Posts Tagged ‘Övervakning’

Det börjar någonstans men kan sluta i ett tal om en ny värld

Tuesday, September 7th, 2010

Idag skriver jag, Emil Isberg och Malin Ahnberg på Newsmill om hur båda blocken har satt rättssäkerheten på Försäkringskassan ur spel.

Samtidigt kommer rapporter om att hemtjänsten i Backa i Göteborg monterat in övervakningskameror vid brukares sängar. Jag blev nästan mållös när jag läste det och vet inte i vilken ände jag ska börja. Fast nu har även Färdtjänsten i Göteborg registrerat resor och bland annat politisk åsikt för synskadade. Synskadades Riksförbund har anmält dem för brott mot PUL.

Det tycks mig mer och mer som om övervakning framför allt kryper underifrån och rör sig uppåt i samhället. De som är längst ner på samhällets botten får finna sig i att vara konstant övervakade och oftast helt sakna personliga rättigheter eller få sin integritet respekterad. Jag tänker på fångar, hemlösa, missbrukare eller psykiskt sjuka till exempel. De flesta säger inte så mycket om det här. Det är en så liten grupp i samhället.

Socialbidragstagarna som kanske befinner sig ungefär steget ovanför där har inte heller varit så många så det har inte varit någon ide att skrika högt om dem. Inte heller de arbetslösa och deras jobbdagis och registrerande hit och dit har varit särskilt intressant för allmänheten att bry sig om.

Att man övervakar politiska minoriteter eller religiösa minoriteter är inte heller så konstigt. Även detta är en övervakning de flesta accepterar. Ingen knorrade överdrivet över att maskeringsförbud vid demonstrationer infördes 2005 trots att detta rimligen egentligen strider mot grundlagens demonstrationsfrihet.

Som sagt, vi accepterar övervakning. Den är en del av det vi ser som ett “civiliserat samhälle”. Oftast börjar människor skrika först när de själva övervakas.

I ett samhälle med så starka drag av politisk konsensus som Sverige blir det jättesvårt att förklara det här med övervakningssamhälle för människor. Övervakning drabbar liksom alltid “de andra”. Det gäller sällan en själv och man blir lite tagen på sängen när det plötsligt även gäller en själv.

Ska man vara krass undrar jag om det fortfarande inte egentligen är så att det är en minoritet som övervakas. Vi på internet är ännu inte en samhällsmajoritet och resten av samhället bryr sig kanske inte överdrivet mycket om om deras telefonsamtal avlyssnas, de vet att de inte har något att dölja. Så det som för oss i Piratpartiet ser ut som att vi driver allas rätt till integritet kanske inte alls ser så ut utanför Piratpartiet.

Jag såg just på något som kallades för Skiftesföreläsning 109 en direktsänd diskussion från Malmö högskola med Marie Demker och en snubbe som heter Anders Hellström som handlade om politisk rädsla och om hur rädsla blivit ett typiskt politiskt redskap för att locka röster. De pratade mycket om Sverigedemokrater och hur de spinner på rädslan för invandrare. Marie Demker sa då ungefär att om man använder sig av rädslan som redskap kommer man till slut snarare bli apatisk. Jag kände att den satt rätt i magen för mig just nu.

För helt ärligt. Jag tror att jag redan har varit under någon slags observation tidigare i mitt liv. Jag har ju till och med en gång i tiden försvarat organisationer likt AFA. Jag betvivlar inte heller att jag just nu som styrelseledamot i ett parti som hostar Wikileaks slipper övervakning. Men faktum är att jag inte heller vet om det hjälper att tala om det.

Under tiden jag skriver detta blogginlägg har jag också microbloggat. Och jag har gjort en spaning jag inte riktigt kan frigöra mig från. Jag har just skrivit så här:

“Före 2008 brukade jag hävda att de som var nästa grupp att övervakas politiskt efter vänstern var pirater.”

Jag gjorde alltså någon slags beräkning någon gång i mitten av årtiondet att piraterna nog var nästa grupp att övervakas efter den politiska vänstern. Jag grundade förvisso dett antagande på det faktum att piratrörelsen skapats i en ganska subversiv småkriminell värld där det här med lag och rätt inte är så väldigt noga. Dels har vi hackerrörelsen och dels har vi bakgrunden för Piratbyrån som var minst sagt alternativ.

I dagarna har också just Piratbyrån utmålats som en terroristorganisation i spionserien Covert Affairs och vi vet ju att det faktiskt är lite så där på gång att det kanske ska kriminaliseras att propagera för fildelning. Det skulle ju göra piratrörelsen olagligförklarad bakvägen och därmed komma åt Piratpartiet.

Jag bara spekulerar här fritt, går på min intuition. Den kan vara fel eller den kan vara rätt. Jag är nog trots allt inte särdeles rädd för vare sig FRA eller datalagringsdirektivet. Sanningen att säga är jag inte särdeles rädd för att utförsäkras heller. Jag har bevisligen ingen arbetsförmåga för något tänkbart arbete och politiska uppdrag är enligt tidigare prejudikat inte arbete.

Så jag behöver liksom inte vara rädd. Och jag tror att jag tjänar mer på att inte vara rädd. Jag har ett ganska upproriskt nästan fånigt förhållningssätt till övervakningskameror till exempel. Jag brukar göra grimaser åt kameran för att roa mig. Sedan brukar jag tänka “stackars dom som jobbar här”, för jag vet att den där kameran övervakar de anställda mer än den övervakar mig.

Och ärligt talat var jag inte särdeles rädd för Sovjet heller när jag växte upp. Inpräntat i mig var snarare en oro för latinamerikanska militärdiktaturer. Däremot var jag paniskt rädd för kärnvapenkrig.

Vad jag menar med detta är att när vi pratar om rädslans politik gör vi kanske varandra en otjänst. I ett sista skede kommer vi ligga och skaka apatiska av all övervakning som sköljer över oss i stället för att ta tillvara det kunskapssamhälle vi skulle kunna arbeta för.

Därför är det bra att Piratpartiet börjar tala om humanistiska värden, människovärde och trygghet. Om ett samhälle där alla får möjlighet att bli en Einstein som har kapacitet att bli det. Om ett samhälle där ursprung och bakgrund inte kommer att spela lika stor roll. Om ett samhälle där skolan är förändrad efter det kunskapssamhälle som nu växer fram. Om nya skiljelinjer i politiken och ett industrisamhälle och arbetssamhälle vi lämnar bakom oss. Om hur vi kan bygga teknologi i människans tjänst som kan hjälpa oss, göra oss smartare och ge oss mer fritid.

För den som orkar ge det här en dryg timme och sätta in kunskapssamhället i ett vidare perspektiv, och vill bli pepp på Piratfrågor rekommenderar jag följande föredrag av Eben Moglen.

Update: Skiftesförelsäsningen med Demker och Hellström bambusrades och finns nu här att se i efterhand.

Posten som ingen vill läsa

Friday, August 13th, 2010

Jag kollade på datorer idag. Jag behöver nämligen köpa ny. Döm om min förvåning när jag läser:

Den levereras även med ytterligare 500GB Eee Online Storage• för säker backup och åtkomst vart du än befinner dig.

Jag undrar; vet folk vad det där betyder i praktiken?

All information på internet finns på en eller flera servrar någonstans. En server är en dator, som vilken dator som helst. Den kan vara liten och personlig, som den server som Kurvigheter ligger på. Eller den kan vara stor och dyr och stå hos ett företag. Men någon människa på andra sidan har tillgång till den där informationen. Så är det alltid.

De där 500 GB som du kan komma åt var som helst lagras alltså hos ett företag med koppling till, i detta fall, Asus.

Om du har en egen hårddisk kan du välja att radera saker från den. Om din information lagras hos Asus, så lagras den hos Asus. Det är inte du utan Asus som väljer vad de ska göra med din information. Och om du glömmer ditt lösenord, så har Asus sparat det åt dig. Bra va?

Jag tänker inte skrämma dig. Du får själv räkna ut vad det här kan innebära i praktiken.

Tekniken i människans tjänst?

Saturday, July 31st, 2010

Jag ser till min förskräckelse en robot som skapats för att människor ska kunna jobba hemma.

Det första man tänker är kanske “men det är väl bra, nu kan människor få jobba hemma?”.

Själv tänker jag: Varför bygga en robot som övervakar att människor jobbar? Bygg en robot som gör jobbet åt människan i stället? Eller är det för svårt?

Nej, jag talar inte om att bygga robotar som bygger bort mänskligheten. Jag talar om att använda tekniken i människans tjänst, för att hjälpa människan. Inte kontrollera henne.

Tjänar man så enormt mycket pengar på övervakning att inget annat är möjligt för att klara sig, eller är det så enkelt att teknikmarknaden helt enkelt bara fastnat i en dålig trend? För jag förstår inte prioriteringarna här.

Vi kan göra en massa coola saker med teknik. Den skulle kunna göra människor friare. I stället använder vi den för att kontrollera varandra. I stället för att skapa marknader som gör att behoven av jobben minskar bygger vi en marknad som går ut på att bevara jobb?

Det är så bakvänt för mig.

Update: Björn Odlund kommenterar och länkar en sida som visar precis det jag talar om och som jag haft i huvudet. Sedan jag såg en japansk vårdrobot på TV för några år sedan drömde jag om att ha en sådan robot som hjälper mig i stället för att behöva vara beroende av boendestöd. Kort sagt – robotar i människans tjänst. Japan ligger miltals före oss när det kommer till att omfamna ny teknik. Vi borde lära oss mer av dem. För mig är tanken på en robot som kan gå och handla åt mig när jag själv är ute och går på stranden eller klappar katten en underbar tanke. Kylskåpet som själv kan räkna ut när det behöver fyllas på och går iväg och handlar, tvättmaskinen som känner av när det är dags att tvätta och själv kan sortera tvätt efter lapparna i tröjan osv. Scifi, visst. Men robotar som kan hjälpa människor är för mig något oerhört vackert.

Dagens twitterflöde om samhällets rädsla

Monday, February 15th, 2010

Läses underifrån och upp:

Detta är ämnen jag diskuterat med emma bland annat och jag kommer att utveckla dem. (Jag utvecklade dem lite i fråga om en koppling mellan fetmafobi och FRA förra året, men jag misstänker att fetma är alltför stigmatiserat för att folk ens ska kunna koppla att det inte skulle vara legitimt att avsky det.)

Diskussionen på twitter har fortsatt med Amanda Brihed samt Rikard Fröberg och Klara Ellström. Ni komer att få se mer av den.

Don’t panic

Sunday, July 12th, 2009

Förra året var jag aktiv i FRA-motståndet och bloggade som en galning. Den ena konspirationen efter den andra strömmade från min blogg och jag gjorde till och med ett drev mot Lage Rahm.

Det är lätt att ryckas med när man blir rädd. Det är lätt att få panik och gå med drevet. Men att hålla huvudet kallt och tänka efter är svårt. Svårt svårt svårt.

Rikard Fröberg har skrivit ett av de kanske viktigaste blogginläggen för Piratpartiet på mycket mycket länge.

Jag skulle vilja göra ett experiment med dig som läser detta blogginlägg. Grunden är kognitiv beteendeterapi och används bland annat för att dämpa panikångest. Jag kör bara en hemmasnickrad modell här, vill du kan du bygga din egen. Här är mitt förslag:

Gå och sätt dig någonstans där det är lugnt. Gör något som kan få dig att koppla av. Visualisera sedan det skräckscenario du fruktar för din inre syn. Tänk dig att du lever i det. För vissa kanske det är att tänka att de lever i en diktatur. För andra är det kanske något annat. Vad det än är så sätt dig med dina egna demoner.

Fundera nu ut strategier för hur du ska agera i ditt mardrömssamhälle. Hur skulle din vardag se ut? Förflytta dig dit och försök att se dig själv i vardagliga situationer där. Försök att ta ner det på så konkreta situationer som möjligt, som när du bråkar om disken med sambon, eller när du är på semester med barnen, eller vad du än känner för som stämmer med din livssituation och ditt skräckscenario.

Det kommer finnas odiskad disk även i en diktatur. Det kommer finnas skrikiga barn och smutsig tvätt och högklackade skor. And rest assured: det kommer även att finnas datorer och irc. Hur ser din dag ut och vad gör du?

Det är nämligen så att när lagar går genom överlever människor. Och de kommer att minnas vad vi sa och gjorde, och jämföra det med hur det faktiskt blev. Precis som Fröberg säger går vi rätt i fällan.

Jag ska berätta en hemlighet. Under den senaste månaden har jag mått mindre bra. Jag har gått i någon slags konstant panik över saker som skulle hända och inte sett att något någonsin ska förändras. Det har lätt till panik som lamslog mig bland annat i Almedalen. Panik som gjorde att jag inte fungerade som jag skulle ha gjort under andra omständigheter.

Det krävdes bara ett dygn i Tranås med mina närmaste vänner för att se att mina demoner var hjärnspöken och att livet inte alls var så hemskt som jag trodde det hade blivit och alltid skulle förbli. Det betyder inte att jag inte mådde dåligt eller att jag inte skulle ha anledning att ha haft panik. Det betyder bara att paniken förvärrade läget med sina bieffekter. Och jag har upptäckt att jag överlevt saker, även om jag kanske inte är lika glad nu som tidigare.

Och det är det råd jag skulle vilja ge till alla som nu känner panik. Distansera er, ta det kallt, tänk efter. Är verkligen Stockholmsprogrammet i sin helhet uselt? Och om så vore, kommer den reaktion partiet nu har att vara fruktbar?

Vad är det egentligen vi vill åstadkomma? Vad är våra visioner om framtiden? Vilket samhälle vill vi ha? Det är dags att snacka sakpolitik och visioner.

Hur ser vår version av upphovsrätt ut och vad har vi för argument för den? Hur är det med vår inställning till varumärkesskydd? Borde vi kanske mildra principprogrammets skrivning om patent? Vilken väg är rätt för att påverka förlikningskommitén angående telekompaketet?

Det är sådant som rent konkret är att bygga om.

Att hjälpa eller inte hjälpa, det är inte frågan.

Wednesday, June 24th, 2009

Inlägget innehåller många spekulationer och är därför medvetet så gott som länklöst.

Många är de som hjälpt det protesterande folket i Iran. Jag hörde idag på ett högst intressant radioprogram med en bra sammanfattning av läget. Den var skrämmande. Mycket skrämmande.

Varför?

Upproret kommer med största sannolikhet slås ner. Vem som ligger bakom upproret vet vi inte. Till exempel har vi ingen aning om vilken inblandning CIA har. En cynisk klassiker är att CIA triggar upproret för att få Iran att slå ned blodbadet med sådan kraft att USA sedan kan gå in och göra statskupp med världens stöd.

Men hur spelar då Obamas uttalanden in? Ingen aning. Som sagt, konflikten är oerhört komplex. Det är därför jag vill mana till en viss försiktighet. Vi vet inte vad vi har att göra med och vi måste hålla huvudena kalla. Folk kommer inte dö mindre för att vi löper amok.

Många var de som ville att Pirapartiet skulle uttala sig starkare i konflikten, att vi åtminstone skulle uppmana folk att sätta upp proxies. Jag erkänner att jag motade den idén i farstun.* Vi har ingen aning om vad vi har att göra med och den sida Piratpartiet ska ta är i så fall enligt mig att man konsekvent ska verka för fri kommunikation globalt. Det gör man genom att inte stirra sig blind på Iran. Vi har långt fler repressiva stater i världen som censurerar information. Projektet att sätta upp servrar är därför lysande och jag ser gärna mera sådant.

Att tänka efter när folk dör är svårt, jag vet. Kanske har jag lärt mig efter alla politiska konflikter jag följt i mitt liv. Man blir cynisk ja. Men jag tror att det långsiktiga politiska arbetet faktiskt kan vara större. Målet måste vara att få upp internationell kommunuikations- och informationspolitik på dagordningen för Piratpartiet. Det är genom internationell politik vi kan åstadkomma reella politiska förändringar. Ja, faktiskt kanske till och med rädda liv.

Frågan om fri kommunikation är global.

*Tyvärr fick det ändå till följd att ett mindre lyckat pressmeddelande skickades ut från min sida och jag ber om ursäkt till alla jag gjort besvikna på grund av detta.

Var rädd om människornas nya möjlighet

Saturday, February 14th, 2009

Efter att ha sett följande kommentar av Rikard Fröberg tiggde jag och bad om att han skulle gästblogga hos mig. Ett blogginlägg med arbetstiteln “Internet är inte ett sagoväsen” har länge legat och grott i min wordpress utan att bli färdigt, sedan IPRED-debatten och nu fick jag ett liknande mig serverat i stället, lagom till rättegången mot Piratebay.

Efter ett intressant och givande samtal med bland annat Per Herngren så förstod jag plötsligt varför jag alltid haft så svårt att se Internet som en plats.

Ibland talas det om människor som gör saker “på nätet“.

Är nätet en plats? Där man kan existera? Nätet är inte en plats menar jag. Nätet är kopplingar mellan människor. Utan människor, inga kopplingar. Och omvänt, nätet är inte mycket att ha om vi tar bort kopplingarna. Utan kopplingar, bara en massa människor.

Vi är nätet. Det är det som gör nätet så stort. Varje sak av värde på nätet är värdefullt just på grund av människorna som kopplas samman med hjälp av nätet.

Infrastrukturen på nätet är korkad och skyfflar bara information mellan människorna som är dess viktigaste byggmaterial. Det är detta som gör nätet så lämpligt att skapa värde med. Nätet bryr sig inte om vad det är för information, det bara för den vidare. Det kopplar. Och är utbyggbart med fler människor och fler kopplingar.

Detta må vara den största anledningen till att alla påhopp på nätet möter så starka känslor. Börjar man reglera, censurera eller filtrera nätet så berör det ju människorna som utgör nätets verkliga byggstenar. Nätet är inte mycket att hänga i julgranen utan alla dessa människor och kopplingarna dem emellan.

Fråga dig själv, vad gör du “på nätet”?

Bloggar? Inte kul utan människor som kopplar sig mot din blogg och läser den.

Surfar? Inte kul utan människor som producerar innehåll som du kan koppla dig mot och läsa.

E-postar? Inte kul utan en människa som kan kopplas ihop med dina meddelanden och läsa dem, reagera på dem och besvara dem.

Chattar? Tro mig, det blir tråkigt utan människor att chatta med.

Fildelar? Inte mycket delning utan människor att dela och byta filer med.

Konsumerar? Det skulle knappast vara möjligt utan människor som erbjuder varor.

Plocka bort dig själv ur ekvationen och nätet blir en människa mindre och minskar därför i värde. Värdet på nätet byggs på dess kanter och det är människor och kopplingarna mellan dem som är värdet.

En server som står “på nätet”? Nja, en server som är uppkopplad mot nätet. Servern står i en datahall eller i en garderob hemma hos Pelle, 17 år. Och är kopplad mot nätet. Varför? För att människor ska kunna koppla ihop sig med Pelle eller varandra.

“Folk sitter på nätet och byter filer”, hör man ibland. Nej, folk sitter hemma och byter filer genom att nätet möjliggör kopplingar mellan människor som tidigare inte var möjliga. Pelle byter en text mot en ljudfil med Pedro på andra sidan jordklotet. Detta ska vi vara försiktiga med att riva ned.

Värdet på nätet kan mätas som summan av alla människor och antalet (möjliga) kopplingar dem emellan. Undra på att nätet blir fattigare om någon försöker hindra, reglera, strypa eller förminska dessa kopplingar och därmed människorna som kopplar ihop sig.

Avlyssna nätet och du förminskar kopplingen och de hopkopplade. Censurera nätet och du minskar antalet möjliga kopplingar mellan människor. Reglera nätet och du försämrar möjligheten till kopplingar mellan människor.

Se värdet. Se möjligheterna. Var rädd om människornas nya möjlighet att bygga kopplingar sig emellan. Det är värdefullt.

När maktlösheten griper tag

Friday, January 30th, 2009

När det händer så mycket elände omkring en blir det svårt att själv vara positiv.

Då får man titta på de fina saker som händer i stället. Som att Pirater delar med sig. Som att man kan bygga om.

Det trevliga med det konceptet är att det går att applicera på nästan allting. Ett klädesplagg kan bli som nytt, en lag kan bli som ny, en relation kan bli som ny. Det enda man behöver göra är att bygga om.

Jag tror vi är många just nu som håller på att bygga om det här med vad det är att vara Pirat. Många som vill prata om det vackra med att dela i stället för det hemska med alla lagar som sköljer över oss. Att visa på en positiv vision.

Jag ska vara ärlig: just nu är det för mycket elände som sköljer över mig. Jag orkar faktiskt inte ta in allt. Jag vill fokusera på det vackra i piratismen, det sköna, det vilda, det nya. Att dela med sig. Att låta alla få ta del av kunskap.

Jag har knappt ens tänkt på allt det positiva som faktiskt kommer med delad kultur och fri kunskap förut. Jag har börjat göra det nu så smått. Och insett att hela Piratpartiet har potential att bli de som bygger om.

Men då gäller det att inte glömma ombyggnaden. För gör vi det så är risken att vi bara river ner. Och vem blir gladare av det?

Att gräva där man står – Pirat till vänster

Friday, December 19th, 2008

Jag fortsätter på temat val och på att skriva om hur jag ser på det här med att vara Pirat. Den här gången om hur jag kan vara vänster och Pirat. Många av tankarna har jag fått av att läsa de senaste dagarnaZaramis. Många av dem fanns redan innan.

Jag tror vi är ganska många som har fått ge upp våra barndomsdrömmar om fred på jorden, eller att allt skulle bli precis så som vi ville ha det. Jag tror vi är ganska många som fått lära oss att för att få något måste man välja bort något annat.

Det kan vara så stora saker som att man inte får ihop sina relationer med karriären, till så små saker som att man inte kan gå på två fester samtidigt. Man måste välja. Antingen relation eller karriär, antingen den ena eller den andra festen.

Det är så här hela livet ser ut. Man kan inte få allt och man får helt enkelt antingen stånga sig blodig hela livet eller gilla läget. Jag har efter ett 35-årigt liv lärt mig att faktiskt gilla läget.

Och det är på de grunderna jag kan vara Pirat, trots att mitt hjärta slår till vänster, alltid har slått till vänster och troligtvis alltid kommer att slå till vänster. Rent krasst är jag väl vad som förenklat kallas socialist, dvs jag anser att konflikten mellan arbete och kapital är grundläggande för hur samhället ser ut. Med Zaramis ord:

Klassmotsättningarna är avgörande för folkflertalet i de allra flesta länder i världen.

För mig är det där påståendet så gott som okontroversiellt. Och jag placerar mig därför till vänster på den politiska kompassen. Jag gillar det där med att ta hand om varandra och att ha gemensamma tillgångar. Jag tycker det är fint och jag är allt annat än okritisk till den typ av hyperindividualism som breder ut sig idag. Jag har skrivit om detta tidigare här.

Men jag placerar mig också på en annan ledd på den politiska kompassen, nämligen på axeln liberal/auktoritär. Jag är alltså liberal. Jag anser att det viktigaste vi människor har är vår rätt att tala och tycka och tänka vad vi vill. Därför ogillar jag proletariatets diktatur, eller statskommunism som det också kallas.

För mig hör de här två värdena ihop varför jag helt sonika ofta kallar mig frihetlig socialist, även om jag faktiskt föredrar att inte sätta några ettiketter. Mitt idealsamhälle är inte parlamentarismen, jag tror det finns betydligt effektivare och bättre styrelsesätt som ligger närmre människornas vardag än de stora byråkratiska vi har idag. Men jag är inte beredd att tvinga på andra min vision och mitt tänkesätt. Därför är jag inte längre vare sig radikalfeminist eller hardcoresocialist.

När arbetarna vinner segrar mot kapitalet brukar detta kallas att flytta fram sina positioner. Så har t ex arbetarna i Sverige under 1900-talet flyttat fram sina positioner med hjälp av socialdemokratin. (Någonstans kring 80/90-talet har de dock börjat flyttas tillbaka och den repression som pågår mot arbetare idag är enorm.) Vill man vara negativ kan man säga att det här bara är till för att lura medborgarna så de fortsätter att finna sig i motsättningen arbetare/kapital. Men jag ser det inte så. Jag ser det som att alla små förbättringar man kan få är bättre än inga förbättringar alls. Jag ser varenda räddat liv som ett räddat liv. Jag älskar människor och det är därifrån mitt engagemang springer. Det är därför jag är vänster och det är därför jag är Pirat.

För att slåss för människors talan är att kämpa för att de ska fortsätta få tala, att ifrågasätta immaterialrätten ger en ingång till att ifrågasätta äganderätten (som i sig är precis lika trasig som immaterialrätten, och att kämpa mot fascism är sannerligen så socialistiskt det kan bli!

Vi Pirater nystar i en ny ände,en ände ingen nystat i förut. Det betyder inte att vi underkänner klassmotsättningarna. Det betyder att vissa av oss gör det och att andra inte gör det och att vi samarbetar trots detta då vi anser att frågan om frihet är viktigare.

Men det är inte omöjligt att vara socialist och Pirat. Det är – tvärtom – fullkomligt logiskt. För en pragmatisk frihetlig socialist. Jag väljer den konflikt jag tror mig kunna vinna. Jag gräver där jag står och hoppas att mitt jobb ger ringar på vattnet. Revolution under min livstid kommer jag inte få och jag anser inte heller att det är önskvärt.

Fler inlägg på ämnet vänster och Pirat kommer att komma från mitt håll. Jag känner att jag långt ifrån är klar med den här bollen. Mycket finns i min hjärna som ännu inte nått mitt medvetande, men det är på gång.

Stoppa datalagringsdirektivet

Friday, December 12th, 2008

Först FRA. Sedan IPRED. Nu Datalagringsdirektivet.

Varje sms, varje, mejl, vart du varit med din mobiltelefon, allt ska övervakas och lagras av din operatör för att staten ska få tillgång till informationen. Allianspartierna vill – förutom moderaterna – lagra i ett halvår. Moderaterna vill lagra i ett år. SÄPO går ännu längre och Bodström är nöjd. Det är ju hans verk från början…

Inte nog med att vi inte får ha våra privatliv ifred, vi ska dessutom få betala för kostnaden själva genom dyrare abonnemang.

Det är inte så här en demokrati ska fungera. Vi vill inte ha ett samhälle där alla är misstänkta tills man bevisas vara oskyldig. Vi vill inte ha ett samhälle där alla steg vi tar övervakas. Vi vill ha våra privata hemligheter ifred!

Stoppa Datalagringsdirektivet!

Du kan läsa mer om direktivet här:
http://frapedia.se/wiki/Datalagringsdirektivet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Datalagringsdirektivet

Och du kan gå med i Facebookgruppen mot direktivet här.