Jag har funderat på ett koncept de senaste dagarna. Nämligen det som kallas för att “leka med andras känslor”. Vad går det egentligen ut på?

Själva lekandet med andras känslor kan inte finnas om man inte förväntar sig att ett visst beteende ska leda till en viss sak?

Men är det verkligen så?

Om jag kysser någon, måste jag då automatiskt göra mer? Är det inte en ganska märklig syn på lust? Att den liksom skulle vara kontraktsbaserad. För börjar jag kyssa någon, inte vet jag då om jag kommer vilja ligga med den. Varför skulle jag veta det? Jag vill ju få ut något av det som händer när det händer?

Jag har kommit att landa i att allt jag gör behöver vara kärlek, just där och just då. Men det är inte detsamma som att ge löften om vad som kommer sen. För hur skulle jag kunna villkora min förälskelse, eller min lust?

Hur skulle jag kunna veta en dag vad jag kommer känna nästa? Hur ska jag veta ena dagen vad jag har lust med om två veckor? Lust är ju lust. Det krävs lust för att känna lust och finns inte lust så finns inte lust.

Nu menar jag inte att players inte finns, det är klart de finns, men i de allra flesta fall handlar playande om helt andra saker. Som rädsla för att komma andra nära, som oförmåga att connecta till de man är med. Som att vara lite för impulsiv och ångra sig och inte kunna stå för att det man gjorde var just en impuls.

Playande är liksom ett för stort koncept som innefattar så otroligt mycket olika saker. Precis som romantisk kärlek innebär det massa antaganden i stället för att bygga på individuell kommunikation mellan parterna.

Så fort jag gjort något med någon kommer jag alltid med feedback. Inte sällan under tiden, men alltid efteråt. Säger alltid något om något, kommer med konstruktiv kritik, säger om jag vill göra om något.

Det har aldrig slagit mig att det skulle vara ett udda beteende.

Det är ju så man får det bra?

Att “leka med andras känslor” är alltså något väldigt annorlunda än att faktiskt leka med andras känslor. För det är inte känslorna man leker med. Man bryter bara mot osynliga kontrakt, kontrakt man inte byggt upp tillsammans utan som tas för givna för att det är så “alla andra gör“.

Det ligger farligt nära att neka människor rätten att säga nej.

Jag har under de senaste månaderna blivit alltför van vid att se mig själv som ett offer. Mycket har hänt som gjort att jag också har blivit ett. Men frågan är hur min syn på mig själv som ett offer påverkar mig själv.

Jag upplever att väldigt många i partiet just nu ser sig som offer. Är de inte offer för styrelsen är de offer för partiledningen och är de inte offer för partiledningen eller styrelsen så sitter de kanske i styrelsen själva och är offer för orättvis kritik.

Själv upplevde jag mig vara offer för orättvis kritik när Mattias Bjärnemalm citerade mig på sin blogg och fick mig att framstå som någon som tystar kritiker. Han å sin sida såg sig förmodligen själv som ett offer för min kritik?

Min försiktighet är på ett sätt något som jag vårdar. Jag gillar min känslighet och att jag vågar vara svag och självkritisk. Men frågan är om inte jag är den som just därför kan skada mest när det kommer till kritan. För när jag väl gör det gör jag det ju med den brutalitet som endast kan finnas hos någon som tagit för mycket skit. Den självrättfärdighet som finns hos ett offer är inte att leka med.

Därför känns det som om jag skulle behöva såra någon riktigt illa ganska snart för att komma ur en roll och en känsla som både passiviserar mig och på sikt riskerar att skada andra.

Alla är vi liksom någons bödel. Ibland tror jag det är bra att komma ihåg. Det finns inte alltigenom goda eller onda människor. Vi är inte perfekta utan har våra fläckar. Den som verkar snällast av alla kanske är kapabel att göra det mest onda och den som alltid verkar ond kanske är den som i en given minut kommer att hjälpa dig. Jag känner av det här hela tiden i partiet. Jag vet aldrig från en minut till en annan vem som faktiskt kommer att vara min vän och vem jag faktiskt kommer att ha som vän. Jag har gjort så många felbedömningar och jag tror jag själv också blivit så felbedömd att det inte längre är lätt att veta vad som är vad.

När jag tidigare sett på partiet har jag ofta känt att det är fel på organisationen i grunden. Det kanske jag fortfarande på ett vis anser, men samtidigt är jag inte säker på att det är grundproblemet i sig. Jag har börjat se allt från flera vinklar och känner mig mer och mer villrådig, men också mer hoppfull. När andra på sistone känner att de håller på att braka ihop av alla konflikter och nästan förlorar hoppet har jag snarare börjat upptäcka att det inte var så illa som jag trodde.

Jag känner mer och mer att internet i sig är en del av problemet. Informationsflödet blir enormt, vi andas inte, vi går på varandra dag och natt och lever i symbios. Internet i sig själv är varken ett företag eller en föreningsdemokrati, det är en anarki och att ha en organisation på en anarki är svårt. Jag tror det kommer ta år för oss att lära oss att hantera det vi kämpar för mest – nämligen internet.

Jag tror att internets möjligheter är enorma men att vi också kan behöva börja tala om dess baksidor, om hur de där nya kraven som ställs på oss att sålla faktiskt också handlar om att lära sig att sålla sig själv. Att skaffa sig själv lite självkontroll. Kanske måste jag inte säga precis det där jag vill säga precis just nu? Kanske kommer inte alla att hålla med mig i det här läget? Kanske kommer jag själv att eskalera en konflikt i onödan? Kanske har jag inte tänkt genom det jag känner nu ordentligt?

Jag att jag själv har dålig impulskontroll, att jag tenderar att springa för snabbt och kan vara för snabb att döma. Jag vet också att jag från min offerroll lätt kan förfalla till passiv agressivitet på ett sätt som jag inte är stolt över. Och jag vet att jag har genuint svårt med winnermentalitet.

Anledningen till att jag clashat så enormt med Rick handlar till exempel om att jag inte tål moralisk egoism. Så när Rick förklarat något på ett sätt som han ansett rätt har jag bara fått ett stort rött skynke framför ögonen och helt enkelt tänkt “han är en idiot!”. Men om jag tänker så och blir så blockerad kan man ju helt klart diskutera vem det är som varit idioten?

Det självrättfärdiga offret har kanske inte alltid rätt och bara för att man är underdog kanske man inte bör bete sig hur som helst. För det finns alltid någon under en själv att trycka ner, någon som är svagare än en själv att såra, någon som blir ledsen.

Kanske är det en människa du inte bryr dig om, någon du själv föraktar, någon du själv inte ens ser som du själv skadar? Kanske är du så blind för din egen offerroll att du inte märker att du stampar på någon annan? Eller kanske ser du dig själv som så självrättfärdig att du skulle vara utan fel?

Den senaste konflikten i partiet handlar om “Östergötland” vs “styrelsen”. Kanske gjorde jag det hela värre när jag sa att båda sidor betedde sig som idioter? Kanske hjälpte det inte alls, mer än för att få mig själv att känna mig lite bättre en sekund? För sätter man sig inte in i en konflikt är det jättelätt att stå vid sidan av och tro att man vet vad som hänt. När jag själv i SvD framstod som någon som tystade internkritiker kände jag att wow, om något kan bli så här förvrängt måste världen vara så full av missförstånd att man faktiskt inte kan lita på något man läser eller hör.

Men å andra sidan var det kanske just det jag gjort just då? Kanske var jag förblindad över min egen offerroll och missade att jag faktiskt hade makt över personen rent formellt? Och kanske var Mab å sin sida så förblindad över sin egen informella makt att han inte såg att han faktiskt själv inte var ett offer? I alla händelser är jag övertygad om att han själv inte sett hur han gjort andra människor rädda.

Men det kanske faktiskt också återreflekterar på de människor som varit rädda för honom och inte vågat säga ifrån eller säga varför? Det kan ju inte bara ligga på hans ansvar? Och när jag dundrar på som en ångvält och skäller ut honom efter noter samtidigt som han inte har någon inkomst och är hemlös, så inte undra på att han kommer få en snap och skriva ett inte alltför genomtänkt blogginlägg? Ett blogginlägg som fick vissa att tro att han var god och vissa att tro att han var ond. Neither is true. Onda och goda finns inte.

Det är lätt att döma, det är svårare att förlåta. Och är det något jag lärt mig i början på det här året är det att jag trots att jag ofta kan se saker från olika synvinklar också är fruktansvärt svart-vit, fast som med allt annat är jag det på mina helt egna sätt. Det gör mig inte bättre än andra.

Jag är också en bödel.

Efter ett extremt intressant inlägg av Simon Rosenqvist om mansrollen (ja, jag läste det först idag), var det något i kommentarsfältet som fångade mig och det var Simons svar till Calle Rehbinder om att ifrågasätta motreaktionen kring kristen sexualmoral.

Och eftersom jag inte kan vänta på ett sådant blogginlägg för jag blev alltför fascinerad av tanken tänkte jag att what the fuck, jag kan ju göra det själv. Så nu försöker jag med det. Tankarna är lösa och framkastade. Jag har egentligen inga färdiga svar och försöker inte heller leverera några. Jag hade gärna skrivit fem inlägg till på ämnet för det finns så många sidospår att ta hänsyn till.

Jag brukar dra öronen åt mig när jag hör alltför sexliberala yttringar, även om jag kanske på flera sätt kan antas vara en själv. För själva tanken är ju god, att ifrågasätta gamla normer som hämmar människor på ett dåligt sätt är ju lovvärt.

Men det är ändå så att jag i dekonstruktionen ser en ny religion skapas. En avmystifiering, avkänslofiering, avkärlekisering som jag inte riktigt kan förlika mig med. För mig blir det lite som close your eyes and think of England, med den skillnaden att nu måste du dessutom njuta av det. Från att ha varit “alla ska få ha sex med vem de vill” glider det över i ett “alla ska ha så mycket sex som möjligt med så många som möjligt”.

Ett grundläggande tema hos sexliberala tycks vara skam. Kvinnor känner skam över sin sexualitet och behöver frigöras. Inget fel i det, visst behöver vi frigöras. Men till vad?

Där känns det som om svaret i sexliberalismen blir att bli som mannen. (Eller i vart fall som våra föreställningar om hur en man är). Att tala om erövringar och folk man lagt ner. Att räkna och samla på hög. Att förbättra sitt sexliv medelst teknik. Avkänslofierat, oromantiskt, osentimentalt och frigjort.

Men vad är det verkligt skamfyllda? Är det verkligen sexualiteten?

Om man får tillåta sig att vara lite generaliserande skulle jag ändå vilja säga att något ganska typiskt för samhället är att manlighet och manliga ideal värderas högre. Det gäller drag som självständighet, rationalitet, logiskt tänkande, styrka, resultat med mera. Och jag skulle vilja påstå att det är precis det som präglar sexliberalismen. Det knapplösa knullet, den mätbara orgasmen, självständigheten i att slippa binda sig.

Mot detta står kvinnliga ideal. Beroende, känslor, altruism, svaghet, relationer.

Att vara svag. Att vara needy. Att vara sårbar, att relatera till varandra.

När orgasmer kan mätas och vägas och sex är no big deal finns det väldigt lite plats över för den som faktiskt fortfarande ser det som a big deal.

Och det jag undrar är vad man förlorar på vägen. I mina ögon ser det ut som om det just blir en avkänslofierad, rå, matematisk sexualitet som värderar prestation i stället för närhet.

Been there done that, got the fucking tshirt to prove it and it was too tight!