Jag är tillbaka efter ilskna tarmbakterier och hårkris utan dess like. Som om inte det räcker har jag låst mig ute från min älskade laptop och mitt bildredigeringsprogram vägrar beskära. Så det får bli som det blir med bilder…

Här är dock en snabb genomgång av mina senaste månader.

Jag åkte till Bratislava så här:

Jag skaffade mig en permanent på stans största galleria och såg ut så här:

På julafton såg jag ut så här:

Men efter ett besök hos frisören 28 december 2007 konstaterades att mitt hår inte gick att rädda. Jag ser därför numera ut så här:

På väg till nyårsfesten såg jag ut så här:

Och på själva festen såg jag ut så här:

Klänning: M by Madonna
Strumpbyxor: gamla
Skor: Erikshjälpen
Tiara: från 2003 Smycket
Örhängen: från skrinet
Klocka: nån jag fått ärva

När inte modellerna får på sig kläderna gäller de att vara kreativ…

Christian Lacroix

Dior
Armani
Chanel Haute Couture
Versace

Dior igen

Elle Italia December 2007
Model: Crystal Renn
Styling: Alberto Zanoletti
Photo: Ruven Afanador

Röd top Ellos 46/48
Svart kjol KappAhl från 2003 storlek 44
Leggings HM storlek M
Kängor: Märke Elle köpta för över 10 år sedan

Den här klänningen kom idag. Först hade jag lite svårt att få på mig den men när det blivit lite svalare gick det lättare. Klänningen är från Dorothy Perkins och köptes på Ebay. Det är en storlek 14, dvs en svensk storlek 40. Som tur är är den stor i storleken.

Modellen är i praktiken fel för mig och jag måste kanske sy om den, men jag kunde dölja de värsta defekterna med hjälp av mitt svarta lackskärp.

Anledningarna till att mina händer viftar på bilderna är att jag knäpper en bildserie om fem eller sex bilder varje gång. På så vis blir oftast någon av alla bilderna bra. Jag försöker inte leka Karl Alfred, även om det kanske ser så ut på den här bilden.

Jag försöker ju att lära mig posera men det går väl så där egentligen.

Så här ser den ut nedtill.

Felet med den är att den inte riktigt är sydd för min figur. Jag är för kort och för tjock för klänningen. Måtten är dock ganska rätt, dvs jag får plats i den. Men det blir lite mycket tyg över i kuporna.

Eftersom det mer och mer blivit modernt att låta brösten falla så gjorde jag det. Jag kan inte riktigt bedöma hur snyggt jag tycker det är men så illa som jag tyckt det är förut tycker jag inte längre det är i alla fall.

Klänningen är inhandlad för att se Marilyn Monroe ut.

Jag borde kanske haft ett lika långt liv på min klänning jag också kanske. Men kan jag ha den med skärpet och utan bh eller är det ett big nono? Fick inte med någon bild bakifrån tyvärr och tänker inte ta på mig klänningen igen så här sent.

EDIT: storlek 14 i UK är en storlek 40 på svenska. Tack Anna för att du påpekade det!

Dagens outfit på stan i Linköping gav mig massvis med blickar. Jag är dock inte säker på att det var enbart av den positiva arten. Jag ser väl lite ut som en marräng. Och en fråga till stilpolisen: Vad ska jag ha för väska till den där klänningen?

Som synes klädde jag ner den ordentligt.

Klänning: strl 16 UK/EU 44, köpt på ebay för drygt hundralappen. Märke Atmosphere
Skor: Skechers, också de från Ebay för dryga hundralappen.
Headband: HM 20 kr
Solglasögon: Köpta på gatan i Budapest förra året.
Väska: gammal från Polen, 80-tal

Skärpet på den här klänningen bör nog bytas ut mot något av mina lackskärp. Tänker testa det när jag kommer hem. Bandet korvar sig lite väl mycket. Dessutom måste jag hitta nån bh som inte lyser genom fullständigt i klänningen.

Dagen till ära får ni gigantiska bilder på mig för pojkvännen har inte något bildredigeringsprogram.

Utmaningen är ju att använda sin gamla garderob. Sagt och gjort. Jag har gjort det. Och lite mera.

Förkläde med hjärtan och fickor. Något jag hittade hemma för ett år sen och en tjej sa att det borde jag kunna ha som klänning.
Leggings HM strl 42
Linne Ellos strl 34/36
Skor Anarchic by TUK
Diadem: Glitter tror jag

Kanske ska jag sy ihop det. Idag har jag faktiskt gått med det öppet därbak. Så här såg det ut.

Och jag har varken lyckats ta skarpa eller bra bilder idag. Och jag är solbränd. Med betoning på bränd!

Idag passerade forumet hundrastrecket. Vi är alltså över 100 medlemmar där nu. Jag kan knappt fatta att det är sant. Vi har bara varit igång 2 månader eller nåt. Det är helt otroligt. Tack alla underbara brudar som är därinne. Tillsammans är vi starka.

Och snygga!

Ni är fantastiska! Puss på er!

Totalt antal registrerade användare: 103
Totalt antal trådar: 321
Totalt antal inlägg: 5251

Ni har väl sett löpet idag på Expressen om unga tjejer och deras kroppar?

– Man döms efter sin kropp, men jag har lärt mig att om jag inte köper det så blir jag inte dömd. Jag vägrar acceptera att folk ser ner på mig för att jag kanske väger mer än vad de själva vill väga, säger Hannah Arnhög.
– Jag är urnöjd, och då tycker folk att jag är snygg.

I mina ögon hade hon nog varit ursnygg även utan sitt självförtroende. Men visst har hon rätt i vad hon säger. Och man kan träna sig i att bli nöjd också har jag märkt. Gårdagen till ära bestämde jag mig för att behålla bikinin jag köpt på La Senza. Trots att det blir lite extra volanger på ryggen. Men jag ser ju ut så. Och predikar hela dagarna att det är okej för andra. Alltså är det det även för mig!

Så jag stod länge och väl framför spegeln tills jag vant mig vid hur jag såg ut. Med spända magmuskler, utan spända magmuskler, från sidan, bakifrån, framifrån, sittande. Kurvor överallt. Förbjudna så in i norden. Fantastiskt att sådant anses fult. Bara av gammal vana.

Jag förstår det mindre och mindre. I synnerhet i kväll när jag slötittade på Miss Universum och höll på att tråkas ut fullständigt. Så mycket tråkiga, intetsägande kvinnor med samma kroppstyp, samma frisyr, samma sminkning, samma klänning, samma övervidriga bikini och relativt tråkiga aftonklänningar. Jag fattar att någon rent individuellt kan tycka att det är snyggt, men hur det kan vara ett ideal undgår mitt förstånd. Eller som en polare uttryckte det: “det är ju mera plast i dem än i en plastbil”.

Jag är alldeles vansinnigt intresserad av gamla tiders kvinnoideal. Ovan en bild av Rubens. Susanna och de äldste.

Rubens kvinnor är ju verkligen inte bara kurviga. De har dessutom muskler som skulle få de flesta på gymen idag att bli gröna av avundsjuka.

Jacob Jordaens (King Candaules of Lydia Showing His Wife to Gyges) Celluliter, kurvor och en stark muskulös kropp.

Jag hade alltid trott att muskler på kvinnor var ett modernt påfund. Att det liksom varit fullkomligt tabu förr i tiden, då kurvorna var själva grejen. Men det verkar inte vara så.

Nu kan man förvisso inte dra några som helst slutsatser bara av att kolla på gammal konst, för det handlar ju förstås om vad konstnärerna tyckte om att måla, men med uteslutningsmetoden kan inte muskler på kvinnor ha varit omodernt, på samma vis som kurvor inte var omodernt.

Om inte annat är det lite intressant att jämföra med idag, då folk tror att tonad minsann är att vara så smal att varenda muskel syns. I själva verket kan man vara ganska tjock och vara tonad ändå, det har inget med att vara smal att göra.

Själv är jag för tillfället tonad till tänderna. Och det är inget jag kan säga att jag direkt satsat på. Kan inte heller säga att jag tycker det är överdrivet snyggt. Däremot är det fascinerande att se ytterligare en bit av den kroppsliga anatomin avteckna sig utanpå huden. Som om man var lite genomskinlig liksom. Jag är nog ungefär lika fascinerad av det där som Rubens. Undras om han inte heller tyckte det var så snyggt.

Ytterligare en av mina kurvigare förebilder har gått ner i vikt. Varenda gång det händer förlorar jag hoppet en smula. Jag skulle tippa att denna tjejen gått ner ungefär femton kilo på tre månader eller så. Och jag kan tänka mig vilka kommentarer hon får, hur duktiga alla tycker att hon är, vilken karaktär hon visar. Alla de där kommentarerna som vi alla känner så väl igen.

Men vad skulle hända om man i stället gratulerade folk som gick upp i vikt? Skulle vi då hellre vilja vara större? Om man gratulerade någon för bilringarna i stället för de synliga revbenen, eller vad det nu kan vara. Om inte annat vore det ett intressant experiment.

Jag tror att ofta är vi så fast i att gå ner i vikt att vi helt missar nuet. Allt handlar om då. Då ska jag köpa kläder, då ska jag vara på stranden, då ska jag ha bikini.

Men nu då? Vad ska jag göra nu?

Jag tror inte bara att vi missar nuet, jag tror ofta att vi faktiskt förlorar perspektiven. Jag vet inte om de flesta egentligen tycker det är snyggare att vara smal. Om man ska vara riktigt ärlig, varför är det det? Skulle du ha tyckt det för 200 år sedan då synliga nyckelben ansågs vara en av de största defekterna man kunde ha? Jag tror det handlar om vana.

Vikthatet är djupt, djupt rotat i nästan alla tjejer jag känner. Jag tror nästan inte jag känner någon som inte skulle vilja gå ner i vikt. Spelar ingen roll hur smal eller tjock personen är. Lite lite i alla fall, bara något kilo…

Det är då jag får lust att ställa mig upp och skrika. “Screw that fucking kilo! Du kommer ändå vilja gå ner två till sen. Det sitter inte i fettet, det sitter i huvudet”.

Det är inte fel på våra kroppar, det är en kollektiv tvångsneuros vi helt enkelt inte verkar lyckas bli kvitt.

I USA där de har så enormt mycket mera utbud på pluskläder än här är bantarnojan knappast mindre än i Sverige. Om du så är en hälsosam storlek 18 så har du ändå drömmen att vara en storlek 12. Varför? Skitsnygga, svinheta brudar som svälter sig, går hungriga och mår dåligt? Samma som sedan kräver acceptans för stora storlekar.

Men varför kräva acceptans av någon annan för något vi inte själva kan acceptera hos oss själva?

Jag tror det börjar här och nu. Det börjar hos en själv. Det börjar med att man själv ställer sig upp och säger. Nu får det vara nog! Nu kastar jag ut vågen. Nu skiter jag i måttbandet, nu tänker jag äta min chockladkaka utan dåligt samvete. Nu går jag till stranden och skiter högaktningsfullt i om andra glor på mig.

När jag började skriva denna bloggen satsade jag fortfarande på att gå ner i vikt. Tack vare forumets start har jag slutat med det. Men det krävdes att se mig i spegeln, att se alla andra missnöjda för att själv begripa hur mina tankegångar egentligen gick och hur jag skulle bryta dem. För det är ju så enkelt, och samtidigt så svårt. På samma gång.

För mig var det helt enkelt nog med självhat och självplågeri. När är det nog för dig?

Outfit: Gammal frottéklänning HM
Lackskärp New Look – Ebay
Leggings: HM