Rasmus skriver ett nytt inlägg i kölvattnet kring gårdagens diskussion ett oerhört viktigt inlägg med en minst lika viktig kommentar av Marie Demker under, som jag ska återkomma till.

Internt sjuder det av aktivitet, men mitt i all yra missar vi fullkomligt en av de viktigaste frågorna – telekompaketet. Och det är symptomatiskt för vår oförmåga att behandla mer än en fråga åt gången.

Nu står ödesfrågan innan valet. Får vi inte genom Citizens Rights Amendments kommer vårt jobb i EU att bli extremt tungt. För då finns det inget som skyddar från Sarcozy med flera för att komma med lagförslag på lagförslag för att sänka internet som vi idag känner det.

Vi i Piratpartiet dras med barnsjukdomar. Grabbigheten är bara en av dem. Och precis den grabbigheten satte idag Rasmus ord på i sitt inlägg:

Den kommunicerar en mycket specifik typ av maskulinitet”, konstaterades i föregående inlägg, en kampmaskulinitet skulle kanske min historikerkollega Andrés Brink säga.

Kampmaskulinitet. Smaka på ordet… En maskulinitet där man får vara grabbig, där man får visa muskler, där det är bra att dissa motståndare, där att vara häftig är lika viktigt som att vara smart, för det viktigaste är att sätta skräck i motståndaren. Där normen är att inte tänka efter, och där allt hela tiden handlar om att “agera”. Vår ideologi om att “våga göra fel”, att “våga ta risker” och “gör gör gör” passar som handen i handsken här.

Jag skulle vilja påstå att partiet i mångt och mycket är uppbyggt på denna kampmaskulinitet. Både retoriskt och organisatoriskt. Den är en del av partiets “själ”, som den ser ut idag.

Dilemmat för oss som inte ställer upp på den bilden blir lätt dubbelt. Dels får vi utåt klä skott för något vi kanske själva inte står för, samtidigt som det är ytterst otacksamt att ifrågasätta kampaskuliniteten i sig. Det blir ett moment 22 som bara leder till jobbiga ställningskrig.

Och det är inte så konstigt. Om partiet är kampmaskulint ses lätt ett ifrågasättande av densamma som ett ifrågasättande av partiet. Om flera utmärkande personer är kampaskulina så blir ett ifrågasättande av deras uttalanden ett ifrågasättande av dem som personer.

Och då frågar jag er läsare om råd: Vad tycker ni jag ska göra? Hur ska jag agera? Jag sitter i en position där jag vet att denna kampmaskulinitet stöter bort tjejer från partiet. Jag sitter i en position där jag vet att många ser oss som oseriösa just därför. Men vad jag än säger blir det ju fel. Ber jag folk att ändra sin retorik uppfattas jag som censurivrare. Tiger jag bevarar jag status quo.

Frågan kan tyckas retorisk, men den är ärligt menad. Jag har ingen aning om hur jag ska tackla detta och jag vet att jag knappast är ensam om att se problemet heller.

Och jag tror det är som Marie Demker så klokt påpekar i sin kommentar hos Rasmus:

Du beskriver och diskuterar den födelseprocess som varje parti, som vill ut i det politiska systemet genomgår, alltså institutionaliseringen av organisationen. Den processen är avgörande för partiets ideologiska utveckling och för hur partiet kommer att kunna mobilisera för sin politik. Den processen är avgörande för partiets framtid och därför mycket viktig att diskutera brett.

Så låt oss göra det. Låt oss diskutera hur vi vill ha det i stället för att i förhand ha bestämt oss för att “så här ska Piratpartiet se ut”. För det skalar inte. Vi är inte 2000 längre, vi är 40 000. Frågan är hur vi ska hantera det…

Btw… Det går att förändras, och det behöver inte betyda att man förlorar sig själv. Jag gick ju själv in i Piratpartiet med rätt anarkistiska förtecken. Jag är inte längre säker på att det är med den retoriken vi får gehör. Jag tror jag hade fel.

_________________________________________________________
Eftersom redhog svarat i ett inlägg att han inte upplever Piratpartiet som kampmaskulint bör jag kanske tillägga att Piratpartiet ser väldigt olika ut beroende på var i partiet man befinner sig. Och att även om nördmaskulina är i majoritet så är kampmaskuliniteten i mångt och mycket det jag uppfattar som normen. Och normen sätts inte nödvändigtvis majoriteten.