Boken håller på att bli färdig. Det är en vecka kvar på den. Eftersom den fortfarande inte har någon hemsida känner jag att jag behöver presentera den närmre här på bloggen.

Boken är en bok om informationspolitik ur ett bredare spektrum. Den är ett sätt att försöka skapa en idedebatt kring informationspolitik. Jag är inspirerad av Fittstim som på 90-talet satte sin prägel på den feministiska debatten i åratal framöver och öppnade upp utrymmen för feminism att kunna komma upp på dagordningen.

Jag vill göra samma sak med informationspolitik. Samla röster som tillsammans kan lyfta upp frågorna på dagordningen och bredda utrymmet på kultursidorna, så informationspolitik slutar vara kuriosa och faktiskt blir något som kan tas på allvar.

Jag vill flytta fokuset från fildelningen och upphovsrätten till en bredare diskussion om immaterialrätter, internet, repraps, tvångssamhälle, politiska system och partier, internauter,digitala allemansrätter… Kort sagt: popularisera informationspolitik och skapa en cyberkoftornas antologi.

Jag vill CC-licensiera boken för att visa på remixkultur och alternativa licenser. Och jag vill göra den som ideellt arbete, kaosartad gjord på svärmarbete precis som den deltagarkultur den härstammar från. Jag vill att den ska spreta, för informationspolitik är inget idag samlat, eller färdigt. Det är något under ständig utveckling och jag vill vara med och utveckla den.

Jag hoppas med boken kunna öppna upp debatten och få folk att få en bild av vad informationspolitik faktiskt är och kan vara.

Många verkar ha fått uppfattningen att detta är en kampanjbok från piratpartiet. Det är det inte. I boken finns författare kritiska till piratpartiet och det är så jag vill ha det. En informationspolitik helt kapad av piratpartiet skulle ju vara rent vansinne, som om miljöpartiet skulle vara de enda som skulle få driva miljöpolitik. Hela poängen är ju att driva upp informationspolitik på den politiska agendan. Det gör man knappast genom att göra det till en partsinlaga för ett parti.

Tvärtom önskar jag att jag hade haft ännu fler röster utanför partiet, men jag har varit lite för blygsam och inte riktigt vågat tro att saker skulle gå i lås så jag har inte velat skrika för högt om det hela.

Jag har haft tankar på Mymlan, Andreas Ekström, fler från Juliagruppen och telcomix. osv. Men nu har mitt mod bara kommit till mig i tillfälliga dampanfall då jag har haft turen att i de flesta fall få ja från de människor jag vågat fråga. Responsen har varit större än jag förväntat mig och jag är själv mest överväldigad över att få vara del av något så här stort.

För det kommer bli en sjukt intressant och bra bok. Den bör rimligtvis bryta ny mark och visa att informationspolitik går långt utanför sociala medier och fildelning.

Är det några saker jag saknar så är det: Jag är inte nöjd med att majoriteten av författarna är vita män. Jag är inte heller nöjd med att den handlar för lite om internationalism och världen utanför Sverige. Det hintas lite här och var, men det hade kunnat vara mera.

Detta beror till stor del på att Klara Ellström som skulle skrivit om internationella frågor inte hade tid att skriva och jag har inte hittat någon ersättare till henne.

Boken ges ut av Sharing is Caring förlag. Den är CC-licensierad och trycks av publit då det är en print on demand. Den kommer kosta runt 50 kronor inklusive frakt. Blir det några som helst pengar över använder föreningen Sharing is Caring förlag dessa för att producera fler böcker. Planer på fler böcker finns redan.

Jag är riksdagskandidat för piratpartiet. Så visst kommer boken att kopplas ihop med min rikdagskandidatur, och visst förekommer det diskussioner om piratpartiet i boken. Men mer än något annat är det faktiskt en antologi för cyberkoftor av cyberkoftor. Varför jag tålmodigt in i det sista hoppas på att ärkekoftan Rasmus Fleischer ska hinna läsa och tacka ja till den editering jag gjort av hans blogginlägg om antimarknader. En antologi om informationspolitik känns ganska halv utan honom.

In i det sista hoppas jag även på att få ett slutligt ja av Isobel för att ha med den här texten om hur en verklig liberalism skulle kunna se ut för den får mig att bli fullständigt lyrisk.

Edit: Jag glömde en sak. Självklart kommer boken även att finnas som pdf och läggas upp på PirateBay till ingen kostnad alls. Men det var så självklart att jag helt glömde av att tala om det.

Uppdatering 2: Ärkekoftan har tackat ja, texten är skickad på korrläsning

I alla diskussioner i och kring Piratpartiet och hur vi för våra konversationer där dyker ofta upp krav på att skilja på on topic och off topic. Det är en konstruktion som kan låta logisk om man säger att denna regel gäller säg 40 minuter i sträck och sedan har 20 minuters paus, precis som lektioner och möten med andra ord. Men om det är ett ständigt pågående samtal fungerar det inte så. Då dödar man det naturliga flödet i samtalet.

För mig blev det ett ganska läskigt möte mellan gammalt och nytt när projektorn på UP-kongressen med tweetwallen stängdes ner via en ordningsfråga. Anledningen var att den floodades med OT och att telecomix plötsligt rickrollade kongressen Så här såg det ut:

.

Skratt utbröt i hela salen och inte alla förstod skämtet. En ganska häftig ordningsfråga väcktes därför om att stänga ner projektorn för hashtagen #upk2010 Debatten såg ut att bli ett verkligt cykelskjul och argumenten för att stänga ner var flera. Bland annat att det störde folk. Och det kan jag förstå. Placeringen var kanske inte den bästa om man vill ha fokus på något annat. Men det sätter fokus på något som vi ännu inte lärt oss att hantera: internet.

Var börjar och slutar internet? Hur ska vi kunna lära internet att bete sig så som vi vill? Hur kan vi lära folk att sluta prata OT?

Svaret är: Det kan vi aldrig. Vi kan inte kräva av folk över hela världen som sitter på twitter att hålla sig on topic i en hashtag. Det är mot hela internets väsen, det fungerar inte så. Vi kan inte kontrollera internet. Och helt ärligt: jag hoppas att vi inte heller vill det?

Så till nästa fråga: Vad gör vi i stället? Om vi inte kan ha våra möten öppet på nätet, vad kan vi göra?

Vi måste lära oss att välja tillfälle. En hashtag kan aldrig kontrolleras. Någonsin. Så vad har man i stället? Kanaler med särskilt inbjudna för ett möte? Och låter twitter löpa fritt utanför? Jag vet faktiskt inte. Jag tror det kommer ta tid innan människor lär sig hantera internet.

Alla kan inte alltid få ta del av all info och mängden information på nätet som produceras är enorm. Ingen kan hålla koll på allt informationsflöde. Vi behöver lära oss sålla. Men det är inte heller det lättaste. Mer än något annat tror jag detta är en process som kommer att få ta tid. En process där snabba svar inte finns. Vi kan inte hantera internet ännu. Men det gäller faktiskt oss alla. För nog överreagerar motståndarsidan ganska rejält genom att säga att UP stängt ner fönstret mot internet. En projektor stängdes ner. Det är inte fönstret mot internet mer än hashtagen är i sig själv. Men budskapet det sänder utanför kongressen luktar unket och gammalt.

Det här hade ni kunnat hantera bättre Ung Pirat! Det här ser faktiskt inte särskilt bra ut alls. PR-mässigt blev det ett magplask. Å andra sidan är demokratiska beslut knappast till för att ge bra PR, mer än just för att de var demokratiska beslut. Och om väggen uppfattas som så störande för mötet kan jag faktiskt förstå att den stängdes ner. Men då borde man kanske tänkt lite innan man satte upp den? Hur kan det komma som en nyhet för någon att Victoria och Isak kommer spamma twitter? Hur kan det kommer som en nyhet för folk att #sydkupp och #ostkupp är gruppsamlande memen som har massa känslomässiga betydelser för folk och binder samman människor? De vill självklart prata om det. Hur kan det komma som en nyhet att vi som inte är med i salen kommer att sitta och prata massa goja? Det är väl bättre att de gör det där än att de sitter och viskar med varandra i alla fall?

När andra event äger rum med hashtag har jag aldrig sett diskussioner om att hålla sig on topic. Twitter är inte en låst skypekanal, det är som att stå naken på ett torg utan kläder. Och om alla på torget är nakna kommer ingen att se den som står påklädd med en skylt om att “Det är förbjudet att vistas naken på torget”.

Bjuder man in internet öppet så gör man det med internets förutsättningar. Annars är det bättre att skapa sina egna. Och det är det jag faktiskt tror vi kan behöva göra i viss mån. Eller något helt annat. Vad jag gång på gång konstaterar är att vi inte är redo för internet ännu. Att vi inte är genomtänkta. Och vet ni vad: Det har jag inte sett någon annan vara på internet heller. Det verkar ligga i själva internets natur att vara dum i huvuet och briljant på samma gång. Ungefär som människor i allmänhet? Frågan är hur man lär sig att hantera det.

Jag har tyvärr inga svar. Det enda jag hittills vet är att jag själv är usel på att hantera internet. Men för den sakens skull älskar jag det inte mindre.