Posts Tagged ‘Partipolitik’

Politisk positionering, det kategoriska imperativet och bekännelspolitik

Wednesday, May 26th, 2010

När Rasmus Fleischer förra året skrev på Copyriot om det kategoriska imperativet och bekännelsetankarna kring politik och hur man röstar jublade jag.

Nu har han följt upp med inlägg om politisk positionering som har fått mig att fundera vidare.

Det jag funderar över är hur allt responderar till kollektivism och konservatism. Och hur dagens alltmer individualistiska samhälle påverkar de här tänken. För jag är övertygad om att det är precis det som håller på att ske.

Idag förväntas alltså din röst kunna inordnas i ett kollektiv efter redan förutbestämda åsikter. Du förväntas inte riktigt kunna påverka mellan de fyra åren det är val och partierna är försvinnande lika varandra. Din röst är inte riktigt din egen utan ska ordnas in efter förutbestämda mallar i ett redan färdigbestämt kollektiv.

Samtidigt tror jag att vi ser en samhällsutveckling där individuella kortsiktiga manifesteringar av politiska åsikter blir allt vanligare. Det är ju bara att kolla på Facebook. Att gå med i en Facebookgrupp är ett kortsiktigt ställningstagande som inte kräver så väldigt mycket av den som går med. Man visar bara enkelt att man stödjer eller är emot något. Facebookgrupper är på det sättet ett intressant nytt sätt att förhålla sig till sakfrågor och en möjlig försmak om hur framtidens politiska liv kommer se ut.

I den kritik som finns av piratpartiet brukar det sägas att det är lika lätt att gå med i partiet som att gå med i en facebookgrupp. Det jag frågar mig är… är det egentligen så dåligt? Är inte mitt politiska ställningstagande här och nu, inte i framtiden och inte nödvändigtvis för allt ett parti tycker tjugo år framåt i tiden?

Samhället individualiseras alltmer och jag tror att det kommer att förändra synen på kollektivet inom politiken ganska markant.

Vi ser redan hur de gamla – av Marie Demker kallade – Catch All-partierna är på upphällningen. I stället poppar virtuepartier som piratpartiet och F! upp. Det kan förstås röra om i politiken och dra den från ideologier mot ett mer sakfrågeorienterat innehåll.

Det är förstås inte bara till godo att samhället så brutalt håller på att förändras från stabilitet, till förmån för mer kortsiktiga gemenskaper och relationer människor emellan. Men det är inte desto mindre ett samhällspolitiskt faktum. På samma vis som ett äktenskap idag sällan är livslångt är ett medlemskap i ett parti sällan det. Och den här typen av frågor ställer som vanligt frågor till mig själv. Hur responderar det här till mig själv som riksdagskandidat? Hur förhåller jag mig till kollektivet och den enkla positioneringen?

Faktum är ju att jag är nästan pinsamt flummig för att vara riksdagskandidat. Jag skäms faktiskt ganska ofta över hur dålig populist eller propagandist jag är. Jag kan inte ens enkelt formulera varför man ska rösta på piratpartiet för mina tankar fungerar inte riktigt så där pang på. Tyvärr är jag inte särskilt sakpolitiskt skicklig heller. Jag vill snarare föra ide och samhällsdebatt, det är mitt gebit. Att få folk att tänka efter, ifrågasätta saker och tänka i nya banor. Det är min grej. Så jag ger ut en bok som speglar samtidens politiska klimat.

Men jag tror att när folk klagar på att piratpartiet är ett enfrågeparti så är det inget att skämmas för. Själv är jag fullständigt övertygad om att tankarna kring det kategoriska valimperativet faktiskt är på utdöeende. Det och bekännelsetankarna kommer att försvinna för mer indvidualistiska sakpolitiska ställningstaganden. Och direktdemokratiska folkomröstningar? Tja… de kanske är närmre än vi faktiskt tror? De nya politiska striderna är mer kortsiktiga och mer sakorienterade. Sträck på er pirater. Det är inget dåligt. Har vi tur kommer detta snarare att vitalisera demokratin igen.

Nu hoppar inte jag av glädje över samhällsutvecklingen. Jag bara tycker att det är ganska bra att det finns ett parti som tolkar den någorlunda tidsenligt. Och jag är glad att få vara en del av det skeendet och den gemenskapen.

Helt ärligt tror jag inte vi har en aning om ännu vad vi ställt till med inom svensk politik, europeisk dito eller till och med världspolitiken. Men det är inte småpotatis och det är inte heller nödvändigtvis så att det bara handlar om våra frågor.

Det här är en fråga som förstås kommer att adresseras i min bok. Bland annat utvecklar Mårten Fjällström tankarna kring masspartier som han skrev för några månader sedan på stenskott och Marie Demker och Ulf Bjereld utvecklar tankarna kring virtuepartier. Även Palmås sätter förstås in piratpartiet i ett större politiskt sammanhang.

It’s gonna be legendary.

*****************************************************************************************
Eftersom detta blogginlägg skrivs under en tid då jag är sjuk passar jag på att be om ursäkt för länklöshet och annat. Inlägget är skrivet för mitt eget höga nöjes skull och jag hade gärna utvecklat tankarna kring kollektivism vs individualism mera, men jag tror det kommer längre fram. Alldeles för spännande för att inte gräva vidare i. Kommentarer kommer att besvaras i den mån jag orkar, men jag gillar även när folk pratar med varandra i mina kommentarer. I’m not the center here, the ideas are.

Att bryta ny mark

Monday, March 22nd, 2010

När Karl Palmås idag skriver om Freelancers of the world unite visar han på något som jag har ett tiotal opublicerade blogginlägg om i readern: nämligen att vänstern och högern har spelat ut sin roll. Att det nu är andra frågor som måste få ta över, andra perspektiv som måste få plats.

Under det att vänstern står fast i en dröm om kollektivavtal och högern är storföretagens talespersoner frodas korporatismen i en falsk föreställning om att de båda världarna på något vis skulle stå mot varandra. Och visst gör de det ideologiskt på ett sätt. Men i praktiken? Knappast.

Varken vänstern eller högern har varit särdeles bra på att göra något bättre för små företag. Frilansare och egenföretagare har det fortfarande ekonomiskt knapert, imaterialrätterna sätter fortfarande käppar i hjulet för fria marknader och antimarknaderna har ett fast grepp om både svensk politik och världspolitiken.

Kreativiteten i ekonomin är ett minimum och centralismen är precis lika stor hos de så kallade marknadsliberala Timbro köpt av Svenskt Näringsliv som Arena, köpt av socialdemokratin. Den ideologiska debatten lever idag snarare hos just Karl Palmås, Rasmus Fleischer, Christopher Kullenberg, Isobel Hadley-Kamptz med flera.

Antimarknaderna visar upp sitt fula tryne i handelsavtal som Acta, som även påverkar reglerna för generikamedicin och därmed dödar liv.

De flesta människor jag känner ser det som det viktigaste att få välja block. Det vill säga att få bort det ena eller andra blocket. Man väljer inte ens till ett parti, utan väljer bort. Att man inte ens skulle behöva välja mellan vänster eller höger finns inte på kartan, eftersom skräcken för motståndarsidan är så stor att det inte går att tänka sig en värld utan motsättningen.

När det så dyker upp ett nytt parti som inte vill ta ställning i höger eller vänsterfrågor utan väljer ett tydligt fokus för sin politik och tar sig an landets i särklass mest akuta frågor blir svaret: Ni tar inte ansvar för andra frågor.

För röstandet i Sverige är mer uppbyggt som religion än som ett verktyg för politik. Rasmus Fleischer skrev i våras om detta på sin blogg när han tillkännagivit att han röstat på Piratpartiet och kryssat Amelia:

För det första har vi en variant på det kategoriska imperativet – man ska rösta som om alla andra skulle rösta likadant. Följaktligen ska tanken på hur ett parti skulle agera i egen majoritet vägleda ens röstande. Givetvis är det helt absurt, om man tror på att poängen med val var att skapa politisk pluralism. Men tendensen finns åtminstone där.

För det andra finns bland oss nordbor en idé, som kanske är lutheranskt färgad, om att ens själ genom röstandet bekänner sig till ett politiskt parti. Vad som räknas är inte så mycket röstandet som handling, utan den lära man svär trohet till. Moralen är att medborgaren bör läsa igenom alla partiernas program, jämföra dem med sina egna uppfattningar (som antas existera inne i huvudet, också i form av en uppsättning programpunkter) och lägga sin röst på det parti där överensstämmelsen är störst. Metoden kommer till praktiskt uttryck i tidningarnas tester.

Ja! Precis så. Politik handlar inte om religion och bekännelser utan om sakfrågor. Det handlar om vad just Du tycker är viktigast, inte om hur det skulle gå om alla andra tyckte som du. Låt politiken få handla om det just du anser spelar roll och inte om din rätt att få välja bort det block du anser är läskigast. Påverka i sakfrågor, påverka det du tycker är viktigast och bry dig inte om att alla kräver att du måste köpa ett helt paket. I praktiken vet vi ändå att det inte fungerar så, ideologierna efterlevs inte, känslan i politiken är så gott som försvunnen och det enda som talas om är döda siffror hit och dit.

Skippa alla tankar på att du måste ha en identitet i ett parti, nej inte ens piratpartiet behöver du ha en identitet i. Du kan rösta på oss ändå om du vill det.

Partier ska vara redskap, inte självändamål. Redskap för sakpolitik, redskap för olika perspektiv. Röstande ska vara ett handlande, inte en bekännelse. För mig är den viktigaste frågan att skapa en kil i korporatismens och antimarknadernas centralmakter. Jag drömmer om en värld där vi slutat tala om en fri marknad, utan i stället talar om fria marknader. För så fort du centraliserar dödar du den naturliga kreativiteten som finns i varje människa. Så fort du tvingar alla människor att vara likadana eller att ta ansvar för ett skumt antagande om “hur skulle det gå om alla handlade som du?!” skapar du ett helt nytt problem. Människor är tack och lov olika. Människor är tack och lov egna individer, och om vi låter oss vara det kommer vi som kollektiv att må bättre. Hur ironiskt det än låter.

Det sägs ändå att massan i klump kan räkna ut nästan den exakta vikten på en gris. Jag tycker det är högst hoppingivande.