Jag länkade själv filmen för ett år sedan i det här inlägget. Och jag insåg med ens att f-n om inte detta scenario är vad som skapar den där kampmaskuliniteten ändå. Förstår ni hur jag tänker? Eller är jag helt ute och svävar?

Idag blir det gästblogg igen:

Det är Rikard som skrev en kommentar igår på mitt inlägg om mognad, som jag kände var så intressant att jag helt enkelt ville lyfta upp den i sin helhet. So here we go.

*************************************
Att ifrågasätta attityden uppfattas som att ifrågasätta partiet. Precis så. Det är, om du frågar mig, näst efter telekompaketet den största utmaning PP som organisation står inför. Dock är läget inte hopplöst.

Du ber om råd för hur man ska råda bot på detta fenomen. Jag önskar att jag kunde komma med universallösningen här. Jag kan på sin höjd reflektera kring det.

Jag tänker så här. Människorna som utgör partiet är viktigare än partiet i sig. Det är viktigare att vi inte mår dåligt än att vi ser till att partiet mår bra, dvs att det är inte värt att försöka ändra saker för snabbt om det innebär att man som person mår dåligt av det.

Det var det ena.

Det andra är att partiet består som du säger av 40,000 personer. De allra flesta jag talar med dagligen och på träffar afk lider inte av det grabbiga tuffhetsproblemet. Tvärt om.

Så sent som i lördags träffade jag ett stort gäng glada och positiva pirater och när vi reflekterade över oss själva så var den vanligaste åsikten att vi som parti borde tona ned krigsmetaforerna och och sluta tala i varningsskyltar. Att vi måste börja leverera lösningar och visioner. Att börja lyfta fram goda nyheter och exempel i stället för att peka ut de dåliga. Detta gjorde mig glad och hoppfull.

Men problemet med moment 22, partiets självbild som självförsvar av partiets självbild, då?

Internt så fungerar det säkert väldigt olika beroende på i vilket sammanhang och i vilken konstellation man för tillfället befinner sig. Men jag kan bekräfta att det finns en tendens att applicera en viss självbild på själva diskussionen om självbilden.

Låt mig ge några exempel på hur det kan gå till:

1. Yttrandefrihetsparadoxen.

- “Hur ska vi skilja på företrädares personliga åsikter och partiets åsikter?”
- “Det ska vi inte. Det får folk förstå och respektera att vi har egna åsikter i frågor som inte är partiets.”
- “Men om folk inte förstår det?”
- “Folk måste lära sig att vi är privatpersoner och har rätt till egna åsikter i frågor utanför partiprogammet. Kan folk inte skilja på person och parti är det deras problem.”
- “Men det kan bli vårt problem om de inte kan lära sig?”
- “Slutar vi ha privata åsikter så har vi förlorat. Då har vi blivit som alla andra partier och politiker.”

Här ställs alltså vår bild av oss själva som förespråkare av yttrandefrihet och integritet (rätten att vara privat när man väljer det) samt bilden av att vi avviker från gammelpolitiken mot att vara taktisk och försiktig.

Detta är en hedervärd bild. Att vi är en frisk fläkt som är annorlunda de gamla politikerna och att vi håller integritet och yttrandefrihet högt. Att vi vågar sticka ut som ett alternativ till det gamla.

Möjligen finns det en grabbighet begraven här. Att det skulle finnas ett egenvärde i att våga uttrycka kontroversiella åsikter just för att de är kontroversiella. Jag överlåter åt genusforskarna att sätta kön på detta fenomen.

Det kan dock finnas ett problem med detta. Höjs det röster på att tydligare separera privata åsikter från partiåsikter, eller rent av undvika känsliga och infekterade debatter som inte har med piratfrågor att göra, så kan det tolkas som om man vore mot yttrandefrihet eller integritet (precis som du säger Klara!).

Dessutom riskerar man utmålas som någon som hör hemma i något gammelparti. Det leder ju till intern självcensur om man håller tyst för att inte uppfattas som någon som förespråkar censur.

Som om man inte vill att folk ska ha rätt till sina privata åsikter och inte få uttrycka dem fritt. Där har vi en friktion mellan det interna och det externa.

Ett annat exempel:

2. Krigsmetaforparadoxen.

-”Vi börjar bli stora och tas på allvar nu. Är det inte dags att sluta med polemiken och krigsrubrikerna?”
-”Krigsrubriker behövs. Internet och medborgarrätten är under attack. Ingen vill skriva om visioner. Ingen vill läsa om man inte ryter till och varnar för vad som håller på att hända.”
-”Men om folk uppfattar oss som att vi ständigt målar fan på väggen?”
-”Det är precis vad folk vill höra. Folk behöver ruskas om och vill ha politiker som vågar ta fajten. Folk ser upp till den som inte skyggar från att ta i när det behövs.”

Det är hedervärt att våga yttra och stå för sin åsikt. Och att vilja höras i bruset och fångas upp av media kan knappast vara fel intentioner.

Men här används alarmism och krigsmetaforer för att försvara användandet av, ja, alarmism och krigsmetaforer. Vår bild av oss själva som kämpar som slåss för frihet och privatliv appliceras på den interna debatten.

Ifrågasätter man denna retorik så riskerar man att framstå som någon som inte vill varna folket eller ta fajten. Eller någon som inte förstår medielogiken eller vad folk vill höra. Det ligger möjligen en grabbighet begraven i denna krigsretorik men jag överlåter åt genusforskarna att sätta kön på detta.

Vad ska man göra åt det? Jag tror på att bygga allianser och nät som stöttar varandra. Att stånga sig blodig är det knappast värt. Det finns så många pirater som tror på en mjukare framtoning med fokus på positiva budskap. Att föregå med gott exempel. Det är roligare att vara för saker än att vara emot. Det smittar av sig.

Det handlar om att välja sina strider, för att tala krigsmetaforer. Detta gäller internt såväl som externt. Genom att internt lyfta och stötta det som partiet gör rätt och bra (det är ju massor av saker som är bra!) och inte ta debatter som bygger på att vi gör fel kan nog vara en lösning som fungerar.

Debatten om vår attityd och självbild kanske måste föras externt för att involvera fler medlemmar och få fler vinklar och synsätt. Vi gillar ju internet och vi står för yttrandefrihet, transparens och integritet.

Sätter vi ned foten och kräver att få diskutera de här sakerna kan vi lika gärna göra det öppet. Är PP ett öppet och demokratiskt parti med högt i tak så är det ingen fara att debattera detta. Vi kan bara bli bättre!

Det kan ju inte vara så att bara för att partiet är ungt och möjligen behäftat med barnsjukdomar, så är vi så omogna att vi inte klarar av en självkritisk debatt. Jag vägrar tro det.

Jag tror tvärt om att viljan och processen att mogna som parti medför stora möjligheter att mogna som människor.

Rasmus skriver ett nytt inlägg i kölvattnet kring gårdagens diskussion ett oerhört viktigt inlägg med en minst lika viktig kommentar av Marie Demker under, som jag ska återkomma till.

Internt sjuder det av aktivitet, men mitt i all yra missar vi fullkomligt en av de viktigaste frågorna – telekompaketet. Och det är symptomatiskt för vår oförmåga att behandla mer än en fråga åt gången.

Nu står ödesfrågan innan valet. Får vi inte genom Citizens Rights Amendments kommer vårt jobb i EU att bli extremt tungt. För då finns det inget som skyddar från Sarcozy med flera för att komma med lagförslag på lagförslag för att sänka internet som vi idag känner det.

Vi i Piratpartiet dras med barnsjukdomar. Grabbigheten är bara en av dem. Och precis den grabbigheten satte idag Rasmus ord på i sitt inlägg:

Den kommunicerar en mycket specifik typ av maskulinitet”, konstaterades i föregående inlägg, en kampmaskulinitet skulle kanske min historikerkollega Andrés Brink säga.

Kampmaskulinitet. Smaka på ordet… En maskulinitet där man får vara grabbig, där man får visa muskler, där det är bra att dissa motståndare, där att vara häftig är lika viktigt som att vara smart, för det viktigaste är att sätta skräck i motståndaren. Där normen är att inte tänka efter, och där allt hela tiden handlar om att “agera”. Vår ideologi om att “våga göra fel”, att “våga ta risker” och “gör gör gör” passar som handen i handsken här.

Jag skulle vilja påstå att partiet i mångt och mycket är uppbyggt på denna kampmaskulinitet. Både retoriskt och organisatoriskt. Den är en del av partiets “själ”, som den ser ut idag.

Dilemmat för oss som inte ställer upp på den bilden blir lätt dubbelt. Dels får vi utåt klä skott för något vi kanske själva inte står för, samtidigt som det är ytterst otacksamt att ifrågasätta kampaskuliniteten i sig. Det blir ett moment 22 som bara leder till jobbiga ställningskrig.

Och det är inte så konstigt. Om partiet är kampmaskulint ses lätt ett ifrågasättande av densamma som ett ifrågasättande av partiet. Om flera utmärkande personer är kampaskulina så blir ett ifrågasättande av deras uttalanden ett ifrågasättande av dem som personer.

Och då frågar jag er läsare om råd: Vad tycker ni jag ska göra? Hur ska jag agera? Jag sitter i en position där jag vet att denna kampmaskulinitet stöter bort tjejer från partiet. Jag sitter i en position där jag vet att många ser oss som oseriösa just därför. Men vad jag än säger blir det ju fel. Ber jag folk att ändra sin retorik uppfattas jag som censurivrare. Tiger jag bevarar jag status quo.

Frågan kan tyckas retorisk, men den är ärligt menad. Jag har ingen aning om hur jag ska tackla detta och jag vet att jag knappast är ensam om att se problemet heller.

Och jag tror det är som Marie Demker så klokt påpekar i sin kommentar hos Rasmus:

Du beskriver och diskuterar den födelseprocess som varje parti, som vill ut i det politiska systemet genomgår, alltså institutionaliseringen av organisationen. Den processen är avgörande för partiets ideologiska utveckling och för hur partiet kommer att kunna mobilisera för sin politik. Den processen är avgörande för partiets framtid och därför mycket viktig att diskutera brett.

Så låt oss göra det. Låt oss diskutera hur vi vill ha det i stället för att i förhand ha bestämt oss för att “så här ska Piratpartiet se ut”. För det skalar inte. Vi är inte 2000 längre, vi är 40 000. Frågan är hur vi ska hantera det…

Btw… Det går att förändras, och det behöver inte betyda att man förlorar sig själv. Jag gick ju själv in i Piratpartiet med rätt anarkistiska förtecken. Jag är inte längre säker på att det är med den retoriken vi får gehör. Jag tror jag hade fel.

_________________________________________________________
Eftersom redhog svarat i ett inlägg att han inte upplever Piratpartiet som kampmaskulint bör jag kanske tillägga att Piratpartiet ser väldigt olika ut beroende på var i partiet man befinner sig. Och att även om nördmaskulina är i majoritet så är kampmaskuliniteten i mångt och mycket det jag uppfattar som normen. Och normen sätts inte nödvändigtvis majoriteten.