Posts Tagged ‘Närhet’

Att släppa människor nära

Monday, April 23rd, 2012

Det är konstigt med mig. Människor tror så ofta de känner mig för att jag är öppen om mig själv och kan tala om känslor. De tror jag är stark.

Jag verkar kanske extrovert och utåtriktad. Jag har alltid haft en bild av mig själv som en sådan när jag var yngre. Men jag var ju aldrig det. Egentligen.

Det är en enorm skillnad i utstrålning på den som är introvert och den som är extrovert. Bara kolla här:

Hennes utstrålning är sanslös. Och jag slår vad om att hon älskar att stå på scenen. Numera. Men kolla den flickaktiga blygheten bakom. Det är den som gör hela utstrålningen.

Jag var alltid en sån flicka som älskade scenen när jag var yngre. När jag blev äldre lärde jag mig att jag hade drag som liknade ståuppare. Dråplig och charmig och kunde med lätthet underhålla ett långbord på en tråkig fest så folk blev glada. Men…

När festen fick lite mindre grupper och man skulle mingla satt jag där tyst, visste inte vad jag skulle säga. Och jag tänkte alltid att nu tycker de säkert jag är otrevlig och odräglig för jag var ju så självsäker nyss.

Det dröjde så oändligt många år innan jag insåg att jag var introvert, inte extrovert. Att jag faktiskt var blyg. Att jag faktiskt är blyg. Och att jag så ofta missförstås.

Utstrålningen. Jag har den så fort jag känner mig trygg. Men är jag otrygg så funkar det inte.

Så jag är introvert i grunden. Väldigt introvert till och med.

Att släppa människor nära för mig tar tid. Att lära känna mig tar tid. Flera år. Och dom som kommer nära mig till slut är få.

Jag har ett enormt behov av integritet och jag vill ha det så.

Är jag förälskad tar jag ännu längre tid på mig än vid vänskap. Mina känslor vaknar långsamt och dör lika långsamt. Ju äldre jag blivit ju tydligare är det där.

Människor brukar ofta fråga mig hur jag kan lägga sådan energi på känslor utan att “få ut något av det”. Ju äldre jag blivit ju mindre förstår jag det resonemanget. Saker måste få ta den tid de tar.

Some things a girl should never rush
Cause If you do you hurt yourself

Förr i tiden har jag rusat. Rusat när killar haft mer bråttom än jag, rusat fast jag inte varit redo. Med resultatet att det blivit kortvarigt.

Jag har börjat inse att om en människa inte kan vänta på mig den tid det tar för mig ska den inte ha mig. Det gäller förälskelser, det gäller vänskap. Och att de vänner som tagit tid för mig att lära känna är de jag värderar högst i efterhand. Detta med att släppa människor under huden är inget man ska ta lätt på.

När saker funkar som de ska fungerar jag så här:

Och när man får vara sådär på riktigt riktigt, då är det häftigt. För den där rädslan som infinner sig när någon kryper under huden och man inte ens vågar möta människans blick, wow vad häftigt det är. Jag kommer nog aldrig växa ifrån småflicksbeteendet. Det blir tvärtom starkare och starkare ju äldre jag blir.

Och jag gillar när killar är likadana, även om jag har svårt att hantera det rent könsstereotypt.

Att vara svårfångad och att vara hal. Vissa spelar det, andra är det. Jag börjar tycka att det är fina egenskaper. Det handlar om att man inte vill ge sig själv innan man faktiskt vet om man vill ge sig själv.

Jag har aldrig sett mig som en människa som har svårt att släppa andra nära. Men ser jag tillbaka på mitt liv har jag alltid varit sådan. Ända sen de dagar då min vän märkte att jag blir generad när man talar om Gud.

Det man gömmer längst därinne i sig själv, det ger man helt enkelt inte till vem som helst. För den som får det behöver kunna ta emot det.

Protected: Skönheten kommer inte bara inifrån, ett slags deconlove av mitt liv

Sunday, May 8th, 2011

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Been there done that, got the t-shirt to prove it and it was too tight!

Saturday, October 31st, 2009

Efter ett extremt intressant inlägg av Simon Rosenqvist om mansrollen (ja, jag läste det först idag), var det något i kommentarsfältet som fångade mig och det var Simons svar till Calle Rehbinder om att ifrågasätta motreaktionen kring kristen sexualmoral.

Och eftersom jag inte kan vänta på ett sådant blogginlägg för jag blev alltför fascinerad av tanken tänkte jag att what the fuck, jag kan ju göra det själv. Så nu försöker jag med det. Tankarna är lösa och framkastade. Jag har egentligen inga färdiga svar och försöker inte heller leverera några. Jag hade gärna skrivit fem inlägg till på ämnet för det finns så många sidospår att ta hänsyn till.

Jag brukar dra öronen åt mig när jag hör alltför sexliberala yttringar, även om jag kanske på flera sätt kan antas vara en själv. För själva tanken är ju god, att ifrågasätta gamla normer som hämmar människor på ett dåligt sätt är ju lovvärt.

Men det är ändå så att jag i dekonstruktionen ser en ny religion skapas. En avmystifiering, avkänslofiering, avkärlekisering som jag inte riktigt kan förlika mig med. För mig blir det lite som close your eyes and think of England, med den skillnaden att nu måste du dessutom njuta av det. Från att ha varit “alla ska få ha sex med vem de vill” glider det över i ett “alla ska ha så mycket sex som möjligt med så många som möjligt”.

Ett grundläggande tema hos sexliberala tycks vara skam. Kvinnor känner skam över sin sexualitet och behöver frigöras. Inget fel i det, visst behöver vi frigöras. Men till vad?

Där känns det som om svaret i sexliberalismen blir att bli som mannen. (Eller i vart fall som våra föreställningar om hur en man är). Att tala om erövringar och folk man lagt ner. Att räkna och samla på hög. Att förbättra sitt sexliv medelst teknik. Avkänslofierat, oromantiskt, osentimentalt och frigjort.

Men vad är det verkligt skamfyllda? Är det verkligen sexualiteten?

Om man får tillåta sig att vara lite generaliserande skulle jag ändå vilja säga att något ganska typiskt för samhället är att manlighet och manliga ideal värderas högre. Det gäller drag som självständighet, rationalitet, logiskt tänkande, styrka, resultat med mera. Och jag skulle vilja påstå att det är precis det som präglar sexliberalismen. Det knapplösa knullet, den mätbara orgasmen, självständigheten i att slippa binda sig.

Mot detta står kvinnliga ideal. Beroende, känslor, altruism, svaghet, relationer.

Att vara svag. Att vara needy. Att vara sårbar, att relatera till varandra.

När orgasmer kan mätas och vägas och sex är no big deal finns det väldigt lite plats över för den som faktiskt fortfarande ser det som a big deal.

Och det jag undrar är vad man förlorar på vägen. I mina ögon ser det ut som om det just blir en avkänslofierad, rå, matematisk sexualitet som värderar prestation i stället för närhet.

Been there done that, got the fucking tshirt to prove it and it was too tight!