Posts Tagged ‘Personligt’

Den amerikanska såpafrun. How did I end up wanting perfection?

Thursday, August 23rd, 2012

Det här är en sådan bloggpost jag aldrig någonsin skulle föreställa mig att jag skulle skriva. Den stämmer varken med min självbild eller med ens mina närmaste vänners bild av mig. Men de som sett henne vet precis vad jag talar om.

Det bor en amerikansk liten såpafru i mig. Nej, inte en som gillar att städa. Inte någon som tar hand om hemmet, eller kutar runt och ligger med poolskötaren. Men någon som är besatt av yta. Någon som polerar och putsar och donar och fixar för att ingen ska se vad som finns därunder. En som håller skenet uppe.

Det gäller särskilt när det kommer till relationer. Jag är fullständigt besatt av att prestera perfekta relationer därför att det alltid känts som om hela världen sagt att jag inte duger till det.

Var det inte kommentarer om hur jag såg ut så var det kommentarer om hur jag lät killar behandla mig. Var det inte snack om att jag var udda var det tjejer som sa till mig att jag var mobbad.

Vet ni vad en sådan människa till slut gör? Hon döljer hellre när någon behandlar henne illa än söker hjälp. För de där kommentarerna hjälper inte ett dyft. Det de gör är att visa för en människa att hon är lägre i rang.

Detta har gjort att jag har en bild av mig själv som något slags misshandelsoffer när jag verkligen inte är det. Eller som någon som skulle ha lägre självrespekt när det snarare handlar om autistisk förvirring. Jag tror de flesta om gott och jag lyckas helt enkelt inte alltid pinpointa vad jag tycker om hur en människa behandlar mig förrän efter ett tag.

Men innan det hänt har ofta någon som så väldigt gärna vill knäppa en på näsan kommit talat om för en hur det ligger till. Det har nästan alltid fått effekten att jag tagit mer skit än jag skulle ha behövt, för att jag blir så mån om att inte vara den där sorgliga människan som passar så bra in i en Winnerbäcklåt.

I stället för att förändra sig själv, för man vet liksom inte hur det ska gå till, begår man självbedrägeri och döljer skavankerna.

Det är något jag är trött på. Trött på att låtsas ha bättre självförtroende än jag har, trött på att låtsas vara mer framåt än jag är (jag är ju tokblyg), trött på att leka mera eftertraktad eller whatnot.

När det viktigaste blir att prestera en lycklig fasad för att vara lyckad är det svårt att slappna av och bakom fasaden blir känslan av misslyckande självuppfyllande. “Bara ingen ser misslyckandet”. “Bara ingen ser bakom fasaden”. “Bara ingen ser hur jag egentligen är för då kommer de se ner på mig”. Själva ångesten för att bli avslöjad blir en stress som skapar den ångest man försöker dölja att man har. Ångest som antagligen inte skulle vara lika stark om man inte ställde så höga krav på sig själv.

Jag är skittrött på att låtsas tycka jag är snygg när jag inte känner mig så. Jag är skittrött på att försöka vara glad när jag inte är det. Jag är skittrött på att låtsas vara glad över internet när jag mycket hellre skulle hänga med folk i köttvärlden.

Men visa det och folk blir livrädda för eftersom jag kan bli instabil måste det helt enkelt innebära att så fort jag visar känslor är jag på väg att bli deprimerad?

Tänk om om det är rädslan för att bli bedömd som orsakar depressionerna. Tänk om allt ifrågasättande av mitt analyserande och grubblande gör att jag stänger inne mig själv i stället. För att det inte är tillåtet att vara som jag. För att statusångesten blir det allenarådande.

Jag har så mycket statusångest att de gånger jag mått som allra sämst så har det varit på grund av statusångest. De gånger jag trott att jag inte förtjänat att leva har det varit för att jag helt enkelt trott att jag är en så dålig människa att världen skulle vara mindre tyngd om jag var död. (Det är några år sedan nu, det hände i primärvalet i piratpartiet så om ni undrar varför jag var en bitch då så handlade det alltså om simpel överlevnadsinstinkt).

När det fula inte får finnas. Desperationen, dödsångesten, eller ens bara behovet att få vara svag. När hela ens omgivning dessutom bestämt sig för att man antingen är stark och stabil eller skör som ett asplöv. Stabil eller sjuk.

Nä, jag är drabbad av statusångest. Den mesta folksjukdomen som finns.

Jag värderar inte status. Jag bara tror att jag måste ha den för att få förtjäna min existens. Jag tror att jag måste prestera perfekta relationer för att inte få vara ensam. Att jag måste se perfekt ut för att vara attraktiv and whatnot.

Och jag kommer att vara exceptionellt känslig för alla budskap som säger att jag inte duger. För jag “vet” ju redan det, jag känner ju redan så.

Om jag säger till mig själv att jag ska vara snällare mot mig själv kommer även det att bli ett krav. Känn ingen skam, var inte så statustyngd. Allt kommer att låta som anklagelser i mina öron och visa att jag inte är den föredragna människotypen. Förlåtelse finns; för alla utom för mig. Att älska mig själv blir ett krav, inte en fråga om acceptans.

Tro mig, det funkar utmärkt att ha alternativa ideal och ändå känna av de ideal som är rådande. Varhelst en statusångest finns kommer den att kunna gripa tag i mig.

I almost never ever cut myself some goddamn slack.

**************************************************************************************************************************************************************
Sen jag skrev ovanstående har det gått några dagar. Och jag har så smått börjat dra mig undan för att få lugn och ro. Att få ord på allt det här gjorde att jag bättre kunde förstå vad som pågick och därför också göra just det jag behövde. Cut myself some slack.

Jag målar

Monday, March 12th, 2012

Jag har skrivit några bloggposter om piratpartiet. Måleri, perspektiv, tendenser. Jag plockar upp en pensel, målar den känsla jag ser med det enda jag kan måla med – orden.

Jag målar upp en bild. En bild från en vinkel. Nästa sekund tar jag upp min pensel och målar från ett annat håll. Perspektivet förskjuts, en annan vinkel träder fram.

Jag försöker inte säga “det här är sant, det här är vad alla ska tro på”. Jag säger “det här är vad jag ser, från den här vinkeln”.

En organisation, liksom en person är inte ensidig. Det finns många sidor, många perspektiv.

Vi har alla ljusa och mörka sidor. Den sida jag målade upp var mörk. Betyder det att piratpartiet bara är mörkt? Nej. Men det här är en av de mörkare sidorna, förmodligen den mörkaste.

Pirater talar ofta om ett övervakningssamhälle och ett kontrollsamhälle och tror att människor ska förstå. De förmedlar sin bild av vart de tror samhället är på väg. Jag plockade upp en pensel som sa “vi är likadana, de där tendenserna sitter i människors hjärtan”.

Vi människor är snabba att definiera motståndare som “de andra”, peka på dem och säga “vi är inte som dom, vi är bättre, när vi kommer till makten ska allt bli annorlunda”.

Men övervakningssamhället börjar med dig och mig. Det byggs inte av “de andra”. Det byggs av oss. Det finns ingen quick fix. Det finns inget samhälle som förstörs att “bevara”. Vad som händer är att samhället förändras och människor blir rädda då.

I destabiliserade kulturer och samhällen ökar självmorden. I sönderfallande kulturer ökar kvinnomisshandeln. När det går utför ökar rädslan, paranoian och främlingsfientligheten.

Så jag tog en paus, målade det mörka. Vissa förstod och andra blev förbannade. Vissa blev inte förbannade men missförstod ändå. Vissa förstod och blev förbannade. Vissa ville inte se.

Samhället är i total förändring. Varenda norm, varenda liten del skakar i sin grundvalar. Vi känner det i våra kroppar, men vi vägrar att inse. Diagnoserna, paranoian, den ökande misstänksamheten, arbetslösheten, occupyrörelserna, fri programvarurörelsen, miljöförstöringen, den accelererade tekniska utvecklingen, allt hör det ihop. Det är inte enskilda delar, det är en helhet.

Vi försöker med våra kortsiktiga, machiavelliska hjärnor begripa detta, men det går inte. För vi applicerar fel sorts tänkande.

Vad jag vill göra är att få folk att tänka till. “Shit, kan man se det så där?!”. Jag vill ge människor en känsla av “ouch”, skaka om, vidga perspektiven.

Kanske måste jag hitta ett sätt att flagga för när en post är måleri och när det är en politisk handlingsplan. Ge människor som läser en möjlighet att begripa vad som pågår. I synnerhet som jag förr i tiden var väldigt internpolitiskt argumentativ förstår jag att det blir kaos i hjärnona när jag plötsligt bara målar. När jag plötsligt ställt mig utanför som betraktare och säger “det här är vad jag ser” utan någon som helst ambition att tvinga på folk min “sanning”.

Om min förra bloggpost var allt jag såg av piratpartiet, om den var hela bilden av partiet, om det inte fanns andra vinklar, andra pespektivt; då hade jag aldrig stannat kvar. Brydde jag mig inte om de trasiga människorna hade jag aldrig skrivit bloggposten. Led jag inte av hur vi behandlade och behandlar varandra hade jag aldrig brytt mig. Hade inte mitt hjärta gått sönder av vad jag själv utsatt andra för hade jag aldrig haft orden för posten.

Hade jag bara sett mörker i trasighet hade jag aldrig brytt mig om sådana människor, hade jag bara sett ondska i paranoia hade jag inte kunnat skriva min post.

För varje känslomässig uppfattning jag fått på posten har jag suttit timmar och tänkt “vad finns i den människans hjärta nu?”.

Tro inte att jag säger att ni är kalla, att ni är hårda, att ni är trasiga. Tro inte att jag säger att ni inte är mjuka, att ni inte är varma.

(Vad jag sa är: Vi är rädda. Det är “de andra” också. Är vi det begår vi även “deras” misstag.)

Jag ville mest måla en tavla. Den fick ganska mörka färger. Vill jag syssla med politik föredrar jag egentligen att vara optimistisk, visionär och nytänkande 🙂

Det är en immateriell revolution på gång. Det är scary och många av oss vill gärna krypa tillbaka dit där vi var förut, liksom jordbrukarn längtade hem till den trygga åkern. Men någon har byggt en fabrik där den låg…

Att komma för nära

Saturday, February 25th, 2012

Jag har en bugg. Eller bugg och bugg, men ett särdrag i min personlighet. Jag går väldigt nära folk mentalt. Ställer frågor andra inte gör, kryper under skinnet, ser andras sår och det är först för ungefär ett år sedan som jag förstod att den där mentala närheten jag ofta söker med folk för många är hotfull.

Min värld är ju liksom allt det där som man inte får se. Osäkerhet, sår, vem någon är bakom masken. Jag är den som lägger pusslet om människan bakom imagen och identiteten.

Många förknippar det beteende jag har med ett sådant som man bara har med en respektive och jag får ofta befinna mig i något som liknar olycklig vänkärlek.

Jag romantiserar vänskap lika hårt som andra romantiserar kärlek. För mig är en vän något väldigt djupt, det tar lång tid innan någon verkligen blir en vän.

Jag kan bli häftigt platonskt förälskad. Tycka att en människa är fantastisk, vilja vara med den hela tiden, under det att det med andra långsamt byggs upp något. Jag claimar inte sällan vänner. Jag är tjejen som inte vuxit ifrån det här med att ha en bästis. Skillnaden nu för tiden är väl att jag kan ha några stycken, men oftast är en i ropet åt gången.

Jag bygger gärna asexuella vuxenfamiljer med människor som känner mig väl. Ibland kan det vara sex inblandat i dem också, men det har i så fall en mer undanskymd roll.

Men jag behövde alltså bli 38 år innan jag ens förstod att andra inte ser på vänskap på samma sätt som jag. För mig är en vän den som inte gör en illa, den som finns där och som man kan lita på. Vänner är såna man i princip kan tala med allt om och som man kan ringa mitt i natten. Jag har en stark lojalitet med mina vänner och massa outtalade tankar om vad en vän ska vara som jag aldrig funderat över att ifrågasätta.

Eftersom jag alltid tagit massa saker om vänner för givna som jag aldrig riktigt förstått att andra inte tar för givna har det blivit en del missförstånd i livet. Någon kanske inte alls förstod att den bröt min vänkod, för min vänkod var aldrig uttalad. Någon kanske inte alls förstod att jag förväntade mig stöd från den i en viss situation eller att jag var beredd att vara där för den personen mycket mer än den förväntade sig att jag skulle vara. Och någon förstod inte när jag försvann vad den hade brutit.

Jag känner mig lite blåst som insett det här så sent i livet. För jag fattade liksom inte att det här med mental närhet var så känsligt för folk. Jag fattade inte att de flesta inte hade lika hårda vänkoder som jag. Jag begrep inte att min bakomliggande ideologi om hur folk skulle vara krockade med majoritetens.

Vänskap är liksom inget människor talar om eller funderar över. Det är något som bara förväntas funka. Mental närhet är något som i de allra flesta fall förväntas delas med den man ligger med.

Majoriteten i samhället verkar sätta sexuella relationer först. De säger “jag var ju kär”, när de tar en väns respektive. För mig är sådant tänkande fullständigt förkastligt. Vänskap kan vara något stabilt och varaktigt, men den där fysiska sexuella attraktionen, den är föränderlig.

Mitt liv de senaste åren är byggt på vänskap. Jag har inte minst fått ett flertal nära vänner av hankön. När jag var yngre trodde jag sådana vänskaper var omöjliga för att det alltid skulle smyga sig in sex av nåt slag. Som om alla av motsatt kön skulle tända på varandra innerst inne. Det gör de ju knappast. Jag är glad att jag kom ur den villfarelsen.

De där vännerna av hankön är lite som pojkvänner fast utan sex. Sjukt mycket mer stabilt, med liknande funktioner utan det bök som sexuella spänningar för med sig. Trodde aldrig jag skulle trivas med det, men det är faktiskt väldigt trevligt.

De som blir mina vänner på sikt är alltid de som tillåter att jag går nära. De andra kommer falla bort på ett eller annat sätt. Jag är mycket selektiv och kräsen överlag, men det är jag vad gäller allt i livet.

Men det här med att släppa folk nära och att gå andra nära. Människor idag är ofta rädda för intimitet. Många människor t ex är sådana att de har sex först och sen kelar de efteråt. Så funkar inte jag, då känner jag mig bara halv. Många bygger sina relationer utåt, visar upp sin respektive snarare än att ha intimitet. De jag visat upp mest stolt har jag ofta varit minst kär i. Många är rädda för ömhet. Många är rädda för att man ska se de där såren de har inom sig. För mig är det det där som är intressant. Det är det som är själva människan, det är det som får mig att tycka om någon.

Update: Efter kommentar av Christer Jansson här kan tilläggas att vänskap ofta tål mera, för att man kan prata om det som gick snett. Men eftersom majoriteten inte så ofta vill prata om saker som gör ont så blir det lätt komplicerat och så är man där igen. Jag vill ofta prata om allt. Alla vill inte det.

****************
Det här blogginlägget hade aldrig skrivits om det inte hade varit för Sol som jag diskuterat sånt här med så huvudet nästan ramlat av för ett år sen. Det blev nog oerhört rörigt och spridda tankar. Återigen bara en sån där tänkahögtpost.

HSP – Highly sensitive person

Tuesday, January 17th, 2012

Ooops. De kursiverade stämmer in på mig. Snacka om att vara en utpräglad HSP. Det komiska är att det överlappar med autism och ADHD rätt hårt. Finns en teori om Intense World Syndrome som menar att autister har en naturlig överkänslighet för allt. Till exempel att vi känner andra människors känslor. Tyckte mest bara det här med HSP är bisarrt mycket jag.

1. Jag verkar vara känslig för de fina nyansskillnaderna i min omgivning.

2. Andra människors humör påverkar mig.

3. Jag är smärtkänslig.

4. Under mycket stressiga dagar, behöver jag dra mig undan – till sängen, till ett mörkt rum, eller vart som helst där jag kan vara ifred och få en paus från alla intryck.

5. Jag är känslig för koffein.

6. Jag blir lätt överväldigad av saker som exempelvis starkt ljus, starka dofter, grova tygmaterial, eller sirener på en ambulans som kör förbi.

7. Jag har ett rikt, invecklat inre liv.

8. Jag känner mig illa till mods av starka ljud.

9. Jag blir starkt känslomässigt påverkad av konst och musik.

10. Jag är samvetsgrann.

11. Jag är lättskrämd och hoppar t.ex. lätt till.

12. Jag blir nervös och/eller irriterad när jag har mycket att göra på kort tid.

13. När människor känner sig obekväma i en fysisk miljö, brukar jag känna vad som behöver förändras för att göra miljön mer bekväm (t.ex. förändra ljuset eller sittplaceringen).

14. Jag blir irriterad när folk försöker få mig att göra alltför många saker på samma gång.

15. Jag anstränger mig mycket att undvika att göra misstag och/eller att glömma saker och ting.

16. Jag tittar av princip inte på våldsamma filmer och TV-program.

17. Jag blir uppe i varv på ett obehagligt sätt när det pågår mycket runt omkring mig.

18. Att vara väldigt hungrig skapar en stark reaktion i mig – det stör min koncentration och/eller mitt humör.

19. Förändringar i livet gör mig uppskakad.

20. Jag är uppmärksam på – och uppskattar – dofter, smaker, ljud och konst, och lägger ofta märke till nyansskillnader som andra kanske inte ens märker.

21. Jag anstränger mig att ordna mitt liv så att jag undviker upprörande eller överväldigande situationer.

22. När jag måste tävla eller bli observerad när jag gör någonting, blir jag så nervös eller skakig att jag presterar mycket sämre än vad jag skulle ha gjort annars.

23. När jag var barn, verkade mina föräldrar/lärare/andra runt omkring mig, uppfatta mig som känslig eller blyg.

Om du svarar ja på 12 eller fler av frågorna, är du troligen en Highly Sensitive Person. Men egentligen är det ju så, att inget psykologiskt test är så korrekt att du borde basera hela ditt liv på det. Om bara 1 eller 2 av frågorna är sanna för dig, men de är extremt sanna, skulle det också vara korrekt för dig att kalla dig Highly Sensitive.

Testet är översatt från Elaine N. Aron’s lysande bok “The highly sensitive person – How to thrive when the world overwhelms you”.

Protected: Trygghet

Thursday, December 8th, 2011

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Identifikation

Thursday, December 8th, 2011

Den där märkliga förmågan jag har i livet, att identifiera mig med allt och alla… jag undrar varifrån den kommer.

Jag identifierar mig med samma lätthet med svinet som med offret, med karriäristen som den som inte bryr sig, den snygga som med den som ingen ser, den coola och den utanför, den konservativa kristna och den drogliberala, bdsmbruden och den pryda, den blyga och den framåt, den monogama och relationsanarkisten, den förhårdnade och den för känsliga.

Jag har haft så många roller och olika postioner i livet att hälften vore nog, drällt runt i så många subkulturer och sett så mycket konstigheter. Jag har format mitt jag på en splittring från och med strax över 25 års ålder alltid formad på kognitiv dissonans. För udda för att vara vanlig och för vanlig för att vara udda. Jag passar absolut inte in någonstans och kan samtidigt passa in lite var som helst. Jag är extremt plastisk och töjbar.

Jag är på samma gång den som påverkar andra mycket och den som påverkas. Och då menar jag inte i någon mindre grad utan i en enormt hög grad.

Jag är på en gång urusel på socialt spel samtidigt som jag är skicklig på det.

Det säger liksom sig självt att jag inte borde existera för det ska inte vara möjligt att vara allt det här på en gång, men jag är det ändå.

Jag vandrar liksom runt på jorden med all världens självmotsägelser utan åsikter och självklara svar, samtidigt som folk tror jag har massa åsikter och svar. Jag bara inte förstår det.

Jag har något slags sjätte sinne som jag knappt ens förstår är ett sjätte, det är ju bara där. Lever någonstans i gränslandet mellan dröm och verklighet.

Det sägs vara osunt att vara så här. Men om jag inte vore så här skulle jag sudda ut det som är mitt starkaste signum.

Spridda tankar på fastande mage en morgon i december 2011.

Håll käften!

Wednesday, October 26th, 2011

Varenda tanke jag tänker, nästan varenda sak som finns i mitt inre kläs i ord.

Ord ord ord.

Allt med mig är ord, ord ord ord. Och det är aldrig tyst inne i min skalle. Det resoneras alltid. Hit och dit, fram och tillbaka. Ibland monologer, ibland diskussioner. Men det är aldrig tyst.

Alla känslor kläs i ord. Inuti mitt huvud. Ord bara jag förstår. Ord som väldigt ofta missförstås när jag säger dem högt till någon annan, men som jag likväl måste få sagda för att få rätsida på babblet därinne. För vem som helst blir ju galen om den bara talar med sig själv. Och tänk då att det aldrig är tyst därinne, så inser ni att potentialen för galenskap finns hela tiden. Om man inte älskar att höra sin egen röst och tror att man är världens klokaste person med svar på livets alla frågor.

Well, I don’t.

Jag är så hjärtinnerligt trött på min egen röst att jag kan spy på den för den håller fan aldrig käften. Och säger konstant mot sig själv.

Ibland önskar jag att jag hade varit multipel för då hade det åtminstone varit någon rim och reson i splittringen därinne, men i så fall skulle jag vara perioddynamiskt multipel med ständigt nya personligheter trots att jag på ytan alltid är samma person. Det känns inte särskilt troligt. Jag har testat teorin fram och tillbaka i några år. Och nej. Jag är inte multipel.

För multipel räcker inte för att beskriva den splittring som pågår härinne. Den är så fasansfullt mycket större än en multipel diagnos, mycket mer splittad än en scizofreni. Det är ett hyperaktivt kaos av talande kroppsdelar, viljor, tankar, känslor som alla kläs i ord.

Ord ord ord.

Ständigt pågeånde processer som vill förklaras. Ständigt pågående processer som vill ha sin förklaring. Som vill ha mindre ord för att ha någon slags begriplighet ens för mig själv.

Det hade varit tusen gånger lättare om jag faktiskt hade varit galen. Nu är jag tyvärr inte det. Jag är bara för jävla helvetes verbal!

Någon mer som har samma katastrofala processande och splittrat talande inre liv? Alternativt någon som känner sig tom inuti? Jag kan dela med mig, du kan få mitt.

Tanken på telepati skrämmer inte mig det minsta för mina tankar är så bra på att kaosa att ingen kommer förstå något av vad som pågår därinne ändå. Det förstår man först om man läst av mig i några år.

There’s no rest for the wicked. För som om inte det var nog med kaos i huvudet minns jag nästan alltid allt jag drömmer.

Vad jag själv säger minns jag sällan, vad jag tänkt minns jag nästan lika ofta som vad jag sagt. Är jag stressad kommer jag under tiden jag märker att min mun säger massa saker veta att “vad fan säger jag nu?” men ha noll förmåga att kontrollera talet. Alternativt kommer det sluta sig så jag inte får fram ett ord. Så är det ofta om människor ber mig förklara nåt. Hur ska jag kunna förklara vad jag just sade, jag tänkte ju bara högt och nästa sekund kommer jag tänka nåt annat.

För är det någon gång jag får blackout så är det när folk frågar mig om nåt. Jag kan omöjligt formulera ord på kommando. För jag kan inte betvinga ordhysterin som pågår i mitt inre.

Protected: Nej jag vill inte ligga med en stereotyp stereotyp

Saturday, June 18th, 2011

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Kroppslig integritet och varför jag inte har sex (typ del 1 i en serie deconlove tror jag)

Thursday, May 5th, 2011

Det är inte ofta jag håller med en ledare i DN, men idag är en sådan dag.

I stället handlar det om något mycket svårare: att lära sitt barn att det bara är hon som bestämmer över sin kropp. Det betyder att barnet självt ska bestämma om hon vill ge farmor en kram eller inte. Det är inget som barnet ska tvingas eller övertalas att göra som tack för den fina julklappen.

Det betyder också att skolbarn aldrig ska behöva finna sig i puffar, slag, händer mellan benen eller annan typ av ovälkommen beröring.

Den självklara rätt som vuxna har att freda sig mot att en okänd människa på bussen låter en hand snudda vid bröstet eller underlivet måste respekteras också i skolvärlden. Så är det inte. Där är inställningen till våld mer Gandhisk.

Men om barnen inte från början lär sig respektera sin kroppsliga integritet – när ska de då göra det?

Jag var tre år när jag låg på sjukhus för feberkramp. Minns spjälor, sänkan och pappa. Jag lekte sjukhus enormt mycket som barn efter det. Att jag var traumatiserad och skräckslagen har först mitt vuxna jag förstått.

Jag var sex år och blev utsatt för tvångsgynekologi av två nästan dubbelt så gamla pojkar. Rubriken rent juridiskt är våldtäkt. Jag hade sagt att jag inte ville.

Jag hade en dagmamma vars son pucklade mig i magen. Han lurpassade på mig och jag minns rädslan.

Jag minns tillfällen på lekis då mina klasskompisar hållit fast och slagit mig. Fast snubben som gjorde det förnekade när jag frågade honom på högstadiet om det hänt. Så jag har alltid trott att jag hittat på. Det är klart jag inte har.

Till och med en lärare har drämt till mig en gång.

Jag blev fasthållen av min kompis fulla pappa. Han skulle också alltid krama oss när vi vär där och kittla. Vi var livrädda för honom. En gång när jag var inne ensam i min kompis rum kom han in och stoppade handen innanför min tröja. Jag flyttade mig uppåt i soffan, så han kom aldrig åt något annat än min mage. Men jag var inte helt pigg på att hänga hos min kompis sen.

Hemma pucklade min bror på mig, övade wushu, slog mig på överarmarna så jag fick blåmärken.

Jag har blivit illa behandlad av killar jag varit förälskad i. Mentalt. Inputtad i skåp, sparkad i röven. Och killen jag var förälskad i som fjortonåring som höll upp en bild på en snygg smal solbränd brud och sa inför en hel skolbuss “Så här skulle du se ut så skulle jag tända på dig…”, med ett tillagt föraktfullt “kanske”.

Nej min kropp var inte min. När jag ser tillbaka är det det bestående kroppsliga minnet av min barndom: Jag har inte ägt min kropp. Jag har aldrig kunnat försvara den mot angrepp.

Försökte jag vara sexig (urringat eller kort kjol) blev jag skuldbelagd i kyrkan, antingen av mina vänner eller någon ledare. Jag fick verkligen aldrig vara fin.

Min sexualitet var skruvad. Den fanns inte ännu men var redan förstörd. Först av ett övergrepp och traumatiseringar av sjukvård. Sedan av ett hat för min kropp och hur jag såg ut. Som tonåring och yngre vuxen trodde jag t ex att jag ville bli våldtagen. Jag bad t o m min första pojkvän att våldta mig någon gång och blev skitsur när han inte gick med på det. Jag hade noll kontakt med mitt underliv, min sexualitet var skriven i min skalle och lusten i praktiken frånvarande. Jag minns inte ens när jag började få ont av sex, men jag vet att jag aldrig kunnat ha tampong.

Jag är livrädd för trängsel och livrädd för sex. Jag har aldrig lärt mig att freda mig och att säga nej. Jag får alltid lita till att andra människor inte kommer att skada mig, måste alltid ha gått genom saker med killar innan jag har sex med dem, måste ofta ha killar för att skydda mig från andra killar om de är närgångna. Och jag går helst varken till tandläkare eller till sjukvård själv. För även där har jag råkat illa ut i vuxen ålder.

Mitt sköra sätt har blivit min identitet. Jag vädjar och söker beskydd, vill få vara liten och svag, kryper gärna ihop med kroppen, blir mållös om någon är elak. Sätter inte gränser för hur jag tål att bli behandlad.

Någon gång i februari i år började saker komma ikapp mig på riktigt. Jag började lägga pussel med mitt liv, började ifrågasätta om jag faktiskt kanske trots allt hade farit illa av den där våldtäkten som sexåring. Och upptäckt att jo, tyvärr hade jag nog gjort det. Sedan har det rullat på. Mer och mer minnen har dykt upp, mer och mer pussel att lägga, mer och mer känslor att bearbeta. Känslor och minnen som begravts någonstans så djupt djupt inom mig som det någonsin gått. Jag bestämde mig då för att nej, inget mer sex förrän jag lärt mig sätta gränser, lärt känna min kropp och gjort något åt den här smärtan.

Jag har ingen aning om vad som händer mig i framtiden. Men just nu är detta vad som gäller.

Disclaimer: Även om min uppväxt i kyrkan skadat mig mycket är jag ändå tacksam för den i jämförelse. Med den början av mitt kroppsliga liv hade jag kunnat råka rejält illa ut som tonåring om jag dessutom skulle ha blandat in sex.

Skräckens dag

Friday, April 1st, 2011

Första april är den dag då jag brukar gå i ide. Med svårigheter att förstå ironi och tolka människors reaktioner är det inte mer än naturligt. Första april blir kulmen på den dag som säger att jag inte är som alla andra.

Jag skapade mig därför en grundregel för första april som mycket ung; Tro inte på något någon säger denna dag. Inget. Någonsin. Utgå från att allt som sägs är lögn.

För kanske 9 år sedan dog kompis katt. Överkörd första april. Tror ni jag trodde på det när hon helt förtvivlad berättade? Nej, klart jag inte gjorde. Jag vet inte hur många gånger jag sa att han kan inte vara död, du driver med mig det är första april.

Skuldkänslorna när jag insåg att det var sant. Sedan dess… första april är den dag jag försöker gömma mig. Gömma mig för alla som vill skoja med mig, vänta tills nästa dag då det går att lita på någon igen. Om min födelsedag är helig för att alla ska vara snälla mot mig då är första april utanförskapets och skräckens dag.

*går i ide tills i morgon*