Posts Tagged ‘Lulz’

Piratpartiet har breddats åt alla håll

Saturday, May 12th, 2012

Efter vårmötet konstaterar jag följande.

Piratpartiet har sjukt mycket ny politik från och med nu. Vi är tydligen: för forskning om bosättningar på månen, för avskaffande av sommartid, för avskaffande av kungahusets religiösa tillhörighet och vi vill avskaffa bidragen till religiösa organisationer.

Utöver det har vi en vårdpolitik där vi bland annat babblar om att sjuksköterskor ska få lättare att ubilda sig till läkare.

Vi är även för personval, borttagande av 4%-spärren, vill ha kritiskt tänkande som en röd tråd i all undervisning och vill ha obligatoriska kallelser till kurator för skolelever.

Det löper ingen direkt röd tråd någonstans för mig. Mer än att det finns ett förakt mot religion och ett slags säljartänk i partiet som tyvärr gått överstyr och närmast verkar desperat.

Som vilket annat politiskt parti som helst alltså.

Förr gick inte en enda politisk motion genom på årsmötena. Göta Kanal, vem drog ur proppen?

Vi har massa ny bra politik. Och massa heltokig politik. En del är onödig, en del är dumdristig, en del är skrupellös, en del är pinsam. Och en del completely awsome.

Det nya principprogrammet är <3 Vi har breddat oss. Men överlag har vi sprungit som yra höns utan någon direkt överblick och helhetssyn. För vi har ingen. Vårt enda mål är att vinna val och komma in i riksdagen. Hade jag sett på partiet som jag gjorde 2008-2010 hade jag varit förfärad inatt. Nu kan jag garva röven av mig. Det är bara för mycket lulz. Trolltyg i tomteskogen goes Star Trek.

Protected: Nej jag vill inte ligga med en stereotyp stereotyp

Saturday, June 18th, 2011

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Vanliga hederliga medborgare

Wednesday, August 4th, 2010

Här ser vi ett exempel på hur svensk kriminalpolitik förändrats. Mot den “hederliga medborgaren” ställs människan med “drogögon mitt i ansiktet”. #lulz

Lucia – om längtan, ljus och vårt behov av irrationalitet

Sunday, December 13th, 2009

Längtan för min själ ibland, bort till fjärran österland

Det är lulzia och jag sjunger vemodiga sånger om en värld som kunde vara, en värld som är möjlig, om hopp och om ljus.

Advent är mörker och kyla. I världen är krig och kallt

Vi drömmer om så mycket, vi vill så mycket. Lucia handlar för mig om att inte förbittras, att hitta ett lugn, att vila i det vackra. Ett sätt att stänga hets och hat ute.

Jag tror vårt behov av riter och mysterier är så gott som inbyggt i oss. Det spelar inte så stor roll om det är en fotbollsmatch, en parningsdans eller ett Luciatåg. Det handlar i grunden om samma saker, om att söka känslan, det irrationella, mysteriet.

Det spelar ingen roll om vi kallar det kärlek, Gud eller fotboll. Vår tro att irrationaliteten dog i och med sekulariseringen är en illusion. Det är alltjämt närvarande. Vad det handlar om är vad kulturen ser som tillåten irrationalitet.

För hundra år sedan var det kristna arvet en del av irrationaliteten. Det var kollektivt. I gengäld hade vi knappast en så romantiserad bild av tvåsamhetskärlek som vi har idag. Och jag tror det hör ihop. Jag tror människan söker sig till kollektiva mysterier men att det växlar hur de ser ut. Jag tror vår myt om den romantiska kärleken eller för all del om kärleken till sina barn är en nog så stark myt som någonsin den om Gud. Och jag tror den myten påverkar oss lika starkt, men på ett annat sätt. Men den sätter ramar för människors beteende på samma vis som någonsin en kristen tro.

Jag tror inte människan är rationell. Jag tror myten om vår rationalitet är en av samhället starkaste och minst ifrågasatta myter. Jag tror vår övertro på vår egen sekularisering bara skapat nya religioner som idag är mer osynliga och som kallas något annat. Jag tror vi har Gudar och heliga skrifter på samma sätt som en gång Biblen utgjorde fundamentet i landet.

Jag växte upp kristet. Det är det som finns kvar av min kristna tro som fortfarande formar min politiska syn. Men den formar den inte alls på det sätt som folk föreställer sig. Den formar min syn genom att se kärlek som det viktigaste värdet i livet. Och med det menar jag inte individualiserad kärlek utan kollektiv sådan. En kärlek till människor, en känsla för vad jag kan göra för dem, att bära varandras bördor.

Jag har lite svårt för det strikt professionella politiska klimat som idag råder i landet, för det ger sken av att det skulle finnas någon objektiv sanning, att politik inte skulle handla om värderingar, att man inte skulle få brinna, att det är fel att känna och att vilja.

Jag tror politiken kan behöva lite mera Lucia. Och för den delen lulzia också. Vi behöver väcka våra avsomnade politiska passioner.

På det viset är Rick oerhört ovanlig som politiker i det svenska klimatet idag. Han brinner som en predikant, där alla andra bara bryr sig om siffror. Och jag ser det som uppfriskande. Samma sak gäller med Amelia, även hon brinner, även hon uttrycker känslor. På så vis är de oerhört ovanliga politiker i dagens politiska klimat.

Jag skulle önska att Lucia kunde bli en tid för eftertänksamhet och lugn, men också för att åter våga föra känslan in i politiken. Inte nödvändigtvis bara den dundrande arga känslan, utan även den vädjande, den sörjande, bryende. Att en politiker inte behöver vara en känslolös broiler. Empatin.

Lucia vädjar, sörjer och bryr sig. Det hade jag gärna sett mer av i svensk politik.

Dagens blogginlägg tillägnas Anias som liksom jag är känslig för det här med traditioner och värnar det vackra och sköra i samhället. Även Marit gillar Lucia.

Nätkänslor

Thursday, November 19th, 2009

Anders Hedberg bloggar intressant och känslofyllt om näthat och könsroller. Jag kände själv igen en hel del av det han skrev om, men tänkte inte uppehålla mig vid den diskussionen utan i frågan om näthetet.

Anders föreslår att nätet ofta kastar oss tillbaka i gamla spår och river upp gamla sår. Jag tror det kan ligga väldigt mycket i det. I att människor får utlopp för känslor på nätet som de annars inte får utlopp för. Att det är så mycket lättare att inte censurera sig, att inte tänka efter och att inte ta konsekvenserna.

Nu är det dock inte så enkelt att det bara plockar fram människors dåliga sidor. Jag tror faktiskt även att det plockar fram våra bra. Vi kan omge oss med intensiva lovord, utrop, ömhetsbetygelser. Användandet av smileys gör dessutom att vi kan skicka <3 omkring oss. Det är som med det mesta andra kring skiftet i samhället, något som både är bra och dåligt. Bra för att det plockar fram människors känslor. Dåligt för att det skadar människor i onödan. Det är så oerhört lätt att vara vårdslös, att inte bry sig, att ta ut sin frustration på någon okänd.

Och där kan jag förstå människor som Jonas Gardell när han pratar om pöbeln på internet och det otäcka med anonymiteten. Och som allt annat tror jag det är något man måste försöka förklara. För den stackare som går in på nätet och ser alla haters hos t ex en bloggare som Engla förstår jag faktiskt att man vänder på klacken och tänker att det där internet är åt helvete. Inte blir det bättre när folk pratar /b/ och 4chan heller.

Det handlar inte om att saker inte har sin plats på internet, det handlar om vilken språkförbistring det skapar mellan olika kulturer.

Och jag funderar över hur man ska lyckas förklara för människor som inte förstår den nya världen hur den fungerar. Och vilket problem det blir när de som försvarar den nya världen mest pratar med sig själv. För är det något nätaktivism är specialist på så är det självaffirmation.

Det behövs internauter och nätaktivister. Men det behövs också pedagoger och tolkar som kan förklara kulturerna för varandra. Att till exempel förklara näthatet med alla människors rätt till anonymitet låter sig inte riktigt göras. Det behövs andra grepp. Frågan är vilka. Jag ska försöka återkomma till detta i ett senare inlägg för jag har länge länge känt att jag skulle vilja skriva ett svar till Jonas Gardell.

Jag undrar

Friday, October 30th, 2009

Jag undrar hur det är att inte vara så allvarsam och ansvarsfylld. Hur det är att liksom inte ens leva med den där skuldkänslan över att man inte gör allt man kan. Att slippa känna sig otillräcklig varje gång man inte kan hjälpa någon eller lyckas lösa ett problem.

Hur det är att vara ett lulztroll eller en skandalös flirt som inte tänker på konsekvenser. Hur det skulle vara att ha lite mindre empati och lite mera fyllor. Hur är det att vara så här och att se humor i allt?

Hur det vore att inte vara så känslig, att bara kunna ta dagen som den kommer och slarva runt utan skuldkänslor. Att känna saker lite mindre starkt och ta saker på lite mindre allvar.

Jag kan vara barnsligast i världen och behöva springa av mig glädjen rätt vad det är när jag umgås med folk, älskar att leka i bollhav och gå på äventyrsbad. Skulle bli galen av lycka om jag fick med mig folk att leka på ett sommarland och mina vänner och mitt ex kallade mig vilda babyn.

Jag är på många sätt befriad från social oro och bryr mig näppeligen om konventioner. Men jag är ändå så långt ifrån lulz man kan komma.

För så fort jag har med människor att göra blir jag för medveten om deras känslor, tar de för stort utrymme i min tankevärld.

Jag undrar hur det vore att vara mera tanklös. Att vara tanklös som default i stället för att tänka på alla andra som default. Hur det vore att inte varje sekund fundera över konsekvenser av sitt eget handlande. Hur det vore att vara en mer sorgfri person.

För jag kan ju släppa loss och vara hysteriskt galen med massa lulz. Och jag kan ju flirta fullkomligt hämningslöst bara för att det är kul. Men inte utan att hela tiden ha konsekvenser i bakhuvudet.

Och det är det jag undrar hur det känns, att ta saker med en klackspark, att inte påverkas av omgivningen omkring. Att bara bounca tillbaka när man blir dumpad och kasta sig efter nästa utan att se tillbaka särskilt mycket. Att själv vara den som tycker andra överreagerar.

Jag undrar hur det vore.