Varning för självutlämnande inlägg. Finner du sådant obehagligt läs inte detta inlägg.

Jag har just haft mängder av uppslitande samtal. Alla sådana tenderar att komma i samma veva när man har ett behov av att göra sig av med saker som tynger en.

So I did. Och fick mycket smärta med mig på vägen. Den sedanliga känslan med obehaglig värme i magen och domningar i hela kroppen som spred sig var längesen jag kände. Nästan ett kärt återseende.

Men nu när jag sitter här efteråt så känns allting ganska futtigt. För vad är det egentligen jag bryr mig så mycket om? Saker verkar mest bara ha fastnat i huvudet. Egentligen har jag det ganska bra trots allt, så länge jag får vara ifred med mina tankar och drömmar och fantasier. Barnsligt kan tyckas men de skadar ju knappast mig när allt kommer ikring.

Det som gnager sönder mig är rädslan för att aldrig mer bli älskad, att aldrig mer få se sig själv genom varma ögon, aldrig ge sig hän, och älska med hela sin varelse. Att sova på någons arm eller i famnen och ha ögon som öppnat ända in i själen.

Eller ännu värre, att få dö ensam.

Men det är ångesten som är grejen, egentligen inte sakfrågan. För lyfter jag mig några meter över min ångest märker jag ju att jag trivs med att bara få vara med Chomsky och Alice, vännerna och familjen.

Det är lite som om man vore programmerad. Isobel skrev om det här för ett tag sen om hur det var som intellektuell tjej att växa upp och aldrig få vara snygg, och om hur det sätter spår. Jag kände ju igen mig inlägget så tårarna strömmade. Men kanske har jag ändå inte riktigt fattat vilken programmerande effekt de där åren när man växte upp har fått.

De senaste månaderna har jag nämligen kastats tillbaka in i tonåren med en kraft jag inte ens trodde var möjlig. I tonårens fantastiska förmåga att bli osynlig bredvid snygga kompisar, att försvinna i ett mingelhav, att bli tyst och få tunghäfta eller ännu värre kläcka ur sig nervösa grodor för att undgå pinsam tystnad eller skydda sig själv från att bli sårad.

Det är inte jag. Det är inte mitt vuxna jag. Från det jag var 28 var jag coola tjejen som aldrig blev nobbad, som lekte av sig tonåren femton år för sent och som inte drog mig för att säga att jag var snygg. Och som definitivt tyckte det också. Det höll i sig även efter att det tagit slut med min pojkvän. Jag betvivlade aldrig min egen charm.

Men min förmåga att flirta och ragga är puts väck finito epic fail gone.

Kanske är det så enkelt som att man helt enkelt hade glömt hur det var att vara nobbad? Jag hade trots allt inte blivit det på sju år. Och på så vis har man kastats tillbaka till den tid då man alltid blev nobbad för att man inte kunde koden för spelet? Eller kanske är det så enkelt att jag med min ADHD har förlorat en förmåga som jag tidigare automatiserat för att jag prioriterat andra saker under året? Kanske har den försvunnit i ett parti där de sexliberala varit så högljudda att vem som helst kunnat förvandlas till kristdemokrat i pur förskräckelse? Eller för att döda alla rykten att man själv skulle vara en slampa ute efter makt med hjälp av sex? Eller kanske helt enkelt att inget strul i världen går upp mot äkta kärlek och vetskapen om hur strul kan skada en och hur de strul jag haft under året faktiskt varit mer till skada än gagn? Eller att min hy förstördes förra hösten av eksem och aldrig blivit porslin igen?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Förmodligen är det alltihop i en kombination och en hel del massa annat. Men en stor del av min vuxna identitet är som bortblåst och jag har ingen aning om hur jag ska återskapa den. Och det ger helt obeskrivlig ångest.

Så länge jag kan sitta hemma och bara fundera över saker och träffa vänner går det bra. Då saknar jag faktiskt ingenting och har det bra. Det är när jag går ut på fest och känner mig som personen Jocke Berg sjunger om i Klåparen som det blir snudd på oregerligt svårt att stå ut och man ramlar in i den där förprogrammerade deterministiska känslan av att vare evigt patetiskt ensam. Jag vet ju någonstans att det inte är så, och även om det var så skulle jag troligen stå ut med livet ändå. Det är långt ifrån meningslöst och till större delen väldigt trevligt. Men den där förprogrammerade känslan av att känna sig värdeles när man blir osedd ger ändå inte riktigt med sig.

Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Du var ensam när du kom
Och du är lika ensam nu
Och så släcker dom ner alla gator alla hus
Och när staden ligger tom inser du
Att det är så ditt liv ser ut
Och allting är som förut

Ett långfinger åt döden
Vi gick över lik
Och skylta’ med vår kärlek,
vårt rika inre liv
Men plåtarna till himmlen
var slut när vi kom dit
Och priset vi betalat
För att klassas som elit
Var att vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra

Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra

Kent – Dom andra

Det är med stor sorg jag läser artikeln på DN Debatt. Många många tunga namn som vill att deras fans ska bojkotta dem för all framtid.

Men jag slipper se det namn jag oroar mig för mest…

Jag vet att Jocke Berg hatar fildelning, men han har också mängder av gånger sagt att man inte kan vinna mot fildelarna. Och det glädjer mig att han förmodligen fattat att det inte är rätt väg att jaga livet ur sina fans. Och jag tackar för att jag förhoppningsvis kan fortsätta gå på konserterna och köpa skivorna.

Christopher Kullenberg skriver bra på SvD.