Boken håller på att bli färdig. Det är en vecka kvar på den. Eftersom den fortfarande inte har någon hemsida känner jag att jag behöver presentera den närmre här på bloggen.

Boken är en bok om informationspolitik ur ett bredare spektrum. Den är ett sätt att försöka skapa en idedebatt kring informationspolitik. Jag är inspirerad av Fittstim som på 90-talet satte sin prägel på den feministiska debatten i åratal framöver och öppnade upp utrymmen för feminism att kunna komma upp på dagordningen.

Jag vill göra samma sak med informationspolitik. Samla röster som tillsammans kan lyfta upp frågorna på dagordningen och bredda utrymmet på kultursidorna, så informationspolitik slutar vara kuriosa och faktiskt blir något som kan tas på allvar.

Jag vill flytta fokuset från fildelningen och upphovsrätten till en bredare diskussion om immaterialrätter, internet, repraps, tvångssamhälle, politiska system och partier, internauter,digitala allemansrätter… Kort sagt: popularisera informationspolitik och skapa en cyberkoftornas antologi.

Jag vill CC-licensiera boken för att visa på remixkultur och alternativa licenser. Och jag vill göra den som ideellt arbete, kaosartad gjord på svärmarbete precis som den deltagarkultur den härstammar från. Jag vill att den ska spreta, för informationspolitik är inget idag samlat, eller färdigt. Det är något under ständig utveckling och jag vill vara med och utveckla den.

Jag hoppas med boken kunna öppna upp debatten och få folk att få en bild av vad informationspolitik faktiskt är och kan vara.

Många verkar ha fått uppfattningen att detta är en kampanjbok från piratpartiet. Det är det inte. I boken finns författare kritiska till piratpartiet och det är så jag vill ha det. En informationspolitik helt kapad av piratpartiet skulle ju vara rent vansinne, som om miljöpartiet skulle vara de enda som skulle få driva miljöpolitik. Hela poängen är ju att driva upp informationspolitik på den politiska agendan. Det gör man knappast genom att göra det till en partsinlaga för ett parti.

Tvärtom önskar jag att jag hade haft ännu fler röster utanför partiet, men jag har varit lite för blygsam och inte riktigt vågat tro att saker skulle gå i lås så jag har inte velat skrika för högt om det hela.

Jag har haft tankar på Mymlan, Andreas Ekström, fler från Juliagruppen och telcomix. osv. Men nu har mitt mod bara kommit till mig i tillfälliga dampanfall då jag har haft turen att i de flesta fall få ja från de människor jag vågat fråga. Responsen har varit större än jag förväntat mig och jag är själv mest överväldigad över att få vara del av något så här stort.

För det kommer bli en sjukt intressant och bra bok. Den bör rimligtvis bryta ny mark och visa att informationspolitik går långt utanför sociala medier och fildelning.

Är det några saker jag saknar så är det: Jag är inte nöjd med att majoriteten av författarna är vita män. Jag är inte heller nöjd med att den handlar för lite om internationalism och världen utanför Sverige. Det hintas lite här och var, men det hade kunnat vara mera.

Detta beror till stor del på att Klara Ellström som skulle skrivit om internationella frågor inte hade tid att skriva och jag har inte hittat någon ersättare till henne.

Boken ges ut av Sharing is Caring förlag. Den är CC-licensierad och trycks av publit då det är en print on demand. Den kommer kosta runt 50 kronor inklusive frakt. Blir det några som helst pengar över använder föreningen Sharing is Caring förlag dessa för att producera fler böcker. Planer på fler böcker finns redan.

Jag är riksdagskandidat för piratpartiet. Så visst kommer boken att kopplas ihop med min rikdagskandidatur, och visst förekommer det diskussioner om piratpartiet i boken. Men mer än något annat är det faktiskt en antologi för cyberkoftor av cyberkoftor. Varför jag tålmodigt in i det sista hoppas på att ärkekoftan Rasmus Fleischer ska hinna läsa och tacka ja till den editering jag gjort av hans blogginlägg om antimarknader. En antologi om informationspolitik känns ganska halv utan honom.

In i det sista hoppas jag även på att få ett slutligt ja av Isobel för att ha med den här texten om hur en verklig liberalism skulle kunna se ut för den får mig att bli fullständigt lyrisk.

Edit: Jag glömde en sak. Självklart kommer boken även att finnas som pdf och läggas upp på PirateBay till ingen kostnad alls. Men det var så självklart att jag helt glömde av att tala om det.

Uppdatering 2: Ärkekoftan har tackat ja, texten är skickad på korrläsning

Detta är ett diskussionsunderlag som sedemera planeras läggas fram för styrelsen om vi känner att vi (Anna Troberg, jag och Emma ) har stöd av medlemmarna. Förslaget ligger på forumet för Piratpartiet och det finns en röstningsmöjlighet kopplad till tråden. Ta gärna diskussionen dit.

I korthet:
Vi avser med detta förslag att förenkla för enskilda medlemmar att göra sig hörda, såväl som att ge officiella representanter möjligheter att styra över sin arbetstid. Vi vill också slå ett slag för transparensen inom partiet. Detta kan enligt vårt synsätt endast åstadkommas genom att pensionera Skype som beslutsforum.

Vi föreslår därför styrelsen att ta följande beslut

• att partiet inte längre ska fatta beslut över Skype eller annan icke-inkluderande chattklient
• att om officiell beslutsmässig chattkanal behöver finnas ska kriterier för denna dras upp på förhand och redovisas i för arbetsgruppen avsedd forumsektion

För dessa beslutsmässiga kanaler gäller då följande:

• att beslut i möjligaste mån ska föranledas av för ändamålet anpassad tid för öppen diskussion och feedback på forumet.
• att besluten redovisas tydligt i för arbetsgruppen avsedd forumsektion

Lite mer ingående bakgrundsbeskrivning:
Piratpartiets Skype-chattar har länge fungerat som ett socialt forum där pirater samlats och diskuterat piratpolitik och annat. I takt med att partiet vuxit, så har vi också vuxit ur våra Skype-chattar. Det leder till att det som tidigare var intressanta och givande samtal, nu alltför ofta slutar i otillfredsställelse för alla inblandade parter. Det krävs därför en förändring. Vi har ett stort behov av bra och öppna kommunikationsbanor inom partiet. Vi har också ett ansvar att se till att människorna i partiet mår bra.

Därför föreslår vi att partiets officiella Skypekanaler stängs, för att främja att diskussionerna flyttar ut på forumet. Där kan fler ta del av dem och det skapar därmed mer transparens och öppenhet.

I praktiken innebär detta att om inte diskussion tagits på forumet blir den osynlig för ett stort antal medlemmar, då långt ifrån alla medlemmar vet att vi håller till på skype. Den “finns inte” i praktiken. Vi menar att det inte går att ta beslut om saker som “inte existerar” i organisationen i stort, generellt sett. Undantag finns till varje regel, men regeln är inte särskilt tydlig idag.

Att socialisera och hänga i Skype, eller valfritt chattklient, för att vädra idéer och åsikter, planera aktiviteter, brainstorma eller dylikt, är upp till varje enskild medlem och arbetsgrupp. Spontankluster uppmuntras dessutom. Men diskussioner som leder till beslut i dessa kanaler kan inte erkännas som förankrande om det inte redovisats och lämnats utrymme för diskussion på forumet. Förankring, spridning av information och idéer är oerhört viktiga komponenter i vårt politiska arbete och alla måste lära sig att lyfta ut diskussionerna i större omfattning.

Argumenten för Skype har varit flera. Bland annat har nämnts att vi då och då behöver kunna kommunicera snabbt. Vi menar att detta enkelt går att lösa genom att man helt enkelt låter folk sätta upp temporära skypechattar vid behov.

• Använd Skype eller annan valfri chattklient som direktkommunikation, dvs den gång snabb kommunikation behövs drar man ihop en chatt med de som snabbt behöver kommuniceras med.
• Sköt officiell kommunikation på för det avsedd plats.
• Om möten behöver hållas på Skype och därmed kräver en fast kanal ska beslut om varför denna chatt finns samt kritierier för kommunikation i denna dras upp på förhand. Detta gäller t ex arbetsgrupper med specifika partimandat.

Exempel: Mediagruppen bör inte diskutera centrala mediastrategier öppet på forumet. Men när dessa lanseras kan de redovisas i den för gruppen avsedd forumsektion och redovisa funderingar och bakgrund. Dessutom är det användbart inför olika utspel för olika ämnen att hitta kompetenta skribenter, specialistkunskap, grävande och faktakollande personer. Forumsektionen kan också fungera som förslagslåda för mediastrategier och idéer eller tips om saker som behöver tacklas medialt.

Forum i kombination med förstasidan på siten och medlemsutskick behöver i högre grad användas för att information ska nå längre ut i organisationen. Kontaktadresser, listor med ansvariga och vilka arbetsgrupper som finns måste uppgraderas med rätt information. Forumsektioner för de olika arbetsgrupperna bör underhållas och användas regelbundet.

En klart negativ aspekt av Skype är att man kan känna att man “måste” finnas tillgänglig, alltid. Att hålla koll på backloggar för att hitta saker som angår en eller saker man hade kunnat svara på gör sig inte riktigt. Bättre att veta att det hamnar på forumet så går man dit för att läsa. Den som har frågor och synpunkter till en grupp kan dessutom inte veta med säkerhet om det blivit läst, i en Skypelogg när man inte får svar omgående. Postas det på ett forum är det tryggare.

Detta kan också hjälpa till att påverka kulturen i partiet att bli lite mer långsiktig. Just nu är allting väldigt mycket ALLT NU GENAST! och vi menar att detta kanske inte alltid är så hälsosamt. Människor kan inte alltid vara tillgängliga, allt behöver inte gå i 170 km/h och precis allt måste inte alltid sägas precis där precis då. Vi vill ha pirater som håller och inte har bränts ut på ett halvår.

Därför måste Skype pensioneras som beslutsforum. Det är bra för både öppenhet och diskussionsklimat.

Detta förslag påverkar inte trepiratersregeln.

Inlägget innehåller många spekulationer och är därför medvetet så gott som länklöst.

Många är de som hjälpt det protesterande folket i Iran. Jag hörde idag på ett högst intressant radioprogram med en bra sammanfattning av läget. Den var skrämmande. Mycket skrämmande.

Varför?

Upproret kommer med största sannolikhet slås ner. Vem som ligger bakom upproret vet vi inte. Till exempel har vi ingen aning om vilken inblandning CIA har. En cynisk klassiker är att CIA triggar upproret för att få Iran att slå ned blodbadet med sådan kraft att USA sedan kan gå in och göra statskupp med världens stöd.

Men hur spelar då Obamas uttalanden in? Ingen aning. Som sagt, konflikten är oerhört komplex. Det är därför jag vill mana till en viss försiktighet. Vi vet inte vad vi har att göra med och vi måste hålla huvudena kalla. Folk kommer inte dö mindre för att vi löper amok.

Många var de som ville att Pirapartiet skulle uttala sig starkare i konflikten, att vi åtminstone skulle uppmana folk att sätta upp proxies. Jag erkänner att jag motade den idén i farstun.* Vi har ingen aning om vad vi har att göra med och den sida Piratpartiet ska ta är i så fall enligt mig att man konsekvent ska verka för fri kommunikation globalt. Det gör man genom att inte stirra sig blind på Iran. Vi har långt fler repressiva stater i världen som censurerar information. Projektet att sätta upp servrar är därför lysande och jag ser gärna mera sådant.

Att tänka efter när folk dör är svårt, jag vet. Kanske har jag lärt mig efter alla politiska konflikter jag följt i mitt liv. Man blir cynisk ja. Men jag tror att det långsiktiga politiska arbetet faktiskt kan vara större. Målet måste vara att få upp internationell kommunuikations- och informationspolitik på dagordningen för Piratpartiet. Det är genom internationell politik vi kan åstadkomma reella politiska förändringar. Ja, faktiskt kanske till och med rädda liv.

Frågan om fri kommunikation är global.

*Tyvärr fick det ändå till följd att ett mindre lyckat pressmeddelande skickades ut från min sida och jag ber om ursäkt till alla jag gjort besvikna på grund av detta.

Det blir ett kort blogginlägg idag.

För några dagar sedan läste jag på Afrikabloggen hur Piratpartiet är ytligt. Kritiken är frän och på många sätt kan jag nästan hålla med. Men det beror inte på att vi skiter i resten, bara på att vi är lite dåliga på att kommunicera hur och att vi faktiskt bryr oss.

Därför är dagens initiativ med att aktivt hjälpa det fria ordet i Iran något jag är stolt över. Internet står för demokratiutveckling, inte bara här i Sverige utan också i totalitära stater långt borta.

Frågan om fri kommunikation och fri kunskap är i allra högsta grad en fråga om internationell politik. FRA-lagen och frågan om Iran hör intimt samman.

Flera bloggar. Anders, Marie, Gustav Nipe, Christopher Kullenberg och Livbåten

Listan helt fräckt lånad av Anders

Den här veckan är artiklarna inte riktigt lika vackra om oss. Vad gör vi då? Fortsätter vi att tala om vår egen politik, eller sväljer vi betet?

Jag har sett många exempel nu på hur vi sväljer betet och låter andra sätta vår agenda. Det är inget vi måste göra. Se hur Amelia gjorde:

Konsekvent vänder hon det Wallmark säger till sin egen fördel. Hon har argumenten han saknar. Det har vi andra också. Egentligen. Men många av oss sväljer betet av ren ovana. I stället för att prata om vår egen politik går vi i långa svaromål.

Det är inte så konstigt. Vi är vana vid att fungera reaktivt hela tiden. Då blir det lätt att man svarar reaktivt även när man får kritik. Men man kan svara utan att låta motståndaren sätta agendan.

Låt mig förklara:

Varenda gång vi kritiseras har vi en chans att föra ut vårt budskap. Det gör vi genom att snabbt besvara kritiken och sen brygga över och prata om det vi vill prata om. Så gör en skicklig politiker. Så bör också vi lära oss prata.

- Ni är ett enfrågeparti som inte tar ansvar.
- Piratpartiet är ett fokusparti med fokus på informationsfrågor. Vi vill ha ett öppet samhälle där folk fritt får dela med sig av sin kunskap. Vi vill ha ett öppet samhälle där människor delar, sprider och skapar kultur. Vi vill ha ett öppet samhälle där människors privata sfär fortsatt ska få vara privat.

Ännu bättre bör vi arbeta med att få ut tänket från Rasmus oerhört skarpa valinlägg förra veckan. Jag lovar att återkomma hit många gångar.

Jag tror att om vi vore vana vid det politiska spelet skulle vi också själva veta vad kritikerna kommer hugga på, innan de högg, och därmed vara förberedda. Jag saknar lite det där hos oss, och jag ska ärligt erkänna att det är först den senaste månaden jag själv greppat tänket. Det är inte helt självklart att man tänker så. Långt ifrån alla politiker har det här tänket. Ryggradsreflexen är fortfarande att skälla på varandra och tala om vad den andra gör fel i stället.

På en debatt på dreamhack förra året om upphovsrätt debatterade företrädare för de politiska ungdomsförbunden. För Ung Pirat var Mab på plats. Han fick tusen gratis poäng bara på att de andra var oskickliga bjäbbare som sa vad de andra gjorde fel i stället för att prata om sin egen politik.

Jag gjorde samma amtörmässiga fel förra året när jag körde ett drev mot Lage Rahm. Mer ostrategiskt vald fiende får man dessutom leta efter. Där skäms jag faktiskt. Det var ju ren och skär idioti.

Egentligen handlar det nog mest om att inte låta känslorna springa iväg för mycket med en. Det hade de inte behövt göra om vi var bättre förberedda. Jag tror vi har en viktig erfarenhet med oss inför valet 2010 nu och det är att tänka efter före och inte bara vara reaktiva.

Själv tillhör jag dem som gillar den politiska kommunikationen. Det känns nästan kontroversiellt att säga det nu för tiden, för alla tror att det handlar om att luras. Det behöver det inte alls göra. Det handlar om kommunikation. Om att förmedla budskap.

Allt det här vet Amelia. Det är därför hon behärskar det politiska spelet. Vi kan alla lära oss av henne.

Lite länkkärlek till sist: HAX upptäckte en bra sak. Widham kommenterar och Rick målar upp ett alternativ för Sverige 2029. Anna Troberg pratar om både valarbete och kulturskapande. Damon frågar var Piratpartiets svartskallar finns.

Henrik Brändén i dagens SvD är dock dagens obligatoriska läsning.

Vi har fått en inflammerad intern debatt i södra distriktet om olaglig affischering och om klädkod på valvakan. Två frågor som jag betvivlar att något annat politiskt parti måste brottas med.

Det här är enligt mig två sidor av samma mynt. Det handlar om att man inte förstår hur omvärlden uppfattar en. Och jag ser samma problem inom partiet överallt. För det här går genom på alla nivåer. Både i stort och i smått.

Problemet med retoriken härstammar härifrån. Problemet med den lila uniformströjan och att vi ibland ser ut som ett fotbollslag härstammar härifrån. Problemet med hur vårt principprogram är skrivet härstammar härifrån. Och det bygger på…

Vi kallar oss “vanliga”, eller att vi “är oss själva”, men ganska ofta känns det för mig som ett försvar lika mycket som den vackra sanningen. Jag tror minst lika mycket att det handlar om vana och om att man faktiskt inte alltid förstår hur man uppfattas.

För tio år sedan var jag en ganska kantig person. Stolt och stöddig över att minsann inte vara som alla andra hävdade jag att någon måste gå mot normen, någon måste våga vara sig själv, någon måste våga sticka ut. Någon måste våga vara ärlig.

Det gjorde ont att inse att problemet faktiskt inte bara låg hos alla andra. Det låg också hos mig själv. För jag förstod ju inte andra mer än de förstod mig. Men det förstod varken jag själv eller de. I stället blev det enorma missförstånd och otaliga konflikter som skulle ha kunnat lösts mycket smidigare.

Jag hade en vän då, en vän som alltjämt idag är en av mina närmaste, som helt enkelt tränade mig. Hon tränade mig under flera års tid t ex i en sådan simpel sak som ögonkontakt. Hon förklarade på pedagogiska sätt varför jag gjorde folk ledsna med min direkta ärlighet. Hon förklarade även en så självklar sak som en skvallerkedja:

I en skvallerkejda (dvs när något någon sagt går från en till en annan för att slutligen nå den det skvallrades om) fick jag av någon anledning alltid skäll trots att alla andra skvallrade precis lika mycket. Jag förstod inte varför och kände mig ofta orättvist anklagad och blev förstås ledsen. Vad ingen hade sagt till mig är att det jag gjorde fel var att berätta för den det skvallrades om.

För mig var det logiska att säga till någon vad som sades om den. Det handlade ju om att vara ärlig och jag var ju en ärlig person. Det är säkert många som läser bloggen som inte heller ser något fel i det hela, och det handlar inte heller så mycket om rätt och fel som om vad det gör med människorna i skvallerkedjan.

För det första talar jag om en sak för någon som den inte bett att få höra, troligen något känsligt som den kan bli ledsen av. För det andra avslöjar jag något den första människan har sagt, som inte var meningen att personen det handlade om skulle få reda på. Sanningen är inte alltid den bästa och inte sällan leder sådant till att folk blir ovänner, helt i onödan.

Man kan tycka att exemplet är banalt, och det är det förstås för den som förstår sådant utan att fundera. Men för mig var det ett jättestort problem innan min vän gett mig koden som förklarade att jag helt enkelt gjorde människor illa. Jag förstod helt enkelt inte hur jag uppfattades.

Och det är samma sak med våra lila tröjor. Vi gillar dem, de gör att vi syns och att vi ser fler ut än vi är. Det är förstås en jättebra tanke bakom det. Men det signalerar också ett budskap som vi själva inte uppfattar. Likriktning, nörderi, fotbollslag och social inkompetens. Och hur en människa ser på sådana handlar om vad den själv har för erfarenhet av sådana. Någon som gillar lila kanske älskar tröjorna. Någon som gillar nördar kanske älskar nörderiet och någon som gillar skräniga fotbollskillar kanske tycker det är charmigt.

Men vad tänker det stora flertalet? Tänker de att de vill att sådana människor ska sitta i våra folkvalda församlingar och fatta beslut om deras framtid? Jag tror tyvärr inte det. Människor må klaga på politikers likriktning hur mycket de vill, men de flesta kommer ändå undermedvetet välja bort några vars utseende får dem att associera till it-supporten, ölhävarklubben eller fotbollslaget, snarare än till folkvalda.

Och vad är då vitsen med att vara ärlig om ingen lyssnar på dig? Vad är vitsen med att vara sig själv om du inte är omtyckt? Vad är vitsen med allt det fina och bra man tycker om man inte blir förstådd?

Jag fick långsamt och metodiskt lära mig hur jag skulle bete mig för att folk skulle förstå mig och för att förstå hur jag uppfattades av andra. För att förstå det krävdes först att jag lärde mig hur andra människor än jag själv fungerade. Och när jag lärde mig det var inte mina svar längre lika självklara. Det som tidigare varit logiskt för mig var inte längre lika logiskt. För jag hade lärt mig att det fanns flera sätt att se på en sak. Detta har också gjort att jag lärt mig att jag inte alltid har rätt, hur logisk min ståndpunkt än är för mig själv. (Utöver det lärde jag mig faktiskt även att flirta och ragga genom att långsamt och metodiskt lära mig hur det gick till, men det kan jag ta ett separat inlägg om vid ett annat tillfälle.)

Har jag förlorat min uniqueness genom att lära mig hur omvärlden fungerar mer än jag kunde det förut? Nej. Snarare till och med tvärtom. Jag har vunnit på båda områdena. Jag är både betydligt mer omtyckt och populär som individ än jag var när jag var yngre och jag är samtidigt betydligt mer trygg med vem jag är. Det jag förlorat är en del av mina tidigare spetskunskaper, men det kompenseras av att det jag kan idag kommer betydligt fler människor till del. Jag är både gladare och lugnare, får betydligt mer respekt, påverkar folk betydligt mer och är betydligt mer omtyckt. Everybody wins.

Det här med sociala koder är svårt. Det är jättesvårt. Men om vi som parti ska få en bredare krets människor att lyssna på oss behöver vi lära oss hur de fungerar. Vi behöver lära oss vad folk tänker om oss om vi konsekvent affischerar på elskåp. Vi behöver lära oss vad folk tänker om oss när vi sitter i en samling med 90% män och flertalet har likadana lila tröjor på sig. Vi behöver lära oss hur vi uppfattas och hur vi kan bete oss för att uppfattas så som vi vill uppfattas.

För mig handlar det här inte om att sluta vara ärlig, att sluta vara sig själv eller förvandlas till någon annan. Jag betvivlar till exempel att Mab känner att hans personlighet är helt förstörd för att han inte längre bär kjol, eller att Rick sörjer sina bisarra vitfningar. Jag tror Mab i kjol och Ricks handviftningar hade förvärrat för det för oss som parti. Och jag tror det är tur att partiledningen inte längre ser ut så här:

Jag ser tyvärr det här med kommunikationen som ett problem som behöver enormt mycket energi och tid innan riksdagsvalet nästa år. Det verkar som om vi behöver folk som reser land och rike runt inom partiet och förklarar hur man kan prata på sätt som människor begriper, hur man kan klä sig på sätt som får människor att identifiera sig, hur man kan lära sig kommunicera som gör att folk tycker om en.

Men det allra första som krävs för att över huvud taget ha en chans att göra minsta lilla förändring är att förstå. Förstå att man har ett problem.

Hela samhället kommer att förändras med den politik vi i Piratpartiet föreslår. Det är upp till oss att göra det begripligt. Jag tycker vi gott kan börja svara på ett helt nytt sätt när vi får frågor vi inte tar ställning i. För sanningen är att våra frågor påverkar precis hela samhället och det är upp till oss att svara på hur.

Nu ska jag faktiskt erkänna att jag ännu inte är tillräckligt insatt, jag vill bara ge folk en tankeställare och ett redskap att bygga vidare på.

- Hur ser ni på jordbrukspolitiken?
- Piratpartiets politik kommer förändra jordbrukspolitiken på sikt då patenten försvinner. Vi ser nu hur Monsanto tar patent på …. (här har vi världens chans att prata om Monsanto och om hur vår politik skulle förändra jordbruket!)

- Hur ser ni på frågan om vården?
- Om man inom offentlig verksamhet använder öppna protokoll och källkoder kommer man kunna lägga mer pengar på sjukvården. (t ex)

- Vad har ni för ekonomisk politik?
- Vår politik kommer att skapa fler nya företag i Sverige då en helt ny sektor håller på att bildas som vi kallar it-ekonomi och när patentlagstiftningen förändras kommer vi självklart att få se nya typer av företag. Det i sig skapar förstås flera jobb.

- Vad har ni för skolpolitik?
- Att integrera datorer och internet i utbildningen idag är en verklig utmaning för skolorna… (Här bygger man vidare på frågan om hur Sverige kan bli ledande i it-utbildning och bli ett föregångsland i världen)

Det här är några försök att visa att vår politik inte är det minsta begränsad. Det är vi själva som är begränsade som ännu inte formulerat hur vår politik kommer förändra Sverige och Europa. Märk väl att jag knappt pratat om internet eller övervakning i detta inlägget. Det beror på att vår politik är så sjukt mycket mer än fildelning och FRA. Vi måste släppa sargen och tala om det andra. Det är det som är skillnaden på ett seriöst och oseriöst parti i folks ögon. Inte att vi är ett fokusparti, utan vårt sätt att förmedla vårt budskap. Vi failar inte i politik utan i kommunikation!

Inlägget jag gjort nu är naivt och långt ifrån färdigt. Det är bara ett sätt att försöka ge konstruktiva förslag på hur vi kan tala.

Vår politik kommer påverka hela samhället, faktiskt förändra det i grunden. Det är det här som är att bygga om. Det är det här som är kunskapssamhället. Varsågoda och bygg vidare. Pucken är er.

Allt hånande om Roswall står mig upp i halsen. elmindreda sa det mest relevanta igår i rättegångens café. Resonemanget gick ungefär så här:

Det är klart att det inte går. Han sa ju en månad innan raiden att det inte skulle gå. Och sen fick en minister honom att göra det ändå. Nu har det gått flera år och han kan inte ta tillbaka det han gjort, för då skulle han erkänna ministerstyre.

Man kan känna hur stora aversioner mot åtalet som sådant och mot vad Roswall gör. Men kanske ska man ställa sig frågan vad man själv skulle gjort i motsvarande situation. Själv kan jag ju tänka att “vadå, det är väl bara att avgå?”, men jag vet ju att det inte är så enkelt. På samma vis som en politiker har sitt liv i partiet har kanske jurister sina liv bland andra jurister och politiker?

Håkan Roswall sitter med ett omöjligt uppdrag och vet förmodligen om det.

Ibland är det nog bra att påminnas om att det är människor som sitter där. Jag inbillar mig att världen blir trevligare då. Och det ökar förmodligen – om än aldrig så lite – chansen att man själv ska ses som en.