till var och en. Jag tänker inte tala för någon annan än mig själv.

Inatt länkade en tjej BookofMiri för mig. Jag är helt hooked. Jag har inte sedan jag började blogga någonsin sett något som inspirerat mig mera. Nu kommer ni få se mer av den galna klara. Nu är jag trött på att safa, nu är det min egen stil fullt ut och det får bära eller brista.

När jag bodde i Uppsala hade jag en favoritensemble: Ett par fruktansvärt tacky skor med vit plastsula som jag köpt på Coop, varav en var illgul och en illgrön. Jag köpte två par men hade dem aldrig nästan ihop med sin respektive.

Till detta hade jag en svart enkel klänning och ett lila halsband.

Min paradväska på bal bestod av en nalle, köpt på H&M:s barnavdelning. Den hade jag till balklänning, på gasquer och på flera på andra fester.

Jag tappade en del av det där när jag började läsa modebloggar och då jag började blogga själv. Jag är mera galen än så här och vill tillbaka till min egen stil.

Genom årens lopp har jag haft så många stilar att jag knappt kan räkna dem, jag dras till så enormt många olika stilar. Regency/empiren, 50-tal, lolitastilen, goth och inte minst EGL, viktorianismen, Heidi Ho-stil, fetishscenen, gustavianismen och mycket mycket mer. Parat med att jag älskar lolitastilen gillar jag också helt klart tantstilen.

Jag har mängder av tunikor från Indiska från 90-talet, jag har blusar därifrån med broderier, jag har kläder från Sri Lanka, kjolar från 50-talet, en manchesterkappa från Mah-Jong, klänningar i krossad sammet och massa gamla sjalar. Samt minst 30 par stayups och strumpbyxor i olika färger och former. Det är en ganska trevlig sak att jag också är lovad att få långa mängder av barnsliga kitchväskor av Nostalchic.

Nu blir det total stilblandning från min sida i fortsättningen. Jag tänker inte försöka vara någon annan än den förvirrade stilblandning jag faktiskt är. Men det är dags att hitta tillbaka till att folk kan peka på ett plagg i en butik och säga “det står klara på det där”.

Det spelar ingen roll att alla har den röda H&Mkappan, det står ändå klara på den. Och kanske ska man inte ha en turkos vante när man har en röd kappa och en gul halsduk, men det är jag. Jag älskar att både övermatcha och felmatcha, det är bara att jag varit så otroligt feg på både och på sista tiden.

No more of that. Nu tänker jag se ut hur som helst och jag tänker ha vansinnigt roligt när jag gör det.