Posts Tagged ‘Kärlek’

Att släppa människor nära

Monday, April 23rd, 2012

Det är konstigt med mig. Människor tror så ofta de känner mig för att jag är öppen om mig själv och kan tala om känslor. De tror jag är stark.

Jag verkar kanske extrovert och utåtriktad. Jag har alltid haft en bild av mig själv som en sådan när jag var yngre. Men jag var ju aldrig det. Egentligen.

Det är en enorm skillnad i utstrålning på den som är introvert och den som är extrovert. Bara kolla här:

Hennes utstrålning är sanslös. Och jag slår vad om att hon älskar att stå på scenen. Numera. Men kolla den flickaktiga blygheten bakom. Det är den som gör hela utstrålningen.

Jag var alltid en sån flicka som älskade scenen när jag var yngre. När jag blev äldre lärde jag mig att jag hade drag som liknade ståuppare. Dråplig och charmig och kunde med lätthet underhålla ett långbord på en tråkig fest så folk blev glada. Men…

När festen fick lite mindre grupper och man skulle mingla satt jag där tyst, visste inte vad jag skulle säga. Och jag tänkte alltid att nu tycker de säkert jag är otrevlig och odräglig för jag var ju så självsäker nyss.

Det dröjde så oändligt många år innan jag insåg att jag var introvert, inte extrovert. Att jag faktiskt var blyg. Att jag faktiskt är blyg. Och att jag så ofta missförstås.

Utstrålningen. Jag har den så fort jag känner mig trygg. Men är jag otrygg så funkar det inte.

Så jag är introvert i grunden. Väldigt introvert till och med.

Att släppa människor nära för mig tar tid. Att lära känna mig tar tid. Flera år. Och dom som kommer nära mig till slut är få.

Jag har ett enormt behov av integritet och jag vill ha det så.

Är jag förälskad tar jag ännu längre tid på mig än vid vänskap. Mina känslor vaknar långsamt och dör lika långsamt. Ju äldre jag blivit ju tydligare är det där.

Människor brukar ofta fråga mig hur jag kan lägga sådan energi på känslor utan att “få ut något av det”. Ju äldre jag blivit ju mindre förstår jag det resonemanget. Saker måste få ta den tid de tar.

Some things a girl should never rush
Cause If you do you hurt yourself

Förr i tiden har jag rusat. Rusat när killar haft mer bråttom än jag, rusat fast jag inte varit redo. Med resultatet att det blivit kortvarigt.

Jag har börjat inse att om en människa inte kan vänta på mig den tid det tar för mig ska den inte ha mig. Det gäller förälskelser, det gäller vänskap. Och att de vänner som tagit tid för mig att lära känna är de jag värderar högst i efterhand. Detta med att släppa människor under huden är inget man ska ta lätt på.

När saker funkar som de ska fungerar jag så här:

Och när man får vara sådär på riktigt riktigt, då är det häftigt. För den där rädslan som infinner sig när någon kryper under huden och man inte ens vågar möta människans blick, wow vad häftigt det är. Jag kommer nog aldrig växa ifrån småflicksbeteendet. Det blir tvärtom starkare och starkare ju äldre jag blir.

Och jag gillar när killar är likadana, även om jag har svårt att hantera det rent könsstereotypt.

Att vara svårfångad och att vara hal. Vissa spelar det, andra är det. Jag börjar tycka att det är fina egenskaper. Det handlar om att man inte vill ge sig själv innan man faktiskt vet om man vill ge sig själv.

Jag har aldrig sett mig som en människa som har svårt att släppa andra nära. Men ser jag tillbaka på mitt liv har jag alltid varit sådan. Ända sen de dagar då min vän märkte att jag blir generad när man talar om Gud.

Det man gömmer längst därinne i sig själv, det ger man helt enkelt inte till vem som helst. För den som får det behöver kunna ta emot det.

Att leka med andras känslor?

Monday, April 2nd, 2012

Jag har funderat på ett koncept de senaste dagarna. Nämligen det som kallas för att “leka med andras känslor”. Vad går det egentligen ut på?

Själva lekandet med andras känslor kan inte finnas om man inte förväntar sig att ett visst beteende ska leda till en viss sak?

Men är det verkligen så?

Om jag kysser någon, måste jag då automatiskt göra mer? Är det inte en ganska märklig syn på lust? Att den liksom skulle vara kontraktsbaserad. För börjar jag kyssa någon, inte vet jag då om jag kommer vilja ligga med den. Varför skulle jag veta det? Jag vill ju få ut något av det som händer när det händer?

Jag har kommit att landa i att allt jag gör behöver vara kärlek, just där och just då. Men det är inte detsamma som att ge löften om vad som kommer sen. För hur skulle jag kunna villkora min förälskelse, eller min lust?

Hur skulle jag kunna veta en dag vad jag kommer känna nästa? Hur ska jag veta ena dagen vad jag har lust med om två veckor? Lust är ju lust. Det krävs lust för att känna lust och finns inte lust så finns inte lust.

Nu menar jag inte att players inte finns, det är klart de finns, men i de allra flesta fall handlar playande om helt andra saker. Som rädsla för att komma andra nära, som oförmåga att connecta till de man är med. Som att vara lite för impulsiv och ångra sig och inte kunna stå för att det man gjorde var just en impuls.

Playande är liksom ett för stort koncept som innefattar så otroligt mycket olika saker. Precis som romantisk kärlek innebär det massa antaganden i stället för att bygga på individuell kommunikation mellan parterna.

Så fort jag gjort något med någon kommer jag alltid med feedback. Inte sällan under tiden, men alltid efteråt. Säger alltid något om något, kommer med konstruktiv kritik, säger om jag vill göra om något.

Det har aldrig slagit mig att det skulle vara ett udda beteende.

Det är ju så man får det bra?

Att “leka med andras känslor” är alltså något väldigt annorlunda än att faktiskt leka med andras känslor. För det är inte känslorna man leker med. Man bryter bara mot osynliga kontrakt, kontrakt man inte byggt upp tillsammans utan som tas för givna för att det är så “alla andra gör“.

Det ligger farligt nära att neka människor rätten att säga nej.

Jag målar

Monday, March 12th, 2012

Jag har skrivit några bloggposter om piratpartiet. Måleri, perspektiv, tendenser. Jag plockar upp en pensel, målar den känsla jag ser med det enda jag kan måla med – orden.

Jag målar upp en bild. En bild från en vinkel. Nästa sekund tar jag upp min pensel och målar från ett annat håll. Perspektivet förskjuts, en annan vinkel träder fram.

Jag försöker inte säga “det här är sant, det här är vad alla ska tro på”. Jag säger “det här är vad jag ser, från den här vinkeln”.

En organisation, liksom en person är inte ensidig. Det finns många sidor, många perspektiv.

Vi har alla ljusa och mörka sidor. Den sida jag målade upp var mörk. Betyder det att piratpartiet bara är mörkt? Nej. Men det här är en av de mörkare sidorna, förmodligen den mörkaste.

Pirater talar ofta om ett övervakningssamhälle och ett kontrollsamhälle och tror att människor ska förstå. De förmedlar sin bild av vart de tror samhället är på väg. Jag plockade upp en pensel som sa “vi är likadana, de där tendenserna sitter i människors hjärtan”.

Vi människor är snabba att definiera motståndare som “de andra”, peka på dem och säga “vi är inte som dom, vi är bättre, när vi kommer till makten ska allt bli annorlunda”.

Men övervakningssamhället börjar med dig och mig. Det byggs inte av “de andra”. Det byggs av oss. Det finns ingen quick fix. Det finns inget samhälle som förstörs att “bevara”. Vad som händer är att samhället förändras och människor blir rädda då.

I destabiliserade kulturer och samhällen ökar självmorden. I sönderfallande kulturer ökar kvinnomisshandeln. När det går utför ökar rädslan, paranoian och främlingsfientligheten.

Så jag tog en paus, målade det mörka. Vissa förstod och andra blev förbannade. Vissa blev inte förbannade men missförstod ändå. Vissa förstod och blev förbannade. Vissa ville inte se.

Samhället är i total förändring. Varenda norm, varenda liten del skakar i sin grundvalar. Vi känner det i våra kroppar, men vi vägrar att inse. Diagnoserna, paranoian, den ökande misstänksamheten, arbetslösheten, occupyrörelserna, fri programvarurörelsen, miljöförstöringen, den accelererade tekniska utvecklingen, allt hör det ihop. Det är inte enskilda delar, det är en helhet.

Vi försöker med våra kortsiktiga, machiavelliska hjärnor begripa detta, men det går inte. För vi applicerar fel sorts tänkande.

Vad jag vill göra är att få folk att tänka till. “Shit, kan man se det så där?!”. Jag vill ge människor en känsla av “ouch”, skaka om, vidga perspektiven.

Kanske måste jag hitta ett sätt att flagga för när en post är måleri och när det är en politisk handlingsplan. Ge människor som läser en möjlighet att begripa vad som pågår. I synnerhet som jag förr i tiden var väldigt internpolitiskt argumentativ förstår jag att det blir kaos i hjärnona när jag plötsligt bara målar. När jag plötsligt ställt mig utanför som betraktare och säger “det här är vad jag ser” utan någon som helst ambition att tvinga på folk min “sanning”.

Om min förra bloggpost var allt jag såg av piratpartiet, om den var hela bilden av partiet, om det inte fanns andra vinklar, andra pespektivt; då hade jag aldrig stannat kvar. Brydde jag mig inte om de trasiga människorna hade jag aldrig skrivit bloggposten. Led jag inte av hur vi behandlade och behandlar varandra hade jag aldrig brytt mig. Hade inte mitt hjärta gått sönder av vad jag själv utsatt andra för hade jag aldrig haft orden för posten.

Hade jag bara sett mörker i trasighet hade jag aldrig brytt mig om sådana människor, hade jag bara sett ondska i paranoia hade jag inte kunnat skriva min post.

För varje känslomässig uppfattning jag fått på posten har jag suttit timmar och tänkt “vad finns i den människans hjärta nu?”.

Tro inte att jag säger att ni är kalla, att ni är hårda, att ni är trasiga. Tro inte att jag säger att ni inte är mjuka, att ni inte är varma.

(Vad jag sa är: Vi är rädda. Det är “de andra” också. Är vi det begår vi även “deras” misstag.)

Jag ville mest måla en tavla. Den fick ganska mörka färger. Vill jag syssla med politik föredrar jag egentligen att vara optimistisk, visionär och nytänkande 🙂

Det är en immateriell revolution på gång. Det är scary och många av oss vill gärna krypa tillbaka dit där vi var förut, liksom jordbrukarn längtade hem till den trygga åkern. Men någon har byggt en fabrik där den låg…

Protected: Skönheten kommer inte bara inifrån, ett slags deconlove av mitt liv

Sunday, May 8th, 2011

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Dekonstruktion av kärleksbegrepp

Saturday, January 8th, 2011

Så länge jag kan minnas har jag intresserat mig för och dekonstruerat kärlek på olika sätt. Jag har skrivit ett otal blogginlägg om detta. Jag har levt i extremt destruktiva relationer och i sunda sådana. Jag har varit både den som aldrig fick en blick och den som varit den snyggaste, coolaste bruden i gänget. Jag har varit förtvivlad över att inte ha varit objektifierad och jag har blivit objektifierad och tröttnat på det.

Jag har varit mot förhållanden och trott jag varit polyamorös, jag har varit monogam och trott att det ska hålla hela livet. Jag har varit ett svin och varit den som blivit svinad mot.

Och jag har tänkt. Tänkt, definierat, definierat om. Tänkt igen, definierat om, raserat återigen tänkt. Jag gör så, det är så jag lever.

Att jag vill dekonstruera den romantiska kärleken är för att jag anser att den har grymma baksidor som vi gärna vill tro försvann i och med resonemangsäktenskapet. Jag vill vända saker på alla tänkbara håll, se det från femton vinklar.

Jag anser inte att kärlek inte finns bara för att den inte stämmer med normerna. Och jag är allt annat än oromantisk själv. Snarare är jag extremromantisk. Men jag vill sätta ord på saker jag har på känn, intutiva saker som ännu inte kommit på pränt, och kanske få hjälp att hitta de där skärvorna som jag missat.

Ofta när jag gör sådant kommer jag ut som en annan människa på andra sidan och har oftast blivit klokare. Men jag gör det också av ren lust. Jag älskar att tänka, att runka mina hjärnmuskler. Det är min fritidssysselsättning och har typ alltid varit.

Men jag vill inte skapa debatt. Jag vill att den som vill lyssna ska lyssna, vill att ideer och tankar ska sprida sig om någon tycker de är vettiga. Jag är medveten om att jag tar upp känsliga ämnen och säkerligen provocerar. Men jag är ointresserad av det. Om folk dock blir provocerade är det inte omöjligt att det triggar precis de mekanismer i mig som jag vill undvika. Jag hatar nämligen debatt.

Det börjar någonstans men kan sluta i ett tal om en ny värld

Tuesday, September 7th, 2010

Idag skriver jag, Emil Isberg och Malin Ahnberg på Newsmill om hur båda blocken har satt rättssäkerheten på Försäkringskassan ur spel.

Samtidigt kommer rapporter om att hemtjänsten i Backa i Göteborg monterat in övervakningskameror vid brukares sängar. Jag blev nästan mållös när jag läste det och vet inte i vilken ände jag ska börja. Fast nu har även Färdtjänsten i Göteborg registrerat resor och bland annat politisk åsikt för synskadade. Synskadades Riksförbund har anmält dem för brott mot PUL.

Det tycks mig mer och mer som om övervakning framför allt kryper underifrån och rör sig uppåt i samhället. De som är längst ner på samhällets botten får finna sig i att vara konstant övervakade och oftast helt sakna personliga rättigheter eller få sin integritet respekterad. Jag tänker på fångar, hemlösa, missbrukare eller psykiskt sjuka till exempel. De flesta säger inte så mycket om det här. Det är en så liten grupp i samhället.

Socialbidragstagarna som kanske befinner sig ungefär steget ovanför där har inte heller varit så många så det har inte varit någon ide att skrika högt om dem. Inte heller de arbetslösa och deras jobbdagis och registrerande hit och dit har varit särskilt intressant för allmänheten att bry sig om.

Att man övervakar politiska minoriteter eller religiösa minoriteter är inte heller så konstigt. Även detta är en övervakning de flesta accepterar. Ingen knorrade överdrivet över att maskeringsförbud vid demonstrationer infördes 2005 trots att detta rimligen egentligen strider mot grundlagens demonstrationsfrihet.

Som sagt, vi accepterar övervakning. Den är en del av det vi ser som ett “civiliserat samhälle”. Oftast börjar människor skrika först när de själva övervakas.

I ett samhälle med så starka drag av politisk konsensus som Sverige blir det jättesvårt att förklara det här med övervakningssamhälle för människor. Övervakning drabbar liksom alltid “de andra”. Det gäller sällan en själv och man blir lite tagen på sängen när det plötsligt även gäller en själv.

Ska man vara krass undrar jag om det fortfarande inte egentligen är så att det är en minoritet som övervakas. Vi på internet är ännu inte en samhällsmajoritet och resten av samhället bryr sig kanske inte överdrivet mycket om om deras telefonsamtal avlyssnas, de vet att de inte har något att dölja. Så det som för oss i Piratpartiet ser ut som att vi driver allas rätt till integritet kanske inte alls ser så ut utanför Piratpartiet.

Jag såg just på något som kallades för Skiftesföreläsning 109 en direktsänd diskussion från Malmö högskola med Marie Demker och en snubbe som heter Anders Hellström som handlade om politisk rädsla och om hur rädsla blivit ett typiskt politiskt redskap för att locka röster. De pratade mycket om Sverigedemokrater och hur de spinner på rädslan för invandrare. Marie Demker sa då ungefär att om man använder sig av rädslan som redskap kommer man till slut snarare bli apatisk. Jag kände att den satt rätt i magen för mig just nu.

För helt ärligt. Jag tror att jag redan har varit under någon slags observation tidigare i mitt liv. Jag har ju till och med en gång i tiden försvarat organisationer likt AFA. Jag betvivlar inte heller att jag just nu som styrelseledamot i ett parti som hostar Wikileaks slipper övervakning. Men faktum är att jag inte heller vet om det hjälper att tala om det.

Under tiden jag skriver detta blogginlägg har jag också microbloggat. Och jag har gjort en spaning jag inte riktigt kan frigöra mig från. Jag har just skrivit så här:

“Före 2008 brukade jag hävda att de som var nästa grupp att övervakas politiskt efter vänstern var pirater.”

Jag gjorde alltså någon slags beräkning någon gång i mitten av årtiondet att piraterna nog var nästa grupp att övervakas efter den politiska vänstern. Jag grundade förvisso dett antagande på det faktum att piratrörelsen skapats i en ganska subversiv småkriminell värld där det här med lag och rätt inte är så väldigt noga. Dels har vi hackerrörelsen och dels har vi bakgrunden för Piratbyrån som var minst sagt alternativ.

I dagarna har också just Piratbyrån utmålats som en terroristorganisation i spionserien Covert Affairs och vi vet ju att det faktiskt är lite så där på gång att det kanske ska kriminaliseras att propagera för fildelning. Det skulle ju göra piratrörelsen olagligförklarad bakvägen och därmed komma åt Piratpartiet.

Jag bara spekulerar här fritt, går på min intuition. Den kan vara fel eller den kan vara rätt. Jag är nog trots allt inte särdeles rädd för vare sig FRA eller datalagringsdirektivet. Sanningen att säga är jag inte särdeles rädd för att utförsäkras heller. Jag har bevisligen ingen arbetsförmåga för något tänkbart arbete och politiska uppdrag är enligt tidigare prejudikat inte arbete.

Så jag behöver liksom inte vara rädd. Och jag tror att jag tjänar mer på att inte vara rädd. Jag har ett ganska upproriskt nästan fånigt förhållningssätt till övervakningskameror till exempel. Jag brukar göra grimaser åt kameran för att roa mig. Sedan brukar jag tänka “stackars dom som jobbar här”, för jag vet att den där kameran övervakar de anställda mer än den övervakar mig.

Och ärligt talat var jag inte särdeles rädd för Sovjet heller när jag växte upp. Inpräntat i mig var snarare en oro för latinamerikanska militärdiktaturer. Däremot var jag paniskt rädd för kärnvapenkrig.

Vad jag menar med detta är att när vi pratar om rädslans politik gör vi kanske varandra en otjänst. I ett sista skede kommer vi ligga och skaka apatiska av all övervakning som sköljer över oss i stället för att ta tillvara det kunskapssamhälle vi skulle kunna arbeta för.

Därför är det bra att Piratpartiet börjar tala om humanistiska värden, människovärde och trygghet. Om ett samhälle där alla får möjlighet att bli en Einstein som har kapacitet att bli det. Om ett samhälle där ursprung och bakgrund inte kommer att spela lika stor roll. Om ett samhälle där skolan är förändrad efter det kunskapssamhälle som nu växer fram. Om nya skiljelinjer i politiken och ett industrisamhälle och arbetssamhälle vi lämnar bakom oss. Om hur vi kan bygga teknologi i människans tjänst som kan hjälpa oss, göra oss smartare och ge oss mer fritid.

För den som orkar ge det här en dryg timme och sätta in kunskapssamhället i ett vidare perspektiv, och vill bli pepp på Piratfrågor rekommenderar jag följande föredrag av Eben Moglen.

Update: Skiftesförelsäsningen med Demker och Hellström bambusrades och finns nu här att se i efterhand.

Likt ett djur

Tuesday, July 20th, 2010

Innan tsunamin kom hade djuren dragit sig tillbaka sägs det. Jag tänker på tsunamin 2004 i Indiska Oceanen. I artiklar stod att nästan inga djur skadats. De hade nämligen redan dragit sig från vattnet, upp i bergen och dylikt.

Många gånger har jag tänkt att det inte skulle förvånat mig om jag hade gjort det samma. För jag har en känsla för vibrationer och skeenden som de flesta saknar. Och den rör sig långt ifrån bara på vibrationsplanet. Jag ser bakom människors ytor och ser vad de vill dölja.

De människor som känner mig har med åren lärt sig att jag alltid kommer att se saker som ingen annan ser. De vet att jag kommer upptäcka när de ler utan att le, när de himlar med ögonen åt någon när de tror ingen ser, att jag kommer veta när de är kära eller på dåligt humör. Ringer de mig vet de att jag kan höra på tonfallet att något inte är som det ska.

Jag har i många år funderat över hur jag ska beskriva det speciella seende jag har. Varför världen ser så annorlunda ut i mina ögon än i många andras. Att jag inte är galen har jag gång på gång fått bevisat då saker jag sett i efterhand ofta kryper fram som sanningar. Men vad det är jag sett har tagit lång tid att förstå. Jag ber om ursäkt för att jag har ett förenklande ni-uttal i texten. Jag försöker bara beskriva världen och för mig blir ni andra ibland en klump. Identiferar ni er inte som den klumpen, ta inte åt er. Och låt mig en gång för alla tillägga att jag inte anser att mitt sätt att se på världen är mer rätt än ert. Vi ser olika saker och jag tror att det finns en nytta med att det är så.

Med detta sagt; Ungefär det här är vad jag kommit fram till:

De flesta människor har lärt sig att se vad andra människor vill förmedla. Titta på de här beskrivningarna av ansiktsuttryck.

De försöker att med ansiktsuttryck förmedla vad en människa känner. Så fungerar de flesta av er. Med ert kroppsspråk försöker ni förmedla vad ni känner och menar. Med era röster säger ni det ni vill att folk ska höra.

De flesta av er hör vad folk säger och vill förmedla. De flesta av er vet när det är dags att lämna en konversation eller inte. De flesta av er vet vad som förväntas av er i en given situation.

Vad jag ser är något helt annat. Det era kroppar försöker visa missar jag ofta, men vad de försöker dölja ser jag. Det era munnar säger kan jag ibland missa, jag hör att något inte står rätt till på era tonfall. Om ni skämtar med mig kommer jag inte förstå om ni menar allvar eller driver med mig, men jag kommer kanske lägga märke till den underliggande sinnesstämningen hos er som får er att skämta just då.

Om ni vill dölja att ni har en dålig dag kommer jag fråga hur ni mår. Om ni försöker pressa tillbaka er irritation kommer jag att fråga om ni är arga. Om ni tittar mot någon med en ilsken eller längtansfull blick kommer det inte undslippa mig. Och ju mer ni försöker dölja saker för mig ju tydligare kommer de att framstå.

Vi kan ta ett exempel från Almedalen. En känd politiker skulle vara med i en panel. Innan hen gick upp på scen såg jag henom och hen såg skrämd ut. Jag pratade med en vän om det hela efteråt och han sa att han mest tyckte att hen hade sett uttråkad ut.

Vem av oss hade rätt? Vi kunde ganska snart enas om svarat på den frågan: Båda hade rätt.

Politikern ville förstås inte visa att hen var nervös och lade på sig ett nonchigt uttryck som fick hen att se uttråkad ut. Det är vad min kompis såg. Själv såg jag i stället vad det var hen försökte dölja. Numera vet vi alltså båda att nämnda politiker döljer sin nervositet genom att verka nonchig.

Sådär är det hela tiden för mig. När en människa äger ett rum eller en fest kommer jag se den sekund personen förlorar masken. Och jag kommer i de allra flesta fall inte intressera mig ett dyft för vad personen faktiskt vill förmedla.

Jag antar att detta kan vara en av de bästa förklaringarna till att jag avskyr att mingla. Ni springer runt där och försöker förmedla massa saker till varandra men det enda jag ser är vem i hopen ni egentligen intresserar er för, vem ni himlar med ögonen åt när ni tror att ingen ser, att ni egentligen bara vill gå därifrån. Jag ser när ni är nervösa och alla andra möjliga och omöjliga saker ni inte alls har för avsikt att förmedla. Och jag missar i stället vad ni egentligen vill förmedla.

När man säger att autister är socialt inkompetenta eller saknar empati tror jag att det här kan vara en del av grejen. Vi ser inte er som ni vill vara, utan som ni är. Vi kommer att vänja oss vid att höra att vi ser fel, att vi har fel, att vi missförstår.

Jag kommer inte reda ut ett mingel särskilt bra, men jag kommer att fånga upp de stämningar som råder där och se vem som ljuger eller har något att dölja. Jag kommer att se vem som ligger med vem, eller i vilket fall vilka som vill ligga med varandra. Jag kommer att se vem som inte vill vara där och som är ledsen.

Nu är den här bilden förstås förenklad. Jag kommer inte att se allt. Jag kommer att se dessa saker hos de människor jag fokuserar på, eller som råkar komma i min väg. Ganska ofta när folk greppat att jag har de här förmågorna vill de veta hur de själva uppfattas och frågar typ “hur är jag?”. Då är det inte alls säkert att jag kan svara. Och visst kan jag ibland se vad folk vill förmedla och missa det underliggande ibland jag också. Men det är inte regel.

Grejen är ju den att alla inte vill bli genomskådade. Och jag försöker så gott jag kan att inte gå för långt över människors gränser. Samtidigt vet jag att många människor också gillar det här draget hos mig. För de flesta gillar att bli sedda. Och det kan vara skönt att veta att om en människa mår dåligt finns det i alla fall någon som ser.

Jag hoppas nu att människor bättre kommer förstå vad jag menar när jag säger “jag kan inte mingla”. Det ytliga spelet kommer aldrig intressera mig som något annat än ett spel jag kan genomskåda. Jag förstår att några kan tycka att man låter obstinat när jag säger så. Men känner du så fundera över vad jag kan se som du missar och om du kan ha någon nytta av det i stället.

Huruvida jag faktiskt kan känna av en jordbävning likt ett djur är jag inte säker på. Jag har tack och lov inte behövt uppleva en jordbävning. Jag vet däremot att jag kan känna av vibrationer i min säng ibland, antagligen när en viss typ av fordon åker förbi på motorvägen femtio meter bort från min lägenhet. och att jag kan höra ljud från andra lägenheter som ingen annan hör.

Om jag ska anknyta till dagens annons och vårt tal om sociogram kan jag också tala om att jag en gång räknat ut en relation med hjälp av hur de länkade sina bloggar till varandra. Jag borde kanske byta sida och söka jobb hos FRA?

Ibland kan jag inte heller sätta ord på vad jag ser eller hör. Jag vet bara att det är “nåt”. Och det är inte alltid jag kan koda varför någon är arg eller ledsen eller säger elaka saker eller vad det kan vara. Då får jag använda min logiska förmåga för att koda det hela. Där slår det ibland fel. För människor är inte maskiner. Där är vi inte ett dugg olika.

Protected: Slut

Tuesday, May 18th, 2010

This content is password protected. To view it please enter your password below:

For good

Friday, April 23rd, 2010

här känner jag när jag tänker på Piratpartiet idag. Till alla och ingen. Till kollektivet med alla dess vansinniga och underbara individer <3

Behovet av plats

Monday, April 12th, 2010

Jag sitter dagen efter kickoffen, och jag försöker fortfarande få rätsida på alla känslor efter den. För det är starka känslor som varit i gungning i helgen. Och att få rätsida på det här och sätta ord är svårt. Det är känslor känslor känslor i detta inlägget. Jag är fruktansvärt djupt berörd av allt och alla denna helgen.

Det är en passionerad riksdagsgrupp vi har. Med olika typ av passion. Några brinner av ilska och oförätter, några av de praktiska politiska utmaningar vi har framför oss, några av att få ta plats, några av att allt ska gå rätt och riktigt till, några av att vilja hålla ihop gruppen. Och på något konstigt sätt har alla en plats. En plats i mixen. Och det är det som är mitt bestående intryck av helgen. Våra olika personligheter faller på något skumt sätt samman och skapar en grupp. Det är verkligen som kroppen och lemmarna. Men det finns inget huvud. Det här är en grupp som på många sätt är ledarlös.

Gruppen hålls samman inte av en stark ledare utan av patos. Vi brinner. Vissa passionerat och häftigt, andra mer som en stilla glöd men vi brinner. Brinner för uppdraget, brinner för varandra, brinner för gruppen. Och alla behövs.

Det här är inte en grupp som kan klara riksdagsarbetet på grun d av sin enorma kompetens. Det är inte en grupp med färdiga människor som vet precis vad de ska göra och hur de ska agera. Det är inte en grupp med människor som faktiskt har allting klart för sig och är färdigstöpta. Det är inte en grupp med enade viljor eller nödvändigtvis alltid samma målbild.

Men det är en grupp som vågar utvecklas. Som när det kommer till kritan inte har så olika mål. Som när det kommer till kritan inte står så långt ifrån varandra. Som när det kommer till kritan kan fungera som grupp just på grund av öppenheten.

Som individer är många av oss envisa som åsnor. Men som grupp är vi flexibla. Och det är det som är så häftigt. Ena stunden är någon den som ställer till problem. Andra stunden är det samma person som leder någon annan rätt. Ena stunden är någon den vuxna och andra den barnsliga. Andra stunden är den barnsliga den vuxna. Men som grupp tar vi hand om varandra.

Att frigöra helgen från min egen känsla av att ha rätt plats i livet är så gott som omöjligt. Jag har i den här gruppen samma roll som jag har bland mina närmaste vänner. Jag är den som “säger hur saker är”, som går under skinnet både på kollektivet och på enskilda människor. Och på något skumt vis anses det okej. På något skumt vis hatar inte människor mig när jag gör det. Och jag försöker fortfarande förstå mig på hur det kan fungera så.

Jag har en djurisk intution. Nästan allt som ligger på ytan missar jag. I stället ser jag drivkrafterna under en människas handling. Jag ser känslan bakom, jag ser den sårade lilla individen bakom en stor människas agression, den svaga bakom den som alla tror är stark, instabiliteten där alla uppfattar stabilitet, avgrundsdjupen i människor som de vill dölja för sig själva. Inte alls bara det negativa. Jag ser även när människor är kära utan att veta om det, när de attraheras och inte och andra spännande saker som folk försöker dölja i sina liv. Andras känslor är minst lika viktiga som mina egna och mina egna känslor formas av andras känslor. Jag lever i stark symbios med människor omkring mig.

Jag dras till människor som låter mig vara den här människan. Som låter mig få gräva i folk, som lyssnar på vad jag har att säga om saker som ligger under ytan. Mina närmaste vänner som jag känt i flera år vet att det här är min största styrka och de använder den. När de vill ha ärliga svar går de till mig. När de inte vet vilken väg de ska ta i livet går de till mig. När de inte vill bli dömda går de till mig. Och när de inte förstår sina egna känslor är jag där och reder ut dem åt dem. I gengäld tar de praktiskt hand om mig och är där när jag har det svårt.

Jag tillåts att gå över folks vanligtvis privata gränser och att vara den som ser under ytan. Och så har det blivit även i partiet. Jag har i riksdagsgruppen fått samma roll som jag har bland mina närmaste vänner, samtidigt som jag faktiskt kan jobba politiskt i den rollen. Det är för mig så stort att jag inte kan greppa det.

I den här gruppen kan jag flippa och säga fel saker. Jag kan dampa loss och skratta så tårarna sprutar. Jag kan vara allvarlig och arg och säga ifrån på skarpen och jag kan likaledes vara så känslomässig att jag blir blank i ögonen.

Det var något mäktigt som hände i helgen när vi överbryggade klyftorna mellan oss i gruppen och ändå kunde komma överens. Det var något stort och fantastiskt som gjort att så många av oss lyfts efter helgen och känner att Yes, det här fixar vi.

För nej, vi är inte som alla andra. Och ja, vi är ganska quirky typer. Vi har våra fel och brister. En del av oss är ganska udda. Vi är kanske inte de man tänker ska styra Sverige direkt.

Men varför? För att många av oss inte ställer upp på skådespelet? För att många av oss vågar se bakom ytan på fasaden? För att vi säger det inga andra vågar säga? Är det verkligen något dåligt? Borde vi inte välkomna att Anders Nordin och Otto Rehbinder säger hur det faktiskt är? Borde vi inte våga tänka tanken om hur masspartiernas död gjort att politiken idag är ett skådespel? Och är det då verkligen fel att vi för tillbaka den politiska passionen till riksdagen? Och att åter bli ett nytt massparti?

Vi är pionjärer. Vi ligger kanske tio, ja till och med tjugo år framför de andra partierna vad gäller framtidsfrågor just nu. Vi är de enda som vågar ta de här bollarna, som vågar fokusera på samtidens största politiska frågor. Som de vi är.

Piratpartiet handlar om kommunikationspolitik. Tekniska kommunikationer, privata kommunikationer, publika kommunikationer. Och i helgen visade vi att det här kan vi. Vi kan det här med kommunikation? Varför? Jo: för vi lyckades mot alla odds och trots alla interna konflikter som just nu härjar i partiet komma överens. Vi lyckades kommunicera med varandra.

Vi lyckades med det trots olika politiska bakgrunder. Trots olika åldrar och erfarenheter. Trots totalt olika syn på hur vi bör organisera oss lyckades vi enas kring hur vi skulle – just – organisera oss. Och trots att folk var så trötta så de nog ibland ville dunka huvudet i väggen av frustration. Trots allt det lyckades vi ena gruppen så ingen kunde åka från denna helgen oberörd.

Det är min behållning från helgen. Jag är fast övertygad om att vi har en plats i riksdagen och att vi förtjänar det med råge. Det här är en fantastisk grupp människor som kan åstadkomma storverk.

Jag väntar nu på alla andras blogginlägg om helgen och vartenda ett av dem kommer att plockas in här.