Posts Tagged ‘Internet’

Men det är ju bara ett skämt. Eller?

Saturday, May 12th, 2012

Efter nattens bloggpost då jag garvat åt piratpartiet har jag den där sedvanliga gnagande känslan av något. Det är inte att jag anser att jag har fel i sak, tvärtom. Det är bara något med vetskapen om att nu gör jag någon ledsen igen.

Jag vill inte stänga av den känslan. Jag vet att det finns de för vilka piratpartiet är deras liv. Människor vars personliga liv står och faller med partiets framgång. Det finns säkert även de som på riktigt bär partiet i sitt hjärta. Och så finns det sådana som helt enkelt blir ledsna av att deras vänner blir ledsna.

Now:

Partiet har samtidigt ett väldigt oattraktivt hat mot religioner. Nästan dagligen ser jag olika tramsiga uppdateringar om kristendom på facebook av människor som tror sig vara roliga eller smarta och tror de vet mera än de dumma korkade kristna. Märkligt nog är flera av dem människor jag har respekt för annars.

Det finns ju massa känslor bakom. Kanske en del av dem som postar de där fotona har en bakgrund i en kyrka med traumatiska upplevelser därifrån. Det skulle förklara en del. Men en hel del är nog också omedvetet.

Stämningen som når den kristna blir dock något annat, för i mörkret är alla katter grå. Det där som kanske var en smart reflektion från någon ingår plötsligt i en inte alls lika attraktiv helhet som mest ser ut som förakt.

Vad kommer det ifrån? Kristna som tar sig själva för mycket på allvar? Kristna som varit elaka mot den som postar uppdateringen? Något finns ju där liksom. Men vad är det? Varför tror folk att kristendomen har makt? Och vad skulle kristendomens makt ha med Jesus eller mina vänners personliga kristna tro att göra?

Men!

Vad är då skillnaden mellan mitt eget raljerande av piratpartiet med andras raljerande av kristna? Finns den ens?

Nä, det gör den inte. För vad jag säger ingår också i en skur av hat och hån som alltid nått pirater från alla som tyckt de förstått bättre än piraterna. Att jag faktiskt genuint tycker det hela är komiskt och har den där känslan av att inte veta om jag ska skratta eller gråta, framgår inte i bloggposten. Jag framstår bara som distanserat häcklande. Någon tror att jag inte jobbar något för partiets breddning själv, en annan att jag är rädd för det okända. Ytterligare någon att jag inte gör tillräckligt.

Jag tycker det är charmigt med det här galna partiet. Jag kan bara inte ta det på särskilt stort allvar. Jag har för längesedan slutat leva andas och skita piratpartiet. Däremot bryr jag mig enormt mycket mer om politik än när jag var som mest aktiv i partiet. Jag hånskrattar inte egentligen.

Jag tycker ju massa om Torbjörn som lagt yrkandet om sjuksköterskors förenklande att bli läkare. Han är inte på något vis dum, tvärtom väldigt reflekterande. Det blev bara lite för mycket vilja och lite för lite eftertanke. Men det finns inget ont i det. Jag får bara lust att förklara att sjuksköterskor och läkare har helt olika yrken och att vi just nu av misstag råkar se ut som om vi undervärderar alla sjuksköterskor. När intentionen var motsatsen.

Den där viljan för alla att göra allt är helt enkelt inte helt optimal.

För flera år sedan försökte Egil förklara för mig att det fanns alternativa sätt att bygga röstningssystem. Jag orkade inte höra på honom då. Jag var väl för fast i mitt för stora ego antar jag. För faktum är att det finns ganska vettiga tekniska lösningar för att förenkla processer med röstningar och framtagande av material på internet. Och ett piratparti som vill hävda att internet är ett fantastiskt demokratiredskap måste kunna använda internet för att skapa demokrati, annars har vi ingen trovärdighet. Kan vi inte lära oss att använda internet till vår egen fördel så är vi ihåliga. Det var det jag också sa i höstas när jag sa att vi inte förstod internet. Som svar på ett brev på posten kom en motion om att ha kongress i köttvärlden i stället.

Som om Ung Pirats kongress skulle ha varit bättre. Jag skrattade mig flera gånger fördärvad över hanteringen av den också.

Piratpartiet och Ung Pirat är polsk riksdag. Vi måste på något vis lära oss att ta det onda med det goda.

Jag tror jag skulle ha lättare att hantera allt om vi inte hade så grandiosa självbilder. För det är de där bilderna som väcker löjet. Att vi tror att vi är mer fantastiska att vi är. Att kejsare liksom är naken.

Jag tror vi behöver börja skratta åt oss själva, konstatera att oj, det här blev lite fel och så sätter vi oss på hästen igen och försöker på nytt. En öppen lekfullhet. Dvs precis det som jag en gång ville motarbeta i partiet. Det fanns ju där. Bodström skulle ju sälja korv utanför riksdagshuset.

Ärligt talat. Jag hade fel. Det var inte tid för piratpartiet att mogna på det sätt som klara tyckte det var tid för piratpartiet att mogna. För den mognad jag talade om handlade bara om yta. Och det är inte mognad, det är att vara lillgammal.

Det är tid för oss att mogna. Inifrån. Man växer genom att testa sig fram. Men man växer inte av att bara kopiera och remixa. Man växer även av att reflektera.

Behöver just jag hjälpa till med allting? Kan jag lita på att någon annan kan göra en viss typ av arbete bättre än jag? Kan jag sluta sitta fast i en tanke om att allt ska vara rättvist och i stället försöka lita på mina medmänniskor?

Är kanske datanördarna faktiskt bättre på det här med internet och internetideologi? Fri programvarurörelsen kanske redan har den ideologi piratpartiet saknar? De kanske bara uttrycker den lite klumpigt för oss andra som inte förstår?

Ödmjukhet. Hjärta. Eftertanke.

Det står inte för mig i motsats till att garva röven av sig. Egentligen. Tonen är rå men hjärtlig.

Den immateriella revolutionen – strukturlöshetens tyranni

Saturday, March 3rd, 2012

Jag skrev en bloggpost om internet för snart tre veckor sedan. Den rörde upp saker lite här och var; inte bara de som sa det öppet, en hel del sökte även upp mig privat för att prata om det.

En del kände sig stärkta av posten, en ville lämna partiet, en annan skrev ut blogginlägget på papper.

Det tog mig cirka 40 minuter att skriva den där bloggpostens utkast på lördagen. Jag redigerade sedan om den dagen efteråt, när jag varit på möte med UP Jönköping. Så den hade aldrig publicerats om det inte vore för en diskussion med Simeon och Anders.

Henrik Brändén bloggade ett svar, försökte tona ner det jag sa med attityden att nej, det är inget nytt som pågår.

Så vad tyckte jag egentligen själv? Sa jag egentligen något om det? Nej, egentligen inte. Jag gjorde en observation, talade om “det här är vad jag ser”, grundad på tre och ett halvt års liv dygnet runt i piratpartiet och runt tio år på internet.

Så är det internet som är grejen? Absolut inte bara. Det är en del av hela den immateriella revolutionen. Men förändrade inte och spinning Jenny och ångmaskinen allt i grunden? Inte blev väl världen över huvud taget blev den samma efteråt? Kom inte medelklassens intåg i det politiska livet, dvs handelsidkarna på 1800-talet att förändra samhället i grunden. Var det inte i handeln och den tekniska utvecklingen som samhället förändrades och att det som i sin tur förändrade hela samhället? Var det inte det startskottet till en utveckling som sen drev fram den allmänna rösträtten?

Det började i handeln och med fabrikerna. Det växte med fackföreningar, arbetarrörelse och järnvägar.

Det skifte vi ser nu är lika stort som det som var då. Men vi är precis i början av det och kan inte överblicka dess konsekvenser. Det vi känner av som skakningar i piratpartiet är något som ligger 50, kanske 100 år framåt i tiden.

Inspirationen kom bland annat härifrån:

Jag är 39 år så jag ser en en enorm skillnad på bara de som är ungefär 10 år yngre än mig och min egen generation vad gäller förmåga till koncentration och uppmärksamhet. Med ännu större åldersskillnader ökar skillnaden lavinartat. Hur många konversationer kan någon som är 40 hålla samtidigt jämfört med en som är 20 idag? Hur snabbt blir en tjugåring uttråkad i jämförelse med en fyrtioåring?

Hur många dampies finns det i piratpartiet? Har dessa dampies haft ledande positioner? Well…

Hur ofta rusar folk utan någon som helst impulskontroll iväg i piratpartiet och gör något överilat? Varför dras alla dessa överilade människor en masse just till piratpartiet och inte till gammelpartierna?

Well…

Skapar den immateriella revolutionen en ny typ av människor med mindre impulskontroll och mer kreativt tänkande?

Kommer det förändra våra utbildningssystem? Oh yes, är det något piratpartiet redan pratar om så är det utbildningspolitik. I de här termerna.

Så hur svårt är det att förstå att det kommer påverka hela samhället? Hur svårt är det att förstå att när var och en kan sälja prylar till varandra på blocket och ebay utan att skatt tas in kommer det påverka ekonomin?

Världen skakar i sina grundvalar överallt.

Det här fattade inte jag när jag blev aktiv i piratpartiet. Då hade jag fullt sjå att överleva vardagen och sprang som en dåre det lopp jag kunde; protestera mot oordningen för att den är odemokratisk för det här har jag sett förut i vänstern.

Strukturlöshetens tyranni.

Hade jag rätt?

To be continued…

Internet vänder upp och ner på världen – och piratpartiet

Sunday, February 19th, 2012

Under mina år som pirat har jag kommit att förstå saker jag inte förstod tidigare. Hur skärningspunkten mellan 1900-tal och 2000-tal skär rakt genom hela samhället på alla fronter.

Internet.

Jag har vetat det men jag har ändå inte förstått. Partisystemet som vi känner det är på utdöende. Det är urholkat och betyder inget längre.

Internet.

Den representativa demokratin är på väg bort och har spelat ut sin roll. Jag vet det instinktivt, men jag vet det ändå inte, för vi talar om hela samhällets fundament. Det rasar. Den lever kvar som en modern ruin, men ingen bryr sig längre om den.

Internet.

Och när vi sitter där med ytterligare ett utspel av några lite för snabba företrädare för piratpartet så står det klart för mig att det finns ett samband.

Det är det här alla internkonflikter i piratpartiet handlat om hela tiden. Alla diskussioner om föreningsdemokrati vs konsensus. Alla diskussioner om förankring. Hur kunde jag inte förstå?

Det där fantastiska demokrativerktyget som pirater älskar att prata om men inte själva förstår går inte att styra och piratpartiet vill inte heller ha styrning på det. Men pirater fattar inte att det innebär att det heller aldrig kommer gå att styra pirater.

Pirater kommer från internet. Lever, andas, vaknar, somnar, äter och skiter internet. Dess medlemmar kan aldrig förväntas agera som om de inte hade det ursprung de har. Internet är kaos. Internet är självorganisering och anarki.

Detta får mycket större implikationer för piratpartiet än vad man kan tänka sig. Det kommer inte kunna organiseras enligt de principer som gäller i en representativ demokrati. Dess företrädare kommer inte att agera som representanter enligt representativa demokratiska regler. För de kommer från internet.

På internet representerar man bara sig själv. Där finns inga gränser. På internet saknar människor impulskontroll. Där finns inga valda ledare. Där finns ingen uthållighet. Det finns inga kontrakt annat än de som byggs för stunden. Allt är flytande, allt är i ständig förändring. På internet går alla alltid vidare.

Medlemmar i piratpartiet och Ung Pirat kommer alltid få leva med skräcken att någon företrädare går ut och säger saker de inte står för. Det de kommer göra är att själva gå ut och säga något annat. Pandoras ask är öppen. Men den var öppen innan piratpartiet fanns.

Det finns inga representanter på internet och företrädare från partiet kommer inte finna sig i att vara representanter. Det finns ingen anledning att tro att de kommer göra det sen om de inte redan gör det. Det finns inget som talar för att en vald representant från piratpartiet kommer att vara en trogen representant.

Det är den här ångesten folk ger uttryck för när de skriker “förankring!”. Den skulle kunna översättas till “om jag inte kan lita på dig nu varför skulle jag kunna lita på dig sen?”. Kanske är det så vi ska se den? För pirater litar inte på representanter. För de vet innerst inne att de inte själva skulle vara representanter. Lite som att den som själv är otrogen kommer vara på jakt efter tecken på att partnern är det.

Piratpartiet måste börja förstå vad systemskiftet samhället går genom innebär i praktiken. För de här konflikterna kommer rulla igen och igen och igen. Och den shitstorm som träffar dess ledare kommer bränna ut dem på nolltid, för det system piratpartiet har idag är fullständigt ohållbart. En ledare för ett gammelparti har ett jobbigt uppdrag, men en ledare för piratpartiet har ett rent omänskligt uppdrag. Folk kan inte ens föreställa sig hur det är att sitta i den partitoppen.

På något vis behöver partiet förändras för att vara mer kompatibelt med sig självt, men frågan är hur. Direktdemokrati/självorganisering av någon form som en del av ideologin känns mer eller mindre självklart.

Rörelsen i samhället bort från representativ demokrati är inte en utveckling vi rår över mer än vi rår över fildelningen. Allt det här kommer att hända med eller utan piratpartiet. Inga lokala organisationer i världen kommer ta bort motståndet och misstron mot auktoriteter, den är grundmurad hos piraten och sitter i ryggmärgen. De lysande undantagen, som t ex Anna Troberg är just ett lysande undantag.

Den representativa demokratin faller. Den kommer finnas där som en ruin. Likt det socialförsäkringssystem vi har idag som för längesedan slutat fungera för att folk inte längre har fasta jobb kommer den att hänga kvar och skörda sina offer, men den kommer vara tom på innehåll.

Att förändringarna märks tidigare i piratpartiet är ingen slump. Att pirater inte kan överblicka dess konsekvenser är uppenbart. Frågan är vad piratpartiet gör åt det när det drabbar partiet självt.

Internet.

Pirater lever bor och verkar på internet. Men de förstår inte vad internet innebär i praktiken.

***********************************************
Jag har inte heller några svar. Jag bara märker instinktivt att saker är större än de kanske verkar vid ett första ögonkast. Jag försöker spana. Försöker se på saken utifrån. Det är bara ett försök att lyfta frågan, inte att komma med färdiga svar eller lösningar.

Jag ställer inte upp

Saturday, August 21st, 2010

Bakgrund: Jag sov dåligt inatt. Vid 6 vaknade jag och kunde inte somna om. Jag kände att det var dags för mig att sätta ner foten. Till slut satte jag mig och skrev. Jag skrev mest för mig själv. Och när jag var färdig kände jag inget som helst behov av att trycka på publicera. Jag hade liksom tagit ett beslut. Vid ungefär 9-tiden lade jag mig och vilade. Vid 12-tiden vaknade jag av sms och ringde mamma. Vi pratade om fästingar. Sedan somnade jag om och sov nästan gott. Vid 17-tiden vaknade jag och gick jag upp. Jag hade bestämt mig för att spendera dagen hyfsat offline och helt skita i media. Men när det står “Vet du något om Assange?” på xmpp och en annan polare dök upp och sa “Spännande dag det här”, så fattade jag att det nog var kört. Allt om Assange är liksom intressant de här dagarna…

Jag tror ingen förstår hur tacksam jag är för att ha sovit över det detta skådespel. Och jag kan inte låta bli att tycka att synkronisiteten med vad jag skrivit i mitt inlägg och det som hänt idag är så bisarr att jag har svårt att inte trycka på Publicera. Låtit några människor läsa det. De gillade det. Så nu trycker jag på den blå publiceringsknappen till höger om texten. Det blir länklöst dock.

“Ska du avgå nu, Lena?” Dagligen döms människor i en mediedomstol. En privat, vinstdriven, reklamfinansierad domstol som både anklagar, dömer och bestraffar. Ledamöterna är självutnämnda och kommer från de stora mediekonglomeraten Stenbeck, Disney, Schibsted, Bonniers och Time/Warner.

“Hela sanningen om kraschen!” Medierna tar sig också rätten att välja ut, tolka och beskriva olika delar av verkligheten åt oss, de brottstycken av verkligheten som de bestämmer är viktigast.

“Läs vad svenskarna tycker om EU!” Medierna driver sina frågor, de skapar opinionenr. Sedan låter de opinionsinstituten mäta denna skapade opinion och presenterar resultatet som folkets röst. Ändå påstår medierna att de speglar opinionerna.

Orden är inte mina. Det är citat på en baksida på en av de viktigaste böckerna jag läst de senaste tio åren. Jag hade gjort min praktik på Aftonbladet och där sett en dramafabrik från insidan, och genomgått en journalistutbildning i princip i avsaknad av mediekritik.

På insidan av pärmarna i boken stod:

Det är så tydligt när man kommer där uppifrån fåordiga platser utan skapade bilder och känner att man inners vet. Så hamnar man här i oändliga mängder fakta och informationsspäck och tycker plötsligt att man inget vet. Tills man minns att javisst ja, den viktiga informationen, den om livet, den kommer inte från media.

Mediabruset säger att saker har en början och ett slut, att somligt är intressant ena dagen men inte nästa, att vägar leder ingenstans, att vi lever i eviga kretsgångar av tomrepade meningslösheter och stor ondska. Inget påstående kan vara lögnaktigare!

Vi lever ju i raka motsatsen. Vi lever i sammanhang.

Samtidigt som jag läste den gick ett program på TV som hette Mediamagasinet. Ett av programmen där skildrade att alternativ media ofta hade en sannare bild av skeenden än mainstreammedia. Att det i efterhand visade sig att alternativ media ofta var mer att lita på.

Jag tog ett beslut: Ingen mainstreammedia för mig!*

Sedan dess har jag konsekvent bojkottat densamma. I stället har jag läst på och fördjupat mig om saker som intresserat mig, hopplöst hört på tjatet från min nyhetsberoende omvärld att jag “inte hänger med”. Men jag har mått bättre. Ett medvetet beslut. Som jag aldrig ångrat. En del i vad som botat diverse depressioner och känslor av hopplöshet där den sönderstyckade världen inte kunde vara mig mer egal.

Om man läser min svidande mediakritik runt 2008 då jag började aktivera mig i Piratpartiet igen är detta spår tydligt. Det är faktiskt först i Piratpartiet jag åter tvingats in i denna sönderstyckade mediakarusell igen. Tror aldrig jag ens sagt till någon att bojkott av gammelmedia varit min princip. Men det var det. Länge.

Och inatt fick jag nog igen.

Jag ställer inte upp på en förljugen mediabild och skådespel som skapar både masshysterier och valresultat.
Jag ställer inte upp på folkdomstolar som hänger ut människor på köttkrokar för att de inte passar normen.
Jag ställer inte upp på att bli rädd för vad som ska hända för att någon stackare som med hot om att bli utlasad måste hitta sitt scoop för att få stanna kvar på sin arbetsplats. (ja det är verkligheten journalisterna lever under)
Jag ställer inte upp.

Jag ställer inte upp på att anpassa mig efter ett vansinnigt tempo i en sönderstyckad värld när internet kan hjälpa en att hitta så mycket fördjupningar.
Jag ställer inte upp på att nyheter om människor som slås ut fortfarande bara når fördjupningsprogrammen.
Jag ställer inte upp på en media som inte tar sitt ansvar. Där pressetik farit åt fanders och dumstrutsmentaliteten får råda.

Och jag vet hur man gör en nyhet, vet vad som produceras, vet vad som slår och inte slår i dramafabriken. Jag har sett timvikariaten, den systematiska terrorn i att inte förrän i sista sekund meddela en anställd om hen får förlängning. De öppna kontorslandskapen med nyhetslarm som ekar i hela huset så alla synkront sätter sig vid sin egen lilla dator när larmet går, redigerare som ringer hem till journalister mitt i natten för att fråga om någon detalj i en artikel.

Första dagen jag kom till Aftonbladet fick jag åka ut på ett gig med demonstrerande tunnelbaneförare som förde ett jäkla liv om att SL brutit mot lagen. Det skulle finnas en hemlig handling någonstans som ingen lyckades få tag i. Jag försökte som den nya gröna journalist jag var påpeka från redaktionen att om man bara kunde hitta den där handlingen kunde man få klarhet. Jag fick veta att jag bara var naiv och att lokförarna kunde utnyttja mig för att jag var ny.

Två år senare visade det sig mycket riktigt att SL hade brutit mot upphandlingslagen…

Och när vi kom dit fick vi en introduktion som sa att vi var utvalda, vi hade kommit så här långt, det var enormt stark konkurrens ens för att komma dit vi kommit.

Så äckligt.

Som politiker förväntas jag förhålla mig till denna värld som en slav. Äta den, leva den, hungra efter den. Samtidigt som jag vet hur usel den är.

Men jag har fått nog nu.

Jag ställer inte upp på en valrörelse där personkulter tävlar med hatkulter, där krypandet för den media som till stor del är orsak till att att demokratin inte längre lever får styra varje människas steg.

Hur kan vi bli förvånade att rättssäkerhet monteras ned när media är både utredare, åklagare och domstol? När – trots att svenskarna är mot hårdare tag – snart när varenda politiker tävlar i att höja straffnivåerna. I ett land där invandrarfientlighet fortfarande inte är en större issue gör medias och gammelpartiernas äktenskap att Sverige snart har en invandrarfientlighet. För alla vägrar att samarbeta med Sverigedmokraterna, samtidigt som de gärna snor deras politik.

Vilket fantastiskt hyckleri!

Nej det är inte undra på att lagar om övervakning och inlåsning av marknader går genom i ett sådant land. När gammelmedia tagit på sig att vara både anmälare, polis, åklagare och domstol.

Finns det något straff i Sverige idag som är värre än det Mona Sahlin en gång fick och Sven Otto Littorin i sommar fått? Där media hänger ut folk till gamarna. Ingen rättegång, ingen ordentlig utredning och om du visade dig vara oskyldig får du inte mer än en pytteliten notis.

Jag ställer inte upp på en valrörelse där allting bara är ett drama, där politiken är helt i skymundan, där ideologin är död och alla förvandlats till lismande pragmatister som ler falskt på bild. Jag ställer inte upp på en värld där människor inte får lov att vara människor.

Och jag ställer inte upp på en värld där medborgare kallas för “väljare” och konsumerar partier som schampoon i en livsmedelsbutik. Där opinionsinstituten får bestämma valresultatet.

Vi människor är inte mera slavar än vi gör oss till i ett demokratiskt samhälle. Vi väljer själva mellan populism eller massrörelse. Vi har visst ett val. Det andra är bara femtioelva gånger svårare. Men kommer löna sig i längden.

Det finns en värld utanför en medelklassifierad, snuttifierad, hotifierad gammelmedial verklighetsbeskrivning. Den lever i förorter, hos utförsäkrade, hos utstötta. Den lever hos nördar, hos libertarianer, hos polyamorösa. Den lever hos udda, hos missbrukare, hos diagnosticerade. Hos ungdomar, hos muslimer, hos uteliggare.

(För att bara ta några få exempel.)

Det är bara det att dagens politiska diskurs (ursäkta prettoordet men jag hittade inget annat) bestämt att endast några få av de grupperna är värda att lyssna på eller ta på allvar. Det är bara de “vanliga” som räknas i en valrörelse. Ungdomar går förstås bra, och nördarna har själva startat ett parti, men inte en jävel skulle få för sig att vända sin politik mot utförsäkrade. Då skulle man ju tvingas erkänna att vårt fina svenska samförstånd är brutet.

Politiker är människor. Människor som ska vara just människor. Människor som ska leva med de de representerar. Inte prata till dem genom TV-rutan.

Framför allt finns inte den där “väljaren” vi pratar om och så ofta vill vinna. Det är medborgare vi har att göra med.

Jag vet, det blir jobbigare så. Men i längden kommer vi att vinna.

Vi har fötter att gå utanför dörrarna med. Vi behöver inte vara slavar åt en gammelindstri som för längesedan spelat ut sin roll. Vi behöver inte jobba gratis för Bonniers.

Jag skulle kunna lova att det politiska parti eller den politiska rörelse som mellan 2010 till 2014 orkar lägga sin energi på långsiktigt opinionsarbete på golvet i samhället (nej inte fabriksgolven, den metaforen är utdaterad LO) skulle ha all chans i världen. Det återstår att se vem som är så smart. Hittills verkar det ha varit de idiotförklarade Sverigedemokraterna som drog det längsta strået denna gång. Jag anklagar gammelmedia och populistiska gammelpartier för att gemensamt ha skapat det spöket.

Oavsett vi kommer in i riksdagen eller ej är det dags att gå från den reaktiva politiken och börja bygga medveten opinion. Det är nämligen på grund av otydlighet och glasskioskmentaltiet som gammelpartierna misslyckas så pass att en fjärdedel av medborgarna inte vet vad de vill ha. Och förutom det förstås för att de har en politik för ett förlegat arbetssamhälle.

Trots miljardbudgetar, trots horder av anställda, trots egna lokaler misslyckas gammelpartierna med att engagera människor. För politiken är utdaterad.

Trots att Piratpartiet saknar lokaler, horder av anställda och har en budget som inte uppgår till en tiondel av ett gammelpartis valbudget har vi engagerade aktivister och hangarounds. För politiken är – om än fortfarande i sin linda och med vattkoppor – anpassad efter den tid vi lever i. Den politiska sprängkraften i det är större än vi någonsin kan föreställa oss.

Dock är det säkert roligare att skriva på DN debatt än att lära muslimska barn i förorten att använda linux.

_________________________________________________________________
*Efter att ha twittrat en del fram och tillbaka med Ankarvall på twitter idag är det nog så att jag behöver göra ett förtydligande. Det är nyheter jag bojkottat alltså. Inte fördjupningarna.

Förtroende proffessionalism eller massrörelse

Tuesday, August 17th, 2010

Jag hör något under debatten om Piratpartiet som jag tycker är lite… obehaglig. Ju mer jag funderar på det inser jag att många människor är nöjda med status quo. Eller kanske inte nöjda, men i alla fall fast i tänkesättet. Man tänker innanför boxen.

Jag erkänner villigt att Piratpartiet har massa fel. Och andras fel ger inte Piratpartiet automatiskt rätt. Men det finns något i Piratpartiet som Sverige inte sett på nästan hundra år. Det finns en organisering som växer underifrån. Det finns under Piratpartiet förvisso drömmar om att omintetgöra sig själva och sedan dra. Nu tror jag att det är en fysisk omöjlighet. Politiska partier, ja institutioner överlag, är självöverlevande mekanismer. När de spelat ut sin roll hittar de bara på nya uppgifter för sig själva att göra. För alla männniskor vill rimligen bevara sig själva och sina intressen. Det ligger liksom i sakens natur.

En förändring av socialdemokratin, Folkpartiet, Centern, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Modertaterna, Kristdemokraterna kommer inte att hända av sig själv. Och det politiska systemet som mer och mer går mot ett tvåpartisystem håller på att ruttna inifrån. Valet betyder inget, för blocken är i själva verket inte engagerade i det de tror på. De är bara självöverlevande organismer utan ideologi kvar.

Gammelmedia spär på det hela genom att gifta sig med opinionsinstututen och tala om “rysare”. Ursäkta men rysare för vem?! I praktiken blir det ingen större skillnad för de flesta i landet oavsett vilket block som vinner. Vad som däremot hela tiden händer är att glappet till de som hamnat utanför det koketterande medelklassamhälle som nu byggs upp blir större och större. Vad som händer är att rättigheterna i samhället steg för steg monteras ned. Spelar inte så stor roll vilka rättigheter. De monteras successivt ner oavsett. Fast mest bara för de som redan har det sämst, så ingen märker särskilt mycket av det än. För de flesta har det inte sämst. Även detta ligger i sakens natur.

För de som har det sämst erbjuder vi partiet Sverigedemokraterna, så ni som redan har det illa i alla fall kan få en chans att få hacka på någon som står ännu lägre än er själva. Men något parti som talar om verklig förändring lyser med sin frånvaro.

Eller?

I informationssamhället är de politiska striderna helt annorlunda. Vi har ännu inte lärt oss känna igen dem. Vi är lika förvirrade inför det nya samhälle som växer fram som torpare och adel en gång var inför industrisamhället. Nya politiska kompasser behövs. De gamla är utdaterade. Borgerliga eller rödgröna är lika intressant som hattar eller mössor. En demokrati där folket inte har möjlighet att ta del av politiken är inte en demokrati.

Och jag är ledsen, men i ett samhälle där fler och fler slutar engagera sig i de politiska partier som finns är det dags att skapa något nytt. Hattarna och mössorna måste bytas ut, men det räcker inte med det. Politiken behöver återigen vitaliseras och föras tillbaka till människorna den berör.

Och hur hör Piratpartiet in i det här? Jo; vi är inte proffs, vi är amatörer, vi kommer från alla möjliga bakgrunder, många av oss har ganska låga positioner i samhället. Vi är inte etablissemang. Vi klåpar i styrelsen, vår partiledare gör korkade uttalanden, vi gör om och vi gör rätt och vi lär oss hela tiden. Det ser ut som om vi uppfinner hjulet på nytt gång på gång på gång…

Men frågan är om det faktiskt är så att vi gör det? Är det verkligen så enkelt?

Jag skulle snarare säga att vi remixar hjulet. Vårat hjul kan inte se ut som alla andras för den här tidens politik har helt nya frågeställningar. Vi är det första embryot till en massrörelse som funnits på snart hundra år. Jag menar inte att förminska kritiken mot oss, men att sätta oss i det sammanhang där vi hör hemma. För att kunna förstå oss på rätt sätt.

Vi blandar aktivism och politiskt spel i en mix som är både ohelig och ofattbar för de som står utanför. Vi engagerar människor som annars inte skulle gå och rösta. Får upp soffliggarna från locket, aktiverar ungdomar politiskt när samtliga andra ungdomsförbund går back back back back back.

Och det folk säger är att vi är oseriösa.

Ja, visst är vi det. Sett med hattar och mössors ögon och de som trivs med hattar och mössor och bara vill förändra den politiska situtationen lite, lite grand. Men vi pirater vill vidare till kunskapssamhället. Och vi har inte en chans i världen att komma dit genom att spela det spel som andra redan spelar. För de vill vara kvar i industrisamhället.

Vi bryr oss inte om höger och vänster för det är inte hattar eller mössor som spelar roll för vart politiken i framtiden kommer gå. Lika lite som socialdemokrater brydde sig om torpares rättigheter bryr vi oss om arbetsrätter. Vi engagerar de som redan finns i kunskapssamhället.

Ungdomars politiska strider handlar om information. Vem ska ha rätt att äga informationen och kunskapen? Ska inlåsta stora företag och stater få bestämma vad människor ska få veta och inte veta? Eller ska vi låta det vara upp till var och en att själva bestämma? Ska skolan handla om att lära sig värdera och källsortera kunskap, eller ska den handla om att förtiga den? Ska skolan ha rätt att registrera elevers skolk eller ska det viktiga vara att de lär sig det de ska?

Och kommer det vara relevant att upprätthålla ett konstgjort arbetssamhälle när tekniken gör att vi inte behöver jobba mer än några timmar om dagen? Kommer äntligen någon väcka Miljöpartiets gamla fråga om medborgarlön? När kunskap blir en mer relevant fråga än kapital, på samma vis som din lön en gång blev en mer relevant fråga än hur stor din jordplätt var, kommer vi då ha någon nytta av de gamla skiljelinjerna?

Vi lever i ett systemskifte. Huruvida Piratpartiet är rätt parti eller ej är bara relevant med industrisamhällets glasögon. Vi är än så länge de enda som finns som har en politik för informationssamhället, så vida man inte anser att stoppa informationspolitiken är en politik i sig. Då har samtliga andra partier en informationspolitik de också, det vill säga begränsa den, förminska den, förtig den och låtsas som om samhället inte förändrats.

Tycker ni informationspolitik är viktigt ska ni rösta på oss. Tycker ni vi är dåliga, så remixa för all del oss om ni vill och gör det bättre. Men bli inte passiva konsumenter av vare sig oss eller någon annan politik.

Politik byggs inte vart fjärde år och media och partiernas äktenskap med opinionsundersökningar och underhållning har byggt en dramafabrik som är det trasigaste politiska skådespel som skapats i demokratins historia [utom möjligen spectrial]. Det är dags att gå vidare nu.

Röstar ni på oss så sluta inte bry er efter valet. Fortsätt påverka, fortsätt vara en blåslampa i häcken på oss. Få oss att utvecklas och förnyas.

Och skapa nya partier, nya rörelser. Det finns plats för så mycket, mycket mer. Fildelningen är bara början. FRA-lagen och datalagringsdirektivet är bara början. Kampen om kunskapen har just börjat. Ska det bli de stora korporatistiska lösningarna där vissa företag tjänar miljarder och låser de fria marknaderna och de fria människorna? Ska medicinpatenten få fortsätta skörda offer samtidigt som läkemedelsföretagen håvar in pengar?

14 % av väljarna har ännu inte bestämt sig. Det skulle kunna få plats tre partier till utöver de som redan kommit in. Så var är nytänkandet i samhället?

De nya tankarna kommer komma underifrån från folket. Om vi politiker har mycket att säga till om har något redan gått allvarligt snett. Jag tänker ge mig ut och prata politik med människor i min närhet, tala om vad vi står för. Jag tänker dela ut våra flyers. Men jag tänker inte övertala någon. Jag blir själv aldrig övertalad men ofta övertygad. Så en uppmaning att rösta på Piratpartiet kommer troligen inte att komma över mina läppar. Däremot tänker jag underlätta för den som vill rösta. Tänker konsekvent finnas utanför mina närmaste vallokaler som är de vallokaler där vi tog flest röster av alla i kommunen under EU-valet. Troligheten att de som faktiskt vill prata med mig finns just här är stor. Så det är här jag tänker vara.

Jag är en idealist som vill att politik ska beröra människor igen och att vi ska väckas ur vår slumrande sömn och åter börja bry oss. Politiken vill tillbaka till folket.

Det är dags att bygga om. Vi börjar med att tänka utanför boxen. Sedan bygger vi en ny.

Jag hatar internet

Saturday, August 7th, 2010

Det kan tyckas något märkligt att jag skriver denna bloggpost. Men jag tror att den fyller en funktion. Både som någon form av metakonst och som en form av analys, för den som kan tränga in under texten för att se vad jag egentligen menar. Och för den som inte fattar har jag precis bevisat varför internet är så uselt som jag just beskriver.

Jag hatar internet för att internet aldrig glömmer. För att internet är det redskap som används för att bara spy ur sig frustration. För att internet används för att dissa.

Jag hatar hur jag sitter under täcke och vet att jag pratar med människor på andra sidan internet som inte har mer än kalsonger på sig och just nu skriver inlägg som låter vettiga, alternativt skapar en hord av halmdockor för att de kan och tycker det är kul.

Jag hatar hur internet är ett redskap för allt och alla att få komma till tals. För det där skapar fanimej inte bara bra saker. Det skapar även information overload.

Internet sköljer över oss från alla håll. Vi kan inte värja oss från något, vi förväntas ständigt vara uppkopplade, ständigt tillgängliga, och vi förväntas att ha svar på tal på allt.

För på internet tänker ingen jävel efter. De skriver och gör precis det som faller en in just där och just då. De människor som hanterar internet på ett sätt som är ansvarsfullt är så få att jag inte känner en enda.

Internet är inte bara vackert. Internet är även allt det fula som vi inte vill veta av. Och det kastas rakt i ansiktet på oss utan att vi alltid ber om det.

Internet är konstant stress och otillräcklighet, konstant splittring och förstärkta konflikter. Ogenomtänkta utspel, slarvigt skrivna pressmeddelanden, snabbhet snabbhet snabbhet.

Piratpartiet är en produkt av internet. Det är information overload. Det är springa mellan chatar och blogga och läsa forum och prata och skriva valmanifest och ha styrelsemöten och ge ut en bok och twittra och facebooka och nätverka och hantera uppstådda konflikter och dissningar och kritik som inte har någon grund blandat med kritik som har det.

Det är utlagda chatloggar på bloggar, bloggkrig och missförstånd för att man inte ser den man talar med.

Internet är en konstant jävla stress för den som inte kan multitaska. För den som försöker vara ansvarsfull. För den som är impulsiv.

Internet är ett jävla aber att driva ett politiskt parti på. Ingen glömmer vad du sagt, ingen oförrätt kan vara för liten, ingen småsak kan passera, inte ett ord lämnas obesvarat.

Internet är en avskrädesplats och jag är inte ett dyft förvånad över att vuxengenerationen inte förstår vad som är så jävla bra med det där internet.

Internet är inte ett dyft bättre än köttvärlden. Jag tror detta inlägget just proved my fucking point.

Jag hatar internet!

Politiskt varumärkesbyggande

Sunday, July 18th, 2010

Jag funderar idag i kölvattnet efter min förra bloggpost och kommentarsfältet i den om varumärkesbyggande. I mitt bakhuvud surrar en kritik av Brit Stakston om arbetet.

Efter diskussioner med @ankarvall på twitter ser jag mig själv skriva följande: “jag blir nästan marxist av tjafset”.

Vad menar jag egentligen?

Jo, jag menar att jag är trött på att vara en vara. Jag är trött på att alla ska vara varor.

Maureen Johnson författare uttrycker sig så här:

I am not saying that it is a bad or dishonest thing to try to sell your work. It is not. What I am saying is that I am tired of the rush to commodify everything, to turn everything into products, including people. I don’t want a brand, because a brand limits me. A brand says I will churn out the same thing over and over. Which I won’t, because I am weird.

Och då kommer vi till hur jag kopplar ihop varumärkesbyggande med politisk representation:

Jag får inte vara bara jag. Jag måste hela tiden tänka på vad jag gör och med vem, vad jag twittrar och skriver på facebook, vem jag hånglar med, vad jag har på mig. Jag vet att jag säljer något annat än mig själv och att jag deltar i ett spel och sanningen är att jag upptäckt att det här spelet skadar människor. Och jag tror även det skadar politiken.

För vilka ryggradslösa politiker får vi när allt allt allt handlar om att göra rätt och säga rätt och ha högst social status? Hur mycket binder våra egna varumärken oss själva till det vi representerar?

Och hur mycket förminskar vi våra egna personligheter när vi ständigt tvingas vara på vår vakt om vad vi säger tänker och gör? Hur mycket låser ett varumärke ens personlighet och ens liv till något som är… en karikatyr och en nidbild av våra personligheter?

Åh, denna tredje gradens trevlighets- och intressanthetsnormering. Det räcker ju inte med att du ska tro att människor ska tycka att du är trevlig och intressant. Du ska även tro att de ska tro att någon annan kommer tycka att du är trevlig och intressant. Vara trevlig och intressant. Vara trevlig och intressant.

VARA TREVLIG OCH INTRESSANT!!!1111

Denna trevlintressnormering (<— omgwtf är det för jävla ord egentligen??) påtvingas dig eftersom samhället saknar en grundläggande trygghet, och den gör dig inte till en särskilt intressant människa. Du tvekar innan du skriver den där utmanande tanken på Twitter. Om du är man är du aldrig förtvivlad och hjälplös. Är du kvinna undviker du att vara uppkäftig. Du klär dig sådär lagom queer, men ingen vågar vara konstig på riktigt. Tänk om någon tilltänkt hyresvärd läser att du hatar pengar och förresten så har du inga och vill inte ha några heller.

skriver Hannes Mannerheim. Läs hela inlägget här.

Tillsammans med ett hårdare samhällsklimat, smutsigare valrörelse och sociala skyddsnät som rycks bort under människor som redan går på slak lina blir de här kraven på att vara lagom, samlad och inte sticka ut närmast omänskliga. Vi drar åt snaran åt alla håll samtidigt. Ingen får bara vara. Alla måste hela tiden vara på sin vakt om hur de framstår. Vi blir som varor på en marknad i stället för människor av kött och blod. Det är inte en värld jag vill ha.

Men jag vill inte heller ha en motnorm. Jag vill inte att nördarna eller de udda ska ta över världen. Jag vill att alla ska få plats.

Jag undrar dessutom om inte tanken på varumärkes- och identitetsbyggande även skapar ännu större risk för motidentititer, något man inte minst ser i Piratpartiet. Några bygger sin identitet på att vara udda, sexuellt frigjorda, eller andra saker som man uppfattar som “kontroversiellt”. Jag skulle säga att detta är lika mycket varumärkesbyggande och jag uppfattar inte heller det som bättre än de varumärkesbygganden vi ser från “gammelpartier”.

På vissa sätt liknar Piratpartiet de anarkistiskofeministiska kulturer jag rörde mig i för tio år sedan där det i praktiken blev förbjudet att raka sig under armarna för att vi uppfattade det sociala trycket att ta bort hår som förtryck. Genom att skapa en motnorm blev vi i stället dubbelt förtryckande. Skuld lade vi på oss själva från alla håll. Skuld från “normala” för att vi inte rakade oss och skuld från våra egna om vi gjorde det. Jag skulle vilja hävda att en motsvarighet till denna trend är den som sex hos sexlibertarianer idag. Med tjat om frigid och att man gör det ena med än den ena och än den andra riskerar man att skapa ett klimat där tjejer knappt kan freda sig från närmanden. Där alla tvingas vara med alla bara för att inte uppfattas som “frigida”. En utveckling jag inte uppfattar som det minsta frigörande utan snarare som en strypsnara.

Jag skulle önska att vi kunde kritisera varumärkesbyggandet och identitetsskapandet i grunden. Men inte bara för arbetare utan även för oss politiker. Vi är alla mer än vår image. Någonstans måste vi tillåta varandra att vara människor. Att göra bort oss på Facebook, att ha en dålig dag, inte alltid orka vara seriös eller vara på topp, inte alltid orka svara på tweets. Ska vi kritisera varumärkesbyggande bör vi samtidigt fråga oss hur vi skapar sociala tryck, normer och motnormer. Och helst kunna diskutera saken utan att polarisera allt för mycket.

För mig handlar det om barmhärtighet och nåd. Om att våga vara människa med fel och brister. Om att våga se bakom ytor och inte tro att det vi ser på ytan är allt. För det finns så enormt mycket mer.

Jag har själv byggt så många identiteter och varumärken i mitt liv att hälften vore nog. Få är de som verkligen känner mig och många är de som tror att de gör det. För ska jag vara helt ärlig upptas en hyfsat stor del av min tid av att noja om status och varumärken. Vi lever i en värld där det inte går att inte bry sig om sådant även om vi kritiserar den. Status Anxiety och varumärkesbyggande är helt enkelt en så självklar och inbyggd del i samhället att den är omöjlig att helt frigöra sigfrån.

Det finns enligt mig i huvudsak två sorters statusjagande: De som kämpar för att ta sig upp högt och de som kämpar för att helt enkelt inte vara bespottade. Jag tillhör den senare gruppen. Jag nojar inte över att inte vara cool nog. Jag nojar över att folk jag gillar ska förakta mig.

När människor säger “vi måste vinna val också”, så tänker jag direkt att det här är nog inget för mig. Jag kommer aldrig vara den där människan som drar tusentals röster. Jag intresserar mig inte för en värld av hög status. Jag känner mig inte bekväm i den alls. Och min egen prioritet av världen kommer aldrig ligga hos makteliten, utan hos de som har det sämst, eller på det som finns under ytan hos människor.

Är det varumärkesbyggande att skriva den här posten? Tja, säkerligen i vissas ögon under det att det är epic fail i andras. Egentligen räcker det som kritik mot varumärkesbyggande i sig själv att människors smak är så otroligt mycket mer diversifierad än vi tror. Vissa vill ha enkla svar, andra gillar att tänka själva, vissa gillar coolhet, andra gillar utstötta, vissa gillar liberalism, andra gillar socialdemokrati. En titt på gammelpartiernas varumärken ger ett Moderaterna som försöker vara Nya Socialdemokraterna, sossar som försöker vara ett mittenparti, Miljöpartiet som försöker vara ett grönt Folkpartisocialdemokraterna, Vänsterpartiet som försöker vara 80-talssossar, KD som försöker vara gamla moderaterna, Centerpartiet som försöker vara ett Stockholmsparti.

Är det bra varumärkesbyggande? Och om det är det? Är det bra?

*************************************************************************
Edit: Bloggsvar på detta blogginlägg har kommit från: Göran Widham och Mia Ankarvall

Det privata rummet blir offentligt

Saturday, March 27th, 2010

Marie Demker sammanfattar idag på ett närmast genialt sätt internets dilemma och möjligheter, samt piratpartiets kanske största organisationsproblem i en enda mening:

På nätet syns allt du gör globalt, samtidigt som de flesta upplever att de gör en privat handling.

Exakt så. Det här blogginlägget till exempel… Det skrivs bakom fördragna gardiner, av en person som inte ännu gått upp, sittandes naken under ett täcke. Kanske har hon inte tänkt genom det hela med att outa sin nakenhet, i och med att hon faktiskt skriver ett blogginlägg som går ut på hemsidan för sveriges tredje största parti. Kanske är det faktum att hon sitter under ett täcke en väl förmildrande omständighet som gör att det går att skriva utan att uppfattas som för mycket? Kanske är det precis så korkat att skriva som det känns för läsaren att läsa det.

Eller kanske, kanske skapar det en känsla av autenticitet, av äkthet, av att den här människan verkligen brinner för det hon just nu skriver. Och kanske blir det hela välskrivet och fullt begripligt. Inte desto mindre har hon lämnat ut sitt privata jag i ett offentligt rum. Något hon gör väldigt ofta. Oftast utan att tänka på konsekvensen, och hon är inte ensam.

Internet rymmer en enorm möjlighet att spy ur sig det man har inom sig för tillfället, utan att behöva tänka på konsekvenserna. Om man ska försöka organisera ett parti på internet får det ganska virriga konsekvenser. Som till exempel att någon säger att den ska gå på toa, samtidigt som någon annan i chaten just stoppar in en köttbulle i munnen.

Vi har ännu inte lärt oss hur offentligt det här rummet är. Eftersom det finns i våra sovrum och vardagsrum och det är så lätt att säga vad vi känner kan vi inte överblicka konsekvenserna av vad mottagaren ska uppleva när hen läser det vi skrivit.

Jag tror att text som direktkommunikation med många deltagare samtidigt är fullständigt dömt att misslyckas som främsta organisationsverktyg. Det håller inte att ta med sig sitt bajs in i någon annans kök. Eller att regelbundet äta middag på dass. Det känns helt enkelt inte fräscht.

Och ändå är det just där, i det ofräscha, som internet får sin sanna potential. Om vi kan visa våra rätta jag mer oförblommerat, ja då kanske vi trots allt skapar mer förståelse för att människor har brister? Om vi pratar om bajs, ja då kanske vi kan lära oss att även kändisarna bajsar. Om vi kan göra vardagen till konst, ja då kanske inte det som annars är fult, grått och trist så ointressant längre?

Det är ju en jättebra tanke. Men det måste också finnas en opt-in och en opt-out någonstans för vad man ska tvingas få veta av någon som man inte har bett om. Visst kan det vara väldigt bra att nära vänner i en chat får veta att någon just nu mår dåligt. Men om dessa är 50 personer som alla har olika känslor för nämnda person, ja då kan det bli mer komplicerat.

Betyder detta att man ska sluta blogga naken från sängen? Är detta en av internets barnsjukdomar eller är det något vi kommer att vänja oss vid? Kommer folks dåliga mående eller bajsande bli som vilken trivial information som helst i framtiden? Ungefär som att man ber någon tala högre när man inte hör vad den säger, eller att man går till ett rum med bättre täckning när man talar i telefon?

Eller riskerar all utspydd massa att leda till apati? Att vi inte längre kan bry oss om det som sägs?

Göran Widham konstaterade nyligen hemma vid mitt köksbord att vi nog har lika mycket empati idag som förut, men den fokuseras inte längre på samma sätt. Det spelar till exempel inte längre roll om någon olycka sker nära eller långt bort. Det som engagerar verkar vara helt andra saker. Empatin räcker liksom så långt som den kan räcka. Sedan tar den slut.

Om man översätter detta till ett offentligt samtal som piratpartiet just nu, så är mängden utspydd galla så stor att ingen förmår vare sig hantera eller känna empati för alla. Jag som själv känner andras människor för starkt drar mig till exempel undan från alla större chatar och forum för att slippa behöva ta in skiten. För av alla konflikter som just nu finns i partiet handlar i mitt tycke minst 75% av att vårt huvudsakliga media är kommunicerad text i olika former. Text utspydd från allehanda privata rum, där ingen av oss tänker på att det vi säger går in i ett annat lika privat rum.

Om vi kommer lära oss det här med internet som människor och hantera det på nya sätt vet jag inte. Men att läget för att hantera ett parti med en kärna på kanske 300 aktivister börjar bli ohållbart på grund av internet, det borde vi börja våga tala högt om. Det är ju just bara då att om vi börjar tala högt om det, så blir det återigen från samma privata rum, med samma privata känslobagage, med samma oförmåga att föreställa oss varandras ögon och tonfall. För om du visste att människan du just trodde så där illa om, eller sa det där taskiga till, faktiskt sitter och gråter på riktigt så vore det kanske inte fullt så kul med det där skämtet eller den elaka kommentaren?

Med detta sagt vet jag inte ens om medvetenhet om att vi alla sitter i privata rum spelar någon roll. Kanske kan det mana till mera eftertanke när man ger sig in i konflikter. Kanske kan det leda till andra former av organisation än de vi sett hittills, men för mig som tidigare varit övertygad om att alla problem i piratpartiet handlat om organisation… I have to say. Ja, det är ett problem. Men frågan är om det problemet vore hälften så stort om vi inte satt ensamma i varsina rum med med alla våra tillkortakommanden inpå bara skinnen och vräkte ut våra känslor inför varandra? För det räcker att det ska finnas tre – fyra människor av femtio som är på dåligt humör i en chatt för att kunna välta ett helt samtal.

Kommer det i framtiden att finnas verktyg där man till exempel kan installera program som låter en fundera över “Ska jag verkligen posta detta här just nu?” Vet jag verkligen att ingen kommer att ta illa upp av det jag säger? Har jag någon koll på om det jag säger kommer att missförstås? Hur uppfattas det jag just nu har att säga? Går mitt budkskap fram? Ungefär som de program som Mac hittills skapat för att stänga av internet innan man startat om datorn.

Jag vet inte om mitt budskap gick fram genom detta inlägg. Kanske låter jag mer negativ än jag faktiskt är. Jag kände mig inte särskilt negativ igår men inlägget uppfattades ändå som det. Det är inte alltid helt lätt att vet hur det man säger kommer att uppfattas, som sagt.

Om mitt budskap inte gick fram kan jag alltid skylla på att jag skrev något medvetet meta. Även om sanningen egentligen kanske är att jag helt enkelt borde ha ätit frukost innan jag tryckte på knappen för publicera.

Att hantera internet

Friday, March 26th, 2010

I alla diskussioner i och kring Piratpartiet och hur vi för våra konversationer där dyker ofta upp krav på att skilja på on topic och off topic. Det är en konstruktion som kan låta logisk om man säger att denna regel gäller säg 40 minuter i sträck och sedan har 20 minuters paus, precis som lektioner och möten med andra ord. Men om det är ett ständigt pågående samtal fungerar det inte så. Då dödar man det naturliga flödet i samtalet.

För mig blev det ett ganska läskigt möte mellan gammalt och nytt när projektorn på UP-kongressen med tweetwallen stängdes ner via en ordningsfråga. Anledningen var att den floodades med OT och att telecomix plötsligt rickrollade kongressen Så här såg det ut:

.

Skratt utbröt i hela salen och inte alla förstod skämtet. En ganska häftig ordningsfråga väcktes därför om att stänga ner projektorn för hashtagen #upk2010 Debatten såg ut att bli ett verkligt cykelskjul och argumenten för att stänga ner var flera. Bland annat att det störde folk. Och det kan jag förstå. Placeringen var kanske inte den bästa om man vill ha fokus på något annat. Men det sätter fokus på något som vi ännu inte lärt oss att hantera: internet.

Var börjar och slutar internet? Hur ska vi kunna lära internet att bete sig så som vi vill? Hur kan vi lära folk att sluta prata OT?

Svaret är: Det kan vi aldrig. Vi kan inte kräva av folk över hela världen som sitter på twitter att hålla sig on topic i en hashtag. Det är mot hela internets väsen, det fungerar inte så. Vi kan inte kontrollera internet. Och helt ärligt: jag hoppas att vi inte heller vill det?

Så till nästa fråga: Vad gör vi i stället? Om vi inte kan ha våra möten öppet på nätet, vad kan vi göra?

Vi måste lära oss att välja tillfälle. En hashtag kan aldrig kontrolleras. Någonsin. Så vad har man i stället? Kanaler med särskilt inbjudna för ett möte? Och låter twitter löpa fritt utanför? Jag vet faktiskt inte. Jag tror det kommer ta tid innan människor lär sig hantera internet.

Alla kan inte alltid få ta del av all info och mängden information på nätet som produceras är enorm. Ingen kan hålla koll på allt informationsflöde. Vi behöver lära oss sålla. Men det är inte heller det lättaste. Mer än något annat tror jag detta är en process som kommer att få ta tid. En process där snabba svar inte finns. Vi kan inte hantera internet ännu. Men det gäller faktiskt oss alla. För nog överreagerar motståndarsidan ganska rejält genom att säga att UP stängt ner fönstret mot internet. En projektor stängdes ner. Det är inte fönstret mot internet mer än hashtagen är i sig själv. Men budskapet det sänder utanför kongressen luktar unket och gammalt.

Det här hade ni kunnat hantera bättre Ung Pirat! Det här ser faktiskt inte särskilt bra ut alls. PR-mässigt blev det ett magplask. Å andra sidan är demokratiska beslut knappast till för att ge bra PR, mer än just för att de var demokratiska beslut. Och om väggen uppfattas som så störande för mötet kan jag faktiskt förstå att den stängdes ner. Men då borde man kanske tänkt lite innan man satte upp den? Hur kan det komma som en nyhet för någon att Victoria och Isak kommer spamma twitter? Hur kan det kommer som en nyhet för folk att #sydkupp och #ostkupp är gruppsamlande memen som har massa känslomässiga betydelser för folk och binder samman människor? De vill självklart prata om det. Hur kan det komma som en nyhet att vi som inte är med i salen kommer att sitta och prata massa goja? Det är väl bättre att de gör det där än att de sitter och viskar med varandra i alla fall?

När andra event äger rum med hashtag har jag aldrig sett diskussioner om att hålla sig on topic. Twitter är inte en låst skypekanal, det är som att stå naken på ett torg utan kläder. Och om alla på torget är nakna kommer ingen att se den som står påklädd med en skylt om att “Det är förbjudet att vistas naken på torget”.

Bjuder man in internet öppet så gör man det med internets förutsättningar. Annars är det bättre att skapa sina egna. Och det är det jag faktiskt tror vi kan behöva göra i viss mån. Eller något helt annat. Vad jag gång på gång konstaterar är att vi inte är redo för internet ännu. Att vi inte är genomtänkta. Och vet ni vad: Det har jag inte sett någon annan vara på internet heller. Det verkar ligga i själva internets natur att vara dum i huvuet och briljant på samma gång. Ungefär som människor i allmänhet? Frågan är hur man lär sig att hantera det.

Jag har tyvärr inga svar. Det enda jag hittills vet är att jag själv är usel på att hantera internet. Men för den sakens skull älskar jag det inte mindre.

Förslag att stänga Skype/chatt som beslutsmässigt forum

Thursday, February 18th, 2010

Detta är ett diskussionsunderlag som sedemera planeras läggas fram för styrelsen om vi känner att vi (Anna Troberg, jag och Emma ) har stöd av medlemmarna. Förslaget ligger på forumet för Piratpartiet och det finns en röstningsmöjlighet kopplad till tråden. Ta gärna diskussionen dit.

I korthet:
Vi avser med detta förslag att förenkla för enskilda medlemmar att göra sig hörda, såväl som att ge officiella representanter möjligheter att styra över sin arbetstid. Vi vill också slå ett slag för transparensen inom partiet. Detta kan enligt vårt synsätt endast åstadkommas genom att pensionera Skype som beslutsforum.

Vi föreslår därför styrelsen att ta följande beslut

  • att partiet inte längre ska fatta beslut över Skype eller annan icke-inkluderande chattklient
  • att om officiell beslutsmässig chattkanal behöver finnas ska kriterier för denna dras upp på förhand och redovisas i för arbetsgruppen avsedd forumsektion

För dessa beslutsmässiga kanaler gäller då följande:

  • att beslut i möjligaste mån ska föranledas av för ändamålet anpassad tid för öppen diskussion och feedback på forumet.
  • att besluten redovisas tydligt i för arbetsgruppen avsedd forumsektion

Lite mer ingående bakgrundsbeskrivning:
Piratpartiets Skype-chattar har länge fungerat som ett socialt forum där pirater samlats och diskuterat piratpolitik och annat. I takt med att partiet vuxit, så har vi också vuxit ur våra Skype-chattar. Det leder till att det som tidigare var intressanta och givande samtal, nu alltför ofta slutar i otillfredsställelse för alla inblandade parter. Det krävs därför en förändring. Vi har ett stort behov av bra och öppna kommunikationsbanor inom partiet. Vi har också ett ansvar att se till att människorna i partiet mår bra.

Därför föreslår vi att partiets officiella Skypekanaler stängs, för att främja att diskussionerna flyttar ut på forumet. Där kan fler ta del av dem och det skapar därmed mer transparens och öppenhet.

I praktiken innebär detta att om inte diskussion tagits på forumet blir den osynlig för ett stort antal medlemmar, då långt ifrån alla medlemmar vet att vi håller till på skype. Den “finns inte” i praktiken. Vi menar att det inte går att ta beslut om saker som “inte existerar” i organisationen i stort, generellt sett. Undantag finns till varje regel, men regeln är inte särskilt tydlig idag.

Att socialisera och hänga i Skype, eller valfritt chattklient, för att vädra idéer och åsikter, planera aktiviteter, brainstorma eller dylikt, är upp till varje enskild medlem och arbetsgrupp. Spontankluster uppmuntras dessutom. Men diskussioner som leder till beslut i dessa kanaler kan inte erkännas som förankrande om det inte redovisats och lämnats utrymme för diskussion på forumet. Förankring, spridning av information och idéer är oerhört viktiga komponenter i vårt politiska arbete och alla måste lära sig att lyfta ut diskussionerna i större omfattning.

Argumenten för Skype har varit flera. Bland annat har nämnts att vi då och då behöver kunna kommunicera snabbt. Vi menar att detta enkelt går att lösa genom att man helt enkelt låter folk sätta upp temporära skypechattar vid behov.

  • Använd Skype eller annan valfri chattklient som direktkommunikation, dvs den gång snabb kommunikation behövs drar man ihop en chatt med de som snabbt behöver kommuniceras med.
  • Sköt officiell kommunikation på för det avsedd plats.
  • Om möten behöver hållas på Skype och därmed kräver en fast kanal ska beslut om varför denna chatt finns samt kritierier för kommunikation i denna dras upp på förhand. Detta gäller t ex arbetsgrupper med specifika partimandat.

Exempel: Mediagruppen bör inte diskutera centrala mediastrategier öppet på forumet. Men när dessa lanseras kan de redovisas i den för gruppen avsedd forumsektion och redovisa funderingar och bakgrund. Dessutom är det användbart inför olika utspel för olika ämnen att hitta kompetenta skribenter, specialistkunskap, grävande och faktakollande personer. Forumsektionen kan också fungera som förslagslåda för mediastrategier och idéer eller tips om saker som behöver tacklas medialt.

Forum i kombination med förstasidan på siten och medlemsutskick behöver i högre grad användas för att information ska nå längre ut i organisationen. Kontaktadresser, listor med ansvariga och vilka arbetsgrupper som finns måste uppgraderas med rätt information. Forumsektioner för de olika arbetsgrupperna bör underhållas och användas regelbundet.

En klart negativ aspekt av Skype är att man kan känna att man “måste” finnas tillgänglig, alltid. Att hålla koll på backloggar för att hitta saker som angår en eller saker man hade kunnat svara på gör sig inte riktigt. Bättre att veta att det hamnar på forumet så går man dit för att läsa. Den som har frågor och synpunkter till en grupp kan dessutom inte veta med säkerhet om det blivit läst, i en Skypelogg när man inte får svar omgående. Postas det på ett forum är det tryggare.

Detta kan också hjälpa till att påverka kulturen i partiet att bli lite mer långsiktig. Just nu är allting väldigt mycket ALLT NU GENAST! och vi menar att detta kanske inte alltid är så hälsosamt. Människor kan inte alltid vara tillgängliga, allt behöver inte gå i 170 km/h och precis allt måste inte alltid sägas precis där precis då. Vi vill ha pirater som håller och inte har bränts ut på ett halvår.

Därför måste Skype pensioneras som beslutsforum. Det är bra för både öppenhet och diskussionsklimat.

Detta förslag påverkar inte trepiratersregeln.