Varning för självutlämnande inlägg. Läs inte om du ogillar sådant.

Det finns saker man inte kan laga. Saker som är ohjälpligt sönder och som aldrig går att reparera. I snart ett och ett halvt år har jag försökt, försökt förtränga, försökt gå vidare, försökt hitta mig själv igen. Det har varit omöjligt.

Omöjligt för att jag inte har kunnat släppa det som varit. Omöjligt för att jag fortsatt försöka ha en relation till honom som uppenbarligen inte längre ville ha mig.

För några veckor sedan insåg jag att jag känt sådan enorm skam att jag inte kunnat säga sådana saker rakt ut. Det är något som triggas så enormt i oss människor när vi blir bortvalda. I synnerhet av den som fortfarande säger sig älska en.

När vi gjorde slut hade vi en hel helg helt instängda då vi pratade, älskade, skrattade och grät om vartannat. Det sista vi sa var “jag älskar dig”. Efteråt har han successivt åter blivit den som stått för någon slags stabilitet i en kaotisk värld. SMS när man går ensam hem i natten (jag tror faktiskt han började), någon jag talat med när jag haft ångest osv. Vi har aldrig slutat att vägleda och finnas där för varandra.

Men jag har sedan Prideveckan hört The Power of Goodbye har spelas i mitt huvud. Jag har sjungit på den av och till och känt att jag nog måste kapitulera inför något. Jag har bara inte vetat vem eller vad det var jag skulle kapitulera inför.

Det senaste året har haft så många dagar då jag inte ens velat leva. Känslor jag inte haft på långt över tre år, ångestattacker som gränsat till panikångest när jag varit för svag för att säga nej till människor jag släppt för nära mig.

Visst är det paradoxalt att han funnits där just då, att det är han som hört alla stories om killar jag tyckt var söta, han som talat om hur man ska slappna av när man har rastlösa ben. Han som…

Jag ritade en serie för att visa hur jag såg på vårt förhållande, då jag visste att han bara fick overload av för många ord.

När vi var tillsammans försökte jag alltid överbrygga klyftan med ord. Vilket bara gjorde klyftan större. Men det förstod jag inte då. Jag förstod långt senare, när det var försent.

I min värld är kärlek något så tråkigt och vardagligt som ömhet, omtanke, värme, vänskap ömsesidig respekt och sexuell attraktion. Att kunna skratta ihop, att ha riktigt givande diskussioner, kunna stå ut i varandras sällskap och fortfarande tända på den andra. And we had all that.

Hela bekantskapskretsen var chockad när beskedet kom att det var slut. Ingen hade förväntat sig det. Alla var så gott som övertygade om att han skulle ångra sig väldigt snart. Så skedde ej.

Jag kan förstå att man i en given situation tröttnar och vill se något annat. Jag kan förstå att det är osmidigt att ha ett distansförhållande när man är student och att det är way för tidigt att binda sig när man är 25 och aldrig varit ihop med någon annan. Och jag hade gjort samma val i samma ålder.

But still… jag har sett så många dysfunktionella förhållanden, så mycket skit och så mycket respektlöshet och sönderslitande passion att jag tänker att om man älskar sin allra bästa vän och hon eller han älskar en själv och man faktiskt står ut med varandra och kan hjälpa och stötta varandra när det är som jobbigast… det är kärlek. Det enda jag inte kunnat stå ut med var att det verkligen skulle vara slut för alltid. Att jag aldrig mer skulle få ligga på hans arm.

Och just därför kunde jag inte släppa honom efteråt. Just därför har jag inte velat förlora honom som vän. Men på samma vis som jag blev en bromskloss i hans liv har han blivit en i mitt. Och idag insåg jag att det gått för långt.

Ja, han ger mig saker som ingen annan ger mig. En form av intellektuell stimulans jag inte upplever med någon annan, en form av trygghet då han är den som känt mig bäst av alla. Men det gör för ont.

Det gör för ont för att jag blir svag, det gör för ont för att jag blir gränslös, det gör för ont för att jag ska kunna tänka klart.

Andra saker har också gjort ont under året, ofta till och med mer ont än han. Men någonstans är att visa för mig själv att jag klarar mig utan honom det bästa jag kan göra för att uthärda det hårda liv jag hamnat i.

Jag tror att fler avsked kan vänta. För de enda människor jag just nu tänker lägga energi på är de som lägger energi på mig. De enda människor jag tänker prioritera är de som prioriterar mig.

Är det för gott? Det vet jag inte. Det är för nu och det är definitivt. Ett farväl för att frigöra mig själv från det som blivit mera destruktivt än givande.

There’s no greater power then the power of goodbye

Det här blogginlägget blev en process, där tankarna fritt fick flöda för att se var de hamnade. Varning för självutlämnande inlägg. Läs inte om du har svårt för sådant.

Jag går just nu genom ett tillstånd jag tidigare nog aldrig känt, i alla fall inte så här starkt: Det är som en svag känsla av konstant förvirring. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag känner, tycker eller tänker.

Jag verkar vara in transition men jag vet inte till vad. Jag slits mellan ytterligheter och beter mig inkonsekvent. Och jag vet inte varför.

Att jag inte mår så bra är vid det här laget ingen hemlighet. Men jag kan inte sluta att fascineras av att jag varit så här flera månader, ett halvår, kanske till och med ett år.

För är det något jag haft svårt för under livet är det människor som inte vet vad de vill. I synnerhet när det kommer till känslor som kärlek, intresse, attrakton och de har med andra människor att göra.

Nu har jag förvisso haft den stora turen under året att ingen varit intresserad av mig, så jag har inte kunnat göra någon illa med min förvirring. Men tänk om någon varit det, vad skulle jag inte ha kunnat ställt till med.

Jag brukar oftast förstå mig själv, mina känslor, mina handlingar. Men just nu är det blankt. Blankt. Jag har testat så många teorier men de failar alla på ett eller annat sätt.

Att det kopplar till mitt senaste förhållande är förstås givet. Men även där är jag velig. Nu skulle det i och för sig vara improduktivt att vilja ha tillbaka någon som ändå inte vill ha en själv, men det hade ändå varit liksom en riktning, något att förhålla sig till. Efter att jag sagt till honom att jag inte kan förstå varför det tog slut har jag mest bara känt lättnad. Det läskiga är att jag ju visst vet varför det tog slut och samtidigt tycker det var rätt gjort i nästa stund. Det är mest det där ordet “alltid” som stör mig. Att man liksom aldrig får vara med varandra igen. Någonsin. Lite som när någon dör.

Kanske är det just för att jag inte kan skada någon med mina inkonsekventa känslor och handlingar som jag kan känna så mycket just nu. Falla till höger och vänster och lika snabbt gå vidare. Vilja ha bekräftelse, men när man får den tycka den är tom.

Blir det så här när konstanten i ens liv rycks undan? Är det så enkelt? Behöver jag bara en ny konstant, vilken den vara må? Och vilken ska den i så fall vara?

När man är ung säger man ofta att man aldrig vill stagnera, att man aldrig vill sluta utvecklas. Det gjorde jag också. Var det något som stod långt ner på min lista var det att “bli som alla andra”. Idag spelar det mig ingen roll. Det som står högst på min lista är stabilitet och trygghet. Min trygghet består idag primärt av två katter, en familj som jag visserligen älskar men känner ganska svag intellektuell samhörighet med (mamma undantaget), vänner som har barn och därmed i ganska stor grad försvunnit och en före detta som fortfarande är den jag känner starkast intellektuell och känslomässig samhörighet med av alla levande människor på jorden.

Jag bad aldrig om att få träffa någon som fyllde snart när alla mina behov. För jag tyckte sådant var destruktivt, sårbart, farligt. Jag stretade emot med näbbar och klor för att inte låta min pojkvän också bli min bästa vän. Och han – som mer än något ville ha vänner – var förtvivlad.

Andra drömmer om sådana relationer ett helt liv och får dem inte. Jag fick den fast jag inte ville ha den, vande mig vid den, och förlorade den.

Jag säger inte att något var perfekt. Bara att allt var så långt över mina förväntningar att jag aldrig ens kunnat föreställa mig något sådant. Hur ska man då någonsin kunna tro att något kan bli bättre utan den människan? Hur ska man då kunna tänka sig att man någonsin ska kunna känna något sådant för någon annan? När man aldrig ens trott att det kunde existera.

Och hur ska man kunna nöja sig med något sämre? När man vet hur man kunnat ha det?

Jag tror inte på romantisk kärlek, jag tror inte på stabila relationer och jag tror sannerligen inte på att man ska låta en människa uppfylla alla ens behov. Men vad fan – rent ut sagt – ska man göra när det blir så? Och hur ska man inte efteråt känna sig halv?

Det kanske är så enkelt det är. När ens jag varit en så stor del av ett vi försvinner en så stor del av en själv att man inte längre vet vem man är. Och när man blir ett jag man aldrig ens trodde var möjligt, något man till och med stretat emot och föraktat, så är det kanske inte så konstigt om man efteråt känner sig tom?

En tanke slog mig just som jag aldrig har satt ord på tidigare. Det handlar om skillnaden mellan att leva och att tänka och analysera. Fram tills exakt denna stund har jag tänkt att båda behövs. Men vad jag aldrig någonsin har tänkt är att tanken och analysen också är liv. När jag stannar upp och analyserar upphör inte plötsligt livet, även om det ibland kan kännas så.

Jag gillar ju att analysera och tänka och vända och vrida på saker och ting. Jag gillar till och med att vända och vrida på saker som jag redan vänt och vridit på hundra gånger. För att det liksom ger mig intellektuell stimulans.

Jag har läst någonstans att man idag jobbar med teorier om autister som inte går ut på att vi gillar upprepning, utan att vi i stället kan se det minimala som skiljer sig åt, det som alla andra missar. Många av oss kan ju sitta i timmar och kolla på saker som rinnande vatten, eller – som min ny favoritsyn – kolsyrebubblor som stiger i en flaska. De kommer ju aldrig att se exakt likadana ut och det är de små detaljerna som fascinerar en, snarare än själva upprepandet. Tror jag.

När man stänger in sig och flyr från livet är det ju egentligen inte det man gör. Allt är ju livet. Det finns ju liksom inte livet och sen inte livet. Det borde finnas andra ord.

I synnerhet inte när det ibland kan vara precis tvärtom – att tänkandet är själva livet och allt det där som bara rullar på utan att tänka efter känns mest som att vara levande död, även om det är coola fester med snygga människor.

Jag tror mest jag får konstatera att jag är en sådan som analyserar och tänker på allt. Och om folk känner att det inte skulle vara ett liv för dem att leva så är det ju helt okej också, det betyder ju inte att det är mindre ett liv för mig. Och det faktum att jag själv kan känna mig mätt på ytligt festande betyder inte att det inte är liv för andra.

Det finns så gott om märkliga dikotomier man sätter upp för sig själv som egentligen inte behöver vara motsättningar. Nu undrar jag bara vad jag ska kalla det för, som jag tidigare kallade för att “stänga av livet”. Kanske är bara det jag menar att stänga av den sociala interaktionen? Att slippa intryck, att slippa få processa information.

Det tror jag att jag kommer behöva göra många många gånger i livet. Stänga av informationsflödet. För det är inte alltid man har ramminne nog att orka med. Men det betyder inte att alla andra program är avstängda.

Allting har sin tid, allting sin stund
Födas och dö har sin
Plantera har sin tid, rycka upp har sin
Dräpa har sin tid, och läka sin
Gråta har sin tid, och le har sin
Klaga och dansa sin
Älska har sin tid och hata sin
Hata har sin tid och älska sin

Fritt ur minnet efter en sång tonsatt från Predikaren kapitel 3: 1 – 8
Lite brutalt det där med att dräpa, men well… bibeln har sin sidor!

Sitter och funderar över vad det är som gör en människa varm. För jag vet att jag instiktivt dras till varma människor. De andra sållas liksom bort i första gallringen vad gäller intresse. Men vad är det då egentligen som gör en människa varm?

Är det att känslorna lyser genom? Var ser man värmen?

Jag menar, de kantigaste människorna kan ju ha de varmaste tonfallen och ögonen. Men vad skiljer då en kall från en varm person? Jag begriper det inte. Det är bara något jag instinktivt vet. Och jag ser när det är spelat, eller följer en viss mall, för att “det ska vara så”. Då är det bara vanlig trevlighet.

För trevlighet är inte alls det samma som värme. Trevlighet är just bara trevligt, men det är i mina ögon ganska ointressant. Tråkigt, intetsägande. Som kallprat ungefär.

Men alla slags känslor är ju inte heller varma. Så det kan inte vara det heller.

Och sen måste man väl kunna vara varm mot vissa människor, men inte mot andra eller varm vid vissa tillfällen men inte vid andra?

Kan någon förklara vad det egentligen handlar om? Det måste på något vis handla om känsla men hur? Jag begriper det inte och kan inte förstå det.

Utöver det finns det dessutom så många olika typer av varma människor. De där varma som är översvallande, de där varma som är varma och har auktoritet, eller de där varma som är barnsliga. Och massa andra typer. Är värme hos människor ungefär samma sak som det som sker mellan förälskade fast nertonat?

Jag har som sagt ingen aning. Jag spånar mitt i natten om något jag inte har svar på.

Om t ex inte en labassistent är varm när man ska ta blodprov blir det ju en bedrövlig upplevelse. Eller om man – hemska tanke – skulle förälska sig i en kall människa.

Eller handlar värme om att släppa lite på sina hämningar?

Eller är det helt enkelt så att värme kommer från den som helt enkelt tycker om människor?

Själv gillar jag människor vars värme lyser genom i både röst och ögon. Företrädesvis även i kroppsspråk. Men vad värme är i sig själv har jag ingen aning om. Har någon någonsin gett sig på att förklara det?

Fleråriga helflummiga funderingar. Inga svar. Fyll på i kommentarerna om någon har några.

Instinktivt när jag roar mig med att testa folk på Myers Briggs gillar jag människor med F-personligheter mer än T-personligheter.

I början av året såg jag en film som har präglat en del av mitt tänkande sedan dess.

Filmen handlar om vad som händer med människor i ett så kallat jämlikt samhälle.

Vad händer med människor när vi har tesen att alla som vill kan lyckas? Vad skapar det för bieffekter?

Alain de Botton som ligger bakom både en bok och en film med namnet menar att det jämlika samhället gör dels att vi aldrig kan nöja oss och att vi hela tiden jämför oss med varandra. Vi vill hela tiden ha lite finare bil än grannen, en lite mer välläst blogg än bloggkollegan, lite högre lön än jobbarkompisen och snyggare kläder än de andra på festen.

Detta jämförande skapar ångest hos folk. Alain de Botton, författare till både boken och filmen har valt att kalla denna ångest för Status Anxiety. En ångest över status helt enkelt. Vilken status vi har i förhållande till andra människor avgör hur andra människor kommer att behandla oss.

Egentligen är det väldigt enkelt: Om man tror att alla kan lyckas blir det förstås också alla människors val om de lyckas eller ej. Och eftersom vi värderar folk utifrån om de lyckas eller ej kommer vi vara snällare mot den som lyckas, samtidigt som vi ser ner på den som misslyckats. Är du uteliggare anses detta vara ditt eget val och du behandlas därefter.

I detta ljus ska motstånd mot bidrag ses. Det handlar inte bara om att man som bidragstagare får skylla sig själv, det handlar också om att man anser att människor inte får chansen att leva upp till sin fulla potential om de inte tvingas att själva styra upp sin situation.

Många människor går genom hela livet med denna ångest. Den är inbyggd i samhället överallt, på alla plan. I arbetslivet, i klädval, i inredning av huset, i köp av TV, i val av umgänge, ja till och med av partner styrs ofta av saker som vad ens vänner ska tycka om hon eller henne.

Ofta finns det därför bara en verklig antagonist till statustänkandet – döden. Så fort vi står inför döden förändras våra prioriteter. För ingen platt-TV i världen kan rädda dig från döden. Inte den senaste datorn, inte ens den snyggaste flickvännen.

Status Anxiety är egentligen något som inte skulle behöva finnas. Det är vi själva som skapar den. Kanske är den ett sätt att uppväga dödsångesten, att försöka bygga bort döden ur våra liv? Allt detta är hypoteser Botton arbetar med i filmen.

Vad är det egentligen vi värdererar i våra liv och varför gör vi det? För vems skull gör vi det och vad är vi ute efter? Skulle vi handla likadant om vi visste att vi skulle dö om en vecka? Och om så inte är fallet, varför fortsätter vi?

Mitt mål när jag var ung var inte direkt att bli förtidspensionär. Det var ju att bli något stort, välbetalt och samtidigt viktigt. Eller helt enkelt artist så jag kunde ge igen på alla klasskompisar som aldrig såg hur bra jag var.

Allt det där är saker jag har lagt av mig själv. Det är ok jag identifierat och bestämt att jag själv kan lägga av mig.

En sådan sak var att acceptera sina funktionshinder, att inse att man faktiskt inte kan göra allt det där man vill och att vila i det. En andra var att acceptera min kropp och hur jag ser ut. Jag passar inte in i rådande ideal och jag vet om det. Jag vet att många ser ner på mig för att jag är fet, men jag väljer själv om jag vill ta det till mig eller ej.

Och nog känner jag av föraktet. Föraktet mot mig som svagare, som den som inte lyckats, som den som lever på andras skattepengar, som den som inte har karaktär nog att hålla sig smal och smärt. Men jag värderar inte det där. Jag föredrar att vara föraktad och slippa konstant ångest framför att vara uppskattad och konstant ha ångest över att inte räcka till. Jag mår bättre på samhällets botten än jag någonsin gjorde när jag hade högre status. Jag mår bättre utan krav jag ändå inte kan uppfylla.

De gånger i mitt liv när jag haft hög status har jag inte trivts med mig själv som människa. Jag har inte varit god, jag har inte varit till nytta, jag har inte varit älskad.

I min värld är det så mycket viktigare än all status i världen. Därmed inte sagt att jag ser ner på den som lever på ett annat sätt.

Hur detta är kopplat till mitt engagemang i Piratpartiet kommer jag återkomma till.