Posts Tagged ‘Kapitalism’

Min politiska ideologi – en reflektion

Friday, February 17th, 2012

Det här inlägget är en personlig reflektion kring vart jag står politiskt.

“Kapitalism” för mig är tvång. Ett tvång att under ett system som ingen kontrollerar “göra rätt för mig” för att några hjul ska snurra som alla bara anser ska snurra utan att de egentligen har någon aning om varför.

Jag har egentligen inga problem med ojämlikheten i det systemet. Jag har problem med tvånget i det. Jag har problem med att folk tror att det är det enda tänkbara, att vi går under om vi inte har tillväxt,om inte alla har jobb osv. Att de tänker innanför den box som det “kapitalistiska” systemet är.

Jag har enorma problem med att människor inte ens förstår att den värld de tar för given inte alls måste vara tagen för given.

Jag har synnerliga problem med att vi använder våra teknologiska landvinningar för att samla på oss pengar i stället för att använda dem för att slippa arbeta.

Jag har enorma problem med att människor slutar leka när de blir äldre, att de tappar fantasin, att de låser sig som hamstrar i ett hjul och springer runt, klär sig likadant, har samma intressen och förlorar förmågan att tänka.

Jag har problem med att människor agerar som maskiner i stället för att låta maskinerna vara maskiner. Jag ser det som slöseri med teknisk utveckling att vi inte leker mer, inte uppfinner mer, inte skapar mer.

Jag har problem med prestationsnormen i tänkandet och varandet i samhället. Jag har problem med att kultur måste generera pengar, med att skapande måste generera cred, eller vara en tävling. Varför kan det inte bara få vara ett självändamål?

Jag har problem med egoism och girighet som ideologi. För att det för människor bort från varandra.

Jag anser att vi människor i grunden är beroende av varandra, av allt levande på jorden. Att allt levande på jorden är beroende av allt annat levnande på jorden och att vi påverkar varandra oavsett vi vill eller inte. När vi skapat civilisation har vi helt enkelt bara glömt bort hur vi hör ihop.

Vi vet inte varför det kommer vatten ur kranen, varför kylskåpet fungerar, varifrån hudkrämen vi smörjer in ansiktet med kommer eller hur ont i händerna den som byggde plastförpackningen fick. Vi ser saken, men människan är frånvarande.

Vi talar om system. Stora kolosser. Som vi tror att vi förstår oss på och som vi mystifierar med samma självklarhet som att människor en gång trodde på näcken och älvorna. Samtidigt som folk mystifierar Den Osynliga Handen och Tillväxten är vi korkade nog att utropa att “Gud är död!”.

Vi tillber Mammon i stora tempel där vi köper saker vi inte behöver för att visa för våra grannar att vi är bättre än dem.

Vi föser in gamla och sjuka på hem där vi slipper se dem, vi sätter diagnos på oliktänkande och olikvarande i stället för att ta tillvara de erfarenheter en sjukdom och ett oliktänkande kan ge oss.

Vi talar om självförverkligande, men glömmer att i det ligger en ideologi som i grunden handlar om att konkurrera ut någon annan som hade samma dröm. Vi fostras till hjärndöda egoistiska narcissister utan kritiskt tänkande. Och kallar det “civilisation“.

Anledningen till att jag inte är t ex vänster eller feminist som bryr mig om lika lön för lika arbete är att jag inte för mitt liv kan se den där rikedomen, karriären eller eller coolheten som värd att sträva efter. Det är ju inget att ha. Så varför skrika om att få det där meningslösa?

Faktum är att när jag själv strävar efter de där värdena är när jag mår som sämst. För de är inte kompatibla med det jag som människa mår bra av. De är inte kompatibla med att vara mjuk. De är inte kompatibla med empati. De är inte kompatibla med att tänka efter. De är inte kompatibla med att leka. De är inte kompatibla med att älska.

Makt, karriär och social statusjakt är kompatibelt med att roffa, konkurrera, vara kortsiktig, vara tanklös, vara egoistisk och att se människor som medel inte som mål.

Qeruiem sa på vägen hem från piratläger i Örkelljunga att makt är ett missbruk. Jag håller med. Men jag skulle kunna gå ännu längre. Jag skulle vilja hävda att det gäller hela kittet; Statusjagandet, karriärismen, självförverkligandet är som en drog. Något man tror man måste ha och som man går under om man inte har. En socialt accepterad drog som hela ens omgivning går på.

Död, sjukdom, svaghet, tårar är något som idag tycks behöva övervinnas och bekämpas. Vi har inte tid med sådant. Vi måste skaffa sexpack, banta, köpa ny bil, köpa ny klänning, färga håret, jobba, hämta barnen på dagis, hålla oss uppdaterade så ingen tror vi ligger efter, köpa saker som gör grannen sotis.

Det var så jag funkade när jag satt i piratpartiets styrelse. Jag var hjärndöd och själsdöd, pragmatisk med makt och karriär och yta som självändamål. Ett typiskt monster likt alla andra monster med makt och karriär för ögonen. Och fullt medveten om att det var det jag gjorde. Fullt medveten om att jag hatade det livet, men oförmögen att lämna det. Vart skulle jag annars ta vägen? Vad skulle jag göra i stället?

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Hjärndöda fester som substitut för det som betydde något. Status som substitut för självkänsla. Karriär som substitut för brist på djupare vänskap. Varumärke med stämpel “hon är äkta” som substitut för att slippa vara mig själv. Mediaträning och PR-tänk för det var där jag fick göra något som liknade att skapa. Internpolitik, som den enda politik jag orkade driva för att mina politiska visioner var döda. Med partiet som självändamål och social tillhörighet.

När jag beter mig som majoriteten av människorna i samhället gör blir jag suicidal.

Jag tror på människors skapandekraft och vilja att samarbeta. Jag tror på människors förmåga att tänka och känna. Jag tror på människors förmåga att känna med varandra och allt levande på jorden även om det svindlar och gör ont. Jag tror på människors behov av djup samhörighet med varandra. Jag tror vi behöver hitta tillbaka till vetskapen om hur vi och allt levande hör ihop.

Jag tror på att dela på väldigt mycket saker som finns, för det finns så många saker vi inte alls behöver en var av. Borrmaskiner, bilar som står ensamma 80% av tiden och bara tar plats. Stegar, bakmaskiner, sådant som bara används då och då. Vi kan dela på saker i stället. Som bibliotek fast för saker.

Jag tror inte vi måste ha trettio klänningar och jeans var, jag tror vi kan ha bibliotek även för kläder.

Jag tror vi kan effektivisera våra transporter och vår produktion så att den ligger närmre där vi bor i stället för att köpa saker som kommer från andra sidan jordklotet. Jag tror på customiserad produktion tack vare förbättrad teknik och ser fram mot massproduktionens död.

Jag tror att det sätt att tänka som finns i fri programvarurörelsen är vägen framåt för en politik värd 2000-talet. Att göra saker för att ge bort dem, att bygga dem på inspiration och inte på tvång, att bygga dem för att man älskar att bygga och vill dela med sig. Jag kan inte se något vackrare eller mer hoppingivande politiskt än deltagarkulturen.

Here we made this, do you like it? Take it, it’s free. Free as in freedom we say, because we like to point out that the act of creating is the act of creating freedom.

Jag tror att alla människor har en uppgift på jorden, men det är inte det samma som att alla behöver ett lönearbete eller en yrkesroll att identifiera sig med. Snarare handlar det om att hitta varje människas unika plats och deras begåvningar.

Jag tror vi behöver bygga saker som håller längre sådär rent generellt, för att det där med miljöförstöring och tidshets är inte en så himla bra idé.

Jag tror på downshifting. Jobba mindre, köp mindre, ta det mera lugnt.

Jag tror på att ta tillvara den fantastiska möjlighet till vila som en rejäl förkylning ger i stället för att pumpa kroppen med penicillin och ge sig ut i jobbet några dagar senare.

Jag tror på ett immateriellt överflöd där kunskap och information är allas, och jag tror att vi måste bygga ett samhälle som kan hantera det.

Jag tror på hackerrörelsens förmåga att bygga den nya tidens politik, men jag tror denna hackerrörelse måste se utanför sig själv för att förstå sitt uppdrag.

Som videon nedan säger: “Vi behöver lära oss att se skillnad på våra behov och vår aptit, samt att se skillnad på den fantastiska potentialen i en människa och individualismens hybris.”

Ska jag definiera mig politisk så är jag grönlila. Jag älskar teknik och teknisk utveckling, för det gör att vi kan leka mera och få mer tid för relationer, skapande, dans, älskande, djupa diskussioner om livets mening och att ta hand om varandra. Och allt annat som vi tycker är kul och meningsfullt.

Jag tror på empati, förståelse och barmhärtighet som grunden för all politik. Inte på jämlikhet. Inte på individualismens “självförverkligande”. Men på en medvetenhet om att vi hör ihop. För det är faktiskt så. Rent biologiskt och naturvetenskapligt hör vi ihop med allt annat levande.

Deltagarsamhället, kultursnobbismen och hattar och mössor

Sunday, February 20th, 2011

Eftersom jag är en ordrunkare av hävd tänker jag fortsätta i de tankarna Sol och Unni befinner sig denna soliga morgon. Bara för att det är så förbaskat roligt att tänka och att göra det även i skrift så andra kan läsa.

Sol skriver:

Jag tycker om independentfilmer. Jag tycker om konstfilm. Jag tycker om film som görs av små filmbolag, gärna på andra språk än amerikansk engelska, och som därför inte lika lätt når ut till den stora publiken. Jag tycker om dessa filmer bara för att. Jag kan njuta av en film trots att den är lite långtråkig om den är en indierulle, därför att jag njuter av det som går tvärs emot det kommersiella och jag gör det därför att det går tvärs emot det kommersiella. Det är befriande.

Unni Drougge skriver:

Det är som schampo och tandkräm. Hur många sorter som helst – samma innehåll. Detta är vad den “fria” marknaden gav oss. Och jag går där bland tio-i-topp-parfymerna som folk tydligen köper för att de vill lukta som miljoner andra, och böckerna folk köper för att de vill läsa det alla andra läser och bli likadana i huvudet som miljoner andra. Och titta på Let’s Dance och Idol, som är köpta format från internationella jätteproduktionsbolag, visade i länder världen över med miljoners miljoner tittare.

Jag håller med om beskrivningen. Det som är tricky i det hela är att majoriteten just gillar att vara som alla andra. De flesta vill se ungefär likadana ut, se ungefär samma filmer, äta ungefär likadan mat som de där som lite slarvigt kallas för “alla andra”. Majoriteten av människorna vi känner är fast i kapitalismen, är helt nöjda med den och vet inget annat.

Jag var inne på lite av de här tankarna för 10 år sedan då jag läste en artikel om Per Hagman, som utmålade sådana som mig som just snobbar. Och då började jag i min vanliga ordning tänka att vem är jag att ställa mig över om folk vill se på såpor? Vem är jag att ställa mig över om männniskor trivs med den där kulturen? Och det har fastnat.

Så vi har en dubbel rörelse: dels de rika bolagen som i praktiken kan diktera vad vi ska äta, se på, ha på oss och lyssna på. Men detta vore inte möjligt utan en majoritet som trivdes med det. Majoriteten är kanske glada robotar för att – well – de trivs med det. Problemet är att jag inte tror att det har med kapitalism att göra. Jag tror det är så här de flesta människorna fungerar. Kapitalismen fungerar just för att den i sin natur är kommunistisk – likriktad, massproducerande och allomfattande. Den enda skillnaden från forna Sovjet är att vi drunknar i varor under det att de hade lite färre varor att drunkna i. Well och att de hade så kallad diktatatur, men vi är på väg ditåt också så vi har inte så mycket att komma med längre på den fronten heller.

Hur som haver: jag skulle hävda att det finns något annat som bryter ner både kultursnobbismen och kommersialiseringen i sina beståndsdelar: Deltagarkulturen. För den utmanar den färdiga rollbesättningen mellan producent och konsument. Och det är den rörelsen jag ser som det intressanta. Att vi upphäver att vara konsumerande och producerande varelser. Vi blir båda. Höger och vänster så som vi känner dem suddas ut. Basaren hackar fasaderna på den gamla katedralen.

Jag är ledsen Författare, Filmskapare, Forskare, Journalister, Präster, ja till och med i viss mån t ex Läkare: Er auktoritet är undergrävd av den där deltagarkulturen. Vi formerar oss frivilligt, hjälper varandra med diagnoser, skriver texter ihop, gör experiment, skapar egna riter.

Vi ser på fackföreningar och arbetsgivarorganisationer som reliker från en svunnen tid. Ni hör hemma på 1900-talet. I framtiden producerar vi själva våra schampoon customiserat och decentraliserat med saker som repraps, eller liknande. Vi ändrar själva storleken på datorn på våra jeans och laddar bara upp de gamla och syr om dem när de är för stora eller för små. Vi kommer att se helt nya typer av yrken, helt nya typer av strider i samhället. Piratpartiet (Liberaldemokraterna ännu inte formellt bildade) är hittills det enda parti som hajat detta, och inte ens vi är i närheten av att sprängkraften i vår politik. I framtiden kommer basinkomst vara så självklart att vi kommer att se på moderater och socialdemokrater som de hattar och mössor de faktiskt är.

Det vi känner som den moderna kapitalismen utmanas, inte från vänster, inte från höger men inifrån. Både höger och vänster bävar eftersom de båda förlorar sitt existensberättigande. På samma vis som nu Kulturskapare bävar inför att förlora sina jobb kommer Biltillverkare, Handlägare på försäkringskassan, Lärare med flera om femtio år protestera mot den tekniska utvecklingen i stället för att inse att vi måste skapa nya former för försörjning av flertalet människor. Arbetssamhället kommer dra många sista suckar innan det faller så som vi känner det. Lagar mot repraps kommer utfärdas precis som de en gång gjort mot fildelningen. Yrkespolitiker och lobbyister kommer att göra allt för att bevara kapitalkoncentrationen. De unga kommer vara för basinkomst och kapitalskatt när de äldre babblar a-kassnivåer och progressiva skatter.

Vi som vant oss vid att leva i deltagarsamhället kommer klara oss bättre i det än de som var vana vid det gamla samhället, om några kommer vara överarbetade så är det troligen vi, eftersom majoriteten ännu inte lärt sig att skapa och vara självständiga. Kanske lär de sig aldrig och kanske har jag väldigt väldigt fel. Men jag tror ärligt talat inte jag är fullständigt ute och seglar.

Marx levde för snart 200 år sedan. Ändå klamrar sig socialister ängsligt fast vid hans ord minst lika hårt som jag klamrat på Jesus. Och Liberalerna är inte ett dugg bättre med Ayn Rand som säger att inget spelar roll utom ditt arbete. Well… vi behöver inte så många slavar när vi har repraps. Om 50 år kanske repraps ingår i i socialbidragsnormen. Oj sorry, jag glömde. Vi har inga socialbidrag om femtio år, men jag har inte svårt att se att striderna kommer att handla om huruvida repraps är en mänsklig rättighet eller ej, vem som ska ha rätt att äga dem, vem som ska få tillverka saker med dem, alltså huruvida basinkomsten behöver höjas eller ej.

Nu tror några att detta är himmelriket. Det tror inte jag. Vi som då är gamla kommer att förfasa oss över hur läkarna inte längre får betalt när vi inte längre behöver göra människor friska för att de ska kunna gå tillbaka till jobbet dagen därpå. Eller på att det där med människor som gifter sig med katter och hundar är lite perverst. Och förfasa oss över masskloning av människor. För att bara ta några exempel. Det är inte konstigare än att folk en gång förfasade sig över Beatles. När något nytt föds går alltid något gammalt förlorat. Ju mer frihet människor får smaka ju mer kräver de sitt slaveri tillbaka.

_________________________________________
Under strecket:

En kommentar från Sol kan läggas in efter att hon tjuvläst detta inlägg och det är att människor även konsumerar kultur för att de är så utmattade av sina jobb. Jag instämmer. Det ligger även nära till hands om en tänker på detta inlägg som emma skrivit om vad som motiverar oss.

Tilläggas kan även att detta blogginlägg bara blev till av rent skrivande, jag har upptäckt allt jag skrivit under tiden jag skrivit det och jag behöver nog inte ens säga att den processen i sig var sjukt omvälvande. Framtiden blir spännande. Något liknande detta kommer att bli mitt efterord eller en ny text till nya utgåvan av Kunskap Kommunikation Kontroll.

Update: Behöver jag säga att detta inlägg på många sätt definierar mitt tänk och arbete med IB 2.0?

Dekonstruktion av kärleksbegrepp

Saturday, January 8th, 2011

Så länge jag kan minnas har jag intresserat mig för och dekonstruerat kärlek på olika sätt. Jag har skrivit ett otal blogginlägg om detta. Jag har levt i extremt destruktiva relationer och i sunda sådana. Jag har varit både den som aldrig fick en blick och den som varit den snyggaste, coolaste bruden i gänget. Jag har varit förtvivlad över att inte ha varit objektifierad och jag har blivit objektifierad och tröttnat på det.

Jag har varit mot förhållanden och trott jag varit polyamorös, jag har varit monogam och trott att det ska hålla hela livet. Jag har varit ett svin och varit den som blivit svinad mot.

Och jag har tänkt. Tänkt, definierat, definierat om. Tänkt igen, definierat om, raserat återigen tänkt. Jag gör så, det är så jag lever.

Att jag vill dekonstruera den romantiska kärleken är för att jag anser att den har grymma baksidor som vi gärna vill tro försvann i och med resonemangsäktenskapet. Jag vill vända saker på alla tänkbara håll, se det från femton vinklar.

Jag anser inte att kärlek inte finns bara för att den inte stämmer med normerna. Och jag är allt annat än oromantisk själv. Snarare är jag extremromantisk. Men jag vill sätta ord på saker jag har på känn, intutiva saker som ännu inte kommit på pränt, och kanske få hjälp att hitta de där skärvorna som jag missat.

Ofta när jag gör sådant kommer jag ut som en annan människa på andra sidan och har oftast blivit klokare. Men jag gör det också av ren lust. Jag älskar att tänka, att runka mina hjärnmuskler. Det är min fritidssysselsättning och har typ alltid varit.

Men jag vill inte skapa debatt. Jag vill att den som vill lyssna ska lyssna, vill att ideer och tankar ska sprida sig om någon tycker de är vettiga. Jag är medveten om att jag tar upp känsliga ämnen och säkerligen provocerar. Men jag är ointresserad av det. Om folk dock blir provocerade är det inte omöjligt att det triggar precis de mekanismer i mig som jag vill undvika. Jag hatar nämligen debatt.

Subkulturens dynamik

Saturday, December 4th, 2010

Vi ser just nu många avhopp i Piratpartiet. Vi ser även många som inte vill att saker ska förändras. Vi ser en tydlig retorik och ett gemensamt tänkesätt som vi inte alltid är medvetna om. Det är subkulturen som talar.

Under mitt vuxna liv har jag ingått i en rad olika subkulturer så jag har en hel del att jämföra med och ser numera ganska lätt liknande drag i dem. Men det har inte förut slagit mig att de hör ihop med ett mer individualistiskt samhälle.

När vi växer upp idag separeras vi tidigt från varandra, vi sätts på dagis, går i skolan, flera av oss flyttar ofta. Vi byter kompisar, har flera partners osv. Ju mer separerade vi blir ju starkare blir också viljan att tillhöra.

Ni minns den där devisen som stått i alla elevkalendrar: “Födda som original hur kommer det sig att vi dör som kopior?”.

Svaret är nog egentligen ganska enkelt. Vi människor söker samhörighet. Ju mer vi skiljs från varandra ju starkare blir behovet att tillhöra någon annanstans. Ju mer individuella vi blir ju mer trendkänsliga blir vi också. Vi äter den mat, har den inredningen, har de utseendeideal och köper de kläder som trenderna för tillfället bjuder. Vi ser de såpor och de filmer andra ser och lyssnar på den musik andra hör. Vi tror att vi inte gör det för att alla andra gör det, att vi tänker själva. Ändå gör vi på ett mystiskt sätt samma val.

Vi vill tillhöra, vi vill vara en del av en helhet. Trender är på många vis den spricka i indvidualismen som visar hur ihålig den i praktiken är. När vi får full frihet väljer vi alltså konformism. Eller som den smått geniala tvivlaren uttryckte det på facebook: normer skapar också social ingenjörskonst.

Så finns det några av oss som inte riktigt känner sig hemma i de där konforma kulturen, som längtar bort. Vi skapar egna kulturer – subkulturer. En subkultur är precis som en mainstreamkultur i praktiken, den är bara lite mindre och definierar sig själv i termer av att vara mot den rådande ordningen. Ofta finns politiska undertoner i subkulturer oavsett om det är frikyrkan, rave, hippies, pirater, indiepop eller goth det handlar om. Men hur ser då normerna ut inom dessa?

Jo; subkultrens norm är oftast ännu mer konform än mainstreamkulturens. Subkulturer gör allt för att visa att de inte är konforma. Läs valfri relationsanarkists eller polyamorös människas blogg och see for yourself. Det är den just nu kanske mest aktuella debatten.

Men subkulturer finns överallt. Och längtan efter subkulturen och de undernormer som skapas i dem gör att i politiska subkulturer tar det ofta flera år innan det blir en politisk aktivitet av det hela. I stället hänger man med varandra på demonstrationer som mest är en anledning att få träffas, har gemensamma fester där alla strular med alla, har ett gemensamt språk och en intern jargong som människor utanför inte förstår med mera med mera.

Det är lätt att skuldbelägga dem, som är i en subkultur för att de vill tillhöra. Det är lätt att raljera över vissa feministers ovilja att raka sig under armarna, att skratta åt nördars ständiga mätande av operativsystem, eller håna den brud som strular runt i en subkultur. Vi kommer ändå inte runt problemet.

Jag såg flera försök inom vänstern att styra bort från subkulturen, ofta med ännu mer subkulturella inslag som följd. Subkulturen är en del av varje politisk rörelse idag och det tar åratal innan man ser vem som är subkulturell och vem som är mer konstant politiskt aktiv. Och det är inte sällan de som är minst subkulturella lämnar en politisk rörelse i frustration över dess subkultur, eller över att subkulturen har mer makt än själva politiken.

Själv när jag ett väldigt starkt hat mot vänstern, samtidigt som jag tvivelsutan på många sätt har gemensamma värderingar med många som definierar sig som just vänster. Saker jag varit med om i subkulturen har format min syn på de politiska teorierna. Vapensymbolerna på tröjorna man hade på sig, de svarta huvorna och munkjackorna, allt snattande och runthånglande för att inte tala om den jävliga attityden på chatar där alla bara tävlade om att vara elakast och mobbas mest. För just då var det subkulturellt pk i vänstern att inte heta vänster och att inte vara snäll. (notera att jag själv deltog och inte ifrågasatte på den tiden)

Det här med att inte vara snäll går igen på hela internet. Det är på många sätt en del av internets väsen att vara för jävlig, rå, bortstötande, cynisk, krass, trollig. Och det är lika kontraproduktivt att romantisera trollandet som att vi romantiserade stölden i vänstern. För hur fina teorier man än har ser det alltid annorlunda ut utifrån. Och sällan drabbar ens beteende de där stora fiskarna man vill åt ändå. I stället är det de människor man säger sig värna som man beter sig illa mot.

I Piratpartiet kan detta t ex ta sig i uttryck i hätska utfall mot meningsmotståndare med orden “de har inte förstått”. Men… var det inte de där människorna vi skulle hjälpa att bli av med FRA-lagen? Är det inte de där korkade som verkligen behöver internet och internets befrielse? Är det inte egentligen de man ska värna?

Piratpartiet är inte så mycket mer korkat än den internetsubkultur den emanerar från. Snarare än politik är dissen ett sätt att hävda den egna gruppens samhörighet och suveränitet. Det är något vi är långt ifrån ensamma om.

För två drifter krockar i subkulturen, den kommunistiska som vill tillhöra och vara en del av kollektivet och den kapitalistiska som vill konkurrera mot dem i det kollektiv man vill tillhöra. Och det tycks som att ju lösare tyglarna är organisatoriskt, ju mer konformt blir det ofta. Den sociala ingenjörskonsten går in oavsett.

I Piratpartiet måste du:
1. Vara online
2. Vara online ofta
3. Känna en jävla massa människor i partiet

Och vi tror lätt att det där är något som bara gäller oss. Men det är just typiskt för subkulturen. Det är just typiskt för att vårt behov att chata och bekräfta varandra ofta är större än att förändra världen.

Men det är inte individens fel att en subkultur blir en subkultur. Subkulturen och trenderna är bara ett symptom på det skruvade samhället. Det samhälle som säger att vi alla måste vara individualistiska och satsa på oss själva, samtidigt som det gör oss till kopior av varandra. Det är för att vi inte längre lever i sammanhang där kollektivet är viktigt som kollektivet blir viktigare än någonsin, samtidigt som vi med våra skruvade egoistiska sätt att vara använder kollektivet för att konkurrera med varandra.

Men är det något subkulturer borde säga oss är det att den där individualismen vi hyllar så högt är en enda stor bluff. När vi själva får välja är vi nämligen mer konforma än forna Sovjetunionen. Skillnaden är att vi anser att det är frivilligt. Egentligen är det hela ett uttryck för en längtan att få tillhöra och ett tecken på att vi som människor idag är hopplöst ensamma.

Den själsdödande kapitalismen och den manliga svagheten

Saturday, October 16th, 2010

När kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden en gång trodde vi att det handlade om frihet. Vi trodde världen utanför hemmet var mera fri. Fri i betydelsen större, mer oberoende, mer föränderlig.

Den lilla världen är så ful. Så bortskuffad, så föraktad bland intellektuella, så sönderanalyserad av radikalfeminister att det är lätt att tro att kristdemokraterna som längtar tillbaka till familjen bara vill stänga in kvinnorna i hemmet. I stället för att se det hela som en kritik mot en individualisering som gått för långt, ser man i stället bara en fråga om rollerna.

Men har någon funderat på varför? På vad som faktiskt gick förlorat när alla skulle ut på en konkurrerande arbetsmarknad? Jo: hemmasfären har varit kanske den enda sfären som varit skyddad från konkurrensutsättning. Det har varit en sfär där rollerna varit givna.

Givna roller har varit något vi blivit bäst på att kritisera av allt. Men mot givna roller har vi ställt det enda andra vi vet: fri konkurrens.

Tanken om fri konkurrens bygger på en föreställning om att varje människa är sin egen lyckas smed, att vi kan bli allt vi vill, att allting hänger på oss själva.

Susanne Alvfengrens text Kvinna av idag får symbolisera detta:

Min trygghet ligger i att va självständig och fri, inte va beroende av nån annans kropp och själ
Ja jag är en tjej med höga planer och stora ambitioner, ja jag vill ju hinna med så mycket än
Nej mig ska ingen trampa på jag är fri och oberoende
Jag vill vara en kvinna av idag

Oberoendet. Som om livet verkligen skulle vara så. Som om vi inte skulle leva i sammanhang med varandra. Som om vi inte i vårt högteknologiska samhälle skulle vara mer beroende av varandra än någonsin.

Om vattenverkets arbetare strejkar och rengöringsverkets rengörare inte skulle göra rent vattnet skulle du inte ha något vatten i kranen när du ska koka ditt kaffe.

Vi är alla beroende av varandra. Vi lever alla i sammanhang. Bara för att vi inte ser de vi är beroende av har inte beroendet försvunnit, det har bara dolts.

Kvinnorna på arbetsmarknaden förvandlas i mångt och mycket efter den manliga norm som skapat den. Konkurrens, hårda nypor, egoism. Det är kanske därför inte sällan många av oss radikalfeminister (jag har varit och är alltså inte längre radikalfeminist) varit mer bitska och otrevliga än de antifeminister som ifrågasätter ordningen. De flesta antifeminister jag känner är nämligen mjuka män som tvingas spela macho i en värld där manlighet är det samma som styrka. Och att påstå att kvinnorna inte har del i den här pressen vore att ljuga.

Nästan alla kvinnor jag känner avskyr svaga män. Från den feministiska kvinnan som inte tålde att killen som gillade henne inte kunde åka slalom och ramlade i backen till de starka kvinnorna som vill ha någon som kan sätta dem på plats. Eller för all del mig själv och min dragning åt det veka och svaga.

Manlig svaghet är motsatsen till berättelsen om att vi är oberoende och behöver konkurrens. Det är en berättelse om där konkurrens i stället föder främlingsfientlighet, dödar våra relationer och alinierar oss från varandra. En berättelse om att behöva spela en roll där svaghet inte existerar, där ingen man som går hem på kvällarna är rädd för att bli slagen (trots att det statisktiskt är så enormt mycket troligare att en man blir misshandlad än att en kvinna blir det), en berättelse om att ständigt se svagheten osynliggjord till förmån för kvinnornas svaghet och rädsla för en själv.

Sådant skapar hat. För hatet är maktlöshetens och rädslans andra ansikte. Agressionen snarare ett uttryck för känslor som inte får finnas, som ska sopas under mattan och begravas.

Först ska de tvingas ta en roll de kanske inte vill ha. Sedan ska de få skit för att de spelar den, och på grund av att vi alla insocialiserats att inte ifrågasätta den ska de dessutom få ta skit för att de har den. Trots att de inte bett om den.

Hånandet av män som Per Ström och fenomen som Sverigedemokraterna förstärker bilden. För den som vågar se bakom finns berättelsen om männens förtryckta svaghet. Fortsätt håna dem, fortsätt demonstrera mot dem och ni skapar det hat som göder dem. Våga läsa mellan raderna. Berättelsen finns där.

Därför är inte vägen ut ur manlighetens kris en postmodernistisk tanke om att alla kan bli vad de vill. Vägen ut är i stället ett samhälle som inte ser konkurrens som religion. Vägen ut ur det samhället är tankar på sänkta arbetstider, medborgarrättsliga basinkomster, teknik byggd för att hjälpa människor och gemensamma ytor och platser där vi får vara annat än arbetare och konsumenter. Där människor ses som mer än egoistiska och självmaximerande. Där tanken på att ensam är stark i grunden ifrågasätts.

Det är berättelser om fri mjukvara som skapas tillsammans av människor byggt på lust och en vilja att dela med sig, det är berättelser om CC-licenser som säger “här, jag har gjort det här, vill du ha det, ha det, det är fritt, du får göra vad du vill med det men du får inte hindra någon annan att skapa vidare på det”. Det är tankar på Sydafrikanska Ubuntu, tanken om att vi alla hör ihop och lever i sammanhang. Det är manliga förebilder som den före detta biskopen KG Hammar som talar om fred och folkbildar om vapenexport, det är mansnätverk som vänjer män vid att prata känslor med varandra. Det är människor som Tim Jackson och Birger Schlaug som säger att vi måste se till den andra delen av den mänskliga naturen och inte bara den egoistiska, separerade självständiga.

För människan är så otroligt mycket mer.

Update: Tycker även att ni ska läsa hos Lars-Erick som bloggar vidare på ämnet frihet i gemenskap.

Ekonomisk diskriminering

Saturday, October 9th, 2010

En sak som slår mig i det offentliga samtalet just nu är att det verkar vara okej att prata om ungefär alla andra tänkbara orsaker till förtryck än ekonomiska. Kön, helt ok. Etnicitet – helt ok. Sexuell läggning, helt ok. Men gud nåde den som säger något som går att härleda till ekonomi. Att ens nämna ordet fattig eller klass får den mest sansade att utbrista i en lång harang om varför detta är fel.

Klass är idag förbjudet att tala om. Vem som har bestämt det vet jag inte, men det är förbjudet inom partipolitiken. Det är förbjudet samtidigt som de ekonomiska klyftorna ökar. Det är förbjudet samtidigt som helt nya klasser håller på att uppstå. Det är förbjudet samtidigt som folk har ihjäl sig på grund av dem.

Ekonomisk diskriminering. Det är vad det borde heta. Ekonomidiskriminering, om man så vill. På det här hotellet kommer bara rika in. På den här restaurangen kommer bara rika in. Hit reser bara rika.

För ekonomi är något som någon bestämt att just det ska vi ta ansvar för var och en. Just den diskrimineringen är naturgiven och kan inte ifrågasättas. För att ifrågasätta den är att vara vänster, sägs det.

Allt som inte hyllar kapitalismen förbehållslöst är alltså idag vänster. Allt som andas minsta kritik mot Marknaden är vänster. På så vis kan man avfärda allt. Om vi bara inte talar om det så finns det inte.

Att datorerna som idag styr valutaspekulationen är så snabba att ingen människa hänger med dem och inte ens de som äger pengarna förstår hur programmen fungerar, det kan vi inte tala om. Att fattiga inte har råd med att gå till läkare eller inte kan köpa sina mediciner på grund av att nya privata apotek inte tillåter betalningsanmärkningar (något som tenderar att drabba fattiga då de inte har pengar), det kan vi inte tala om. Att fattiga inte har råd att förflytta sig inom Stockholms län, det kan vi inte tala om.

Vi kan helt enkelt inte tala om ekonomi som diskriminering, för vi har bestämt att det är en naturlag. Kapitalismen hyllas och tas för given på samma sätt som vilken religion som helst, samtidigt som vi berömmer oss med att ha blivit “sekulariserade”, skördar sina offer som vilket religionskrig som helst, kolonialiserar som vilken missionerande religion som helst.

Men vi kan inte tala om det. Vi kan inte ens öppna munnen. För allt vi säger kommer att stämplas som “vänster”. Det är inte “liberalt”. Problemet är trots allt att människor inte får köpa precis vad de vill. Må det vara sex knark, eller något annat “kontroversiellt”. Att vissa inte har råd med det är inget problem. Det är en naturlag.

Edit: Note to self: När du ska använda dig av ett nytt begrepp kolla så att det inte redan är taget och kraftigt behöftat med identitetspolitik innan du använder begreppet.

Skelett i garderoben

Wednesday, December 9th, 2009

Några dagar i juni för åtta år sedan förändrades mitt liv. Mitt liv kommer alltid att vara före och efter de där dagarna. Det kommer alltid att gå en absolut linje mellan det som var innan och det som kom efter.

Jag tror ganska många har den typen av upplevelser i sina liv. Upplevelser som griper tag om dem starkt och som ändrar deras livsriktning. Det kan vara saker som är positiva, som att träffa en kärlek eller att få ett barn. Och det kan vara negativa saker som att någon går bort, eller traumatiska upplevelser som våldtäkt, tsunamis eller andra traumatiska händelser.

Den utsatthet jag kände vid detta tillfället och vad som hände är än idag nästan omöjligt för mig att beskriva. Be mig att prata om nästan vad som helst och jag kan hålla en mental distans till det, men detta…

(Det kallas posttraumatisk stress och uppstår vid starka, chockerande händelser i livet. Det är vanligt inte minst hos offer vid naturkatastrofer eller vid andra typer av trauman. Krigsoffer lider nästan alltid av den här typen av symptom.

Det som förenar människor som lider av dessa trauman är flashbacks. Man återupplever vad som hänt i drömmar, när man är i situationer som påminner, eller triggas t ex av platsen i sig.)

Jag skulle egentligen ha varit på Hvitfeldtska den där morgonen och kan bara tacka min lyckliga stjärna för att jag försov mig. Annars hade även jag, i egenskap av frilansjournalist varit inspärrad där. I stället kom jag till en omringad skola, fast besluten att dokumentera allt jag såg.

Jag minns trängseln utanför Vasakyrkan vid första eller andra, eller var det tredje stenregnet? Jag minns polisen på sin höga häst, minns skrik och skällande hundar och tillbakahållet krig. Minns hur jag sprang när det eskalerade och polisen gjorde en framryckning på andra sidan skolan. Minns mina vädjanden till de omringande poliserna på kvällen.

Jag minns radioinslaget där Håkan Hjaldung varnade befolkningen för att gå ut, den tyska kocken som jag intervjuade på Shillerska, ribbstolarna i gymnastiksalen och hur jag sade till min vän att jag önskar att jag hade fått bo där med alla aktivisterna. (Tre timmar senare när vi gått därifrån invaderade Nationella Insatsstyrkan stället i jakt på en fiktiv tysk terrorist.) Och jag minns Dennis Lyxéns uppviglande konsert på Fritt Forum då han sa “Visst är det kul att de bränner stolar på avenyn?!”

Och ja, att tycka att kravallerna var kul blev väl som ett slags mentalt försvar när chocken aldrig behandlades. Som en desperat åtgärd när man upplever att ingen hör ens rop. När den demokrati man trott styrt landet plötsligt försvunnit till förmån för undantagstillstånd.

Den sommaren sov jag som högst tre timmar på ett dygn. Det enda jag läste var vänsterlitteratur, domslut med mera. Någonstans gled jag över från att studera den autonoma vänstern till att bli en del av den…

I flera år valsade jag runt inom utomparlamentarisk vänsters olika grenar. Ett villebråd utan riktning, ett vilset får som tappat sin flock, proppad med diverse antidepressiva medel men helt avstängd känslomässigt. Jag stal, jag blev anhållen, teg mig genom mina förhör, mopsade mot polisen. Det var jag mot världen. Min empati, det som alltid drivit mitt politiska engagemang, var förlorad. Det jag drevs av var hat. Hat mot det samhälle som bedragit mig, hat mot den värld som förrått mig. Hat mot alla med makt. Hat mot rättsväsendet som begick justitiemord och kom undan med det.

Kanske är det därför jag har så svårt för när jag ser aktivister i Piratpartiet idag tala om hatet som drivkraft. Jag har sett vart det kan leda…

För tre år sedan fick jag en av nycklarna som gjorde att jag kunde förstå vad som hänt. Jag hörde ett program på radion om tsunamioffren, om PTSD, om hur de som varit med om katastrofen behövt hjälp för att slippa konstant ångest från traumat.

Det var då jag insåg att jag stått helt ensam den där sommaren. Att jag kom hem från min tsunami och folk sa att ingen flodvåg någonsin hade ägt rum. Att jag i stället för att få prata om mina upplevelser bemöttes av misstro. Att jag i stället för att få dela all den ångest jag månad efter månad samlade på hög lämnades ensam att hantera allting själv.

Det var nog just därför jag hamnade inom den utomparlamentariska vänstern. Inga andra kunde så kanalisera den vrede, det hat, den sorg och den rädsla jag kände efter Göteborg 2001. Ingen annan var beredd att lyssna. Ingen annan kunde på något rimligt sätt förklara vad jag varit med om. Inga andra hade ord.

Först efter tre månader fick jag hjälp av psykiatrin. Men då var det redan för sent, då hade jag redan hunnit fästa mig vid människor i rörelsen och låtit mig själv hjärntvättas av propagandan.

Ja, jag ser det som hjärntvätt idag, Anarkism handlar om att dra teorier om samhällelig ojämlikhet för långt och att förlora perspektiven på vägen.

Jag har en dom för stöld på mig från denna tid. Närmare bestämt från en raid i Solnagallerian. Jag ansåg mig själv på den tiden ha rätten att ta det jag ville ha från de rika och ge till mig själv som jag då såg som fattig. Det är ett trasigt tänkande från en trasig människa som mådde mycket mycket dåligt och var väldigt fel ute.

En vän har använt orden “demokratisk bortskämdhet” och det känns som ett ganska talande begrepp. Egentligen ville jag bestämma mer över världen än andra, men det såg jag inte då. Jag såg bara min egen politiska analys och den överskuggade allting annat. Men det är så lätt att falla för svartvita enkla teorier, att acceptera en världsbild där ont och gott är binärt. Och att missa helhetsperspektivet för att man själv anser sig ha rätt att stå över andra.

För när allt kommer omkring är det inte så enkelt som att staten är en kapitalistisk konspiration. När allt kommer omkring är det inte ens så enkelt som att kapitalismen är alltigenom ond. För när allt kommer omkring är inte världen svartvit.

Update: Olofb länkade den kanske mest träffande texten jag läst om Göteborg 2001 och dess givna koppling till våra frågor här.