Posts Tagged ‘Internpolitik’

Men det är ju bara ett skämt. Eller?

Saturday, May 12th, 2012

Efter nattens bloggpost då jag garvat åt piratpartiet har jag den där sedvanliga gnagande känslan av något. Det är inte att jag anser att jag har fel i sak, tvärtom. Det är bara något med vetskapen om att nu gör jag någon ledsen igen.

Jag vill inte stänga av den känslan. Jag vet att det finns de för vilka piratpartiet är deras liv. Människor vars personliga liv står och faller med partiets framgång. Det finns säkert även de som på riktigt bär partiet i sitt hjärta. Och så finns det sådana som helt enkelt blir ledsna av att deras vänner blir ledsna.

Now:

Partiet har samtidigt ett väldigt oattraktivt hat mot religioner. Nästan dagligen ser jag olika tramsiga uppdateringar om kristendom på facebook av människor som tror sig vara roliga eller smarta och tror de vet mera än de dumma korkade kristna. Märkligt nog är flera av dem människor jag har respekt för annars.

Det finns ju massa känslor bakom. Kanske en del av dem som postar de där fotona har en bakgrund i en kyrka med traumatiska upplevelser därifrån. Det skulle förklara en del. Men en hel del är nog också omedvetet.

Stämningen som når den kristna blir dock något annat, för i mörkret är alla katter grå. Det där som kanske var en smart reflektion från någon ingår plötsligt i en inte alls lika attraktiv helhet som mest ser ut som förakt.

Vad kommer det ifrån? Kristna som tar sig själva för mycket på allvar? Kristna som varit elaka mot den som postar uppdateringen? Något finns ju där liksom. Men vad är det? Varför tror folk att kristendomen har makt? Och vad skulle kristendomens makt ha med Jesus eller mina vänners personliga kristna tro att göra?

Men!

Vad är då skillnaden mellan mitt eget raljerande av piratpartiet med andras raljerande av kristna? Finns den ens?

Nä, det gör den inte. För vad jag säger ingår också i en skur av hat och hån som alltid nått pirater från alla som tyckt de förstått bättre än piraterna. Att jag faktiskt genuint tycker det hela är komiskt och har den där känslan av att inte veta om jag ska skratta eller gråta, framgår inte i bloggposten. Jag framstår bara som distanserat häcklande. Någon tror att jag inte jobbar något för partiets breddning själv, en annan att jag är rädd för det okända. Ytterligare någon att jag inte gör tillräckligt.

Jag tycker det är charmigt med det här galna partiet. Jag kan bara inte ta det på särskilt stort allvar. Jag har för längesedan slutat leva andas och skita piratpartiet. Däremot bryr jag mig enormt mycket mer om politik än när jag var som mest aktiv i partiet. Jag hånskrattar inte egentligen.

Jag tycker ju massa om Torbjörn som lagt yrkandet om sjuksköterskors förenklande att bli läkare. Han är inte på något vis dum, tvärtom väldigt reflekterande. Det blev bara lite för mycket vilja och lite för lite eftertanke. Men det finns inget ont i det. Jag får bara lust att förklara att sjuksköterskor och läkare har helt olika yrken och att vi just nu av misstag råkar se ut som om vi undervärderar alla sjuksköterskor. När intentionen var motsatsen.

Den där viljan för alla att göra allt är helt enkelt inte helt optimal.

För flera år sedan försökte Egil förklara för mig att det fanns alternativa sätt att bygga röstningssystem. Jag orkade inte höra på honom då. Jag var väl för fast i mitt för stora ego antar jag. För faktum är att det finns ganska vettiga tekniska lösningar för att förenkla processer med röstningar och framtagande av material på internet. Och ett piratparti som vill hävda att internet är ett fantastiskt demokratiredskap måste kunna använda internet för att skapa demokrati, annars har vi ingen trovärdighet. Kan vi inte lära oss att använda internet till vår egen fördel så är vi ihåliga. Det var det jag också sa i höstas när jag sa att vi inte förstod internet. Som svar på ett brev på posten kom en motion om att ha kongress i köttvärlden i stället.

Som om Ung Pirats kongress skulle ha varit bättre. Jag skrattade mig flera gånger fördärvad över hanteringen av den också.

Piratpartiet och Ung Pirat är polsk riksdag. Vi måste på något vis lära oss att ta det onda med det goda.

Jag tror jag skulle ha lättare att hantera allt om vi inte hade så grandiosa självbilder. För det är de där bilderna som väcker löjet. Att vi tror att vi är mer fantastiska att vi är. Att kejsare liksom är naken.

Jag tror vi behöver börja skratta åt oss själva, konstatera att oj, det här blev lite fel och så sätter vi oss på hästen igen och försöker på nytt. En öppen lekfullhet. Dvs precis det som jag en gång ville motarbeta i partiet. Det fanns ju där. Bodström skulle ju sälja korv utanför riksdagshuset.

Ärligt talat. Jag hade fel. Det var inte tid för piratpartiet att mogna på det sätt som klara tyckte det var tid för piratpartiet att mogna. För den mognad jag talade om handlade bara om yta. Och det är inte mognad, det är att vara lillgammal.

Det är tid för oss att mogna. Inifrån. Man växer genom att testa sig fram. Men man växer inte av att bara kopiera och remixa. Man växer även av att reflektera.

Behöver just jag hjälpa till med allting? Kan jag lita på att någon annan kan göra en viss typ av arbete bättre än jag? Kan jag sluta sitta fast i en tanke om att allt ska vara rättvist och i stället försöka lita på mina medmänniskor?

Är kanske datanördarna faktiskt bättre på det här med internet och internetideologi? Fri programvarurörelsen kanske redan har den ideologi piratpartiet saknar? De kanske bara uttrycker den lite klumpigt för oss andra som inte förstår?

Ödmjukhet. Hjärta. Eftertanke.

Det står inte för mig i motsats till att garva röven av sig. Egentligen. Tonen är rå men hjärtlig.

Piratpartiet har breddats åt alla håll

Saturday, May 12th, 2012

Efter vårmötet konstaterar jag följande.

Piratpartiet har sjukt mycket ny politik från och med nu. Vi är tydligen: för forskning om bosättningar på månen, för avskaffande av sommartid, för avskaffande av kungahusets religiösa tillhörighet och vi vill avskaffa bidragen till religiösa organisationer.

Utöver det har vi en vårdpolitik där vi bland annat babblar om att sjuksköterskor ska få lättare att ubilda sig till läkare.

Vi är även för personval, borttagande av 4%-spärren, vill ha kritiskt tänkande som en röd tråd i all undervisning och vill ha obligatoriska kallelser till kurator för skolelever.

Det löper ingen direkt röd tråd någonstans för mig. Mer än att det finns ett förakt mot religion och ett slags säljartänk i partiet som tyvärr gått överstyr och närmast verkar desperat.

Som vilket annat politiskt parti som helst alltså.

Förr gick inte en enda politisk motion genom på årsmötena. Göta Kanal, vem drog ur proppen?

Vi har massa ny bra politik. Och massa heltokig politik. En del är onödig, en del är dumdristig, en del är skrupellös, en del är pinsam. Och en del completely awsome.

Det nya principprogrammet är <3 Vi har breddat oss. Men överlag har vi sprungit som yra höns utan någon direkt överblick och helhetssyn. För vi har ingen. Vårt enda mål är att vinna val och komma in i riksdagen. Hade jag sett på partiet som jag gjorde 2008-2010 hade jag varit förfärad inatt. Nu kan jag garva röven av mig. Det är bara för mycket lulz. Trolltyg i tomteskogen goes Star Trek.

Internet vänder upp och ner på världen – och piratpartiet

Sunday, February 19th, 2012

Under mina år som pirat har jag kommit att förstå saker jag inte förstod tidigare. Hur skärningspunkten mellan 1900-tal och 2000-tal skär rakt genom hela samhället på alla fronter.

Internet.

Jag har vetat det men jag har ändå inte förstått. Partisystemet som vi känner det är på utdöende. Det är urholkat och betyder inget längre.

Internet.

Den representativa demokratin är på väg bort och har spelat ut sin roll. Jag vet det instinktivt, men jag vet det ändå inte, för vi talar om hela samhällets fundament. Det rasar. Den lever kvar som en modern ruin, men ingen bryr sig längre om den.

Internet.

Och när vi sitter där med ytterligare ett utspel av några lite för snabba företrädare för piratpartet så står det klart för mig att det finns ett samband.

Det är det här alla internkonflikter i piratpartiet handlat om hela tiden. Alla diskussioner om föreningsdemokrati vs konsensus. Alla diskussioner om förankring. Hur kunde jag inte förstå?

Det där fantastiska demokrativerktyget som pirater älskar att prata om men inte själva förstår går inte att styra och piratpartiet vill inte heller ha styrning på det. Men pirater fattar inte att det innebär att det heller aldrig kommer gå att styra pirater.

Pirater kommer från internet. Lever, andas, vaknar, somnar, äter och skiter internet. Dess medlemmar kan aldrig förväntas agera som om de inte hade det ursprung de har. Internet är kaos. Internet är självorganisering och anarki.

Detta får mycket större implikationer för piratpartiet än vad man kan tänka sig. Det kommer inte kunna organiseras enligt de principer som gäller i en representativ demokrati. Dess företrädare kommer inte att agera som representanter enligt representativa demokratiska regler. För de kommer från internet.

På internet representerar man bara sig själv. Där finns inga gränser. På internet saknar människor impulskontroll. Där finns inga valda ledare. Där finns ingen uthållighet. Det finns inga kontrakt annat än de som byggs för stunden. Allt är flytande, allt är i ständig förändring. På internet går alla alltid vidare.

Medlemmar i piratpartiet och Ung Pirat kommer alltid få leva med skräcken att någon företrädare går ut och säger saker de inte står för. Det de kommer göra är att själva gå ut och säga något annat. Pandoras ask är öppen. Men den var öppen innan piratpartiet fanns.

Det finns inga representanter på internet och företrädare från partiet kommer inte finna sig i att vara representanter. Det finns ingen anledning att tro att de kommer göra det sen om de inte redan gör det. Det finns inget som talar för att en vald representant från piratpartiet kommer att vara en trogen representant.

Det är den här ångesten folk ger uttryck för när de skriker “förankring!”. Den skulle kunna översättas till “om jag inte kan lita på dig nu varför skulle jag kunna lita på dig sen?”. Kanske är det så vi ska se den? För pirater litar inte på representanter. För de vet innerst inne att de inte själva skulle vara representanter. Lite som att den som själv är otrogen kommer vara på jakt efter tecken på att partnern är det.

Piratpartiet måste börja förstå vad systemskiftet samhället går genom innebär i praktiken. För de här konflikterna kommer rulla igen och igen och igen. Och den shitstorm som träffar dess ledare kommer bränna ut dem på nolltid, för det system piratpartiet har idag är fullständigt ohållbart. En ledare för ett gammelparti har ett jobbigt uppdrag, men en ledare för piratpartiet har ett rent omänskligt uppdrag. Folk kan inte ens föreställa sig hur det är att sitta i den partitoppen.

På något vis behöver partiet förändras för att vara mer kompatibelt med sig självt, men frågan är hur. Direktdemokrati/självorganisering av någon form som en del av ideologin känns mer eller mindre självklart.

Rörelsen i samhället bort från representativ demokrati är inte en utveckling vi rår över mer än vi rår över fildelningen. Allt det här kommer att hända med eller utan piratpartiet. Inga lokala organisationer i världen kommer ta bort motståndet och misstron mot auktoriteter, den är grundmurad hos piraten och sitter i ryggmärgen. De lysande undantagen, som t ex Anna Troberg är just ett lysande undantag.

Den representativa demokratin faller. Den kommer finnas där som en ruin. Likt det socialförsäkringssystem vi har idag som för längesedan slutat fungera för att folk inte längre har fasta jobb kommer den att hänga kvar och skörda sina offer, men den kommer vara tom på innehåll.

Att förändringarna märks tidigare i piratpartiet är ingen slump. Att pirater inte kan överblicka dess konsekvenser är uppenbart. Frågan är vad piratpartiet gör åt det när det drabbar partiet självt.

Internet.

Pirater lever bor och verkar på internet. Men de förstår inte vad internet innebär i praktiken.

***********************************************
Jag har inte heller några svar. Jag bara märker instinktivt att saker är större än de kanske verkar vid ett första ögonkast. Jag försöker spana. Försöker se på saken utifrån. Det är bara ett försök att lyfta frågan, inte att komma med färdiga svar eller lösningar.

Lite noteringar och nya och nygamla projekt

Wednesday, November 17th, 2010

Mitt liv har varit lite lugnare ett tag. Det har verkligen behövts efter två så extremt hektiska år i Piratpartiet.

Till slut bestämde jag mig för att stanna kvar i partiet men att hoppa av styrelsen. Beslutet var fattat innan det årsmöte som jag antar att ryktena säger fått mig att hoppa av. Så var alltså inte fallet. Men mitt hjärta fanns inte längre kvar i det jag gjorde och jag var alldeles slutkörd. Mitt mandat skulle ändå gå ut ganska snart och eftersom jag inte kunde ta det ansvar jag tycker man ska ta när man sitter i styrelsen så blev det för mig mest ansvarsfulla att faktiskt lämna styrelsen.

Och ansvar är nyckeln här. Jag tar på mig ansvar för allt psykiskt. Saker som kanske inte borde ligga på mig ens. Och i kombination med att samtidigt vara så impulsiv som jag är blir det lätt för mycket. Inte minst mentalt.

Jag har förändrats ganska radikalt som människa under mina år i partiet och detta år har jag förändrats omvälvande, konstant och både häftigt och smärtsamt på alla tänkbara och otänkbara sätt samtidigt.

Så mitt i alltihop när jag i princip har gett upp om Kunskap Kommunikation Kontroll kommer som en skänk från ovan ett mejl från Torbjörn Wester, erbjudande om hjälp, en padda att planera i och på mindre än ett dygn är boken igång igen. Och denna gången kommer den faktiskt på riktigt att ges ut.

Nu ska den dock genomgå lite revideringar först, så den är uppdaterad och åter aktuell. Minst en text till kommer att läggas till. Nya panelsamtal kommer eventuellt att äga rum för release av boken. Vill du arra ett sådant genom t ex piratstudenter så hojta. Jag kommer även kontakta folk med förfrågningar om liknande när det blir aktuellt.

Det kommer dyka upp möjlighet att bidra till bokens utgivning ekonomiskt och att hjälpa till att få ut recensionsex. Information kommer dyka upp på hemsidan när jag har ett lämpligt bankkonto för detta ändamål.

Det krävdes verkligen att någon annan hittade boken och plockade upp bollen jag tappat. Nu kör vi igen.

Kör gör även projektet Tapeit, som dragits igång av Egil Möller och är tänkt att bli en stor musikfestival för CC-licensierad musik. Den är tänkt att gå av stapeln sommaren 2012. Tanken är att få till en helt vanlig musikfestival, åker, tält lera, de där hånglen man helst vill glömma och banden man missar för att man håller på med det där hånglen man helst vill glömma och alla andra dumheter man kan hitta på på festival som man aldrig gör annars.

Min dröm är att få dit Radiohead, jag är rädd att det stannar på drömstadiet, men det vore riktigt ascoolt och nog ska man försöka få till det om man kan. Vad vill du ha dit för band? På Jamendo kan du lyssna på massa cc-licensierad musik och sedan gå in i paddan och skriva dina önskemål. Paddan för projektet finns här. Hjälp till, kom med förslag på sponsorer, tankar, bandnamn, allt du kan komma på. Det är nu vi ska festa bort musikmonopolen.

I övrigt håller jag på att göra om hela lägenheten och här är totalt kaos. Men det kommer också att bli bättre när allt väl är klart. Nu går mina ögon i kors.

Polsk riksdag? Eller var det Piratpartiet det handlade om?

Sunday, October 31st, 2010

Jag tror vi alla vet i någon mening vad piratpartiet är. Vi har en bild av hur det fungerar. Och om det inte fungerar som vi vill så har vi i alla fall en bild av hur det borde fungera. Vi har svärmälskare som anser att föreningsdemokraterna är maktskallar och vi har föreningsdemokrater som anser att svärmälskarna är maktskallar. Sedan har vi en falang som inte bryr sig särdeles mycket om toppstyrning. För de ser ingen sådan.

Och så finns det paddor. Oändligt många paddor. Och oändligt många diskussioner om hur dessa paddor ska se ut. Ett litet ord här eller där kan betyda världen för någon.

Vi ironiserar gärna över frågan om paddor och säger att alla inte har kompetens för att skriva. Men kanske har vi missat vad alla oändliga diskussioner om en padda egentligen handlar om.

Kanske är alla de där oändliga diskussionerna om småsaker ett uttryck inte bara för en känsla av cykelskjul utan också en känsla av maktlöshet. Just i paddan i textdiskussionen är det lättare att försöka göra sin röst hörd.

Det finns många grupperingar i Piratpartiet. Grupperingar som är mer eller mindre lösa eller fasta. Massa små chatar på skype som skapar sina egna parallella piratvärldar.

Och detta gör att det samlade partiet i någon filosofisk mening inte existerar. För det finns nästan inget som håller samman.

Fast vi enas ju ändå i frågorna? Kan vi då tycka. Men vi är ju faktiskt inte särskilt enade om dem heller? Ändå tror människor i de olika simultana piratvärldarna att just deras värld är piratpartiet. Och så sitter någon i ett annat kluster och har en helt motsatt bild av vad partiet är.

Ett och annat kluster är medvetet om den här kampen, så de skapar en strategi för att ta över partiet.

Och så har vi partiledaren med founder syndrome, utbränd och granatskadad som inte längre vet vad han gör. Som många vill ha bort och andra vill ha kvar. Men för att ens kunna göra något åt något håll skulle det krävas att han själv tog semester. Men att släppa något när man är så inne i något är svårt. Särskilt om man är rädd att förlora det.

Så Rick känner sig också maktlös. Och agerar utifrån en princip att han är maktlös. De som vill kuppa bort Rick känner sig också maktlösa. Och agerar utifrån en princip om att de är maktlösa.

Jag bloggade om det här i våras, om hur den självrättfärdiga är den farligaste maktpotentaten. Och om något så tycker jag att det är det som liksom bevisas. Ingen tror att den har makt, så alla skjuter underifrån. Alla tror att just deras version av verkligheten är korrekt och kommunikationsvägarna är för längesedan brutna eftersom alla tror att de är offer. Piratpartiet beter sig som ett inbördeskrig, men eftersom inget är öppet blir det bara små gerillastrider här och där och samtidigt femtioelva dubbelspel. Alla känner sig osedda, förorättade, maktlösa.

Och mitt i detta försöker vi att föra någon slags extern politik. Som vi inte heller är eniga om.

Låt mig ta några exempel: Vi har delar av partiet som inte är intresserade av integritet, annat än när det handlar om datorer. Och vi har delar av partiet som inte är intresserade av fildelningsfrågan. Vi har delar av partiet som har en mycket snäv bild av vad partiet är och som inte kan tänka sig att lämna den första formen av vågmästarstrategi och som konsekvent försöker motarbeta varje ny form av förändring. Vi har orgnördar som försöker göra Piratpartiet till ett parti som mer liknar de som redan finns och idealister som vill förändra hela världen. Och en partiledare med founder syndrome.

Då är det lätt att tro att bara vi får bort partiledaren så kommer det där nya partiet bli precis som ens eget kluster. Eller att få kvar en bild där det enda målet i partiet som man ens kan se är “Rick måste bort!”. Eller “alla måste vara sams”, eller “piratpartiet går sönder, vi måste rädda det”.

Vad jag skulle önska är faktiskt något så tråkigt som självrannsakan. Och medveten navelskådan. Hos samtliga. Varför är just du med i piratpartiet? Vad är det som driver dig att stanna i partiet? Vilka frågor är viktigast för dig och vilka kan du inte kompromissa med? Hur vill du att organisationen ska se ut och vilka delar kan du inte kompromissa med på den fronten?

Själv tror jag inte att piratpartiet inte håller ihop för att vi bråkar. Jag börjar snarare tro att vi bråkar för att vi helt enkelt inte håller ihop. Kanske är det dags att inse att Piratpartiet så som vi känner det inte riktigt finns. Snarare finns lika många piratpartier som det finns aktivister eller kluster i partiet.

På samma vis som en snabb revolution inte är särdeles önskvärt i samhället är det kanske inte heller det i ett parti? Lyfter man blicken lite utanför partiet blir det ganska tydligt att det här lika gärna kunde beskriva hela samhället. Det har Rikard Fröberg lovat att blogga mera om.

Piratpartiet borde lära sig av frikyrkan

Monday, October 4th, 2010

Jag vet inte hur många gånger i mitt liv i Piratpartiet som jag liksom har känt att men varför kan inte alla bara vara vänner? Alla behövs ju.

Ja, jag vet att det är en naiv vision. Det är en oerhört naiv vision, men låt mig för en stund ändå få tala om hur jag tänker. Vad jag faktiskt menar.

Vi har i piratpartiet lågt till tak. Dvs om man jämför med andra partier. Vi berömmer oss med att I piratpartiet behöver ingen först koka kaffe för att sedan få ha något att säga till om i politiken. Det är jättebra, det ska vi vara stolta över.

Men vi behöver inte kasta ut kaffekokarna med badvattnet och säga att det är värdelöst att koka kaffe. Rörelser som håller håller just för att de låter folk ha en uppgift, en uppgift de själva trivs med och kan göra bra. Rörelser håller när det inte är konstant maktkamp och alla ständigt ska springa på samma bollar.

Diversifiera mera, värdera kaffekokarna, värdera organisationsnördarna, värdera duktiga skribenter, värdera matematisk begåvning, värdera att några kan koda, att några kan designa. Värdera det. Och säg inte att de som gör det där som jag inte gillar är värdelösa. För det är precis det de inte är.

När jag i mitt förra blogginlägg ställde partiledning och styrelse mot framtidskluster var det för att visa att jag inte vill att den ena eller andra sidan ska vinna. Vi ska inte slå orgnördarna i huvudet och säga “ni är värdelösa för föreningsdemokrati är ineffektivt”. Vi ska inte heller lägga oss platta och låta orgnördarna ta över partiet.

Nej i stället ska vi ge folk utrymme att bidra med det de kan där de kan. Visst behöver vi lära folk att vara företagsamma och att ta initiativ. Men alla är inte företagsamma, alla tar inte initiativ. Det innebär inte att de inte kan bidra.

Tanken att alla människor behövs och att de har en uppgift är konservativ, jag vet. I synnerhet om man tror att människor växer av tävling och konkurrens. Men vi måste sluta slå varandra i huvudet med att allt måste bli som vi själva vill. Vi behöver inte slåss om vi inser att alla inte kan göra allt, men att det för den sakens skull inte gör vissa mer värda än andra.

Vi kan kritisera att andra partier inte gör det lättare att påverka politiken. Men vi måste inte slå ner på den som kokar kaffe för det.

Det är på det här viset man slutar göra att den som skriker högst får som den vill i Piratpartiet. Som det är nu går så väldigt mycket begåvning till spillo. Den går till spillo för att vi bara värderar att synas och höras. Men Piratpartiet skulle fullkomligt gå under utan oss som slitit i bakgrunden. Piratpartiet skulle fullkomligt gå under om ingen kunde sortera soporna. Piratpartiet skulle fullkomligt gå under om inte människor funnits i bakgrunden för att sopa upp efter våra högljudda profiler när de leker alfahannestrider med varandra. Alfahannarna behövs också, javisst, men inte på bekostnad av alla oss andra.

Det första sättet att komma vidare internpolitiskt över huvud taget är att människor hoppar ner från sina hästar och lär sig ta vara på varandras kompetens i stället för att slå den i huvdet på varandra som slagträn.

Vi kan vara individualister. Vi kan vara hur individualistiska som helst. Det är det fina med frikyrkotanken. Att alla har en uppgift innebär nämligen just det. Men det innebär också att vi som individer måste lära oss att värdera även de saker vi själva inte spontant tycker är viktiga. Att värdera att andra gör det vi själva är dåliga på.

Det finns inte en enda i piratpartiet som är oumbärlig. Ingen. Men det finns heller ingen i piratpartiet som inte behövs. Det är dags att vi lär oss att ta vara på varandra.

Jag är astrött på att folk tror att kompetens är något som måste avlönas högt och som bara finns hos vissa individer. Det är bullshit. Piratpartiets största miss är att vi är usla på att hantera den kompetens vi redan har. För vi har inte vett att värdesätta att vi är olika.

Vi ska inte ge folk den plats de förtjänar. Vi ska ge folk den plats där de gör mest nytta i den stora helheten, ok?

Internpolitisk analys skriven 2:a augusti 2010

Sunday, October 3rd, 2010

Har letat upp mina gamla paddor som jag inte publicerade före valet. Här är en av analyserna. Notera att den skrevs före barnporrgate.
*****************
Jag kommer upp efter en natt med mangling. Som vanligt har den interna debatt man försökt lägga locket på letat sig ut på facebook och bloggar. Det är inte konstigt. Vi har ett parti med en hel del informationsnihilister. Men det var inte det jag skulle tala om nu.

Jag skulle tala om psykologin. Om informationsflödet. Om hur vi missförstår varandra.

Vi har – sedan månader tillbaka – en skadeskjuten partiledning. De har blivit så skadeskjutna att de nu är rädda för minsta kritik. Och vad gör rädda människor? De slår ifrån sig. De fattar inte kloka beslut. Alltså bestämmer man i panik valmanifestet över huvudet på partiet.

Vad gör vissa delar av framtidsklustret? De säger i stället att valmanifestet suger och presenterade ett framtidsmanifest. Man är arg, uppgiven. Och uppgivna, arga människor, vad gör de? De slår vilt omkring sig.

Så skapar båda sidor precis den kultur de inte vill ha. Styrelse och partledningsmänniskor skapar en kultur som gör att människor känner att enda sättet att bli hörda är att skrika sig hesa och bråka tills de möjligen blir hörda.

Och de som är arga skapar den kultur som gör att toppskiktet blir rädda och isolerar sig.

Det finns inga vinnare här, bara förlorare.

Vad hände egentligen? Varför byggde inte folk på sjökorten när de kunde? Tja, den enkla förklaringen är förstås att det är lättare klaga än att bygga. Men är det hela förklaringen? Kan det finnas andra förklaringar. Förklaringar som över huvud taget inte har med konflikten att göra?

Trötta aktivister som samlar sig inför valrörelse? Information overload när information finns på så många ställen och människor ännu inte lärt sig att sålla? Eller kanske en så enkel förklaring som att studenterna hade tentaperiod med sluttentor?

Vill vi veta hur vi ska kunna göra saker bättre i framtiden är det dags att sluta polarisera. Det är dags för alla att ta sitt ansvar och fundera över hur man bidrar till helheten.

Jag vet hur jag själv bidrog. Jag försökte bygga färdigt Kunskap Kommunikation Kontroll. Därför sabbade jag mitt eget sjökort: Funktionshinder och vård. Jag hade medveten paus från all internpolitik för att inte gå i väggen. Sedan åkte jag till Almedalen. När jag kom hem tog jag upp den internpolitik jag inte orkat med under våren och försökte ta mitt ansvar för sjökorten. Det gick inte så bra.

Tyvärr tror jag inte min historia här är särskilt annorlunda från många andras. Tro det eller ej, men jag tror att alla i partiet faktiskt gör så gott de kan. De flesta gör förmodligen mycket mer än så.

Nu sitter vi här med slarvigt korrade sjökort, med i huvudsak väldigt bra politik i. Det är några formuleringar här och där som behöver rättas till. Och ja, det är vissa saker jag tycker vi inte borde haft med alls, som flera av oss missade. Och det går fortfarande att rätta till.

Men hur löser vi problemet då? Försöker vi hitta konstruktiva lösningar? Eller börjar vi skrika om vem som har gjort fel?

Framtidsklustret vill gärna framstå som mer kompetenta, mer långsiktiga, mer ansvarstagande, de som förankrar bra. Ändå tycker jag framtidsklusterfolk dampar loss minst lika mycket som Rick.

Och partitoppar vill gärna framstå som professionella, som tar detta på allvar och som vill lägga energin på att kampanja externt. Ändå tycker jag de just beter sig oprofessionellt när de släpper ett dampigt valmanifest som behöver göras om.

Framtidsklustret: Vi är inte mer kompetenta än styrelsen

Styrelsen: Vi är inte mer kompetenta än framtidsklustret

Just nu beter vi oss alla som yra höns.

Ska vi komma framåt behöver vi sätta oss ner i lugn och ro. Gå från datorn och andas. För att vi just nu alla beter oss som idioter gör INGEN glad.

Vad behöver förändras, ska vi foka på de småsakerna? Om någon vill korra manifestet eller skriva om det, låt dem.

For good

Friday, April 23rd, 2010

här känner jag när jag tänker på Piratpartiet idag. Till alla och ingen. Till kollektivet med alla dess vansinniga och underbara individer <3

Behovet av plats

Monday, April 12th, 2010

Jag sitter dagen efter kickoffen, och jag försöker fortfarande få rätsida på alla känslor efter den. För det är starka känslor som varit i gungning i helgen. Och att få rätsida på det här och sätta ord är svårt. Det är känslor känslor känslor i detta inlägget. Jag är fruktansvärt djupt berörd av allt och alla denna helgen.

Det är en passionerad riksdagsgrupp vi har. Med olika typ av passion. Några brinner av ilska och oförätter, några av de praktiska politiska utmaningar vi har framför oss, några av att få ta plats, några av att allt ska gå rätt och riktigt till, några av att vilja hålla ihop gruppen. Och på något konstigt sätt har alla en plats. En plats i mixen. Och det är det som är mitt bestående intryck av helgen. Våra olika personligheter faller på något skumt sätt samman och skapar en grupp. Det är verkligen som kroppen och lemmarna. Men det finns inget huvud. Det här är en grupp som på många sätt är ledarlös.

Gruppen hålls samman inte av en stark ledare utan av patos. Vi brinner. Vissa passionerat och häftigt, andra mer som en stilla glöd men vi brinner. Brinner för uppdraget, brinner för varandra, brinner för gruppen. Och alla behövs.

Det här är inte en grupp som kan klara riksdagsarbetet på grun d av sin enorma kompetens. Det är inte en grupp med färdiga människor som vet precis vad de ska göra och hur de ska agera. Det är inte en grupp med människor som faktiskt har allting klart för sig och är färdigstöpta. Det är inte en grupp med enade viljor eller nödvändigtvis alltid samma målbild.

Men det är en grupp som vågar utvecklas. Som när det kommer till kritan inte har så olika mål. Som när det kommer till kritan inte står så långt ifrån varandra. Som när det kommer till kritan kan fungera som grupp just på grund av öppenheten.

Som individer är många av oss envisa som åsnor. Men som grupp är vi flexibla. Och det är det som är så häftigt. Ena stunden är någon den som ställer till problem. Andra stunden är det samma person som leder någon annan rätt. Ena stunden är någon den vuxna och andra den barnsliga. Andra stunden är den barnsliga den vuxna. Men som grupp tar vi hand om varandra.

Att frigöra helgen från min egen känsla av att ha rätt plats i livet är så gott som omöjligt. Jag har i den här gruppen samma roll som jag har bland mina närmaste vänner. Jag är den som “säger hur saker är”, som går under skinnet både på kollektivet och på enskilda människor. Och på något skumt vis anses det okej. På något skumt vis hatar inte människor mig när jag gör det. Och jag försöker fortfarande förstå mig på hur det kan fungera så.

Jag har en djurisk intution. Nästan allt som ligger på ytan missar jag. I stället ser jag drivkrafterna under en människas handling. Jag ser känslan bakom, jag ser den sårade lilla individen bakom en stor människas agression, den svaga bakom den som alla tror är stark, instabiliteten där alla uppfattar stabilitet, avgrundsdjupen i människor som de vill dölja för sig själva. Inte alls bara det negativa. Jag ser även när människor är kära utan att veta om det, när de attraheras och inte och andra spännande saker som folk försöker dölja i sina liv. Andras känslor är minst lika viktiga som mina egna och mina egna känslor formas av andras känslor. Jag lever i stark symbios med människor omkring mig.

Jag dras till människor som låter mig vara den här människan. Som låter mig få gräva i folk, som lyssnar på vad jag har att säga om saker som ligger under ytan. Mina närmaste vänner som jag känt i flera år vet att det här är min största styrka och de använder den. När de vill ha ärliga svar går de till mig. När de inte vet vilken väg de ska ta i livet går de till mig. När de inte vill bli dömda går de till mig. Och när de inte förstår sina egna känslor är jag där och reder ut dem åt dem. I gengäld tar de praktiskt hand om mig och är där när jag har det svårt.

Jag tillåts att gå över folks vanligtvis privata gränser och att vara den som ser under ytan. Och så har det blivit även i partiet. Jag har i riksdagsgruppen fått samma roll som jag har bland mina närmaste vänner, samtidigt som jag faktiskt kan jobba politiskt i den rollen. Det är för mig så stort att jag inte kan greppa det.

I den här gruppen kan jag flippa och säga fel saker. Jag kan dampa loss och skratta så tårarna sprutar. Jag kan vara allvarlig och arg och säga ifrån på skarpen och jag kan likaledes vara så känslomässig att jag blir blank i ögonen.

Det var något mäktigt som hände i helgen när vi överbryggade klyftorna mellan oss i gruppen och ändå kunde komma överens. Det var något stort och fantastiskt som gjort att så många av oss lyfts efter helgen och känner att Yes, det här fixar vi.

För nej, vi är inte som alla andra. Och ja, vi är ganska quirky typer. Vi har våra fel och brister. En del av oss är ganska udda. Vi är kanske inte de man tänker ska styra Sverige direkt.

Men varför? För att många av oss inte ställer upp på skådespelet? För att många av oss vågar se bakom ytan på fasaden? För att vi säger det inga andra vågar säga? Är det verkligen något dåligt? Borde vi inte välkomna att Anders Nordin och Otto Rehbinder säger hur det faktiskt är? Borde vi inte våga tänka tanken om hur masspartiernas död gjort att politiken idag är ett skådespel? Och är det då verkligen fel att vi för tillbaka den politiska passionen till riksdagen? Och att åter bli ett nytt massparti?

Vi är pionjärer. Vi ligger kanske tio, ja till och med tjugo år framför de andra partierna vad gäller framtidsfrågor just nu. Vi är de enda som vågar ta de här bollarna, som vågar fokusera på samtidens största politiska frågor. Som de vi är.

Piratpartiet handlar om kommunikationspolitik. Tekniska kommunikationer, privata kommunikationer, publika kommunikationer. Och i helgen visade vi att det här kan vi. Vi kan det här med kommunikation? Varför? Jo: för vi lyckades mot alla odds och trots alla interna konflikter som just nu härjar i partiet komma överens. Vi lyckades kommunicera med varandra.

Vi lyckades med det trots olika politiska bakgrunder. Trots olika åldrar och erfarenheter. Trots totalt olika syn på hur vi bör organisera oss lyckades vi enas kring hur vi skulle – just – organisera oss. Och trots att folk var så trötta så de nog ibland ville dunka huvudet i väggen av frustration. Trots allt det lyckades vi ena gruppen så ingen kunde åka från denna helgen oberörd.

Det är min behållning från helgen. Jag är fast övertygad om att vi har en plats i riksdagen och att vi förtjänar det med råge. Det här är en fantastisk grupp människor som kan åstadkomma storverk.

Jag väntar nu på alla andras blogginlägg om helgen och vartenda ett av dem kommer att plockas in här.

Det privata rummet blir offentligt

Saturday, March 27th, 2010

Marie Demker sammanfattar idag på ett närmast genialt sätt internets dilemma och möjligheter, samt piratpartiets kanske största organisationsproblem i en enda mening:

På nätet syns allt du gör globalt, samtidigt som de flesta upplever att de gör en privat handling.

Exakt så. Det här blogginlägget till exempel… Det skrivs bakom fördragna gardiner, av en person som inte ännu gått upp, sittandes naken under ett täcke. Kanske har hon inte tänkt genom det hela med att outa sin nakenhet, i och med att hon faktiskt skriver ett blogginlägg som går ut på hemsidan för sveriges tredje största parti. Kanske är det faktum att hon sitter under ett täcke en väl förmildrande omständighet som gör att det går att skriva utan att uppfattas som för mycket? Kanske är det precis så korkat att skriva som det känns för läsaren att läsa det.

Eller kanske, kanske skapar det en känsla av autenticitet, av äkthet, av att den här människan verkligen brinner för det hon just nu skriver. Och kanske blir det hela välskrivet och fullt begripligt. Inte desto mindre har hon lämnat ut sitt privata jag i ett offentligt rum. Något hon gör väldigt ofta. Oftast utan att tänka på konsekvensen, och hon är inte ensam.

Internet rymmer en enorm möjlighet att spy ur sig det man har inom sig för tillfället, utan att behöva tänka på konsekvenserna. Om man ska försöka organisera ett parti på internet får det ganska virriga konsekvenser. Som till exempel att någon säger att den ska gå på toa, samtidigt som någon annan i chaten just stoppar in en köttbulle i munnen.

Vi har ännu inte lärt oss hur offentligt det här rummet är. Eftersom det finns i våra sovrum och vardagsrum och det är så lätt att säga vad vi känner kan vi inte överblicka konsekvenserna av vad mottagaren ska uppleva när hen läser det vi skrivit.

Jag tror att text som direktkommunikation med många deltagare samtidigt är fullständigt dömt att misslyckas som främsta organisationsverktyg. Det håller inte att ta med sig sitt bajs in i någon annans kök. Eller att regelbundet äta middag på dass. Det känns helt enkelt inte fräscht.

Och ändå är det just där, i det ofräscha, som internet får sin sanna potential. Om vi kan visa våra rätta jag mer oförblommerat, ja då kanske vi trots allt skapar mer förståelse för att människor har brister? Om vi pratar om bajs, ja då kanske vi kan lära oss att även kändisarna bajsar. Om vi kan göra vardagen till konst, ja då kanske inte det som annars är fult, grått och trist så ointressant längre?

Det är ju en jättebra tanke. Men det måste också finnas en opt-in och en opt-out någonstans för vad man ska tvingas få veta av någon som man inte har bett om. Visst kan det vara väldigt bra att nära vänner i en chat får veta att någon just nu mår dåligt. Men om dessa är 50 personer som alla har olika känslor för nämnda person, ja då kan det bli mer komplicerat.

Betyder detta att man ska sluta blogga naken från sängen? Är detta en av internets barnsjukdomar eller är det något vi kommer att vänja oss vid? Kommer folks dåliga mående eller bajsande bli som vilken trivial information som helst i framtiden? Ungefär som att man ber någon tala högre när man inte hör vad den säger, eller att man går till ett rum med bättre täckning när man talar i telefon?

Eller riskerar all utspydd massa att leda till apati? Att vi inte längre kan bry oss om det som sägs?

Göran Widham konstaterade nyligen hemma vid mitt köksbord att vi nog har lika mycket empati idag som förut, men den fokuseras inte längre på samma sätt. Det spelar till exempel inte längre roll om någon olycka sker nära eller långt bort. Det som engagerar verkar vara helt andra saker. Empatin räcker liksom så långt som den kan räcka. Sedan tar den slut.

Om man översätter detta till ett offentligt samtal som piratpartiet just nu, så är mängden utspydd galla så stor att ingen förmår vare sig hantera eller känna empati för alla. Jag som själv känner andras människor för starkt drar mig till exempel undan från alla större chatar och forum för att slippa behöva ta in skiten. För av alla konflikter som just nu finns i partiet handlar i mitt tycke minst 75% av att vårt huvudsakliga media är kommunicerad text i olika former. Text utspydd från allehanda privata rum, där ingen av oss tänker på att det vi säger går in i ett annat lika privat rum.

Om vi kommer lära oss det här med internet som människor och hantera det på nya sätt vet jag inte. Men att läget för att hantera ett parti med en kärna på kanske 300 aktivister börjar bli ohållbart på grund av internet, det borde vi börja våga tala högt om. Det är ju just bara då att om vi börjar tala högt om det, så blir det återigen från samma privata rum, med samma privata känslobagage, med samma oförmåga att föreställa oss varandras ögon och tonfall. För om du visste att människan du just trodde så där illa om, eller sa det där taskiga till, faktiskt sitter och gråter på riktigt så vore det kanske inte fullt så kul med det där skämtet eller den elaka kommentaren?

Med detta sagt vet jag inte ens om medvetenhet om att vi alla sitter i privata rum spelar någon roll. Kanske kan det mana till mera eftertanke när man ger sig in i konflikter. Kanske kan det leda till andra former av organisation än de vi sett hittills, men för mig som tidigare varit övertygad om att alla problem i piratpartiet handlat om organisation… I have to say. Ja, det är ett problem. Men frågan är om det problemet vore hälften så stort om vi inte satt ensamma i varsina rum med med alla våra tillkortakommanden inpå bara skinnen och vräkte ut våra känslor inför varandra? För det räcker att det ska finnas tre – fyra människor av femtio som är på dåligt humör i en chatt för att kunna välta ett helt samtal.

Kommer det i framtiden att finnas verktyg där man till exempel kan installera program som låter en fundera över “Ska jag verkligen posta detta här just nu?” Vet jag verkligen att ingen kommer att ta illa upp av det jag säger? Har jag någon koll på om det jag säger kommer att missförstås? Hur uppfattas det jag just nu har att säga? Går mitt budkskap fram? Ungefär som de program som Mac hittills skapat för att stänga av internet innan man startat om datorn.

Jag vet inte om mitt budskap gick fram genom detta inlägg. Kanske låter jag mer negativ än jag faktiskt är. Jag kände mig inte särskilt negativ igår men inlägget uppfattades ändå som det. Det är inte alltid helt lätt att vet hur det man säger kommer att uppfattas, som sagt.

Om mitt budskap inte gick fram kan jag alltid skylla på att jag skrev något medvetet meta. Även om sanningen egentligen kanske är att jag helt enkelt borde ha ätit frukost innan jag tryckte på knappen för publicera.