Posts Tagged ‘Integritet’

Integritet

Tuesday, July 8th, 2014

Piratpartiet är emot integritetskränkningar. Det är en kärnfråga.

Kvinnors kroppar är det mest hårdbevakade som finns. Vart de än går, hur de än står, så blir de bevakade och bedömda.

Att bli konstant övervakad är en kränkning av en persons integritet.

Piratpartiet är emot integritetskränkningar. Det är en kärnfråga.

Det börjar någonstans men kan sluta i ett tal om en ny värld

Tuesday, September 7th, 2010

Idag skriver jag, Emil Isberg och Malin Ahnberg på Newsmill om hur båda blocken har satt rättssäkerheten på Försäkringskassan ur spel.

Samtidigt kommer rapporter om att hemtjänsten i Backa i Göteborg monterat in övervakningskameror vid brukares sängar. Jag blev nästan mållös när jag läste det och vet inte i vilken ände jag ska börja. Fast nu har även Färdtjänsten i Göteborg registrerat resor och bland annat politisk åsikt för synskadade. Synskadades Riksförbund har anmält dem för brott mot PUL.

Det tycks mig mer och mer som om övervakning framför allt kryper underifrån och rör sig uppåt i samhället. De som är längst ner på samhällets botten får finna sig i att vara konstant övervakade och oftast helt sakna personliga rättigheter eller få sin integritet respekterad. Jag tänker på fångar, hemlösa, missbrukare eller psykiskt sjuka till exempel. De flesta säger inte så mycket om det här. Det är en så liten grupp i samhället.

Socialbidragstagarna som kanske befinner sig ungefär steget ovanför där har inte heller varit så många så det har inte varit någon ide att skrika högt om dem. Inte heller de arbetslösa och deras jobbdagis och registrerande hit och dit har varit särskilt intressant för allmänheten att bry sig om.

Att man övervakar politiska minoriteter eller religiösa minoriteter är inte heller så konstigt. Även detta är en övervakning de flesta accepterar. Ingen knorrade överdrivet över att maskeringsförbud vid demonstrationer infördes 2005 trots att detta rimligen egentligen strider mot grundlagens demonstrationsfrihet.

Som sagt, vi accepterar övervakning. Den är en del av det vi ser som ett “civiliserat samhälle”. Oftast börjar människor skrika först när de själva övervakas.

I ett samhälle med så starka drag av politisk konsensus som Sverige blir det jättesvårt att förklara det här med övervakningssamhälle för människor. Övervakning drabbar liksom alltid “de andra”. Det gäller sällan en själv och man blir lite tagen på sängen när det plötsligt även gäller en själv.

Ska man vara krass undrar jag om det fortfarande inte egentligen är så att det är en minoritet som övervakas. Vi på internet är ännu inte en samhällsmajoritet och resten av samhället bryr sig kanske inte överdrivet mycket om om deras telefonsamtal avlyssnas, de vet att de inte har något att dölja. Så det som för oss i Piratpartiet ser ut som att vi driver allas rätt till integritet kanske inte alls ser så ut utanför Piratpartiet.

Jag såg just på något som kallades för Skiftesföreläsning 109 en direktsänd diskussion från Malmö högskola med Marie Demker och en snubbe som heter Anders Hellström som handlade om politisk rädsla och om hur rädsla blivit ett typiskt politiskt redskap för att locka röster. De pratade mycket om Sverigedemokrater och hur de spinner på rädslan för invandrare. Marie Demker sa då ungefär att om man använder sig av rädslan som redskap kommer man till slut snarare bli apatisk. Jag kände att den satt rätt i magen för mig just nu.

För helt ärligt. Jag tror att jag redan har varit under någon slags observation tidigare i mitt liv. Jag har ju till och med en gång i tiden försvarat organisationer likt AFA. Jag betvivlar inte heller att jag just nu som styrelseledamot i ett parti som hostar Wikileaks slipper övervakning. Men faktum är att jag inte heller vet om det hjälper att tala om det.

Under tiden jag skriver detta blogginlägg har jag också microbloggat. Och jag har gjort en spaning jag inte riktigt kan frigöra mig från. Jag har just skrivit så här:

“Före 2008 brukade jag hävda att de som var nästa grupp att övervakas politiskt efter vänstern var pirater.”

Jag gjorde alltså någon slags beräkning någon gång i mitten av årtiondet att piraterna nog var nästa grupp att övervakas efter den politiska vänstern. Jag grundade förvisso dett antagande på det faktum att piratrörelsen skapats i en ganska subversiv småkriminell värld där det här med lag och rätt inte är så väldigt noga. Dels har vi hackerrörelsen och dels har vi bakgrunden för Piratbyrån som var minst sagt alternativ.

I dagarna har också just Piratbyrån utmålats som en terroristorganisation i spionserien Covert Affairs och vi vet ju att det faktiskt är lite så där på gång att det kanske ska kriminaliseras att propagera för fildelning. Det skulle ju göra piratrörelsen olagligförklarad bakvägen och därmed komma åt Piratpartiet.

Jag bara spekulerar här fritt, går på min intuition. Den kan vara fel eller den kan vara rätt. Jag är nog trots allt inte särdeles rädd för vare sig FRA eller datalagringsdirektivet. Sanningen att säga är jag inte särdeles rädd för att utförsäkras heller. Jag har bevisligen ingen arbetsförmåga för något tänkbart arbete och politiska uppdrag är enligt tidigare prejudikat inte arbete.

Så jag behöver liksom inte vara rädd. Och jag tror att jag tjänar mer på att inte vara rädd. Jag har ett ganska upproriskt nästan fånigt förhållningssätt till övervakningskameror till exempel. Jag brukar göra grimaser åt kameran för att roa mig. Sedan brukar jag tänka “stackars dom som jobbar här”, för jag vet att den där kameran övervakar de anställda mer än den övervakar mig.

Och ärligt talat var jag inte särdeles rädd för Sovjet heller när jag växte upp. Inpräntat i mig var snarare en oro för latinamerikanska militärdiktaturer. Däremot var jag paniskt rädd för kärnvapenkrig.

Vad jag menar med detta är att när vi pratar om rädslans politik gör vi kanske varandra en otjänst. I ett sista skede kommer vi ligga och skaka apatiska av all övervakning som sköljer över oss i stället för att ta tillvara det kunskapssamhälle vi skulle kunna arbeta för.

Därför är det bra att Piratpartiet börjar tala om humanistiska värden, människovärde och trygghet. Om ett samhälle där alla får möjlighet att bli en Einstein som har kapacitet att bli det. Om ett samhälle där ursprung och bakgrund inte kommer att spela lika stor roll. Om ett samhälle där skolan är förändrad efter det kunskapssamhälle som nu växer fram. Om nya skiljelinjer i politiken och ett industrisamhälle och arbetssamhälle vi lämnar bakom oss. Om hur vi kan bygga teknologi i människans tjänst som kan hjälpa oss, göra oss smartare och ge oss mer fritid.

För den som orkar ge det här en dryg timme och sätta in kunskapssamhället i ett vidare perspektiv, och vill bli pepp på Piratfrågor rekommenderar jag följande föredrag av Eben Moglen.

Update: Skiftesförelsäsningen med Demker och Hellström bambusrades och finns nu här att se i efterhand.

Fattigas integritet kränks – igen. (Och ännu en predikan)

Thursday, September 2nd, 2010

Hittade just denna länk i min twitter. Det blir en snabblogg innan jag lägger mig för kvällen.

Det blir allt vanligare med hembesök för att få socialbidrag. Det har uppenbart gått så långt att det nu är uppe hos JO som väntar på ett uttalande från Sveriges kommuner och landsting (SKL) i ämnet. Frågan JO ställer sig är om det inte kränker den personliga integriteten att göra hembesök hos folk.

Och jo, det är klart att det gör. Det räcker alltså inte nu att socialen ska se dina kontoutdrag tre månader bakåt i tiden för att du ska bevisa din fattigdom, de ska numera även gå hem till dig. För att ingen ska fuska. Fast de har kommit på att det kanske inte var okej att göra så. Och det är ju i så fall bra. Men varför tänkte de inte i förväg?

Har någon funderat över vad det kostar att skicka hem socialsekreterare till folk? Och hur jobbigt det är att ha okända människor snokandes i sitt hem.

Jag förvånas över hur den som redan är arm dessutom förväntas att fuska och ska plågas för att kunna få hjälp. Jag förvånas över det för jag skulle aldrig tänka på det sättet själv. Och hur tänker man sig att det hela ska vara effektivt? Jag fattar det inte. Jag förstår inte i min vildaste fantasi hur man inte kan ha empati med den som har det sämre än en själv. För mig har det alltid varit så självklart. För mig har det alltid varit självklart att utgå från de som har det sämst. I princip alltid. Jag förstår inte empatilösheten. Jag förstår inte proportionaliteten. Jag förstår inte hur man inte kan bry sig om det.

Ju fler som utförsäkras ju fler kommer också tvingas att söka socialbidrag. Och socialbidragssökningar är redan idag ordentligt integritetskränkande. Att de nu dessutom kanske ska gå hem till en är bara som grädde på moset av mer vansinnigheter.

Tidigare idag beskrev jag varför jag ville in i riksdagen. Orden kom ironiskt nog till under en ångestattack. Som om det krävdes en chock för att sätta ord på det som borde vara självklart. Rakt från hjärtat flög dessa extremt naiva och enkla ord:

Jag vill att just du ska få ha ett privatliv, att du ska få behandlas som en hederlig medborgare oavsett om du lönearbetar, lever på socialbidrag, är pensionär, studerar eller är sjuk. Det är din rätt som människa och medborgare. Ditt ursprung, ålder eller ekonomi spelar ingen roll. Inte heller om du är kvinna eller man.

Jag vill att du ska få lyssna på vad du vill, spela vilka spel du vill, läsa vad du vill och att dela med dig av det till vem du vill.

Jag vill att du ska få tycka, tänka och känna och tala om vad du vill. Jag tror inte du vill något ont.

Om någon anklagar dig för något vill jag inte att du ska dömas ohörd. Du ska ha rätt till försvarare och en rättegång.

Om du är sjuk eller behöver hjälp ska du inte anklagas för att vara tärande. Inte heller om du inte kan lönearbeta. Du har rätt att behandlas som en människa. Du har rätt till ett privatliv. Du har rätt att vara trygg.

Jag heter Klara Tovhult, är riksdagskandidat för Piratpartiet och bor på Österängen. Du är välkommen att höra av dig till mig med frågor både före och efter valet. Jag skickar därför även med mitt visitkort med kontaktuppgifter.

Faktum är att det är så att våra rättigheter som medborgare och människor är just rättigheter för alla. Oavsett vad vi har för bakgrund, inkomst, ålder eller kön. Oavsett vår iq och eq. Och de första att skadas i ett samhälle där övervakning blir legio är alltid de som har det sämst. Om det sedan är fattiga, eller på annat sätt udda och utstötta spelar mindre roll. Ett annat bra exempel är ju Englands Asbolagar.

Vi kommer till PP med våra egna vinklar på Piratfrågor, med våra egna bakgrunder som formar vad vi tar upp och vilka vi vänder oss till. Därför får vi också en kör av olika röster med olika perspektiv men kring samma frågor.

Om någon skulle fråga mig var mina politiska rötter finns så visst är de vänster, men jag kritiserar ofta vänstern idag. Mer än något annat är nog mina värderingar kristna. Mina tankar finns hos den svaga människan, den lilla människan. Min största politiska förebild är helt klart Jesus. Oavsett om han fanns eller inte har det varit och är min inspiration.

Vänstern tror på jämlikhet nästan som en universallösning på alla problem. Jag gör inte det. Men däremot mäter jag samhällen underifrån. Ett samhälle är så pass bra som de som är på dess botten upplever det. Jag orkar förstås inte alltid se dem. Ibland blundar jag för att jag inte orkar, för att jag går sönder av för mycket empati. Men i regel tänker jag “det ni gjort mot dessa mina minsta har ni gjort mot mig”.

En annan sak Jesus tror på är nåd och förlåtelse:

De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom:
– Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?
Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp:
– Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.
Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne:
– Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?
– Nej, herre.
– Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.

Poängen är att detta är enda gången Jesus dömer en faktisk person i bibeln. Och han vänder det i stället mot allas självrättfärdighet. Knappast en snubbe som gillar straff och hämnd. När de korsfäster honom säger han Fader förlåt dem de vet inte vad de gör. Det är så jag känner inför betongblocken.

För mig är det så jävla pirat det kan bli.

Ett barn

Sunday, August 8th, 2010

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk lär sig att slåss
Ett barn som hånas lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete
Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig känna kärlek i världen

Ett barn av Dorothy Law Holte

Egentligen anser jag att den här dikten borde toppa vårt sjökort om integritet. För den säger precis allt om hur man bör behandla människor. Och det är just barnen som kommer i kläm i nedmonteringen av rättsstaten, jakten på fuskare, jagande av skolkare, betygshets, drogtester, kriminaliserad fildelning och mangaläsande. It’s all in these words.

I can dream on, can I?

Vi är de nya socialdemokraterna

Thursday, July 29th, 2010

Under tiden jag väntar på att herr Mårten Fjällström ska fixa ett kontonummer till föreningen som ger ut Kunskap Kommunikation Kontroll tänkte jag skriva lite om hans kapitel i boken. Jag tänker inte här försöka påstå att jag är någon slags historiker. Jag har extrapolerat lite ur Mårtens inlägg och byggt vidare med egna tankar. Rätta gärna mina historiska felaktigheter om sådana finnes. Here we go:

Tänk er för sisådär hundra år sedan…

När tvåkammarriksdagen införts utvecklas ett system med elitpartier. Partiernas uppgift är att plocka fram kandidater – helst redan kända och rika – och sammanföra dem med finansiärer som kan donera till kampanjer och visa upp dem i pressen. Efter viss turbulens landar systemet i början av 1900-talet i ett stort konservativt parti – föregångare till dagens moderater – och ett stort liberalt parti – föregångare till dagens folkpartister. Inte helt olikt USAs republikaner och demokrater. Kan vara värt att nämna att Sverige vid tvåkammarsriksdagens införande hade ett system med enmansvalkretsar, dvs som USA eller Storbrittanien idag. Rösträtten var begränsad, och deltagandet bland de som hade rösträtt var med våra mått mätt lågt.

Politik sågs alltså som något som endast rörde de besuttna. Allmän rösträtt fanns inte. Partierna hade tillgång till pressen.

Nya partier dök dock upp på banan. Fackförbunden grundade socialdemokratiska partiet för samordning (en uppgift som senare lämnades över till LO) och deltagande i den politiska processen. Böndernas organisationer grundade på annat håll föregångarna till dagens centerparti. Båda dessa hade ett tydligt problem, deras kandidater var oftast varken rika eller kända, så de var okända i pressen. De mötte problemet med att skapa en ny typ av organisation – masspartiet. Partiernas uppgift är här att samla många medlemmar och kanalisera deras vilja, arbete och pengar till kollektiv handling.

Sossarna och Centern var en gång partier för folket. Till skillnad från de besuttna som inte drev frågan om allmän rösträtt drev socialdemokraterna den. De hade inga pengar, de fick inget utrymme i media. Men de hade folk, aktivister, som gick land och rike runt och pratade om sina frågor.

Genom att ändra sättet att föra ut politiken på ändras villkoren. Istället för att gå via pressen så går man direkt till väljarna. Bara genom att samlas och gå genom staden kunde man uppmärksamma alla på något mäktigt var på gång och då alla samlats kunde idéer och argmuent överföras från några få till många som sedan kunde övertyga fler.

Känner ni igen situationen? Vi får inte särskilt mycket plats i pressen, våra kandidater är inte kända. Vad har vi i stället? Jo: folk. Aktivister. När de andra partiernas medlemsskaror krymper kan vi fortfarande dra nya medlemmar. När de andra partierna har svårt att mobilisera folk har vi mängder av människor som går ut på stan med flygblad. När gammelpartierna talar till sina medlemmar genom TV och press och har råd med dyra kampanjer på landets affischpelare har vi människorna. Och internet.

Faktum är att socialdemokraterna och centern gjorde så att moderaterna och folkpartiet också tvingades bli masspartier. De tvingades också börja organisera folk i stället för att förlita sig på pengar. Och på detta vis kunde allmän rösträtt bli verklighet. Genom ett tryck från folket underifrån, inte genom en reform uppifrån.

Så kom TV till landet och slog ut allt vad masspartierna hette. Partierna hade nu partistöd och behövde inte längre sina medlemmar, de kunde nu tala till och inte med sina medlemmar. TV blev det centrala redskapet för svensk partipolitik. TV är än idag det centrala redskapet för svensk partipolitik. På många sätt är TV-partierna, dvs gammelpartierna lika de elitpartier som fanns för över hundra år sedan. Kändisskap, pengar och propaganda pryder valaffischer. Det är svårt att bli medlem och det kostar pengar. Helt i logik med den elit man har blivit.

Vi pirater har inte pengar. Och fattigdom föder kreativitet. Där den som har pengar och makt mest fokuserar på att bevara den och har tappat sina visioner och kreativitet har den fattiga inget val. Hon och han måste tänka nytt. Så piraterna gjorde sina egna flygblad, hade en trepiratersregel och skapade på så vis det första masspartiet på över hundra år.

En gång i tiden gjorde masspartiernas tillkomst att politiken förändrades radikalt. Allmän och lika rösträtt drevs genom. Människor var med i partier. Politik betydde något för människorna, det var en självklar del av deras liv. På många sätt slog TV sönder den demokrati som byggts upp och gjorde så att makten åter kunde isolera sig. (Ett tydligare exempel på detta än den vedervärdiga Almedalsveckan finns nog knappt. Där samlas partier, PR-folk och media och hjälper tillsammans till att slicka varandras rövar och bevara sin samhällsposition. Lobbyism. Påverkan genom att ta makten från folket och i stället sneaka sig in i maktens korridorer.)

När folk säger till oss pirater “var är ni, vi ser inte, vi hör inget om er”, då är det för att de är fast i tänket att politik är något man ser på TV och läser om i pressen. För hur kan de säga till oss att vi inte syns om de faktiskt kan fråga oss? Hur kan de säga till oss “Ni har helt försvunnit”, när vi faktiskt hela tiden finns där att prata med? Vi har inte försvunnit, vi finns där de finns. Vi finns bara inte (hela tiden) på de glossiga pelarna, i TV och i pressen.

Men ute på stan finns vi. Och på internet. På diskussionsforum, där arbetslösa och ungdomar hänger kryllar det alltid av pirater, bloggar, twitter, facebook. Där de som inte har pengar hänger där hänger vi. När gammelpartierna lever kvar i TV-världen anklagas vi för att inte leva i verkligheten.

Vad tror ni de sa om socialdemokraterna och centern när de inte sågs i tidningarna för hundra år sedan? Var det någon som trodde då att de hundra år senare skulle vara statsbärande? Tror ni man skrattade åt dem och gjorde narr av dem och tyckte de var lite udda och konstiga i början?

Det tror jag.

Jag tycker att det faktum att vi inte har pengar är det bästa med hela piratpartiet förutom politiken. Det gör nämligen att vi tvingas att vitalisera demokratin. Masspartierna för hundra år sedan införde allmän rösträtt. Vi kan över hundra år sedan återigen återbörda politiken till folket. Men då gäller det att vi slutar stirra oss blinda på de arenor som elitpartierna ockuperat.

Vi har kanske inte råd med valstugor. Vad bra, då kan vi bygga en sådan där ryggsäck som Rene byggde på Dreamhack. Det var en ryggsäck med en piratflagga och foldrar i som några helt enkelt gick runt med på Dreamhack. Töntigt kan tyckas men det fungerade.

Vi kan sätta oss utanför skolor med våra laptops och i våra fula lila töntiga tröjor och säga “hej vill du bli medlem?”. Ge dem lite foldrar och pins.

Vi som är riksdagskandidater kan sätta upp personliga affischer i våra bostadsområden med bilder på oss och bjuda hem folk på fika.

Och! Vad de än säger om internet, vad de än säger om att vi inte syns. Det gör vi visst. Människor måste bara åter vänja sig vid att de också kan vara en del av politiken, att de också kan vara med och vitalisera demokratin, att politik inte är något som är skilt från deras egna liv utan handlar om oss här och nu. För det är internet ett utmärkt redskap. Använd det.

Ett bättre budskap än det Anna Troberg framförde igår på Aftonbladet finns inte. Vi är de människor vi är.

Piratpartiet är fyllt av människor som inte passar in i normen. Vi har inte halkat genom livet på ett bananskal av popularitet. Vi vet hur det är att sticka ut. Vi är nördar, bögar och flator, transsexuella, intersexuella, folk med alla möjliga hudfärger och ursprung. Vi är för långa eller för korta, för smala eller för tjocka, för unga eller för gamla. Vi stammar, pratar för mycket eller för lite, för högt eller för lågt. Vi har till och med en och annan ärkehetero som lever glatt svenssonliv, men vi stirrar oss inte blinda på skillnaderna mellan oss. Vi ser till det vi har gemensamt.

Vi har alla funnit vår plats i tillvaron genom internet. På nätet får vi vara de fantastiska människor vi alltid varit, men aldrig tidigare fått tillfälle att visa upp. Det bästa är att det självförtroende vi bygger upp på nätet följer med oss ut i världen utanför nätet. Det gör också de vänskapsband vi knyter online. Insikten om att vi inte är ensamma och om att vi har ett värde i oss själva har gjort oss redo att våga kräva vår plats i världen. Utan internet hade de flesta av oss suttit kvar tysta i ett hörn och låtit världen snurra vidare utan vår medverkan. Tack vare nätet befinner vi oss nu i händelsernas centrum. Vi styr våra egna liv och vi har ett finger med i spelet om hur världen ska utvecklas.
Piratpartiet vill att alla ska ha möjlighet att finna sig själv och andra med hjälp av nätet, utan rädslan för att det man gör registreras och lagras. Alla, oavsett kön, sexualitet, hudfärg, ursprung, handikapp, ålder eller politisk åsikt, har rätt att kommunicera och söka information fritt och utan insyn.
Internet måste räddas och Piratpartiet står redo på barrikaderna.

Socialdemokraterna krävde allmän och lika rösträtt. Vi kräver allas rätt till kunskap, fri information, och ett fritt och öppet internet för alla medborgare oavsett samhällsstatus. Vi tar tillbaka demokratin till oss själva, där den hör hemma – hos medborgarna.

******************************************

Uppdateringav Christoffer: liten historisk rättelse. Det som senare blev folkpartiet var inte en gammal ”de rikes” parti. Det var en politisering av den liberala delen av rösträttsrörelsen. och kämpade sida vid sida med socialdemokraterna (Det som splitrade rörelsen var användandet av strejk som politiskt vapen.)

se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkpartiet#Historia
och http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6str%C3%A4ttsr%C3%B6relsen

emma bygger vidare Demokratin måste alltid återerövras

Facebooks samhällsfunktion

Thursday, July 15th, 2010

Det finns en sak med bröllop som lockar mig. Inte är det äktenskapet, inte är det att stå brud. I stället är det att samla alla människor omkring mig som jag tycker om och känner. Bröllop är nästan det enda event som fungerar på det sättet. Födelsedagsfester kan folk utebli från, dop är inte lika populära, begravningar kommer alla på men de är inte särskilt muntra tillställningar. Bröllop däremot är både muntert och samlar alla. It’s a winwin.

Jag skulle vilja påstå att facebook har fått samma funktion i mitt liv. Det är ett ställe där jag kan samla alla jag vill samla. Där i princip alla finns. Både gamla och nya vänner kan mötas, gamla klasskompisar plockas upp, släkt man inte pratat med på tjugo år kan återses, vänner man tappat kontakten med kan återfinnas. Det hela sker på ett enkelt sätt utan någon större social insats och man customiserar själv vilka man vill bjuda in till sitt liv och vilka man vill ha att göra med.

Facebook är en social plats där det är helt okej att prata med vem som helst, där minglande är default och där det finns diverse olika sätt att umgås på. Jag älskar det. Jag formligen tokälskar det. De gäng jag umgåtts med i livet kan återigen återuppstå, att vi en gång glidit från varandra gör inte att banden kapas för gott. Jag bär både släktingar, barndomsvänner och nya vänner nära mig. Och jag lär känna helt nya människor.

Vad jag inte älskar med facebook är informationssamlandet, att ett företag äger informationen och att den kan säljas vidare. Vad jag inte älskar är om det börjar blandas till en myndighetsplats i stället för en social plats, att officiell information kommer börja att läggas där. Det tycker jag inte alls om.

Jag skulle vilja se ett alternativ till facebook. Ett som inte ägdes av ett företag, ett som ägdes av de människor som levde och verkade på communityt, men som likt förbaskat samlade alla på samma sätt som facebook gör. Ett som inte försökte ta patent på newsfeed, sälja informationen vidare till trejde part och andra dumheter, men som ändå kunde locka lika mycket människor med lika låga sociala trösklar som facebook trots allt har. Och definitivt med lika många sociala funktioner.

Säger jag att jag önskar mig det kommer genast facebookmotståndaren börja prata om krav på att vara där, hur det innebär ett farligt informationssamlande och så vidare. Men helt ärligt: de som älskar facebook älskar troligen att gå på bröllop också. Och de som hatar facebook hatar troligen även bröllop. Jag har massa bröllopshatande vänner i mitt liv som jag inte för mitt liv skulle tvinga iväg på ett bröllop och därför inte heller tjata in på facebook. Men för de ytliga kontaktupprätthållandena, internetminglandet och släktträffsplaneringarna är facebook faktiskt överlägset idag.

Just därför skulle ett alternatitvt facebook behöva byggas som inte styrs av ett företag utan likt irc kopplar ihop många servrar på samma nät. Vi tekniska n00bs bryr oss inte om hur tekniken ser ut, det viktiga för oss är att vi uppfattar facebook som en samlingsplats och rimligtvis borde det gå att bygga en likadan samlingsplats med hjälp av decentraliserad teknik?

Problemet är att de som är intresserade av decentraliserade tekniska lösningar ofta är just ointresserade av facebooks “brölloppsocialitet” och därför kommer majoriteten av människorna som föredrar att hålla kontakten med släkt och vänner på ett enkelt sätt inte ont anande bli övervakade.

Faktum är: ska något kunna konkurrera ut facebook (vilket vi skulle behöva av demokratiska skäl) måste de som faktiskt hatar facebook förmodligen hjälpa till med att bygga ett alternativ.

Jag pratar om decentralisering, om fri programvara, om eldsjälar som kan tänka sig att förstöra informationen (och i stället låta folk få logga sin egen information privat t ex) efter en viss tid och om människor som inte skulle sälja vidare informationen till tredje part.

Är jag naiv? Ja, självklart är jag det. Likt den som gillar bröllop. Men tills det finns ett alternativ måste jag välja mellan att ha kontakt med släkten och gamla klasspolare eller att helt enkelt leva ett mer isolerat liv. Och jag gillar inte det senare valet. Jag vill ha mitt konstanta onlinebröllop.

Proportionalitet i myndighetsutövning

Thursday, June 3rd, 2010

Detta blogginlägg är paddat av mig, Rikard Fröberg och Emma.

Få vill behöva be om hjälp av samhället. Särskilt inte i dag när det råder starka strömmar av att misstänkas vara fuskare. Själva behovet av stöd blir ett slagträ i sig och de människor som egentligen har rätten på sin sida blir av staten, oavsett om det är höger eller vänster som råkar styra, enkla att strunta i.

Den fuskdebatt vi ser idag kring sjukförsäkringar, vab-intyg med mera har faktiskt en piratprägel. Vid en första anblick är den svår att upptäcka, men om man tittar närmare är den glasklar. Mänskliga rättigheter är en fana vi håller högt och de måste respekteras oavsett vilken grupp samhället beslutat sig för att särskåda.

Vilka faktiska bevis finns för att fusket existerar? Med vilken proportionalitet sätts åtgärderna mot fusk in? Kränker man enskilda människors integritet i jakt på fusk? Var går gränsen för var en myndighet ska ha insyn i i våra privatliv? Kränks människors integritet när de går på socialbidrag? Hur skulle detta i så fall kunna ändras?

I politiska kretsar verkar det vara ganska vanligt att fusk förekommer. Vi har i valrörelsen 2010 inte minst sett etablerade partiers riksdagslistor blivit ifrågasatta pga systematiskt fusk. Kanske är själva fuskmentaliteten överrepresenterad i det skiktet för makten lockar till sig den sortens psykologi? Provocerande kanske, men till vardags har få egentligen några riktiga exempel på fuskande vänner och släktingar.

Det finns gamla rapporter om att Försäkringskassans generaldirektör Curt Malmborg har fuskat med fusksiffrorna tidigare. Han har även – precis som Ingvar Åkesson på FRA – bedrivit politisk opinion. Detta är inte tillåtet.

Poängen är: Man kan tycka och tänka och tro vad man vill om fusket, men vi lever just nu i ett samhälle med en enorm paranoia där vi tror att brotten har ökat markant, att alla fuskar med bidrag.

Frågan är: är det sant?

Det är samma mentalitet som drabbar människor i jakten på terrorister som drabbar utförsäkrade. De kan ju vara terrorister! Bäst vi kräver pass, fingeravtryck och lagrar deras telefonkontakter. De kan ju vara pedofiler! Bäst att vi lagrar alla google-sökningar. De kan ju fuska! Bäst vi låter lärarna övervaka att barnen verkligen är hemma. (När går det så långt att försäkringskassan gör hembesök för att kolla att den sjuka verkligen ligger i sjuksängen?) Föräldrar anses inte tillförlitliga och deras barn ska kunna undergå drogtester utan föräldrars medgivande.

Samma övervakningsiver, samma misstro mot sina egna medborgare som drabbar den som går på sjukersättning eller socialbidrag. Det är samma mentalitet som vill minska invandring, bränner flyktingförläggningar och vill kasta ut de som redan kommit hit. Tänk om de bara kommer hit för att få bidrag! Det är enklare att slippa bry sig om mänskliga rättigheter om en allmän misstanke om fusk och exploatering av “snällhet” är det dominerande i debatten. Och båda blocken är lika skyldiga till det här.

Vem har någonsin kollat upp om vad som faktiskt stämmer här? Vem har kollat upp om åtgärderna är proportionerliga? Har de haft någon effekt? Är det verkligen proportionerligt att lärare ska övervaka elevers sjukfrånvaro för att rapportera till försäkringskassan? Vem har kollat om människors integritet kränks när de går på socialbidrag? Vem kollar att folk faktiskt får en rättmätig prövning? Och vilka fler GD sysslar med tjänstemannastyre?

Migrationsverket verkar misstro asylsökande som hävdar att de är hbt-personer. Migrationsverket skickar tillbaka dessa människor till länder man inte ens känner till förföljer just hbt-personer. En myndighet som ju ingår i det system som inte vill tillåta oss att ha några hemligheter alls i och med FRA-lag och andra informationsinhämtande åtgärder i syfte att kontrollera oss.

Vad vi måste fråga oss är om vi inte skulle tjäna på att bygga samhället på tillit och respekt i större grad. Vi måste våga ifrågasätta svepande påståenden om det ena eller andra hotet som ska motivera någon inskränkning eller kontroll. När åtgärder syftar till att göra det bättre och tryggare får inte konsekvensen blir att vi alla riskerar att få det sämre och känna oss otrygga. Ett återkommande tema i samtliga frågeställningar som rör kontrollåtgärder. Kanske måste vi leva lite mer efter devisen “hellre lite skit i hörnorna än ett rent helvete”.

Vi har länge tillsammans med flera i partiet känt att här finns piratvinklar begravda, men inte riktigt fått ord på det. Men proportionalitet i myndighetsutövning måste vara en piratfråga oavsett vilken myndighet som utför den och oavsett vilka som drabbas. Misstanke om fusk kan inte vara anledning nog att stänga ute hela grupper ur våra system eller undergräva integritetsaspekter — även här måste mänskliga rättigheter råda och inte minst någon form av rättssäkerhetstänk.

Integritet kunskap kultur

Friday, March 5th, 2010

Idag skriver jag en kort bloggpost. Jag vill länka vidare till det fantastiska storverk jag anser att Rick gjort idag när han lyckats beskriva piratvisioner som får mig att fälla glädjetårar. Anna har under veckan lanserat en ny slogan och diskuterat denna med oss pirater ute på turnén. Fram har ett helt nytt pirattänk tagit form och utmynnat i Ricks bloggpost idag. En bloggpost som jag ser som startskottet för valrörelsen.

Läs och njut!

Dagens twitterflöde om samhällets rädsla

Monday, February 15th, 2010

Läses underifrån och upp:

Detta är ämnen jag diskuterat med emma bland annat och jag kommer att utveckla dem. (Jag utvecklade dem lite i fråga om en koppling mellan fetmafobi och FRA förra året, men jag misstänker att fetma är alltför stigmatiserat för att folk ens ska kunna koppla att det inte skulle vara legitimt att avsky det.)

Diskussionen på twitter har fortsatt med Amanda Brihed samt Rikard Fröberg och Klara Ellström. Ni komer att få se mer av den.

Behovsbedömningsinstrument, integritet och ekonomisk politik

Friday, February 12th, 2010

Jag sitter just nu och läser den SOU som var grunden för att ta fram BAS, det vill säga det integritetskränkande behovsbedömningsinstrumentet.

De slutsatser jag drar är lika självklara, som de är nedslående. Sedan assistansreformen infördes 1992 har kostnaderna för denna ökat. Syftet med utredningen (hur mycket kostade utredningen månntro?) är att ta fram sätt att skära ner på kostnaderna för personlig assistans.

Jag citerar:

Grovt sett finns det två huvudsakliga sätt att dämpa och stabilisera kostnadsutveckling inom det sociala området. Dessa sätt ställer något olika krav på det politiska beslutsfattandet och på berörda myndigheter:
• genom generella avgränsningar av tillgången till stöd, t.ex. åldersgränser samt golv eller tak för stödets omfattning
• genom åtgärder för att göra de individuella behovsbedömningarna tydligare, mer enhetliga och i vissa fall mer återhållsamma.

BAS är alltså alternativ två: De vill genom att tydliggöra linjerna dra ner på kostnaderna för insatserna. Då är det här tillvägagångssättet tyvärr logiskt. Genom att utreda folks behov grundligt kan de alltså sänka kostnaderna för den personliga assistansen.

Det här är helt logiskt om man slipper tänka på att det handlar om människor. Det är fullkomligt logiskt om man bara ser till siffror och inte till behov. Och det är vidare extremt logiskt om man tror att kontroll i sig är kostnadseffektivt.

Min slutsats är lika krass som enkel: Det här är människor som inte är i behov av hjälp, som inte kan föreställa sig hur det är att vara i behov av hjälp och som inte fattar vad konsekvenserna blir av att skära ner på den hjälpen.

Ska Sara få gå på toaletten en gång mindre om dagen för att de flesta andra som har personlig assistans gör det? Ska Pelle som vill träffa sin flickvän på andra sidan stan bara få träffa henne tre gånger i veckan för det är ungefär så ofta som andra vill träffa sina anhöriga?

Anledningen till att kostnaderna för assitansersättningen är högre än man förväntade sig kanske helt enkelt beror på att man inte insåg hjälpbehovet från början? Anledningen till att fler än man väntade sig ville ha personlig assistans är kanske helt enkelt att det faktiskt gör livet värt att leva?

Men den typen av mjuka värden får inte plats i storpolitik. Saker som livskvalité ska mätas och vägas på samma sätt som allt annat.

I egenskap av funktionshindrad kan jag bara konstatera följande: Ingen, läs ingen vill ha mer hjälp än den har behov av. Alla vill i största möjligaste mån vara självständiga. Men när det inte går, när livet inte fungerar utan hjälp, då söker man det hjälp man behöver. Tyvärr kommer ingen annan kunna göra den bedömningen åt dig. Vill vi att funktionshindrade faktiskt ska ha samma rättigheter i samhället som alla andra, ja då får man faktiskt ta deras röster på allvar. Då får man faktiskt lyssna på vad de har för behov och sluta utgå från att man själv vet bäst.

Jag är fast övertygad om att med mindre centralstyrda lösningar för hjälp till funktionshindrade skulle skulle kostnaderna inte öka, utan tvärtom minska. Så oerhört många funktionshindrade finns det inte i Sverige idag att vi kan välta hela landets ekonomi.

För det är när det ska bedömas om man har rätt till boendestöd, eller hemtjänst, eller personlig assistent, eller personligt boende, eller ska läggas in på avdelning som pengarna rinner mellan fingrarna. Det är när man inte litar på att människor själva kan uppge sina behov utan måste ha det hela centralstyrt som pengar försvinner.

Men, säger ni, vi kan ju inte låta människor själva bedöma vad de ska ha rätt till för hjälp ur våra gemensamma skattepengar? Och visst, jag kan förstå det argumentet. Men då utgår man inte från funktionshindrades faktiska behov, utan från sina egna fördomar om vad deras behov är, eller i alla fall av vad det kan få kosta att ha dem i samhället på lika villkor.

Jag är fortfarande fast övertygad om att det är den centrala apparaten som kostar. Hade funktionshindrades behov utretts helt individuellt och förutsättningslöst hade det kostat så sjukt mycket mindre i längden.

Då hade jag t ex kunnat säga: Jag vill ha hjälp med disk, handling, matlagning, tvätt och städ. Jag kräver inte ens rätten att få vara med och laga min egen mat eller handla. Jag kan tänka mig att göra en lista på ingridienser jag kan äta och sedan får ni fria händer att laga vilken mat ni vill inom den budget jag har. Visst kan jag kanske behöva kolla så ni inte slänger fel tröja i fel maskin men jag skiter fullständigt i om ni är i mitt hem när jag inte är där, ni får gärna dammsuga när jag inte är hemma, ni får gärna laga mat när jag inte är hemma. Ni kan till och med få egna nycklar, vad som helst som gör att jag slipper det förnedrande med att människor kommer hem till mig och dealar med mig om vad jag måste göra som jag egentligen inte orkar göra.

Och sen ibland, är behovet större, men var inte rädd för att då ge mig den hjälp jag behöver, jag kommer avsäga mig den så fort jag inte vill ha den längre.

Det enda det handlar om är att tänka att vi funktionshindrade faktiskt själva vet våra behov, att vi faktiskt själva kan bedöma hur vi bäst får hjälp med det vi inte klarar av.

Jag förstår att tanken är omvälvande och provocerande. Men det är inte konstigare än att din gamla mamma på hemmet ska kunna få kissa på toaletten och slippa få höra “du har blöja på dig, kissa i den” för att personalen på hemmet ska gå ut och röka i en halvtimme. Eller att det inte ska sitta en personal och mata henne och farbrorn bredvid samtidigt för att öka effektiviteten.

För mig handlar det här om integritet. Du kan tyvärr inte bedöma en annan människas hjälpbehov om du inte går över hennes eller hans integritet. Sen finns det självklart grader i helvetet. Men grader i helvetet innebär ändå att du redan är där…

Och nej, ni behöver inte tala om för mig att det inte går. Jag är fullt medveten om att det inte går. En centralstyrd maktapparat kommer behöva agera i enlighet med de riktlinjer den har fått, men det innebär inte att jag inte då och då blir förbannat frustrerad över allt feltänk som finns kring funktionshindrade. Som kostar mer pengar än det skulle göra om vi själva fick bedöma våra behov.