Posts Tagged ‘Kunskapssamhället’

Mjukt intuitivt tänkande som en väg till kunskapssamhället

Monday, February 27th, 2012

Jag har skrivit ett antal bloggposter de senaste veckorna. Väldigt intuitiva sådana. Men när jag får kommentarer är det uppenbart att bloggposterna förståtts på ett sätt som inte var menat. Vilket inte var så konstigt…

Att sätta ord på intuition är inte särdeles enkelt, eftersom intuition saknar ord. Jag vill “uppvärdera högra hjärnhalvan”. Eller kalla den “det mjuka, intuitiva” om man så vill.

Ta en extra titt på piratpartiets mesta bloggare: Emma. Hon förstår det här, förstår att övervakningen kommer från rädslan och det upplevda behovet att kontrollera.

Det Machiavelliska hårda tänket finns i samtliga gammelpartier. Det skär genom vartenda ett av dem som en egen politisk skiljelinje. Kvinnor tenderar dock att vara mera befriade från det än män.

Hela det parlamentariska systemet är byggt så. Kunskapssamhället däremot kommer aldrig kunna vara det.

Mera Ian Mc Gilchrist för den som vill se.

Kolla från 00:30 Snubben är pirat så det stänker om det!

Förtroende proffessionalism eller massrörelse

Tuesday, August 17th, 2010

Jag hör något under debatten om Piratpartiet som jag tycker är lite… obehaglig. Ju mer jag funderar på det inser jag att många människor är nöjda med status quo. Eller kanske inte nöjda, men i alla fall fast i tänkesättet. Man tänker innanför boxen.

Jag erkänner villigt att Piratpartiet har massa fel. Och andras fel ger inte Piratpartiet automatiskt rätt. Men det finns något i Piratpartiet som Sverige inte sett på nästan hundra år. Det finns en organisering som växer underifrån. Det finns under Piratpartiet förvisso drömmar om att omintetgöra sig själva och sedan dra. Nu tror jag att det är en fysisk omöjlighet. Politiska partier, ja institutioner överlag, är självöverlevande mekanismer. När de spelat ut sin roll hittar de bara på nya uppgifter för sig själva att göra. För alla männniskor vill rimligen bevara sig själva och sina intressen. Det ligger liksom i sakens natur.

En förändring av socialdemokratin, Folkpartiet, Centern, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Modertaterna, Kristdemokraterna kommer inte att hända av sig själv. Och det politiska systemet som mer och mer går mot ett tvåpartisystem håller på att ruttna inifrån. Valet betyder inget, för blocken är i själva verket inte engagerade i det de tror på. De är bara självöverlevande organismer utan ideologi kvar.

Gammelmedia spär på det hela genom att gifta sig med opinionsinstututen och tala om “rysare”. Ursäkta men rysare för vem?! I praktiken blir det ingen större skillnad för de flesta i landet oavsett vilket block som vinner. Vad som däremot hela tiden händer är att glappet till de som hamnat utanför det koketterande medelklassamhälle som nu byggs upp blir större och större. Vad som händer är att rättigheterna i samhället steg för steg monteras ned. Spelar inte så stor roll vilka rättigheter. De monteras successivt ner oavsett. Fast mest bara för de som redan har det sämst, så ingen märker särskilt mycket av det än. För de flesta har det inte sämst. Även detta ligger i sakens natur.

För de som har det sämst erbjuder vi partiet Sverigedemokraterna, så ni som redan har det illa i alla fall kan få en chans att få hacka på någon som står ännu lägre än er själva. Men något parti som talar om verklig förändring lyser med sin frånvaro.

Eller?

I informationssamhället är de politiska striderna helt annorlunda. Vi har ännu inte lärt oss känna igen dem. Vi är lika förvirrade inför det nya samhälle som växer fram som torpare och adel en gång var inför industrisamhället. Nya politiska kompasser behövs. De gamla är utdaterade. Borgerliga eller rödgröna är lika intressant som hattar eller mössor. En demokrati där folket inte har möjlighet att ta del av politiken är inte en demokrati.

Och jag är ledsen, men i ett samhälle där fler och fler slutar engagera sig i de politiska partier som finns är det dags att skapa något nytt. Hattarna och mössorna måste bytas ut, men det räcker inte med det. Politiken behöver återigen vitaliseras och föras tillbaka till människorna den berör.

Och hur hör Piratpartiet in i det här? Jo; vi är inte proffs, vi är amatörer, vi kommer från alla möjliga bakgrunder, många av oss har ganska låga positioner i samhället. Vi är inte etablissemang. Vi klåpar i styrelsen, vår partiledare gör korkade uttalanden, vi gör om och vi gör rätt och vi lär oss hela tiden. Det ser ut som om vi uppfinner hjulet på nytt gång på gång på gång…

Men frågan är om det faktiskt är så att vi gör det? Är det verkligen så enkelt?

Jag skulle snarare säga att vi remixar hjulet. Vårat hjul kan inte se ut som alla andras för den här tidens politik har helt nya frågeställningar. Vi är det första embryot till en massrörelse som funnits på snart hundra år. Jag menar inte att förminska kritiken mot oss, men att sätta oss i det sammanhang där vi hör hemma. För att kunna förstå oss på rätt sätt.

Vi blandar aktivism och politiskt spel i en mix som är både ohelig och ofattbar för de som står utanför. Vi engagerar människor som annars inte skulle gå och rösta. Får upp soffliggarna från locket, aktiverar ungdomar politiskt när samtliga andra ungdomsförbund går back back back back back.

Och det folk säger är att vi är oseriösa.

Ja, visst är vi det. Sett med hattar och mössors ögon och de som trivs med hattar och mössor och bara vill förändra den politiska situtationen lite, lite grand. Men vi pirater vill vidare till kunskapssamhället. Och vi har inte en chans i världen att komma dit genom att spela det spel som andra redan spelar. För de vill vara kvar i industrisamhället.

Vi bryr oss inte om höger och vänster för det är inte hattar eller mössor som spelar roll för vart politiken i framtiden kommer gå. Lika lite som socialdemokrater brydde sig om torpares rättigheter bryr vi oss om arbetsrätter. Vi engagerar de som redan finns i kunskapssamhället.

Ungdomars politiska strider handlar om information. Vem ska ha rätt att äga informationen och kunskapen? Ska inlåsta stora företag och stater få bestämma vad människor ska få veta och inte veta? Eller ska vi låta det vara upp till var och en att själva bestämma? Ska skolan handla om att lära sig värdera och källsortera kunskap, eller ska den handla om att förtiga den? Ska skolan ha rätt att registrera elevers skolk eller ska det viktiga vara att de lär sig det de ska?

Och kommer det vara relevant att upprätthålla ett konstgjort arbetssamhälle när tekniken gör att vi inte behöver jobba mer än några timmar om dagen? Kommer äntligen någon väcka Miljöpartiets gamla fråga om medborgarlön? När kunskap blir en mer relevant fråga än kapital, på samma vis som din lön en gång blev en mer relevant fråga än hur stor din jordplätt var, kommer vi då ha någon nytta av de gamla skiljelinjerna?

Vi lever i ett systemskifte. Huruvida Piratpartiet är rätt parti eller ej är bara relevant med industrisamhällets glasögon. Vi är än så länge de enda som finns som har en politik för informationssamhället, så vida man inte anser att stoppa informationspolitiken är en politik i sig. Då har samtliga andra partier en informationspolitik de också, det vill säga begränsa den, förminska den, förtig den och låtsas som om samhället inte förändrats.

Tycker ni informationspolitik är viktigt ska ni rösta på oss. Tycker ni vi är dåliga, så remixa för all del oss om ni vill och gör det bättre. Men bli inte passiva konsumenter av vare sig oss eller någon annan politik.

Politik byggs inte vart fjärde år och media och partiernas äktenskap med opinionsundersökningar och underhållning har byggt en dramafabrik som är det trasigaste politiska skådespel som skapats i demokratins historia [utom möjligen spectrial]. Det är dags att gå vidare nu.

Röstar ni på oss så sluta inte bry er efter valet. Fortsätt påverka, fortsätt vara en blåslampa i häcken på oss. Få oss att utvecklas och förnyas.

Och skapa nya partier, nya rörelser. Det finns plats för så mycket, mycket mer. Fildelningen är bara början. FRA-lagen och datalagringsdirektivet är bara början. Kampen om kunskapen har just börjat. Ska det bli de stora korporatistiska lösningarna där vissa företag tjänar miljarder och låser de fria marknaderna och de fria människorna? Ska medicinpatenten få fortsätta skörda offer samtidigt som läkemedelsföretagen håvar in pengar?

14 % av väljarna har ännu inte bestämt sig. Det skulle kunna få plats tre partier till utöver de som redan kommit in. Så var är nytänkandet i samhället?

De nya tankarna kommer komma underifrån från folket. Om vi politiker har mycket att säga till om har något redan gått allvarligt snett. Jag tänker ge mig ut och prata politik med människor i min närhet, tala om vad vi står för. Jag tänker dela ut våra flyers. Men jag tänker inte övertala någon. Jag blir själv aldrig övertalad men ofta övertygad. Så en uppmaning att rösta på Piratpartiet kommer troligen inte att komma över mina läppar. Däremot tänker jag underlätta för den som vill rösta. Tänker konsekvent finnas utanför mina närmaste vallokaler som är de vallokaler där vi tog flest röster av alla i kommunen under EU-valet. Troligheten att de som faktiskt vill prata med mig finns just här är stor. Så det är här jag tänker vara.

Jag är en idealist som vill att politik ska beröra människor igen och att vi ska väckas ur vår slumrande sömn och åter börja bry oss. Politiken vill tillbaka till folket.

Det är dags att bygga om. Vi börjar med att tänka utanför boxen. Sedan bygger vi en ny.

Informationssamhället ställer nya krav på människorna

Wednesday, November 18th, 2009

Jag har en känsla av att mycket av den brandkårspolitik som bedrivs kring internet har just med internet som väsen att göra. Internet som väsen är oändligt, det tar aldrig slut, det kommer hela tiden mer. När man plötsligt kan ha kontakt med hela världen samtidigt blir det lätt att bli matt. Det finns alltid nya lagar att stoppa, nya krig i världen som man måste ta ställning till, nya bloggosfärsfrågor som man måste bäva om, nya twitterraider som man måste delta i, nya svar på facebook att skriva, nya att chata med.

Internet sover aldrig och vill man hänga med kommer tempot att bli omänskligt högt. Det är bara att konstatera att internet är information overload per defalt.

Detta ställer helt nya krav på människorna i samhället. Vi blir hela tiden tvungna att välja och att välja bort. Det kan jämföras med utbudet av schampoosorter när jag var tonåring och utbudet av schampoosorter idag. Många av oss som var med när det fanns färre sorter blir idag överväldigade i butiken av alla val vi måste göra. Den typen av val ökar i och med internet. Själva förmågan att välja bort och sålla blir avgörande för hur man lever sina liv.

Detta ställer även helt nya krav på exempelvis psykiatrin. För det är nya typer av problem som människor får i det här samhället är inte alls samma som de man sett tidigare. De diagnoser där information overload är ett problem tycks faktiskt öka. Ta bara mina egna diagnoser Asperger och ADHD. Båda de diagnoserna är på sätt och vis bland annat uttryck för en svaghet inför information overload. Och jag kan inte låta bli att tro att det faktiskt kan spela in. Nya samhällsproblem ger förstås även nya psykiatriska problem. Att det däremot inte finns några studier i ämnet ännu vad jag vet är en annan sak. Jag tänker här mest högt.

Men det får mig att närma mig en fråga om internetaktivism:

I alla rus som finns inför det nya samhället och dess fantastiska möjligheter saknas enligt mig ofta en balans. Vi blir lätt argument för skiftet i sig. Vi talar om alla möjligheter som internet för med sig som entusiastiska tonåringar. Vi glömmer lätt vilka nya frågor ett sådant samhälle kommer att resa och hur vi ska ta oss an dem. Frågan om övervakning är bara en pytteliten del här. Det finns så oändligt mycket mer som vi måste ta ansvar för om vi vill ha ett politiskt förtroende.

Vi måste kunna svara på frågor som hur vi ska stoppa barnporr, på frågor som hur artisterna ska få betalt, på frågor om hur vi ska ställa oss till reklam på internet riktade till barn, på hur läkarutbildningarna kommer behöva förändras när alla kan läsa om sina diagnoser på internet.

Nej, det kanske inte är frågor vi måste svara på precis idag. Men det är frågor som kommer att ställas i framtiden. Det är frågor vi kommer behöva fundera över. Och tusen andra frågor av liknande slag. Det handlar faktiskt inte ett dugg om att bredda sig eller ej, utan om att ta ansvar för den typ av politik man vill föra.

Internet behöver absolut sina aktivister. Men att föra informationspolitik är inte nödvändigtvis att själv leva internet och jag tror kanske man behöver börja skilja dem åt lite och inte tro att det är samma sak.

Vi i Piratpartiet ska till riksdagen för att stifta lagar. Vi sitter i EU för att stifta lagar. Hur ska vi kunna göra detta när vi hela tiden måste ha koll på alla nya saker som kommer in? Hur ska vi kunna sålla?

Samtidigt som detta inlägg skrivs chatar jag med Rikard Fröberg via XMPP och han föreslog just det konstruktiva, smått geniala med att ha ett kretsloppssystem:

Rikard: ->eu-direktiv -> mep -> aktivister som undersöker och skickar problem till -> aktivister som lägger konstr. motförslag -> mep
Rikard: går att köra flera varv tills det är bra

Det tror jag är en möjlighet att få till en konstruktiv informationspolitik när det gäller brandkårspolitik. Jag får dock ofta en känsla av att det inte är samma människor som sysslar med brandkårspolitik som sysslar med framtidsklustrande.

Och jag är återigen tillbaka där jag började. För under tiden jag skrivit detta inlägg har jag sett att jag redan missat en konferens om hur internet ska kunna användas som EU-demokrati, att jag inte hunnit ta tag i frågan om ACTA, att jag inte är i Stockholm och hör på Lawrence Lessig, att jag inte svarat på min frågetråd, att jag inte är på min vanliga MSN och Skype idag, att jag missat massa bra blogginlägg och att det snart inte ens går att läsa allar partibloggar som finns. Konstant information overload.

Kort sagt: Internet kräver helt nya saker av oss. För att inte konstant känna oss otillräckliga måste vi börja sålla och jag tror även det måste innebära att acceptera att alla inte kan vara överallt samtidigt. Att sluta skuldbelägga varandra för allting vi missar i stället för att uppskatta att vi alla gör olika saker.

För någonstans tror jag att det är vetskapen om vad man missar som skapar overloadet. När man hela tiden vet vad man missar blir man stressad. Och förmågan att kunna släppa den stressen kommer vara direkt avgörande för människors framtida hälsa.

Därför är jag Pirat

Thursday, November 12th, 2009

Under det dryga år jag varit med och till och med suttit i styrelsen i Piratpartiet har ett tvivel grott i mig sedan jag slutade vara rädd för övervakningssamhället. I stället är det klyftan som börjat oroa mig. Klyftan mellan de som förstår och de som inte förstår och vetskapen om att vi inte tycks kunna överbrygga den. För jag förstår ju båda perspektiven.

En vetskap om att jag behövs i partiet har jag länge haft, men hur jag skulle använda den har jag inte lyckats sätta ord på. Visst har jag redan framtidsklustrat och visst har jag suttit i otaliga diskussioner om kommande ideologi och politik, om drömmar om kunskapssamhället. Men det har liksom inte lossnat. Jag måste göra saker precis på mitt eget sätt, hitta mina egna ord, inte vara en papegoja för andra. Idag när jag satt i duschen kom orden till mig som en vårflod. Detta är mitt första brandtal. Nu tog det mig inte mer än 30 minuter att skriva det, så det är allt annat än fantastiskt. Men jag tror det ger ett hum om vad som händer när man från och med idag sätter mig i en talarstol.

j83 i talarstolen

Det här är en bild på en tioårig flicka som talar om fred. Jag kommer även idag med ett budskap om fred. Inte ett budskap om fred mellan öst och väst, utan med ett budskap om fred mellan vårt lands generationer.

Vi står idag inför en teknisk utveckling som närmast kan betecknas som lavinartat snabb. Vi som är i min ålder eller äldre minns när telefonkort började ersätta mynt i telefonautomaterna, vi minns när mobiltelefonerna var stora som dagens datorer och när en 486a var bland den bästa dator man kunde ha. Vi minns när det var dyrare att ringa rikssamtal än lokalsamtal med och när knapptelefonerna ersatte de där man snurrade runt för att slå ett nummer med.

Och jag minns min barndoms skräck för ett tredje världskrig. Och hur jag med hjälp av forskare på TV som siade om ett tredje världskrig inom 15 år räknade ut att då skulle jag vara 27. Efter det blev 27 en magisk ålder för mig. En ålder jag inte såg fram emot, en ålder jag skydde.

Men vi växte upp och muren föll. Rädslorna för det trejde världskriget försvann i mitten av nittiotalet och den generation som växer upp idag vet knappt om hur det var då. Flera av dagens väljare är födda efter murens fall.

Nu är det 2009 och samhället ser annorlunda ut. De politiska striderna är andra. Idag står en ung generation och en gammal generation mot varandra. En ung generation som lärt sig leva med den nya tekniken. En ung generation som inte har en aning om vad ett rikssamtal är men som i stället använder sms när de pratar med varandra, som chatar, hänger på forum och skickar musik till varann.

Det ligger alltid för oss äldre att inte förstå dagens ungdom. Det hör till. Men just nu håller det på att få allvarliga politiska konsekvenser som jag inte tror vi ens kan överblicka. Klyftan mellan de som fattar beslut och de som utsätts för besluten är enorm, politikerföraktet frodas och växer, Sverigedemokraterna med sin främlingsfientlighet lurar i hörnen.

Det är då det behövs ett parti som förstår det nya samhället. Som kan fatta beslut på det nya samhällets villkor. Ett parti som kan överbrygga klyftan mellan de som vuxit upp utan internet och de som lever sina liv där. Ett parti som kan överbrygga klyftan mellan de som inte bryr sig om om internet är fritt eller övervakat och de vars liv slås i spillror om inte internet får vara fritt. Ett parti som kan överbrygga klyftan mellan den generation som idag växer upp och den som fattar besluten.

För lyssnar vi inte på den generation som växer upp, kriminaliserar vi deras sätt att leva och vara, ja då kommer de vända sig mot det samhället. Då kommer de mista sin respekt för samhället och bli de laglösa individer de äldre redan beskyller dem för att vara. Säger vi att de stjäl kommer de till slut att tycka att det spelar ju ingen roll om jag stjäl en sak, de kallar mig ju tjuv även om jag bara spelar av min egen cd och lägger upp den på TPB. Då riskerar vi ett verkligt laglöst samhälle, där respekten för andras egendom suddas ut.

Och det är därför jag talar om fred. För det är just det Piratpartiet står för: fred mellan de som växer upp och de som fattar besluten, en brygga in i maktens korridorer för de som idag saknar en röst, någon som kan guida de andra partierna i hur de ska hantera den nya utveckling de inte förstår sig på. Någon som inte hotar, utan som kan samarbeta.

Det behövs ett parti som förstår utvecklingen och kan tyda den. Ett parti med visioner om hur det nya samhället ska se ut. Ett parti med en politik utformad att passa det samhälle som är och kommer och inte det som var. Ett parti som vågar se framåt och vågar ta ansvar. Som inte bara försöker stoppa en teknisk utveckling och kväsa det liv dagens unga lever genom att stoppa huvudet i sanden.

Det är därför jag är Pirat.

10-åringen som kom tillbaka

Thursday, November 5th, 2009

#klaratovhult #36åring #jönköping
#intensiv #kreativ #idespruta
#klänningsbärande #tidsoptimisktisk #föreningsmänniska
#delfinkatt #kontaktytsintensifierar #framtidsklustret
#nytänkande #personligt #kvinnoperspektiv
#dampig #autistisk #sjukpensionär
#rödhårig #hashtagspoet #verbaliserar

Jag läste i somras följande artikel och den får mig fortfarande att tänka. Får mig att fundera över hur det är att vara politiker. En vän sa till mig i början på året att jag skulle akta mig för att låta partiet bli mitt liv. För då skulle jag riskera att bli en Federley.

Det är lite det artikeln om Birgitta Ohlson handlar om. Och känslomässigt är det förstås rätt.

Men jag ser en betydligt större och farligare tendens än att folk inte är fritänkare, det är att makten isolerar sig och umgås bara med varandra. Det handlar om att inte förankra sina beslut längre ner i organisationerna.

När folk talar om gammelpartier så pratar de om partipiskor som om det i sig skulle skapa problemen. Det är oerhört ensidigt. Problemen skapas långt tidigare när politikerna försvinner från folket och sina medlemmar. Då blir de toppstyrda, och isolerade och lättpåverkade.

Inte sjutton var partiernas väljare eller ens deras medlemmar för FRA-lagen eller ens IPRED. Varför gör man då analysen att det är partipiskorna som är felet? Det handlar ju om en brist på föranking längre ner i leden. Glappet mellan de som fattar besluten och de som utsätts för besluten.

Vad Birgitta skulle ha gjort är att ha tagit kontakt med de som röstat in henne och med sitt partis gräsrötter. Hon skulle satt sig ner och lyssnat på deras argument, vägrat den isolering hennes parti ville utsätta henne för och i stället tagit inputs från de hon är satt att representera. Då hade hon också haft deras stöd att våga stå upp och rösta nej. Isoleringen på toppen bryts genom kontakt med lagren på botten. Tyvärr tappar många toppar den.

För mig hör internpolitik och politik ihop. Jag vill jobba internpolitiskt på samma sätt som jag skulle jobba som politiker. Jag försöker att som styrelseledamot i Piratpartiet handla så som jag skulle vilja handla som politiker för Piratpartiet. För jag tror att om jag inte gör det här, så skulle jag inte heller bli en bra politiker. Och jag vill ju bli politiker. Jag vill bli politiker för att jag tror att man kan förändra saker. Men jag vill inte bli en isolerad politiker, jag vill vara en del av en helhet, inte av en topp skild från aktiva, medlemmar och väljare.

Det är därför ni sett mig kritisera beslutsprocesser i Piratpartiet under sommaren. Jag vill inte att vi ska bli ett gammelparti, ett parti som slutar prata med aktivister och medlemmar, ett parti som tappar kontakten med väljare. Jag vill att vi ska vara ett parti som lyssnar. Annars kommer precis samma saker hända Piratpartiets ledamöter i riksdagen och EU-parlamentet som hänt andra partier – att de isoleras, att de slutar föra dialog, att de slutar lyssna.

Med det inte sagt att jag inte kommer behöva göra avvägningar. Ingen får någonsin helt som den vill. Men den dag jag tappar fotfästet och hellre minglar med eliten, då har något gått fel.

Min bas i Piratpartiet ligger i södra distriktet, inte minst i Sydchaten. Jag försöker ta inputs och vara lyssnande. Jag deltar även aktivt i framtidsklustret och försöker bidra till vår framtida ideologi och politik. Vill helt klart se mig själv som en visionär. Men en med fötterna i myllan.

För den dagen jag saknar förankring ska ni välja bort mig. Det är så det ska fungera. Det är så demokrati ska fungera.

Jag är uppvuxen bland politiker i socialdemokraterna. Kvinnor som min mamma och hennes väninnor i fredsrörelsen har inspirerat mig redan från barnsben. Jag gick i fredsdemonstrationer redan när jag var 6 år och var ett kort tag även politisk barnkändis, då jag vann en uppsatstävling om fred och fick läsa upp den för bland annat Olof Palme på ett allkristet fredsmöte i Jönköping.

klara slår ut palme

Den kloka lugna tjejen på bilden återkom när jag hittade ett politiskt hem i Piratpartiet. När jag återser mina fredsfrågor, mitt engagemang för tredje världen, och Amelia som påmminer så mycket om min mammas vänninor.

Förädla Piratpartiet – om oss som liver i två världar

Tuesday, November 3rd, 2009

Jag som var tonåring på 80-talet minns en tid utan internet. En tid då vi fick lära oss att hårddisken, det vara själva datorn. Och sen var det skärmen då. Och man kan väl i efterhand skratta åt eländet med lärare som tvingas lära ut något de egentligen inte kan särskilt mycket om. Men datorer var nya och alla hade dem inte. Vi skaffade familjens första 1986. En Amstrad som startades med en gigantisk diskett.

Jag minns när mobiltelefonerna kom på 90-talet och hade vid 97 en stor tegelsten, som förmodligen vägde lika mycket som min laptop väger idag (en Samsung NC10). Jag minns spel som följde med min första egna dator. Thinking Things till min 486a Compac Pressario, ett Tetris som vände tillbaka nedåt när man nådde HighScore och timtals av spelande för att uppnå just den effekten. Och jag minns att jag 1998 tyckte att det där med bredband var ganska onödigt och att man inte behövde snabbare hastighet än ett modem. Först 2001 skaffade jag bredband på grund av min dåvarande pojkvän ville kunna chata med mig. ICQ körde vi då och ICQ kör jag faktiskt även än idag.

Min väg till internet har varit brokig. Jag har inte vuxit upp med den nya tekniken. Jag har i stället varit med när den utvecklats.

I kampen om kunskapen drev Ulf Bjereld och Marie Demker för ett år sedan tesen om att internet används olika av människor över och under 35. Människor över 35 (idag då 36) använde internet för envägskommunikation under det att människor under 35 använde internet för tvåvägskommunikation.

Nu råkar jag vara 36 år i år och därmed ha den magiska ålder som ligger mitt i brytningen. Och ironiskt nog märker jag det på flera sätt.

Jag märker det när jag i mångt och mycket kan hålla med Andreas Ekström i vad han säger om Piratpartiet samtidigt som jag kan hålla med unga arga Pirater. Jag märker att jag kan förstå artisternas skräck för att bli av med sin försörjning, samtidigt som jag kan förstå vikten av en kulturell allemansrätt. Jag märker att jag väldigt ofta tycker att den generation som växer upp idag tar saker för givna som jag aldrig skulle ta för givna, och jag ska ärligt erkänna att jag ofta blir provocerad.

När jag var i Almedalen i somras höll jag i mångt och mycket med Agneta Lindblom-Hultén, som ju faktiskt var där för att tala för behovet av den ideella upphovsrätten.

Jag kan förstå båda sidornas argument. Jag kan förstå varför de som skulle varit mina kollegor (journalister) idag är rädda för oss i Piratpartiet. Jag kan dock samtidigt förstå varför många unga idag ser det som förlegat och i stället vurmar för deltagarkultur.

Samma sak gälller frågan om censur och internet, vs självcensur. På många sätt ligger vi som parti i framkanten, men det ger oss också ett otroligt ansvar. Ett ansvar att förvalta det försprång vi har, ett ansvar att förmedla det nya till de som är kvar i det gamla. Och att inte envist hävda att det gamla bara är fel.

För ett år sedan skrev jag en bloggpost med argumentet “Det är skillnad på att knulla och att bli våldtagen“. Ja, visst är det sant, men övertygar det verkligen någon som är förespråkare mot FRA? Skrämmer det inte snarare iväg dem? Och hur ser den äldre generationen på oss om vi har diskussioner om barnporr på LIVE? Hur rätt skribenterna än har, gagnar det våra syften, annat än att öka avståndet mellan de som förstår och de som inte gör det?

Rikard Fröberg hade för några månader sedan ett blogginlägg om något han kallade för dialogpirater, jag är inne lite på en liknande linje.

Jag tror vi ska vara konfrontativa, eller snarare låta de som är det vara det. Vad det i stället handlar om är att visa bredd. Jag vet att jag själv personligen står för en sådan bredd och det är ett av de största skälen till att jag vill vara riksdagskandidat.

Detta är bara ett av mina försök att nosa på detta ämnet. Jag vet att jag kommer att få återkomma till frågor om retorik och konfrontation även i framtiden.

Jag själv lever ideologiskt i det spann där Piratpartiet möter Miljöpartiet och där det faktiskt till och med finns plats för ett stänk av Feministiskt Initiativ. Jag är i allra högsta grad mer ideologisk än sakpolitisk.

Grunden för mitt engagemang ligger i att jag tror att det behövs ett parti som faktiskt verkar i det nya samhället på dess egna villkor. Som talar för den generation som idag inte har någon röst. Som överbrygger klyftan mellan makten och dagens ungdom, om man vill uttrycka det extremt klyschigt.

Om jag tror på ett levande samhälle med aktivt deltagande, om jag tror på internet som ett fredsprojekt som en väg till förståelse mellan människor världen över. Om jag tror att en kulturell allemansrätt är vägen fram, hur presenterar jag det då? Vilken grupp är den jag talar till?

Förra året talade jag för de invigda. Mötet med både Jerry Silfwer och Rikard Fröberg har fått mig på väldigt annorlunda tankar. Jag ser i Piratpartiet numera det engagemang jag hade som tioåring när jag vann en uppsatstävling om fred och fick träffa Olof Palme. Jag ser hur de frågor jag alltid slåtts för har fått ett nytt hem, i en ny skepnad. Och jag tror att att jag behövs.

Och med det sagt blev detta inlägg även som en kandidatförklaring från min sida. Det var inte tänkt från början, texten bara ändrade form efterhand.

Jag är absolut inte den mest sakpolitiskt pålästa. Jag skulle kunna bli det om jag såg det som min uppgift. Men det jag ser som min primära uppgift är att bidra med det jag kan bäst – att tala med båda sidorna, att vara advokat, att föra dialog.

Denna dubbelhet gör förstås även att jag blivit en skarp internkritiker. Jag ser förlorade generationer över 35 som jag inte bara tror man kan lämna därhän och vill själv överbrygga klyftor i det som jag ser som början till ett nytt klassamhälle – de som kan tekniken och de som inte kan den. och ett behov av demokratisering även internt.

Med detta sagt önskar jag att originalet till dialogidén kandiderade själv. För jag vet ingen som är bättre än Rikard på att sätta ord på splittringen och att komma på konstruktiva vägar. Jag vet ärligt talat ingen i partiet som kan ersätta honom när det gäller att formulera fredsstrategier. För den som inte läst hans blogg gå dit och gör det. Visare människa får man leta efter.

Edit: Denna post är ej min kandidatpost, men jag lyckades inte få taggarna att fastna igår å den hamnade därmed ej på live, vilket jag anser att den borde göra. Alltså kopierad och ett nytt försök.

Mina drömmar om kunskapssamhället

Friday, July 24th, 2009

Ja, jag vet, titeln är ambitiös så det står härliga till, men ibland får man slå på stort.

Ibland i allt annat glömmer jag vad det faktiskt är jag vill. Nu läste jag just Marie Demkers inlägg om Piratpartiet och hade ett samtal med några piratvänner och kände att jag måste få drömma.

Jag tror på ett samhälle där kunskap är allas rättighet. Där kunskap inte köps för pengar utan är en mänsklig rättighet.

Jag tror på ett samhälle där kulturen tillhör människorna, där marknaden kan tjäna pengar om människorna vill det, men där människorna, inte marknaden sätter gränserna för marknaden.

Jag tror på ett samhälle med internet åt alla. Där kunskapen får blomstra, där murar mellan nationaliteter rivs ner, där människor blir allt mer internationella och miljön inte är under konstant attack.

Jag tror att vägen dit går genom att förändra patentlagstiftningen för att frigöra miljöteknik.

Jag tror att vägen dit går genom att förändra skolpolitiken för att ta del av alla de skatter internet har att erbjuda.

Jag tror att vägen dit går genom att förändra politiken kring medicinpatent, för att frigöra resurser till forskning.

Jag tror att vägen dit går genom att förändra patentlagstiftningen för att frigöra kreativiteten och bidra till ett rikare företagsliv.

Jag tror att vägen dit går genom att lära människor vad internet är och hur det fungerar.

Jag tror att vägen dit går genom att främja deltagarkultur och klustertänkande för att frigöra skapandekraft.

Jag tror att vägen dit går genom ett Piratparti som tar sitt uppdrag på allvar och börjar prata visioner.

*******************
Mina visioner är en så länge skisser, naiva sådana ja. Men det är bättre att bygga naiva visioner för att landa i konkret sakpolitik, än att bara blogga stentråkig internpolitik.

Jag tror ju att vår politik skulle kunna förändra samhället till det bättre. Och jag vill att vi tar det uppdraget på allvar. Mindre skissartade och naiva manifest lär komma senare. Just nu ville jag bara formulera drömmar.

Ps. Om någon undrar varför jag blivit en så hutlöst dålig blogglänkare beror det på att jag knappt hinner läsa bloggar för allt chatande. Ds.

Frågan om fri kommunikation är global!

Thursday, June 18th, 2009

Det blir ett kort blogginlägg idag.

För några dagar sedan läste jag på Afrikabloggen hur Piratpartiet är ytligt. Kritiken är frän och på många sätt kan jag nästan hålla med. Men det beror inte på att vi skiter i resten, bara på att vi är lite dåliga på att kommunicera hur och att vi faktiskt bryr oss.

Därför är dagens initiativ med att aktivt hjälpa det fria ordet i Iran något jag är stolt över. Internet står för demokratiutveckling, inte bara här i Sverige utan också i totalitära stater långt borta.

Frågan om fri kommunikation och fri kunskap är i allra högsta grad en fråga om internationell politik. FRA-lagen och frågan om Iran hör intimt samman.

Flera bloggar. Anders, Marie, Gustav Nipe, Christopher Kullenberg och Livbåten

Listan helt fräckt lånad av Anders

Hur kan vi svara i stället?

Friday, May 1st, 2009

Hela samhället kommer att förändras med den politik vi i Piratpartiet föreslår. Det är upp till oss att göra det begripligt. Jag tycker vi gott kan börja svara på ett helt nytt sätt när vi får frågor vi inte tar ställning i. För sanningen är att våra frågor påverkar precis hela samhället och det är upp till oss att svara på hur.

Nu ska jag faktiskt erkänna att jag ännu inte är tillräckligt insatt, jag vill bara ge folk en tankeställare och ett redskap att bygga vidare på.

– Hur ser ni på jordbrukspolitiken?
– Piratpartiets politik kommer förändra jordbrukspolitiken på sikt då patenten försvinner. Vi ser nu hur Monsanto tar patent på …. (här har vi världens chans att prata om Monsanto och om hur vår politik skulle förändra jordbruket!)

– Hur ser ni på frågan om vården?
– Om man inom offentlig verksamhet använder öppna protokoll och källkoder kommer man kunna lägga mer pengar på sjukvården. (t ex)

– Vad har ni för ekonomisk politik?
– Vår politik kommer att skapa fler nya företag i Sverige då en helt ny sektor håller på att bildas som vi kallar it-ekonomi och när patentlagstiftningen förändras kommer vi självklart att få se nya typer av företag. Det i sig skapar förstås flera jobb.

– Vad har ni för skolpolitik?
– Att integrera datorer och internet i utbildningen idag är en verklig utmaning för skolorna… (Här bygger man vidare på frågan om hur Sverige kan bli ledande i it-utbildning och bli ett föregångsland i världen)

Det här är några försök att visa att vår politik inte är det minsta begränsad. Det är vi själva som är begränsade som ännu inte formulerat hur vår politik kommer förändra Sverige och Europa. Märk väl att jag knappt pratat om internet eller övervakning i detta inlägget. Det beror på att vår politik är så sjukt mycket mer än fildelning och FRA. Vi måste släppa sargen och tala om det andra. Det är det som är skillnaden på ett seriöst och oseriöst parti i folks ögon. Inte att vi är ett fokusparti, utan vårt sätt att förmedla vårt budskap. Vi failar inte i politik utan i kommunikation!

Inlägget jag gjort nu är naivt och långt ifrån färdigt. Det är bara ett sätt att försöka ge konstruktiva förslag på hur vi kan tala.

Vår politik kommer påverka hela samhället, faktiskt förändra det i grunden. Det är det här som är att bygga om. Det är det här som är kunskapssamhället. Varsågoda och bygg vidare. Pucken är er.

Jag vill vara med

Sunday, April 19th, 2009

De senaste dagarna har man gått runt som i ett lyckorus. Närmre över 9000 nya medlemmar på mindre än två dygn. Och vi snackar inte småpotatis heller. Nu är det flera tyngre som ansluter sig, och kändisar som talar för våra frågor.

För det är så här det är. Internet är viktigt. Uppenbarligen är internet livsviktigt. Det spelar ingen roll hur fånigt folk kan tycka att fildelningsfrågan är. För det handlar om så mycket mer

Det handlar om ett systemskifte. Ett systemskifte lika stort som den industriella revolutionen. Och vi är en del av det, vi är mitt uppe i det.

Det handlar om nya politiska skiljelinjer, nya politiska konfliktytor och helt nya politiska frågor. Fildelningsfrågan sätter fokus på vilken väg vi ska gå. Fildelningsfrågan ställer frågan:

Ska företagen och staten äga internet, eller ska vi medborgare göra det? Ska företagen och staten äga och skapa kulturen, eller ska vi medborgare göra det? Ska företagen och staten äga rätten till andras kunskap, eller ska vi medborgare göra det?

Det här är inga lätta frågor. Det är inget man kan vifta bort i en handvändning, och det är inget som försvinner för att man lagstiftar bort det. Vi genomgår just nu en samhällsförändring. En samhällsförändring som långt ifrån bara kommer röra kultur.

Det handlar om hur skolan kommer se på kunskap, om att ge barnen i Uganda rätt till bromsmediciner för AIDS, om att övervaka offentliga platser eller ej.

Piratpartiet är ett fokusparti. Vi har ett nytt fokus för våra frågor. Vi är inte ett enfrågeparti och inte ett trefrågeparti. Från våra fokus stiger ett hav av nya politiska frågor, frågor vi måste besvara.

Det är vår uppgift nu att visa att vi faktiskt kan axla det eventuella förtroende vi har att vänta oss av väljarna. Och jag tror vi ska sluta säga att vi “helst inte skulle vilja finnas”. Jag känner inte så längre. Det här är alldeles för intressant. Jag vill vara en del av det här nya. Jag vill vara en av dem som bygger kunskapssamhället. Jag vill vara en av dem som diskuterar behoven av integritet. Jag vill vara en av dem som gör att uppfinningar och kulturer kan blomstra. Jag vill vara en av dem som starkast talar för den fattigas rätt att uppfinna, utan att ett storföretag snor åt sig alla hennes pengar. Jag vill vara en av dem som förändrar läkemedelsindustrin. Jag vill vara med.

Jag är med. Och det jag ser nu är fantastiskt.

narbild

Kappa: Gina Tricot
Klänning: Axelssons
Sjal: Erikshjälpen
Leggings: Indiska
Sneakers: Asics

skratta-pa-racke