När man är funktionshindrad blir man beroende av andra människor. Följaktligen är Kunskap Kommuniktion Kontroll fortfarande inte utgiven i papper. Det är en smärre skandal. Diverse människor har försökt att hjälpa mig, men det är helt enkelt för mycket meck med avtal.

I början hade jag hjälp av Anna Troberg. Efter ett tag förstod jag att hennes tid skulle gå åt till annat. Vi bildade Sharing is Caring så Mårten skulle få ta hand om avtalen. Sedan gick Mårten på semester. Sedan blev det valrörelse.

Nu var boken inte en piratpartibok. Det var en piratrörelsebok. Och den behövdes och behövs fortfarande pretty badly, i synnerhet när människor som Per Strömbäck och Sam Sundberg förklarar den död.

När Kunskap Kommunikation Kontroll hade kunnat sätta fingret på vad Piratpartiet var på sikt, kunnat sätta vår politik i sitt sammanhang, svävar den runt i cyberrymden utan ens ett ISBN-nummer och författare frågar när de ska få sina ex.

Så nu vädjar jag: Finns det någon som kan något om avtal, som kan lägga upp boken på sida, sätta priser osv för att få mig att få ut den? Tyvärr är den inaktuell i sina stycken. Men den är desto bättre i de stycken som inte är inaktuella.

Jag har inte velat be folk om hjälp med detta för det har varit saker som varit mer prioriterade. Nu börjar jag dock tröttna lite. Det är massa riktigt bra texter som håller på att gå till spillo. I allra värsta fall får jag ta min mor till hjälp.

Eftersom Piratpartiet drog sig ur finansiering då det inte gick att sätta en PP-logga på boken (det är ingen PP-bok) måste den crowdfundas dessutom.

Så vill ni göra en insats för kulturen, piratrörelsen och internet, så hjälp mig få ut boken. Jag tror inte ens det är svårt. Men hur lätt det än är för någon annan spelar det ingen roll eftersom jag inte behärskar det.

Och inaktuell kan ju diskuteras. Den fungerar helt klart även som en form av eftervalsanalys, gjord före valet. En uppföljare är redan planerad. Men den kommer att få ta längre tid.

Edit: Jag har varit otydlig i posten har jag förstått efter kommentarer på twitter. Jag behöver alltså inte råd eller stöd. Jag behöver någon som gör jobbet.

Konto på publit.se finns. Avtal med bokrondellen borde vara skrivet av Mårten. Det handlar om prissättningar, att dra igång crowdfunding, att se till att pengarna kommer in på konto osv. Problemet är att jag inte överblickar vad som fattas, eftersom jag inte överblickar sådant. Jag behöver alltså någon som med hjälp av Mårten kan göra jobbet. Inga råd i världen kommer tyvärr göra att boken ges ut. Jag är tyvärr oförmögen. Ber om ursäkt för otydlighet.

Det har lagts ett förslag för 8 punkter för att föra Piratpartiet framåt. Jag har instinktivt känt att det är något i dem som gör att jag ryggar tillbaka. Men jag har inte riktigt vetat varför.

Jag gör det nu. Jag tror att enda vägen framåt för partier idag är att bygga massrörelse. Den byggs organiskt, efterhand, den byggs inte uppifrån av en förutbestämd mall med förutbestämda regler.

Jag tror inte vi ännu vet vilka vägar vi måste gå politiskt och att bestämma det blir en återvändsgränd.

Jag tror att det parti som där målas upp blir ännu ett elitparti, ännu ett parti som inte tar hänsyn till världen omkring sig själv. För världen är så mycket större än bloggosfären. Och PR-världen.

Jag tror vi behöver titta på alla de som inte röstade i valet. På det faktum att det hade fått plats nästan 4 partier till i riksdagen. Visserligen har valdeltagandet gått upp, men fler och fler bestämde sig i sista hand. Det vittnar om att partierna är så lika att man inte känner skillnad på dem.

Jag känner att det är att isolera internet och informationspolititiska frågor och missa vad det är som driver dessa framåt. Det går inte att isolera dem för sig själva och säga att de inte får fördelningspolitiska konsekvenser till exempel. För det vet vi inte ännu.

Själv tror jag att internet är ett särintresse för att så få faktiskt använder det ännu. Att vi är ett särintresse just för att vi är ett särintresse och ännu ett parti som inte vågar stå på golvet i samhället kommer fortsätta att vara just det. Nog för att många intellektuella håller med oss, men det är inte det samma som att det kommer att förändra mer än bara för oss själva. Och är våra ambitioner så låga?

Och jag är trött på att politik befinner sig inom förvaltningssfären. Politik är känsla och värderingar. Det är tankar om hur vi vill förändra samhället. Det är inte en fråga om att hitta väljargrupper som om vi var ett företag. Hela förvaltningstanken är en gigantisk återvändsgränd som har gjort att politiken befinner sig så långt från människorna att de inte längre bryr sig om den. Det är idag som att rösta handlade om att välja schampoo i en butik.

8 punkter kommer med lösningen innan man ens diskuterat vad problemet är.

Under tiden jag väntar på att herr Mårten Fjällström ska fixa ett kontonummer till föreningen som ger ut Kunskap Kommunikation Kontroll tänkte jag skriva lite om hans kapitel i boken. Jag tänker inte här försöka påstå att jag är någon slags historiker. Jag har extrapolerat lite ur Mårtens inlägg och byggt vidare med egna tankar. Rätta gärna mina historiska felaktigheter om sådana finnes. Here we go:

Tänk er för sisådär hundra år sedan…

När tvåkammarriksdagen införts utvecklas ett system med elitpartier. Partiernas uppgift är att plocka fram kandidater – helst redan kända och rika – och sammanföra dem med finansiärer som kan donera till kampanjer och visa upp dem i pressen. Efter viss turbulens landar systemet i början av 1900-talet i ett stort konservativt parti – föregångare till dagens moderater – och ett stort liberalt parti – föregångare till dagens folkpartister. Inte helt olikt USAs republikaner och demokrater. Kan vara värt att nämna att Sverige vid tvåkammarsriksdagens införande hade ett system med enmansvalkretsar, dvs som USA eller Storbrittanien idag. Rösträtten var begränsad, och deltagandet bland de som hade rösträtt var med våra mått mätt lågt.

Politik sågs alltså som något som endast rörde de besuttna. Allmän rösträtt fanns inte. Partierna hade tillgång till pressen.

Nya partier dök dock upp på banan. Fackförbunden grundade socialdemokratiska partiet för samordning (en uppgift som senare lämnades över till LO) och deltagande i den politiska processen. Böndernas organisationer grundade på annat håll föregångarna till dagens centerparti. Båda dessa hade ett tydligt problem, deras kandidater var oftast varken rika eller kända, så de var okända i pressen. De mötte problemet med att skapa en ny typ av organisation – masspartiet. Partiernas uppgift är här att samla många medlemmar och kanalisera deras vilja, arbete och pengar till kollektiv handling.

Sossarna och Centern var en gång partier för folket. Till skillnad från de besuttna som inte drev frågan om allmän rösträtt drev socialdemokraterna den. De hade inga pengar, de fick inget utrymme i media. Men de hade folk, aktivister, som gick land och rike runt och pratade om sina frågor.

Genom att ändra sättet att föra ut politiken på ändras villkoren. Istället för att gå via pressen så går man direkt till väljarna. Bara genom att samlas och gå genom staden kunde man uppmärksamma alla på något mäktigt var på gång och då alla samlats kunde idéer och argmuent överföras från några få till många som sedan kunde övertyga fler.

Känner ni igen situationen? Vi får inte särskilt mycket plats i pressen, våra kandidater är inte kända. Vad har vi i stället? Jo: folk. Aktivister. När de andra partiernas medlemsskaror krymper kan vi fortfarande dra nya medlemmar. När de andra partierna har svårt att mobilisera folk har vi mängder av människor som går ut på stan med flygblad. När gammelpartierna talar till sina medlemmar genom TV och press och har råd med dyra kampanjer på landets affischpelare har vi människorna. Och internet.

Faktum är att socialdemokraterna och centern gjorde så att moderaterna och folkpartiet också tvingades bli masspartier. De tvingades också börja organisera folk i stället för att förlita sig på pengar. Och på detta vis kunde allmän rösträtt bli verklighet. Genom ett tryck från folket underifrån, inte genom en reform uppifrån.

Så kom TV till landet och slog ut allt vad masspartierna hette. Partierna hade nu partistöd och behövde inte längre sina medlemmar, de kunde nu tala till och inte med sina medlemmar. TV blev det centrala redskapet för svensk partipolitik. TV är än idag det centrala redskapet för svensk partipolitik. På många sätt är TV-partierna, dvs gammelpartierna lika de elitpartier som fanns för över hundra år sedan. Kändisskap, pengar och propaganda pryder valaffischer. Det är svårt att bli medlem och det kostar pengar. Helt i logik med den elit man har blivit.

Vi pirater har inte pengar. Och fattigdom föder kreativitet. Där den som har pengar och makt mest fokuserar på att bevara den och har tappat sina visioner och kreativitet har den fattiga inget val. Hon och han måste tänka nytt. Så piraterna gjorde sina egna flygblad, hade en trepiratersregel och skapade på så vis det första masspartiet på över hundra år.

En gång i tiden gjorde masspartiernas tillkomst att politiken förändrades radikalt. Allmän och lika rösträtt drevs genom. Människor var med i partier. Politik betydde något för människorna, det var en självklar del av deras liv. På många sätt slog TV sönder den demokrati som byggts upp och gjorde så att makten åter kunde isolera sig. (Ett tydligare exempel på detta än den vedervärdiga Almedalsveckan finns nog knappt. Där samlas partier, PR-folk och media och hjälper tillsammans till att slicka varandras rövar och bevara sin samhällsposition. Lobbyism. Påverkan genom att ta makten från folket och i stället sneaka sig in i maktens korridorer.)

När folk säger till oss pirater “var är ni, vi ser inte, vi hör inget om er”, då är det för att de är fast i tänket att politik är något man ser på TV och läser om i pressen. För hur kan de säga till oss att vi inte syns om de faktiskt kan fråga oss? Hur kan de säga till oss “Ni har helt försvunnit”, när vi faktiskt hela tiden finns där att prata med? Vi har inte försvunnit, vi finns där de finns. Vi finns bara inte (hela tiden) på de glossiga pelarna, i TV och i pressen.

Men ute på stan finns vi. Och på internet. På diskussionsforum, där arbetslösa och ungdomar hänger kryllar det alltid av pirater, bloggar, twitter, facebook. Där de som inte har pengar hänger där hänger vi. När gammelpartierna lever kvar i TV-världen anklagas vi för att inte leva i verkligheten.

Vad tror ni de sa om socialdemokraterna och centern när de inte sågs i tidningarna för hundra år sedan? Var det någon som trodde då att de hundra år senare skulle vara statsbärande? Tror ni man skrattade åt dem och gjorde narr av dem och tyckte de var lite udda och konstiga i början?

Det tror jag.

Jag tycker att det faktum att vi inte har pengar är det bästa med hela piratpartiet förutom politiken. Det gör nämligen att vi tvingas att vitalisera demokratin. Masspartierna för hundra år sedan införde allmän rösträtt. Vi kan över hundra år sedan återigen återbörda politiken till folket. Men då gäller det att vi slutar stirra oss blinda på de arenor som elitpartierna ockuperat.

Vi har kanske inte råd med valstugor. Vad bra, då kan vi bygga en sådan där ryggsäck som Rene byggde på Dreamhack. Det var en ryggsäck med en piratflagga och foldrar i som några helt enkelt gick runt med på Dreamhack. Töntigt kan tyckas men det fungerade.

Vi kan sätta oss utanför skolor med våra laptops och i våra fula lila töntiga tröjor och säga “hej vill du bli medlem?”. Ge dem lite foldrar och pins.

Vi som är riksdagskandidater kan sätta upp personliga affischer i våra bostadsområden med bilder på oss och bjuda hem folk på fika.

Och! Vad de än säger om internet, vad de än säger om att vi inte syns. Det gör vi visst. Människor måste bara åter vänja sig vid att de också kan vara en del av politiken, att de också kan vara med och vitalisera demokratin, att politik inte är något som är skilt från deras egna liv utan handlar om oss här och nu. För det är internet ett utmärkt redskap. Använd det.

Ett bättre budskap än det Anna Troberg framförde igår på Aftonbladet finns inte. Vi är de människor vi är.

Piratpartiet är fyllt av människor som inte passar in i normen. Vi har inte halkat genom livet på ett bananskal av popularitet. Vi vet hur det är att sticka ut. Vi är nördar, bögar och flator, transsexuella, intersexuella, folk med alla möjliga hudfärger och ursprung. Vi är för långa eller för korta, för smala eller för tjocka, för unga eller för gamla. Vi stammar, pratar för mycket eller för lite, för högt eller för lågt. Vi har till och med en och annan ärkehetero som lever glatt svenssonliv, men vi stirrar oss inte blinda på skillnaderna mellan oss. Vi ser till det vi har gemensamt.

Vi har alla funnit vår plats i tillvaron genom internet. På nätet får vi vara de fantastiska människor vi alltid varit, men aldrig tidigare fått tillfälle att visa upp. Det bästa är att det självförtroende vi bygger upp på nätet följer med oss ut i världen utanför nätet. Det gör också de vänskapsband vi knyter online. Insikten om att vi inte är ensamma och om att vi har ett värde i oss själva har gjort oss redo att våga kräva vår plats i världen. Utan internet hade de flesta av oss suttit kvar tysta i ett hörn och låtit världen snurra vidare utan vår medverkan. Tack vare nätet befinner vi oss nu i händelsernas centrum. Vi styr våra egna liv och vi har ett finger med i spelet om hur världen ska utvecklas.
Piratpartiet vill att alla ska ha möjlighet att finna sig själv och andra med hjälp av nätet, utan rädslan för att det man gör registreras och lagras. Alla, oavsett kön, sexualitet, hudfärg, ursprung, handikapp, ålder eller politisk åsikt, har rätt att kommunicera och söka information fritt och utan insyn.
Internet måste räddas och Piratpartiet står redo på barrikaderna.

Socialdemokraterna krävde allmän och lika rösträtt. Vi kräver allas rätt till kunskap, fri information, och ett fritt och öppet internet för alla medborgare oavsett samhällsstatus. Vi tar tillbaka demokratin till oss själva, där den hör hemma – hos medborgarna.

******************************************

Uppdateringav Christoffer: liten historisk rättelse. Det som senare blev folkpartiet var inte en gammal ”de rikes” parti. Det var en politisering av den liberala delen av rösträttsrörelsen. och kämpade sida vid sida med socialdemokraterna (Det som splitrade rörelsen var användandet av strejk som politiskt vapen.)

se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkpartiet#Historia
och http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6str%C3%A4ttsr%C3%B6relsen

emma bygger vidare Demokratin måste alltid återerövras

Kunskap Kommunikation Kontroll är försenad. Det vill säga vi kommer inte hinna trycka boken så att den garanterat når releasefesten.

Det här är min första bok. Jag skulle kunna sura över att jag inte hann göra klar den i tid, att jag inte litade på min intuition med mera med mera. Men det tänker jag inte göra. Jag tänker i stället säga följande:

I stället för att göra en bok som är fix och färdig tänker jag använda det fantastiska redskap som internet är till att göra boken precis så internet som jag kan göra den.

Boken har gjorts i kaos. Den kommer fortsätta att göras i kaos. För internet är kaos och kaos bor granne med Gud. Podformat erbjuder en del fantastiska saker. Till exempel kan man kontinuerligt rätta texter när man har att göra med en podbok. Det kostar inget när vi ändrar ett stavfel och boken hela tiden förbättras.

Innan boken ges ut på papper kommer den alltså att ha korrats av alla som dragit hem den. Jag kommer lägga upp en felrapporteringsfunktion på hemsidan så klart den är klar.

Ibland går inte livet som man vill. Men ibland blir det bättre när det inte gör det. Jag tänker inte låtsas att det på något vis skulle varit på det här viset. Men jag gillar faktiskt det här konceptet. Jag gillar deltagarkulturkoncept även för pappersböcker.

Release för boken kommer att vara 9 juli i Almedalen på Piratpartiets seminarium på Kapitelhusgården. Jag kommer förstås återkomma med mer information inom väldigt kort.

Snart bör även hemsidan vara klar.

En annan spännande sak som uppstått när boken blivit större är att priset gått upp eftersom podböcker kostar mer beroende på antalet sidor.

Jag ser fram emot att se Kunskap Kommunikation Kontroll på papper. Men innan dess gör vi något nytt och spännande. Varför inte använda den svärm som ändå inspirerat att göra boken?

Boken håller på att bli färdig. Det är en vecka kvar på den. Eftersom den fortfarande inte har någon hemsida känner jag att jag behöver presentera den närmre här på bloggen.

Boken är en bok om informationspolitik ur ett bredare spektrum. Den är ett sätt att försöka skapa en idedebatt kring informationspolitik. Jag är inspirerad av Fittstim som på 90-talet satte sin prägel på den feministiska debatten i åratal framöver och öppnade upp utrymmen för feminism att kunna komma upp på dagordningen.

Jag vill göra samma sak med informationspolitik. Samla röster som tillsammans kan lyfta upp frågorna på dagordningen och bredda utrymmet på kultursidorna, så informationspolitik slutar vara kuriosa och faktiskt blir något som kan tas på allvar.

Jag vill flytta fokuset från fildelningen och upphovsrätten till en bredare diskussion om immaterialrätter, internet, repraps, tvångssamhälle, politiska system och partier, internauter,digitala allemansrätter… Kort sagt: popularisera informationspolitik och skapa en cyberkoftornas antologi.

Jag vill CC-licensiera boken för att visa på remixkultur och alternativa licenser. Och jag vill göra den som ideellt arbete, kaosartad gjord på svärmarbete precis som den deltagarkultur den härstammar från. Jag vill att den ska spreta, för informationspolitik är inget idag samlat, eller färdigt. Det är något under ständig utveckling och jag vill vara med och utveckla den.

Jag hoppas med boken kunna öppna upp debatten och få folk att få en bild av vad informationspolitik faktiskt är och kan vara.

Många verkar ha fått uppfattningen att detta är en kampanjbok från piratpartiet. Det är det inte. I boken finns författare kritiska till piratpartiet och det är så jag vill ha det. En informationspolitik helt kapad av piratpartiet skulle ju vara rent vansinne, som om miljöpartiet skulle vara de enda som skulle få driva miljöpolitik. Hela poängen är ju att driva upp informationspolitik på den politiska agendan. Det gör man knappast genom att göra det till en partsinlaga för ett parti.

Tvärtom önskar jag att jag hade haft ännu fler röster utanför partiet, men jag har varit lite för blygsam och inte riktigt vågat tro att saker skulle gå i lås så jag har inte velat skrika för högt om det hela.

Jag har haft tankar på Mymlan, Andreas Ekström, fler från Juliagruppen och telcomix. osv. Men nu har mitt mod bara kommit till mig i tillfälliga dampanfall då jag har haft turen att i de flesta fall få ja från de människor jag vågat fråga. Responsen har varit större än jag förväntat mig och jag är själv mest överväldigad över att få vara del av något så här stort.

För det kommer bli en sjukt intressant och bra bok. Den bör rimligtvis bryta ny mark och visa att informationspolitik går långt utanför sociala medier och fildelning.

Är det några saker jag saknar så är det: Jag är inte nöjd med att majoriteten av författarna är vita män. Jag är inte heller nöjd med att den handlar för lite om internationalism och världen utanför Sverige. Det hintas lite här och var, men det hade kunnat vara mera.

Detta beror till stor del på att Klara Ellström som skulle skrivit om internationella frågor inte hade tid att skriva och jag har inte hittat någon ersättare till henne.

Boken ges ut av Sharing is Caring förlag. Den är CC-licensierad och trycks av publit då det är en print on demand. Den kommer kosta runt 50 kronor inklusive frakt. Blir det några som helst pengar över använder föreningen Sharing is Caring förlag dessa för att producera fler böcker. Planer på fler böcker finns redan.

Jag är riksdagskandidat för piratpartiet. Så visst kommer boken att kopplas ihop med min rikdagskandidatur, och visst förekommer det diskussioner om piratpartiet i boken. Men mer än något annat är det faktiskt en antologi för cyberkoftor av cyberkoftor. Varför jag tålmodigt in i det sista hoppas på att ärkekoftan Rasmus Fleischer ska hinna läsa och tacka ja till den editering jag gjort av hans blogginlägg om antimarknader. En antologi om informationspolitik känns ganska halv utan honom.

In i det sista hoppas jag även på att få ett slutligt ja av Isobel för att ha med den här texten om hur en verklig liberalism skulle kunna se ut för den får mig att bli fullständigt lyrisk.

Edit: Jag glömde en sak. Självklart kommer boken även att finnas som pdf och läggas upp på PirateBay till ingen kostnad alls. Men det var så självklart att jag helt glömde av att tala om det.

Uppdatering 2: Ärkekoftan har tackat ja, texten är skickad på korrläsning

När Rasmus Fleischer förra året skrev på Copyriot om det kategoriska imperativet och bekännelsetankarna kring politik och hur man röstar jublade jag.

Nu har han följt upp med inlägg om politisk positionering som har fått mig att fundera vidare.

Det jag funderar över är hur allt responderar till kollektivism och konservatism. Och hur dagens alltmer individualistiska samhälle påverkar de här tänken. För jag är övertygad om att det är precis det som håller på att ske.

Idag förväntas alltså din röst kunna inordnas i ett kollektiv efter redan förutbestämda åsikter. Du förväntas inte riktigt kunna påverka mellan de fyra åren det är val och partierna är försvinnande lika varandra. Din röst är inte riktigt din egen utan ska ordnas in efter förutbestämda mallar i ett redan färdigbestämt kollektiv.

Samtidigt tror jag att vi ser en samhällsutveckling där individuella kortsiktiga manifesteringar av politiska åsikter blir allt vanligare. Det är ju bara att kolla på Facebook. Att gå med i en Facebookgrupp är ett kortsiktigt ställningstagande som inte kräver så väldigt mycket av den som går med. Man visar bara enkelt att man stödjer eller är emot något. Facebookgrupper är på det sättet ett intressant nytt sätt att förhålla sig till sakfrågor och en möjlig försmak om hur framtidens politiska liv kommer se ut.

I den kritik som finns av piratpartiet brukar det sägas att det är lika lätt att gå med i partiet som att gå med i en facebookgrupp. Det jag frågar mig är… är det egentligen så dåligt? Är inte mitt politiska ställningstagande här och nu, inte i framtiden och inte nödvändigtvis för allt ett parti tycker tjugo år framåt i tiden?

Samhället individualiseras alltmer och jag tror att det kommer att förändra synen på kollektivet inom politiken ganska markant.

Vi ser redan hur de gamla – av Marie Demker kallade – Catch All-partierna är på upphällningen. I stället poppar virtuepartier som piratpartiet och F! upp. Det kan förstås röra om i politiken och dra den från ideologier mot ett mer sakfrågeorienterat innehåll.

Det är förstås inte bara till godo att samhället så brutalt håller på att förändras från stabilitet, till förmån för mer kortsiktiga gemenskaper och relationer människor emellan. Men det är inte desto mindre ett samhällspolitiskt faktum. På samma vis som ett äktenskap idag sällan är livslångt är ett medlemskap i ett parti sällan det. Och den här typen av frågor ställer som vanligt frågor till mig själv. Hur responderar det här till mig själv som riksdagskandidat? Hur förhåller jag mig till kollektivet och den enkla positioneringen?

Faktum är ju att jag är nästan pinsamt flummig för att vara riksdagskandidat. Jag skäms faktiskt ganska ofta över hur dålig populist eller propagandist jag är. Jag kan inte ens enkelt formulera varför man ska rösta på piratpartiet för mina tankar fungerar inte riktigt så där pang på. Tyvärr är jag inte särskilt sakpolitiskt skicklig heller. Jag vill snarare föra ide och samhällsdebatt, det är mitt gebit. Att få folk att tänka efter, ifrågasätta saker och tänka i nya banor. Det är min grej. Så jag ger ut en bok som speglar samtidens politiska klimat.

Men jag tror att när folk klagar på att piratpartiet är ett enfrågeparti så är det inget att skämmas för. Själv är jag fullständigt övertygad om att tankarna kring det kategoriska valimperativet faktiskt är på utdöeende. Det och bekännelsetankarna kommer att försvinna för mer indvidualistiska sakpolitiska ställningstaganden. Och direktdemokratiska folkomröstningar? Tja… de kanske är närmre än vi faktiskt tror? De nya politiska striderna är mer kortsiktiga och mer sakorienterade. Sträck på er pirater. Det är inget dåligt. Har vi tur kommer detta snarare att vitalisera demokratin igen.

Nu hoppar inte jag av glädje över samhällsutvecklingen. Jag bara tycker att det är ganska bra att det finns ett parti som tolkar den någorlunda tidsenligt. Och jag är glad att få vara en del av det skeendet och den gemenskapen.

Helt ärligt tror jag inte vi har en aning om ännu vad vi ställt till med inom svensk politik, europeisk dito eller till och med världspolitiken. Men det är inte småpotatis och det är inte heller nödvändigtvis så att det bara handlar om våra frågor.

Det här är en fråga som förstås kommer att adresseras i min bok. Bland annat utvecklar Mårten Fjällström tankarna kring masspartier som han skrev för några månader sedan på stenskott och Marie Demker och Ulf Bjereld utvecklar tankarna kring virtuepartier. Även Palmås sätter förstås in piratpartiet i ett större politiskt sammanhang.

It’s gonna be legendary.

*****************************************************************************************
Eftersom detta blogginlägg skrivs under en tid då jag är sjuk passar jag på att be om ursäkt för länklöshet och annat. Inlägget är skrivet för mitt eget höga nöjes skull och jag hade gärna utvecklat tankarna kring kollektivism vs individualism mera, men jag tror det kommer längre fram. Alldeles för spännande för att inte gräva vidare i. Kommentarer kommer att besvaras i den mån jag orkar, men jag gillar även när folk pratar med varandra i mina kommentarer. I’m not the center here, the ideas are.

Något händer i världen. Vi märker det som små skakningar i vår vardag. Plötsligt har alla facebook. Media maler på om sociala medier och cyberbrottslighet. Fildelning blir en valfråga. Ny teknik hör till stenåldern redan efter några dagar. Varenda person under tjugo förvandlas till en potentiell IT-tekniker, redo att rädda medmänniskor från krånglande mjukvara och datorhaveri.

Förändringen väcker nya politiska frågor med konsekvenser för den fördelningspolitiska debatt som så ofta stått i centrum för politiken. Nya problem uppstår och gamla förlorar i betydelse. Ett informationspolitiskt paradigmskifte är här.

Texten skrevs av Simon Rosenqvist och var ursprungligen en del av hans första utkast. När jag läste det rös jag och jublade för utan att han visste det hade han pinpointat hela boken.

Jag har en känsla av att mycket av den brandkårspolitik som bedrivs kring internet har just med internet som väsen att göra. Internet som väsen är oändligt, det tar aldrig slut, det kommer hela tiden mer. När man plötsligt kan ha kontakt med hela världen samtidigt blir det lätt att bli matt. Det finns alltid nya lagar att stoppa, nya krig i världen som man måste ta ställning till, nya bloggosfärsfrågor som man måste bäva om, nya twitterraider som man måste delta i, nya svar på facebook att skriva, nya att chata med.

Internet sover aldrig och vill man hänga med kommer tempot att bli omänskligt högt. Det är bara att konstatera att internet är information overload per defalt.

Detta ställer helt nya krav på människorna i samhället. Vi blir hela tiden tvungna att välja och att välja bort. Det kan jämföras med utbudet av schampoosorter när jag var tonåring och utbudet av schampoosorter idag. Många av oss som var med när det fanns färre sorter blir idag överväldigade i butiken av alla val vi måste göra. Den typen av val ökar i och med internet. Själva förmågan att välja bort och sålla blir avgörande för hur man lever sina liv.

Detta ställer även helt nya krav på exempelvis psykiatrin. För det är nya typer av problem som människor får i det här samhället är inte alls samma som de man sett tidigare. De diagnoser där information overload är ett problem tycks faktiskt öka. Ta bara mina egna diagnoser Asperger och ADHD. Båda de diagnoserna är på sätt och vis bland annat uttryck för en svaghet inför information overload. Och jag kan inte låta bli att tro att det faktiskt kan spela in. Nya samhällsproblem ger förstås även nya psykiatriska problem. Att det däremot inte finns några studier i ämnet ännu vad jag vet är en annan sak. Jag tänker här mest högt.

Men det får mig att närma mig en fråga om internetaktivism:

I alla rus som finns inför det nya samhället och dess fantastiska möjligheter saknas enligt mig ofta en balans. Vi blir lätt argument för skiftet i sig. Vi talar om alla möjligheter som internet för med sig som entusiastiska tonåringar. Vi glömmer lätt vilka nya frågor ett sådant samhälle kommer att resa och hur vi ska ta oss an dem. Frågan om övervakning är bara en pytteliten del här. Det finns så oändligt mycket mer som vi måste ta ansvar för om vi vill ha ett politiskt förtroende.

Vi måste kunna svara på frågor som hur vi ska stoppa barnporr, på frågor som hur artisterna ska få betalt, på frågor om hur vi ska ställa oss till reklam på internet riktade till barn, på hur läkarutbildningarna kommer behöva förändras när alla kan läsa om sina diagnoser på internet.

Nej, det kanske inte är frågor vi måste svara på precis idag. Men det är frågor som kommer att ställas i framtiden. Det är frågor vi kommer behöva fundera över. Och tusen andra frågor av liknande slag. Det handlar faktiskt inte ett dugg om att bredda sig eller ej, utan om att ta ansvar för den typ av politik man vill föra.

Internet behöver absolut sina aktivister. Men att föra informationspolitik är inte nödvändigtvis att själv leva internet och jag tror kanske man behöver börja skilja dem åt lite och inte tro att det är samma sak.

Vi i Piratpartiet ska till riksdagen för att stifta lagar. Vi sitter i EU för att stifta lagar. Hur ska vi kunna göra detta när vi hela tiden måste ha koll på alla nya saker som kommer in? Hur ska vi kunna sålla?

Samtidigt som detta inlägg skrivs chatar jag med Rikard Fröberg via XMPP och han föreslog just det konstruktiva, smått geniala med att ha ett kretsloppssystem:

Rikard: ->eu-direktiv -> mep -> aktivister som undersöker och skickar problem till -> aktivister som lägger konstr. motförslag -> mep
Rikard: går att köra flera varv tills det är bra

Det tror jag är en möjlighet att få till en konstruktiv informationspolitik när det gäller brandkårspolitik. Jag får dock ofta en känsla av att det inte är samma människor som sysslar med brandkårspolitik som sysslar med framtidsklustrande.

Och jag är återigen tillbaka där jag började. För under tiden jag skrivit detta inlägg har jag sett att jag redan missat en konferens om hur internet ska kunna användas som EU-demokrati, att jag inte hunnit ta tag i frågan om ACTA, att jag inte är i Stockholm och hör på Lawrence Lessig, att jag inte svarat på min frågetråd, att jag inte är på min vanliga MSN och Skype idag, att jag missat massa bra blogginlägg och att det snart inte ens går att läsa allar partibloggar som finns. Konstant information overload.

Kort sagt: Internet kräver helt nya saker av oss. För att inte konstant känna oss otillräckliga måste vi börja sålla och jag tror även det måste innebära att acceptera att alla inte kan vara överallt samtidigt. Att sluta skuldbelägga varandra för allting vi missar i stället för att uppskatta att vi alla gör olika saker.

För någonstans tror jag att det är vetskapen om vad man missar som skapar overloadet. När man hela tiden vet vad man missar blir man stressad. Och förmågan att kunna släppa den stressen kommer vara direkt avgörande för människors framtida hälsa.