Posts Tagged ‘Ideologi’

Det paranoida piratpartiet

Friday, March 9th, 2012

Under mina mest aktiva år i pirapartiet kunde jag ofta konstatera; jag har aldrig träffat så här mycket mjuka killar. Aldrig träffat så många med diagnoser, så många som varit deprimerade, utbrända, bipolära, känsliga osv.

Uppsjön av trasiga killar i piratpartiet är enorm. Och jag som ofta fick se det där på nära håll upptäckte gång på gång hur lika historier de hade, men hur de trodde att deras historia var annorlunda, att ingen skulle förstå. Ensamma.

Så många gånger ville jag kicka igång mansnätverk i partiet. För jag märkte hur det där med trasigheten hörde ihop med något annat; internkonflikterna.

Internt tog nämligen männniskor i partiet som mådde dåligt ut det hela på varandra. Gjorde politik av interna konflikter. Internt vågade ingen be någon annan om hjälp för i grunden var folk paranoida och trodde andra människor var onda.
Det finns ingen hejd på maktparanoian i piratpartiet.

Men hur konstigt är det egentligen i ett parti där 90% av de aktiva var mobbade i skolan? Hur konstigt är det att pirater är foliehattar med diagnoser som inte vågar be varandra om hjälp? Eller som inte vågar visa svaghet för andra människor, för de tror att människor i grunden är elaka.

Pirater försöker alltid klara allting själva, hela tiden. Trots allt tal om kollaboration så litar vi extremt lite på varandra. Jag minns hur det var när jag skulle anordna Almedalen 2009, trots att jag gick på knäna redan innan bad jag ingen om hjälp. Jag ville inte lasta någon annan. Jag hade snappat upp att det är såhär det går till i partiet, att vi hela tiden var tvungna att bevisa att vi klarade allt, det räckte aldrig med en liten del. Det blev givetvis mängder av fel i arrangemanget. Båtar bokades på fel håll, jag glömde köpa biljett till Christian (som med förlov måste sägas ändå var det årets huvudperson, men just när jag satt med alla biljetter kunde jag bara känna “jag har glömt nån”. En lagom paranoid hjärna kunde förstås uppfattat det som att jag gjorde det med flit. Nu tror jag ingen trodde det, men liknande saker har hänt då folk har dragit den typen av slutsatser.

Och sen när jag inte bett om hjälp fick jag skäll för det.

Men vi har inte en kultur där vi ber varandra om hjälp. Vi har en kultur där två människor bokar varsitt boende åt en person på samma event för de litar inte på att någon annan ska göra sitt jobb. Jag var ju själv likadan på andra sidan när andra sprang för fort eller inte bad om hjälp – skällde. Jag var inte mer ett offer än någon annan, men jag kände mig märkligt nog alltid lika mycket som ett offer som alla andra gjorde i partiet. Offermentaliteten gick från längst ner i partiet till högst upp i toppen. Alla tycker synd om sig själva. Mindrevärdeskomplexen formligen stänkte.

I piratpartiet försöker vi kontrollera varandra. Hela tiden, för det är vad paranoida människor gör, försöker kontrollera. Men ledarna springer iväg och de verkliga ledarna får sopa upp efteråt. Utan att få tack, för eftersom vi inte litar på varandra var ju det där som gjordes för att hjälpa någon givetvis gjort av ren elakhet.

Jag har lärt mig under min tid i piratpartiet att inte lita på någon. Alla väljer sig själva först, ingen kommer att se just mitt arbete för alla har fullt sjå med att be om bekräftelse för det de gör i stället.
För 90% av de aktiva i piratpartiet är före detta mobbade som vill ha revansch och kräver upprättelse. Och vägrar erkänna att det är det de egentligen gör. Så kräver vi den upprättelsen – av varandra.

Utöver detta har pirater inte lärt sig delegera. Och när de väl gör det tror de att delegation innebär att “någon annan ska göra jobbet åt mig och den ska vara självgående”. Nej, det innebär att den som delegerat fortfarande har ansvar. Det tar längre tid, men det är enda sättet att lära upp nya aktivister – mentorskap.

Och trots detta tror vi att vi ska kunna sitta i politiska församlingar och besluta över andra.

Människor kräver att andra ska lita på dem, men litar inte själva tillbaka. Misstag tillåts inte för att vetskapen om att misstag som begås alltid kräver curling som ingen får tack för gör att aktivister bränns ut och pensioneras på nolltid. Kontinuiteten saknas för alla springer på sina egna bollar, omedvetna om hur deras boll påverkar helheten i någon slags missförstånd av Darwin där den som överlever är den starkaste.

Men det är fel; den som kan samarbeta är den som överlever. Och samarbeta kan man inte göra utan tillit. Och tillit kan man inte bygga utan att släppa kontrollen. Och släppa kontrollen kan man inte göra om man är paranoid.

Ett piratparti som fortsätter bygga på det här viset borde inte sitta i en politisk församling.

Jag tror majoriteten av oss som tystnat och tröttnat och pensionerats inte orkar med hårdheten. Flera av dem som satt i styrelsen hoppade av just därför. De orkade inte, det gjorde för ont.*

Och bland all paranoia och tro på en ond hård värld som man matar sig med försvinner empatin för den värld man tänker sig att man ska förändra. I allt fokus på övervakning försvinner frågan om: Varför uppstår övervakningen?

När svaret finns precis framför näsan: övervakning uppstår av exakt samma anledning som att du inte kan lita på att människor är lika sårbara som du. Övervakning uppstår ur brist på tillit och respekt för varandra. Övervakning kan aldrig övervakas bort. Att övervaka övervakarna hjälper inte, det skapar bara ännu mera paranoia. Det man sår får man skörda. Politiker är också människor, de måste också få ha integritet.

Man kan inte bomba fram fred, man kan inte tvinga fram kärlek och man kan inte kontrollera bort övervakning. Man kan inte manipulera bort manipulation.

Jag vet med mig att jag är en rädd och liten människa. Så jag läser inte gammelmedia, knappt ens microbloggar eller bloggar längre. Jag vet att jag mår dåligt av det.

Jag vet väldigt sällan vad som är “på gång” i världen, eller ens i piratvärlden. Jag läser inte på om Acta, jag läser inte om datalagringsdirektivet.

Många skulle kunna hävda att jag “blundar”. Men vad jag gör är något annat. Jag väljer mina intryck, för jag vet hur de påverkar mig. Om jag väljer att grotta ner i det svarta och mörka blir jag svart och mörk. Om jag väljer att se det ljusa och vackra blir jag ljus och vacker.

Jag har det sista året försökt fokusera på lösningar. Jag har försökt fokusera bort från paranoia och bygga tillit. Den där tilliten som förstörts i det parti som beter sig precis som de vi kritiserar.

Jag vill inte vara hård och kall. Jag vill inte vara manipulativ och paranoid. För jag vill inte ha ett sådant samhälle.

Mitt problem med övervakning är inte att jag är rädd för kamerorna eller för vad staten ska göra med mig. Det är inte otroligt att jag redan varit övervakad under min tid kring utomparlamentarisk vänster. Mitt problem är den mentalitet och den hårdhet och kärlekslöshet vi bygger i samhället.

Jag kommer in i piratperspektiv från ett mjukt håll. Den arbetslivserfarenhet jag har är från kvinnodominerad offentlig sektor. Den erfarenhet jag haft av samhället de sista tio åren är en erfarenhet nerifrån.

Jag vet själv hur det är att vara anhållen, inlåst i en cell och förhörd av polisen, vet hur det är att sova under de gula filtarna när ingen vet var jag befinner mig. Jag vet hur det är att sitta på rättegång.

Jag vet hur det är att vara konkret beroende av andra människors hjälp för att jag ska överleva, att behöva hjälp med mat, tvätt och städ, det där som “alla andra” kan. Jag vet vilken utsatthet det är när de som ska hjälpa en inte förstår hur man fungerar och försöker få en att fungera på deras sätt i stället.

Jag vet hur det är att aktivt tvingas göra saker jag inte kan för någon har bestämt att jag ska kunna dem. För i en standardiserad kontrollerad värld är alla likadana och ska behandlas på samma sätt.

Jag vet hur det är att jobba på två av landets mest utskällda arbetsplatser: CSN och Försäkringskassan. Jag vet hur det är att dödsvaka på äldreboende.

Jag vet hur det är att få hjälpa kvinnorna i offentlig sektor att lära sig det nya datasystemet de har påtvingats uppifrån. Jag förstår att de hatar teknik.

Jag vet hur det är att harva runt i sjukvården för att få rätt vård. Jag vet hur det är att gå på socialbidrag och leva på försäkringskassan.

Men jag kände också den andra sidan; chefen på CSN och försäkringskassan, försäkringsläkaren, min mor var biträdande sjukhusdirektör, kompisen jag skulle på fest på när jag var inlåst i cellen var jurist. Jag kände alltid båda sidorna. Politikerna som blev hotade och människorna som hotade dem, socionomen och den som behövde socialbidrag, psykiatern och de som behövde hjälp.

Det gör något med en. Med ens perspektiv på mänskligheten. Jag kunde förklara för studenten hur det var att jobba på CSN och jag kunde förklara för den som jobbade på CSN hur det var att vara student. Och jag har lärt mig att världen sällan är så ond som folk tror. Det är dock misär överallt för att människor vägrar prata med varandra. För att de vägrar förstå motsatta sidans situation. För att de är för stressade för att hinna tänka efter.

Det jag önskar att folk lärde sig att kontrollera bättre är sina egna impulser att göra andra illa. Och det jag skulle önska att vi försökte kontrollera lite mindre är varandra.

Där någonstans är jag tillbaka där jag började. Svagheterna vi inte visar varandra för att vi är rädda, hjälpen vi inte vågar be om för att vi är rädda för att tränga oss på, avsikterna som sällan är onda utan oftast mest bara alltför impulsiva och ogenomtänkta.

Om vi har de här perspektiven i det större hela har vi en kompass. För mig är det den här kompassen humanistmotionen handlar om, det är den kompassen jag har i bakhuvudet när jag bygger min del i UP Jönköping som har en motion till UPkongressen om långsiktighet i stället för övervakning. Det är det perspektiv som ligger i botten för Kunskap Kommunikation Kontroll. Det är det som ligger bakom mitt engagemang för basinkomst och för fri programvara.

Do not be afraid of what you believe – be afraid of not believing
Do not be afraid of what you hope – be afraid of not hoping
Do not be afraid of what you love – be afraid of not loving

* För mig var det inte så, jag hoppade av pga dåligt självförtroende och en konstant rädsla för att inte räcka till och inte bli omvald om jag skulle vilja kandidera igen. Jag hoppade däremot av min valberedningskandidatur för att jag inte mer ville fokusera på makt och kontroll. För att jag inte ville vara den som valde och valde bort människor. För att jag inte ville vara den som manipulerade. Ville inte vara den som gjorde illa.

*******************
Disclaimer: för den som tror att jag säger att alla i piratpartiet har någon form av diagnos så är inte så fallet. Det är vanligare än i samhället utanför partiet. Som sig bör eftersom den immateriella revolutionen premierar diversitet.

Min politiska ideologi – en reflektion

Friday, February 17th, 2012

Det här inlägget är en personlig reflektion kring vart jag står politiskt.

“Kapitalism” för mig är tvång. Ett tvång att under ett system som ingen kontrollerar “göra rätt för mig” för att några hjul ska snurra som alla bara anser ska snurra utan att de egentligen har någon aning om varför.

Jag har egentligen inga problem med ojämlikheten i det systemet. Jag har problem med tvånget i det. Jag har problem med att folk tror att det är det enda tänkbara, att vi går under om vi inte har tillväxt,om inte alla har jobb osv. Att de tänker innanför den box som det “kapitalistiska” systemet är.

Jag har enorma problem med att människor inte ens förstår att den värld de tar för given inte alls måste vara tagen för given.

Jag har synnerliga problem med att vi använder våra teknologiska landvinningar för att samla på oss pengar i stället för att använda dem för att slippa arbeta.

Jag har enorma problem med att människor slutar leka när de blir äldre, att de tappar fantasin, att de låser sig som hamstrar i ett hjul och springer runt, klär sig likadant, har samma intressen och förlorar förmågan att tänka.

Jag har problem med att människor agerar som maskiner i stället för att låta maskinerna vara maskiner. Jag ser det som slöseri med teknisk utveckling att vi inte leker mer, inte uppfinner mer, inte skapar mer.

Jag har problem med prestationsnormen i tänkandet och varandet i samhället. Jag har problem med att kultur måste generera pengar, med att skapande måste generera cred, eller vara en tävling. Varför kan det inte bara få vara ett självändamål?

Jag har problem med egoism och girighet som ideologi. För att det för människor bort från varandra.

Jag anser att vi människor i grunden är beroende av varandra, av allt levande på jorden. Att allt levande på jorden är beroende av allt annat levnande på jorden och att vi påverkar varandra oavsett vi vill eller inte. När vi skapat civilisation har vi helt enkelt bara glömt bort hur vi hör ihop.

Vi vet inte varför det kommer vatten ur kranen, varför kylskåpet fungerar, varifrån hudkrämen vi smörjer in ansiktet med kommer eller hur ont i händerna den som byggde plastförpackningen fick. Vi ser saken, men människan är frånvarande.

Vi talar om system. Stora kolosser. Som vi tror att vi förstår oss på och som vi mystifierar med samma självklarhet som att människor en gång trodde på näcken och älvorna. Samtidigt som folk mystifierar Den Osynliga Handen och Tillväxten är vi korkade nog att utropa att “Gud är död!”.

Vi tillber Mammon i stora tempel där vi köper saker vi inte behöver för att visa för våra grannar att vi är bättre än dem.

Vi föser in gamla och sjuka på hem där vi slipper se dem, vi sätter diagnos på oliktänkande och olikvarande i stället för att ta tillvara de erfarenheter en sjukdom och ett oliktänkande kan ge oss.

Vi talar om självförverkligande, men glömmer att i det ligger en ideologi som i grunden handlar om att konkurrera ut någon annan som hade samma dröm. Vi fostras till hjärndöda egoistiska narcissister utan kritiskt tänkande. Och kallar det “civilisation“.

Anledningen till att jag inte är t ex vänster eller feminist som bryr mig om lika lön för lika arbete är att jag inte för mitt liv kan se den där rikedomen, karriären eller eller coolheten som värd att sträva efter. Det är ju inget att ha. Så varför skrika om att få det där meningslösa?

Faktum är att när jag själv strävar efter de där värdena är när jag mår som sämst. För de är inte kompatibla med det jag som människa mår bra av. De är inte kompatibla med att vara mjuk. De är inte kompatibla med empati. De är inte kompatibla med att tänka efter. De är inte kompatibla med att leka. De är inte kompatibla med att älska.

Makt, karriär och social statusjakt är kompatibelt med att roffa, konkurrera, vara kortsiktig, vara tanklös, vara egoistisk och att se människor som medel inte som mål.

Qeruiem sa på vägen hem från piratläger i Örkelljunga att makt är ett missbruk. Jag håller med. Men jag skulle kunna gå ännu längre. Jag skulle vilja hävda att det gäller hela kittet; Statusjagandet, karriärismen, självförverkligandet är som en drog. Något man tror man måste ha och som man går under om man inte har. En socialt accepterad drog som hela ens omgivning går på.

Död, sjukdom, svaghet, tårar är något som idag tycks behöva övervinnas och bekämpas. Vi har inte tid med sådant. Vi måste skaffa sexpack, banta, köpa ny bil, köpa ny klänning, färga håret, jobba, hämta barnen på dagis, hålla oss uppdaterade så ingen tror vi ligger efter, köpa saker som gör grannen sotis.

Det var så jag funkade när jag satt i piratpartiets styrelse. Jag var hjärndöd och själsdöd, pragmatisk med makt och karriär och yta som självändamål. Ett typiskt monster likt alla andra monster med makt och karriär för ögonen. Och fullt medveten om att det var det jag gjorde. Fullt medveten om att jag hatade det livet, men oförmögen att lämna det. Vart skulle jag annars ta vägen? Vad skulle jag göra i stället?

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Hjärndöda fester som substitut för det som betydde något. Status som substitut för självkänsla. Karriär som substitut för brist på djupare vänskap. Varumärke med stämpel “hon är äkta” som substitut för att slippa vara mig själv. Mediaträning och PR-tänk för det var där jag fick göra något som liknade att skapa. Internpolitik, som den enda politik jag orkade driva för att mina politiska visioner var döda. Med partiet som självändamål och social tillhörighet.

När jag beter mig som majoriteten av människorna i samhället gör blir jag suicidal.

Jag tror på människors skapandekraft och vilja att samarbeta. Jag tror på människors förmåga att tänka och känna. Jag tror på människors förmåga att känna med varandra och allt levande på jorden även om det svindlar och gör ont. Jag tror på människors behov av djup samhörighet med varandra. Jag tror vi behöver hitta tillbaka till vetskapen om hur vi och allt levande hör ihop.

Jag tror på att dela på väldigt mycket saker som finns, för det finns så många saker vi inte alls behöver en var av. Borrmaskiner, bilar som står ensamma 80% av tiden och bara tar plats. Stegar, bakmaskiner, sådant som bara används då och då. Vi kan dela på saker i stället. Som bibliotek fast för saker.

Jag tror inte vi måste ha trettio klänningar och jeans var, jag tror vi kan ha bibliotek även för kläder.

Jag tror vi kan effektivisera våra transporter och vår produktion så att den ligger närmre där vi bor i stället för att köpa saker som kommer från andra sidan jordklotet. Jag tror på customiserad produktion tack vare förbättrad teknik och ser fram mot massproduktionens död.

Jag tror att det sätt att tänka som finns i fri programvarurörelsen är vägen framåt för en politik värd 2000-talet. Att göra saker för att ge bort dem, att bygga dem på inspiration och inte på tvång, att bygga dem för att man älskar att bygga och vill dela med sig. Jag kan inte se något vackrare eller mer hoppingivande politiskt än deltagarkulturen.

Here we made this, do you like it? Take it, it’s free. Free as in freedom we say, because we like to point out that the act of creating is the act of creating freedom.

Jag tror att alla människor har en uppgift på jorden, men det är inte det samma som att alla behöver ett lönearbete eller en yrkesroll att identifiera sig med. Snarare handlar det om att hitta varje människas unika plats och deras begåvningar.

Jag tror vi behöver bygga saker som håller längre sådär rent generellt, för att det där med miljöförstöring och tidshets är inte en så himla bra idé.

Jag tror på downshifting. Jobba mindre, köp mindre, ta det mera lugnt.

Jag tror på att ta tillvara den fantastiska möjlighet till vila som en rejäl förkylning ger i stället för att pumpa kroppen med penicillin och ge sig ut i jobbet några dagar senare.

Jag tror på ett immateriellt överflöd där kunskap och information är allas, och jag tror att vi måste bygga ett samhälle som kan hantera det.

Jag tror på hackerrörelsens förmåga att bygga den nya tidens politik, men jag tror denna hackerrörelse måste se utanför sig själv för att förstå sitt uppdrag.

Som videon nedan säger: “Vi behöver lära oss att se skillnad på våra behov och vår aptit, samt att se skillnad på den fantastiska potentialen i en människa och individualismens hybris.”

Ska jag definiera mig politisk så är jag grönlila. Jag älskar teknik och teknisk utveckling, för det gör att vi kan leka mera och få mer tid för relationer, skapande, dans, älskande, djupa diskussioner om livets mening och att ta hand om varandra. Och allt annat som vi tycker är kul och meningsfullt.

Jag tror på empati, förståelse och barmhärtighet som grunden för all politik. Inte på jämlikhet. Inte på individualismens “självförverkligande”. Men på en medvetenhet om att vi hör ihop. För det är faktiskt så. Rent biologiskt och naturvetenskapligt hör vi ihop med allt annat levande.

Humanism

Saturday, November 5th, 2011

Jag var en av de där som var med och drog igång humanistmotionen i våras. Motionen var ett grupparbete av flera av oss som under flera år jobbat för mjukare värden, mer sammanhållen ideologi och större politiska visioner i partiet. Nu var det dags att formulera ihop oss.

Min grej var att dra ihop chaten, andra skrev formuleringarna i padda. Jag samlade sedan namnunderskrifter från olika schatteringar i partiet för att få ett brett stöd. Det är så det går till när man förankrar. Man visar människor att Vad du tycker spelar roll, håller du med? Vill du vara med och hjälpa till?

Det krävs ganska mycket jobb för att göra ett sådant arbete och den här gången var vi inte lika på g som förra. Inte jag heller, trots att jag älskar den. Vi borde förstås ha gjort samma jobb igen, samlat underskrifter en gång till, kampanjat en gång till. Sammy skrev ändringsyrkanden och toto (Torbjörn) gästbloggade lite här och var, bland annat hos mig.

Jag dök in sent den här gången i chaten, körde lite cyberdörrknackning för att få folk att rösta igen, skällde på väl valda delar av UP-styrelsens för klåpigt utförande och föll sedan idag ihop i en hög av trötthet. Desillussionerad.

Ni kanske har hört det där ryktet om att motionen skulle ha tjänat som syfte att mota bort liberaldemokraterna? Jag håller inte med. Men bara tanken på att jag kan ha argumenterat på liknande vis i våras skrämmer mig. Så jag bestämde mig för att göra helomvändnining och blogga från hjärtat i stället.

Jag har varit med och diskuterat humanism i flera år i partiet, först skeptiskt, sedan prövande och slutligen accepterande.

Ingen kan väl ha undgått att märka att för mig är partiet lite väl hårt emellanåt. Mjuka värden får stå tillbaka under det att hårda prioriteras.

Utöver det är jag ideolog. Ideolog som driver ideologisk utveckling. Så pass hårt att jag både dragit igång en tankesmedja och är redaktör för en bok som vidgar begreppet informationspolitik och sätter den i sitt sammanhang. (ISBN på den kommer bli 978-91-7437-305-9.)

För mig handlar piratpartiet om att politisera information men också teknologi. Vem ska den vara till för och varför? Vad ska vi ha den till och vem ska bestämma över den?

Och jag är ju då humanist. Jag anser att vår teknologiska utveckling ska användas så att den kommer människor till del. Ja ni vet; maskiner som gör att vi slipper jobba i stället för atomvapen och FRA-datasystem. Fri mjukvara framför låsta övervakningsappar. Informationsdelning framför ensamrätt.

Allt det där är värden som för mig gör att jag är pirat. Jag ser ett piratparti som har en förmåga att sätta den politiska agendan genom att våga bryta informationspolitisk mark ur ett humanistiskt perspektiv.

Tekniken är till för människan och inte människan för tekniken.

För mig räcker det inte att bara kontatera att vi är för mänsklig allmännytta framför ensamrätt på kunskap och information. Jag vill ha det ideologiska paketet under. Jag vill ha de mjuka värdena som en grundsten.

Vi är inte nördar som vill ha revansch, vi är nördar som vill skapa en bättre värld.

Med det sagt röstar jag för humanistmotionen återigen.

Y1 Bifall: Jag gillar religionsneutral humanism. Så in i bomben.

y8 Avslag: Det räcker inte för mig, jag vill ha humanismen med i grunden. Även om det är ett bra yrkande i sig och finns med i förordet till den där boken jag nämnde innan.

y14 Bifall: Yrkandet är ett hack för att få motionen att ligga i linje med proposition 02 som är en ordning för hur principprogam 4.0 ska antas. Med y14 ändrar vi ingen formulering i principprgrammet utan identifierar bara en riktlinje som svärmen som tar fram principprogram 4.0 sedan ska följa.

Som jag ser det blir det en bra blandning mellan föreningsdemokrati och svärm här. Riktlinjerna på årsmötet, svärmande om text och innehåll sen, styrelsen som putsar till formuleringarna (stavar rätt och sådant) och sedan tillbaka till medlemsmötet inbakat i ett helt nytt principprogram som vi alla varit med om att ta fram och som då återigen läggs ut för omröstning till oss.

Jag ska vara ärlig: y14 gör också så att motionen inte kräver 75% för att gå igenom (vilket alla motioner som ändrar principprgrammet kräver) utan bara 50% eftersom den inte ändrar principprogrammet.

y5: I ärlighetens namn har jag svårast med den här formuleringen. Vi hade nog inte behövt nämna socialister och liberaler alls. Själv är jag varken socialliberal eller liberal socialist. Inte heller socialist eller liberal. Inte socialdemokrat eller libertarian. Jag är eklektisk humanist. Möjligen en grön-lila sådan. Basar – katedral är min huvudskiljelinje. Jag tror inte våra frågor passar in på höger-vänsterskala och därför tycker jag inte heller vi ska bry oss om den. Jag röstade därför slutligen avslag på den. Orkar inte ta ett print screen till. Ändrat min röst här tre gånger så det räcker nu!

************************************
Detta inlägg skrevs igår fredag Varit offline ett dygn. Önskar att jag hade kunnat lägga till fler länkar och att länken till Jimmy Callin fungerade även om han inte längre är med i piratpartiet. Vet få jag haft så givande ideologiska samtal med nämligen. Mycket saknad.

Frågan är större

Saturday, September 25th, 2010

Det har lagts ett förslag för 8 punkter för att föra Piratpartiet framåt. Jag har instinktivt känt att det är något i dem som gör att jag ryggar tillbaka. Men jag har inte riktigt vetat varför.

Jag gör det nu. Jag tror att enda vägen framåt för partier idag är att bygga massrörelse. Den byggs organiskt, efterhand, den byggs inte uppifrån av en förutbestämd mall med förutbestämda regler.

Jag tror inte vi ännu vet vilka vägar vi måste gå politiskt och att bestämma det blir en återvändsgränd.

Jag tror att det parti som där målas upp blir ännu ett elitparti, ännu ett parti som inte tar hänsyn till världen omkring sig själv. För världen är så mycket större än bloggosfären. Och PR-världen.

Jag tror vi behöver titta på alla de som inte röstade i valet. På det faktum att det hade fått plats nästan 4 partier till i riksdagen. Visserligen har valdeltagandet gått upp, men fler och fler bestämde sig i sista hand. Det vittnar om att partierna är så lika att man inte känner skillnad på dem.

Jag känner att det är att isolera internet och informationspolititiska frågor och missa vad det är som driver dessa framåt. Det går inte att isolera dem för sig själva och säga att de inte får fördelningspolitiska konsekvenser till exempel. För det vet vi inte ännu.

Själv tror jag att internet är ett särintresse för att så få faktiskt använder det ännu. Att vi är ett särintresse just för att vi är ett särintresse och ännu ett parti som inte vågar stå på golvet i samhället kommer fortsätta att vara just det. Nog för att många intellektuella håller med oss, men det är inte det samma som att det kommer att förändra mer än bara för oss själva. Och är våra ambitioner så låga?

Och jag är trött på att politik befinner sig inom förvaltningssfären. Politik är känsla och värderingar. Det är tankar om hur vi vill förändra samhället. Det är inte en fråga om att hitta väljargrupper som om vi var ett företag. Hela förvaltningstanken är en gigantisk återvändsgränd som har gjort att politiken befinner sig så långt från människorna att de inte längre bryr sig om den. Det är idag som att rösta handlade om att välja schampoo i en butik.

8 punkter kommer med lösningen innan man ens diskuterat vad problemet är.

Integritet kunskap kultur

Friday, March 5th, 2010

Idag skriver jag en kort bloggpost. Jag vill länka vidare till det fantastiska storverk jag anser att Rick gjort idag när han lyckats beskriva piratvisioner som får mig att fälla glädjetårar. Anna har under veckan lanserat en ny slogan och diskuterat denna med oss pirater ute på turnén. Fram har ett helt nytt pirattänk tagit form och utmynnat i Ricks bloggpost idag. En bloggpost som jag ser som startskottet för valrörelsen.

Läs och njut!

Nätkänslor

Thursday, November 19th, 2009

Anders Hedberg bloggar intressant och känslofyllt om näthat och könsroller. Jag kände själv igen en hel del av det han skrev om, men tänkte inte uppehålla mig vid den diskussionen utan i frågan om näthetet.

Anders föreslår att nätet ofta kastar oss tillbaka i gamla spår och river upp gamla sår. Jag tror det kan ligga väldigt mycket i det. I att människor får utlopp för känslor på nätet som de annars inte får utlopp för. Att det är så mycket lättare att inte censurera sig, att inte tänka efter och att inte ta konsekvenserna.

Nu är det dock inte så enkelt att det bara plockar fram människors dåliga sidor. Jag tror faktiskt även att det plockar fram våra bra. Vi kan omge oss med intensiva lovord, utrop, ömhetsbetygelser. Användandet av smileys gör dessutom att vi kan skicka <3 omkring oss. Det är som med det mesta andra kring skiftet i samhället, något som både är bra och dåligt. Bra för att det plockar fram människors känslor. Dåligt för att det skadar människor i onödan. Det är så oerhört lätt att vara vårdslös, att inte bry sig, att ta ut sin frustration på någon okänd.

Och där kan jag förstå människor som Jonas Gardell när han pratar om pöbeln på internet och det otäcka med anonymiteten. Och som allt annat tror jag det är något man måste försöka förklara. För den stackare som går in på nätet och ser alla haters hos t ex en bloggare som Engla förstår jag faktiskt att man vänder på klacken och tänker att det där internet är åt helvete. Inte blir det bättre när folk pratar /b/ och 4chan heller.

Det handlar inte om att saker inte har sin plats på internet, det handlar om vilken språkförbistring det skapar mellan olika kulturer.

Och jag funderar över hur man ska lyckas förklara för människor som inte förstår den nya världen hur den fungerar. Och vilket problem det blir när de som försvarar den nya världen mest pratar med sig själv. För är det något nätaktivism är specialist på så är det självaffirmation.

Det behövs internauter och nätaktivister. Men det behövs också pedagoger och tolkar som kan förklara kulturerna för varandra. Att till exempel förklara näthatet med alla människors rätt till anonymitet låter sig inte riktigt göras. Det behövs andra grepp. Frågan är vilka. Jag ska försöka återkomma till detta i ett senare inlägg för jag har länge länge känt att jag skulle vilja skriva ett svar till Jonas Gardell.

Informationssamhället ställer nya krav på människorna

Wednesday, November 18th, 2009

Jag har en känsla av att mycket av den brandkårspolitik som bedrivs kring internet har just med internet som väsen att göra. Internet som väsen är oändligt, det tar aldrig slut, det kommer hela tiden mer. När man plötsligt kan ha kontakt med hela världen samtidigt blir det lätt att bli matt. Det finns alltid nya lagar att stoppa, nya krig i världen som man måste ta ställning till, nya bloggosfärsfrågor som man måste bäva om, nya twitterraider som man måste delta i, nya svar på facebook att skriva, nya att chata med.

Internet sover aldrig och vill man hänga med kommer tempot att bli omänskligt högt. Det är bara att konstatera att internet är information overload per defalt.

Detta ställer helt nya krav på människorna i samhället. Vi blir hela tiden tvungna att välja och att välja bort. Det kan jämföras med utbudet av schampoosorter när jag var tonåring och utbudet av schampoosorter idag. Många av oss som var med när det fanns färre sorter blir idag överväldigade i butiken av alla val vi måste göra. Den typen av val ökar i och med internet. Själva förmågan att välja bort och sålla blir avgörande för hur man lever sina liv.

Detta ställer även helt nya krav på exempelvis psykiatrin. För det är nya typer av problem som människor får i det här samhället är inte alls samma som de man sett tidigare. De diagnoser där information overload är ett problem tycks faktiskt öka. Ta bara mina egna diagnoser Asperger och ADHD. Båda de diagnoserna är på sätt och vis bland annat uttryck för en svaghet inför information overload. Och jag kan inte låta bli att tro att det faktiskt kan spela in. Nya samhällsproblem ger förstås även nya psykiatriska problem. Att det däremot inte finns några studier i ämnet ännu vad jag vet är en annan sak. Jag tänker här mest högt.

Men det får mig att närma mig en fråga om internetaktivism:

I alla rus som finns inför det nya samhället och dess fantastiska möjligheter saknas enligt mig ofta en balans. Vi blir lätt argument för skiftet i sig. Vi talar om alla möjligheter som internet för med sig som entusiastiska tonåringar. Vi glömmer lätt vilka nya frågor ett sådant samhälle kommer att resa och hur vi ska ta oss an dem. Frågan om övervakning är bara en pytteliten del här. Det finns så oändligt mycket mer som vi måste ta ansvar för om vi vill ha ett politiskt förtroende.

Vi måste kunna svara på frågor som hur vi ska stoppa barnporr, på frågor som hur artisterna ska få betalt, på frågor om hur vi ska ställa oss till reklam på internet riktade till barn, på hur läkarutbildningarna kommer behöva förändras när alla kan läsa om sina diagnoser på internet.

Nej, det kanske inte är frågor vi måste svara på precis idag. Men det är frågor som kommer att ställas i framtiden. Det är frågor vi kommer behöva fundera över. Och tusen andra frågor av liknande slag. Det handlar faktiskt inte ett dugg om att bredda sig eller ej, utan om att ta ansvar för den typ av politik man vill föra.

Internet behöver absolut sina aktivister. Men att föra informationspolitik är inte nödvändigtvis att själv leva internet och jag tror kanske man behöver börja skilja dem åt lite och inte tro att det är samma sak.

Vi i Piratpartiet ska till riksdagen för att stifta lagar. Vi sitter i EU för att stifta lagar. Hur ska vi kunna göra detta när vi hela tiden måste ha koll på alla nya saker som kommer in? Hur ska vi kunna sålla?

Samtidigt som detta inlägg skrivs chatar jag med Rikard Fröberg via XMPP och han föreslog just det konstruktiva, smått geniala med att ha ett kretsloppssystem:

Rikard: ->eu-direktiv -> mep -> aktivister som undersöker och skickar problem till -> aktivister som lägger konstr. motförslag -> mep
Rikard: går att köra flera varv tills det är bra

Det tror jag är en möjlighet att få till en konstruktiv informationspolitik när det gäller brandkårspolitik. Jag får dock ofta en känsla av att det inte är samma människor som sysslar med brandkårspolitik som sysslar med framtidsklustrande.

Och jag är återigen tillbaka där jag började. För under tiden jag skrivit detta inlägg har jag sett att jag redan missat en konferens om hur internet ska kunna användas som EU-demokrati, att jag inte hunnit ta tag i frågan om ACTA, att jag inte är i Stockholm och hör på Lawrence Lessig, att jag inte svarat på min frågetråd, att jag inte är på min vanliga MSN och Skype idag, att jag missat massa bra blogginlägg och att det snart inte ens går att läsa allar partibloggar som finns. Konstant information overload.

Kort sagt: Internet kräver helt nya saker av oss. För att inte konstant känna oss otillräckliga måste vi börja sålla och jag tror även det måste innebära att acceptera att alla inte kan vara överallt samtidigt. Att sluta skuldbelägga varandra för allting vi missar i stället för att uppskatta att vi alla gör olika saker.

För någonstans tror jag att det är vetskapen om vad man missar som skapar overloadet. När man hela tiden vet vad man missar blir man stressad. Och förmågan att kunna släppa den stressen kommer vara direkt avgörande för människors framtida hälsa.

10-åringen som kom tillbaka

Thursday, November 5th, 2009

#klaratovhult #36åring #jönköping
#intensiv #kreativ #idespruta
#klänningsbärande #tidsoptimisktisk #föreningsmänniska
#delfinkatt #kontaktytsintensifierar #framtidsklustret
#nytänkande #personligt #kvinnoperspektiv
#dampig #autistisk #sjukpensionär
#rödhårig #hashtagspoet #verbaliserar

Jag läste i somras följande artikel och den får mig fortfarande att tänka. Får mig att fundera över hur det är att vara politiker. En vän sa till mig i början på året att jag skulle akta mig för att låta partiet bli mitt liv. För då skulle jag riskera att bli en Federley.

Det är lite det artikeln om Birgitta Ohlson handlar om. Och känslomässigt är det förstås rätt.

Men jag ser en betydligt större och farligare tendens än att folk inte är fritänkare, det är att makten isolerar sig och umgås bara med varandra. Det handlar om att inte förankra sina beslut längre ner i organisationerna.

När folk talar om gammelpartier så pratar de om partipiskor som om det i sig skulle skapa problemen. Det är oerhört ensidigt. Problemen skapas långt tidigare när politikerna försvinner från folket och sina medlemmar. Då blir de toppstyrda, och isolerade och lättpåverkade.

Inte sjutton var partiernas väljare eller ens deras medlemmar för FRA-lagen eller ens IPRED. Varför gör man då analysen att det är partipiskorna som är felet? Det handlar ju om en brist på föranking längre ner i leden. Glappet mellan de som fattar besluten och de som utsätts för besluten.

Vad Birgitta skulle ha gjort är att ha tagit kontakt med de som röstat in henne och med sitt partis gräsrötter. Hon skulle satt sig ner och lyssnat på deras argument, vägrat den isolering hennes parti ville utsätta henne för och i stället tagit inputs från de hon är satt att representera. Då hade hon också haft deras stöd att våga stå upp och rösta nej. Isoleringen på toppen bryts genom kontakt med lagren på botten. Tyvärr tappar många toppar den.

För mig hör internpolitik och politik ihop. Jag vill jobba internpolitiskt på samma sätt som jag skulle jobba som politiker. Jag försöker att som styrelseledamot i Piratpartiet handla så som jag skulle vilja handla som politiker för Piratpartiet. För jag tror att om jag inte gör det här, så skulle jag inte heller bli en bra politiker. Och jag vill ju bli politiker. Jag vill bli politiker för att jag tror att man kan förändra saker. Men jag vill inte bli en isolerad politiker, jag vill vara en del av en helhet, inte av en topp skild från aktiva, medlemmar och väljare.

Det är därför ni sett mig kritisera beslutsprocesser i Piratpartiet under sommaren. Jag vill inte att vi ska bli ett gammelparti, ett parti som slutar prata med aktivister och medlemmar, ett parti som tappar kontakten med väljare. Jag vill att vi ska vara ett parti som lyssnar. Annars kommer precis samma saker hända Piratpartiets ledamöter i riksdagen och EU-parlamentet som hänt andra partier – att de isoleras, att de slutar föra dialog, att de slutar lyssna.

Med det inte sagt att jag inte kommer behöva göra avvägningar. Ingen får någonsin helt som den vill. Men den dag jag tappar fotfästet och hellre minglar med eliten, då har något gått fel.

Min bas i Piratpartiet ligger i södra distriktet, inte minst i Sydchaten. Jag försöker ta inputs och vara lyssnande. Jag deltar även aktivt i framtidsklustret och försöker bidra till vår framtida ideologi och politik. Vill helt klart se mig själv som en visionär. Men en med fötterna i myllan.

För den dagen jag saknar förankring ska ni välja bort mig. Det är så det ska fungera. Det är så demokrati ska fungera.

Jag är uppvuxen bland politiker i socialdemokraterna. Kvinnor som min mamma och hennes väninnor i fredsrörelsen har inspirerat mig redan från barnsben. Jag gick i fredsdemonstrationer redan när jag var 6 år och var ett kort tag även politisk barnkändis, då jag vann en uppsatstävling om fred och fick läsa upp den för bland annat Olof Palme på ett allkristet fredsmöte i Jönköping.

klara slår ut palme

Den kloka lugna tjejen på bilden återkom när jag hittade ett politiskt hem i Piratpartiet. När jag återser mina fredsfrågor, mitt engagemang för tredje världen, och Amelia som påmminer så mycket om min mammas vänninor.

Jag vill vara med

Sunday, April 19th, 2009

De senaste dagarna har man gått runt som i ett lyckorus. Närmre över 9000 nya medlemmar på mindre än två dygn. Och vi snackar inte småpotatis heller. Nu är det flera tyngre som ansluter sig, och kändisar som talar för våra frågor.

För det är så här det är. Internet är viktigt. Uppenbarligen är internet livsviktigt. Det spelar ingen roll hur fånigt folk kan tycka att fildelningsfrågan är. För det handlar om så mycket mer

Det handlar om ett systemskifte. Ett systemskifte lika stort som den industriella revolutionen. Och vi är en del av det, vi är mitt uppe i det.

Det handlar om nya politiska skiljelinjer, nya politiska konfliktytor och helt nya politiska frågor. Fildelningsfrågan sätter fokus på vilken väg vi ska gå. Fildelningsfrågan ställer frågan:

Ska företagen och staten äga internet, eller ska vi medborgare göra det? Ska företagen och staten äga och skapa kulturen, eller ska vi medborgare göra det? Ska företagen och staten äga rätten till andras kunskap, eller ska vi medborgare göra det?

Det här är inga lätta frågor. Det är inget man kan vifta bort i en handvändning, och det är inget som försvinner för att man lagstiftar bort det. Vi genomgår just nu en samhällsförändring. En samhällsförändring som långt ifrån bara kommer röra kultur.

Det handlar om hur skolan kommer se på kunskap, om att ge barnen i Uganda rätt till bromsmediciner för AIDS, om att övervaka offentliga platser eller ej.

Piratpartiet är ett fokusparti. Vi har ett nytt fokus för våra frågor. Vi är inte ett enfrågeparti och inte ett trefrågeparti. Från våra fokus stiger ett hav av nya politiska frågor, frågor vi måste besvara.

Det är vår uppgift nu att visa att vi faktiskt kan axla det eventuella förtroende vi har att vänta oss av väljarna. Och jag tror vi ska sluta säga att vi “helst inte skulle vilja finnas”. Jag känner inte så längre. Det här är alldeles för intressant. Jag vill vara en del av det här nya. Jag vill vara en av dem som bygger kunskapssamhället. Jag vill vara en av dem som diskuterar behoven av integritet. Jag vill vara en av dem som gör att uppfinningar och kulturer kan blomstra. Jag vill vara en av dem som starkast talar för den fattigas rätt att uppfinna, utan att ett storföretag snor åt sig alla hennes pengar. Jag vill vara en av dem som förändrar läkemedelsindustrin. Jag vill vara med.

Jag är med. Och det jag ser nu är fantastiskt.

narbild

Kappa: Gina Tricot
Klänning: Axelssons
Sjal: Erikshjälpen
Leggings: Indiska
Sneakers: Asics

skratta-pa-racke

Livet slutar inte 7 juni

Saturday, April 4th, 2009

Mitt personliga liv just nu är väldigt upp och ner så politiken kommer i kläm. Dålig timing ja, men inget jag kan göra något åt. Den korta halvpaus på någon/några veckor jag tillåter mig nu behövs för att jag ska hålla de år som krävs. Och jag tror att det är många många år vi talar om…

I partiet råder stress och entusiasm i en märklig blandning. På vissa håll är stämningen uppskruvad, på andra håll lugn. Och jag känner att jag inte kan bidra så mycket. Jag har ingen som helst “nu eller aldrig”-stämning i kroppen. För mig handlar Piratpartiet om ett långsiktigt engagemang. En “nu eller aldrig”-stämning är möjligen bra för att bygga en valkampanj, men risken att folk försvinner ut ur organisationen om man då missar valet gör att det på lång sikt blir destruktivt.

Förlåt mig, men jag är övertygad om att jorden kommer vara rund även om vi inte kommer in i EU nu. Och ska vi lyckas som parti behöver vi visioner om hur vi går in i det nya kunskapssamhället. Vi behöver bygga en långsiktig och stabil grund, ett förtroende i djupare folklager och lika folklig medvetenhet om hur viktiga våra frågor är. Vi behöver tala på språk som människor förstår och kan ta till sig. Med största sannolikhet kommer vi behöva lindra våra uppfattningar i fråga om patent och börja komma med konkreta förslag om hur långa skyddstider vi vill ha när det gäller upphovsrätt.

Vi började som aktivister med brandkårspolitik i ett internetparti. Men jag tror framtiden finns i Ung Pirats folkrörelsedemokratiska långsiktiga föreningsfokus. Det må vara tråkigt, men det är så de folkvalda församlingarna i praktiken fungerar. Med det inte sagt att vi behöver röra oss helt bortom direktdemokratin, men vi kan inte svärma runt inne i EU och riksdagen. Och vi kan inte vänta med ett sakpolitiskt program tills dess. Ett parti behöver grundprinciper och en ideologi, ja. Men det behöver också konkretiserade sakfrågor och realpolitiska alternativ. Det är vad jag anser att året efter EU-valet bör ägnas åt. Oavsett om vi kommer in i EU eller ej. För livet slutar inte 7 juni.