Posts Tagged ‘Piratpartiet’

Integritet

Tuesday, July 8th, 2014

Piratpartiet är emot integritetskränkningar. Det är en kärnfråga.

Kvinnors kroppar är det mest hårdbevakade som finns. Vart de än går, hur de än står, så blir de bevakade och bedömda.

Att bli konstant övervakad är en kränkning av en persons integritet.

Piratpartiet är emot integritetskränkningar. Det är en kärnfråga.

Men du kan väl bara förändra dig?

Sunday, May 13th, 2012

Jag är homosexuell. Jag älskar någon som ni tycker det är fel att älska. Jag blir förföljd världen över för vem jag älskar. På vissa ställen stenar de mig, på andra ställen bara dränker de mig i toastolen.

Jag kan inte hjälpa att jag är sån här.

Men du kan ju bara botas. Gå i psykoanalys, bli av med din bugg. Du behöver ju inte lida. Vi kan be för dig. Vi har inget emot att du är homosexuell, du behöver bara inte utöva din läggning. Du har bara inte träffat den rätta.

(Du förstör samhället, förstör kärnfamiljen, förstör min värld med din äckliga ologiska kärlek. Homosexualitet är äckligt! Din kärlek äcklar mig.)

Ni hatiska pirater. Ni som varje dag postar bilder på facebook om hur för ni är homosexuella äktenskap, om hur dumma i huvudet alla är som inte förstår. Ni förstockade.

Ni som samtidigt tror att vi kristna bara ska kunna “inte ta åt oss” av den där lilla saken som ju bara är kul för er andra.

Det där som är vårt innersta, kan vi inte bara ta bort det, skära av det, vårt innersta liv. Det är ju synd om oss. Det är ju inget personligt mot oss. Vi bara inte förstår.

Vi är oupplysta och förstår inte. Det är synd om oss och vi borde för vårt eget bästa förändras och ta bort den där djupaste delen av oss själva.

(Skäms för den du älskar. Göm din kärlek. Tala inte om att du är kristen för du kommer överösas med glåpord, hat och frågor om hur du kan vara så irrationell.)

DIN JÄVLA BÖG.

I am a Jew. Hath not a Jew eyes? hath not a Jew hands, organs, dimensions, senses, affections, passions? fed with the same food, hurt with the same weapons, subject to the same diseases, healed by the same means, warmed and cooled by the same winter and summer, as a Christian is? If you prick us, do we not bleed? if you tickle us, do we not laugh? if you poison us, do we not die?

Vet ni vad?

Jag är trött på den kollektiva skuld ni lägger på mig för saker som kristna gjorde för femhundra år sedan. Jag är trött på att få försvara mig från vad människor som kallar sig kristna gör i USA eller vad KD ställer till med. Men jag borde kanske stannat i kyrkan och låst in mig? Jag borde kanske fattat att jag inte var välkommen i piratpartiet bland er högtstående rationella upplysta människor?

Kul hörrni pirater. Kul att ni behandlar oss kristna i partiet på precis samma vis som ni anser att kristna inte ska behandla homosexuella. Skitkul. För en tro handlar ju om något man bara kan skaka av sig. Den börör ju inte alls djupet av ens själ, den är ju inte alls orsaken till varför man andas och lever? Eller?

Jag älskar er upplysthet, ert hat, ert förakt och att ni vill döda våra organisationer. Vi är ju trots allt en för liten grupp för att ha rätt att få hjälp. Irrationella. Sjuka. Annorlunda.

Vet ni en sak?

När jag som kristen fick höra att det var ungefär så jag tänkte om homosexuella ändrade jag mig. Jag hade skrikit ut mitt äckel mot homosexualitet öppet.

Jag ändrade mig.

Jag förstod nämligen att homosexuella var människor och deras kärlek var inte konstigare än min.

Jag förstod att jag hade haft fel.

Jag var 19 år, röstade samma år för adoption för homosexuella på en kongress för kristna socialdemokrater, Broderskapsrörelsen. Hela organisationen röstade för registrerat partnerskap. Året var 1992.

Jag skulle vilja se pirater som ställer sig upp med det modet och står för att den ändrat sig i frågan om kristna och religiösa överlag.

Jag utmanar er. Har ni lika mycket förmåga till rationellt tänkande som en nittonårig djupt kristen och dessutom frikyrklig klara hade?

För er upplysthet är inte värd ett piss om ni saknar kärlek mot de som inte är som er själva.

Men det är ju bara ett skämt. Eller?

Saturday, May 12th, 2012

Efter nattens bloggpost då jag garvat åt piratpartiet har jag den där sedvanliga gnagande känslan av något. Det är inte att jag anser att jag har fel i sak, tvärtom. Det är bara något med vetskapen om att nu gör jag någon ledsen igen.

Jag vill inte stänga av den känslan. Jag vet att det finns de för vilka piratpartiet är deras liv. Människor vars personliga liv står och faller med partiets framgång. Det finns säkert även de som på riktigt bär partiet i sitt hjärta. Och så finns det sådana som helt enkelt blir ledsna av att deras vänner blir ledsna.

Now:

Partiet har samtidigt ett väldigt oattraktivt hat mot religioner. Nästan dagligen ser jag olika tramsiga uppdateringar om kristendom på facebook av människor som tror sig vara roliga eller smarta och tror de vet mera än de dumma korkade kristna. Märkligt nog är flera av dem människor jag har respekt för annars.

Det finns ju massa känslor bakom. Kanske en del av dem som postar de där fotona har en bakgrund i en kyrka med traumatiska upplevelser därifrån. Det skulle förklara en del. Men en hel del är nog också omedvetet.

Stämningen som når den kristna blir dock något annat, för i mörkret är alla katter grå. Det där som kanske var en smart reflektion från någon ingår plötsligt i en inte alls lika attraktiv helhet som mest ser ut som förakt.

Vad kommer det ifrån? Kristna som tar sig själva för mycket på allvar? Kristna som varit elaka mot den som postar uppdateringen? Något finns ju där liksom. Men vad är det? Varför tror folk att kristendomen har makt? Och vad skulle kristendomens makt ha med Jesus eller mina vänners personliga kristna tro att göra?

Men!

Vad är då skillnaden mellan mitt eget raljerande av piratpartiet med andras raljerande av kristna? Finns den ens?

Nä, det gör den inte. För vad jag säger ingår också i en skur av hat och hån som alltid nått pirater från alla som tyckt de förstått bättre än piraterna. Att jag faktiskt genuint tycker det hela är komiskt och har den där känslan av att inte veta om jag ska skratta eller gråta, framgår inte i bloggposten. Jag framstår bara som distanserat häcklande. Någon tror att jag inte jobbar något för partiets breddning själv, en annan att jag är rädd för det okända. Ytterligare någon att jag inte gör tillräckligt.

Jag tycker det är charmigt med det här galna partiet. Jag kan bara inte ta det på särskilt stort allvar. Jag har för längesedan slutat leva andas och skita piratpartiet. Däremot bryr jag mig enormt mycket mer om politik än när jag var som mest aktiv i partiet. Jag hånskrattar inte egentligen.

Jag tycker ju massa om Torbjörn som lagt yrkandet om sjuksköterskors förenklande att bli läkare. Han är inte på något vis dum, tvärtom väldigt reflekterande. Det blev bara lite för mycket vilja och lite för lite eftertanke. Men det finns inget ont i det. Jag får bara lust att förklara att sjuksköterskor och läkare har helt olika yrken och att vi just nu av misstag råkar se ut som om vi undervärderar alla sjuksköterskor. När intentionen var motsatsen.

Den där viljan för alla att göra allt är helt enkelt inte helt optimal.

För flera år sedan försökte Egil förklara för mig att det fanns alternativa sätt att bygga röstningssystem. Jag orkade inte höra på honom då. Jag var väl för fast i mitt för stora ego antar jag. För faktum är att det finns ganska vettiga tekniska lösningar för att förenkla processer med röstningar och framtagande av material på internet. Och ett piratparti som vill hävda att internet är ett fantastiskt demokratiredskap måste kunna använda internet för att skapa demokrati, annars har vi ingen trovärdighet. Kan vi inte lära oss att använda internet till vår egen fördel så är vi ihåliga. Det var det jag också sa i höstas när jag sa att vi inte förstod internet. Som svar på ett brev på posten kom en motion om att ha kongress i köttvärlden i stället.

Som om Ung Pirats kongress skulle ha varit bättre. Jag skrattade mig flera gånger fördärvad över hanteringen av den också.

Piratpartiet och Ung Pirat är polsk riksdag. Vi måste på något vis lära oss att ta det onda med det goda.

Jag tror jag skulle ha lättare att hantera allt om vi inte hade så grandiosa självbilder. För det är de där bilderna som väcker löjet. Att vi tror att vi är mer fantastiska att vi är. Att kejsare liksom är naken.

Jag tror vi behöver börja skratta åt oss själva, konstatera att oj, det här blev lite fel och så sätter vi oss på hästen igen och försöker på nytt. En öppen lekfullhet. Dvs precis det som jag en gång ville motarbeta i partiet. Det fanns ju där. Bodström skulle ju sälja korv utanför riksdagshuset.

Ärligt talat. Jag hade fel. Det var inte tid för piratpartiet att mogna på det sätt som klara tyckte det var tid för piratpartiet att mogna. För den mognad jag talade om handlade bara om yta. Och det är inte mognad, det är att vara lillgammal.

Det är tid för oss att mogna. Inifrån. Man växer genom att testa sig fram. Men man växer inte av att bara kopiera och remixa. Man växer även av att reflektera.

Behöver just jag hjälpa till med allting? Kan jag lita på att någon annan kan göra en viss typ av arbete bättre än jag? Kan jag sluta sitta fast i en tanke om att allt ska vara rättvist och i stället försöka lita på mina medmänniskor?

Är kanske datanördarna faktiskt bättre på det här med internet och internetideologi? Fri programvarurörelsen kanske redan har den ideologi piratpartiet saknar? De kanske bara uttrycker den lite klumpigt för oss andra som inte förstår?

Ödmjukhet. Hjärta. Eftertanke.

Det står inte för mig i motsats till att garva röven av sig. Egentligen. Tonen är rå men hjärtlig.

Piratpartiet har breddats åt alla håll

Saturday, May 12th, 2012

Efter vårmötet konstaterar jag följande.

Piratpartiet har sjukt mycket ny politik från och med nu. Vi är tydligen: för forskning om bosättningar på månen, för avskaffande av sommartid, för avskaffande av kungahusets religiösa tillhörighet och vi vill avskaffa bidragen till religiösa organisationer.

Utöver det har vi en vårdpolitik där vi bland annat babblar om att sjuksköterskor ska få lättare att ubilda sig till läkare.

Vi är även för personval, borttagande av 4%-spärren, vill ha kritiskt tänkande som en röd tråd i all undervisning och vill ha obligatoriska kallelser till kurator för skolelever.

Det löper ingen direkt röd tråd någonstans för mig. Mer än att det finns ett förakt mot religion och ett slags säljartänk i partiet som tyvärr gått överstyr och närmast verkar desperat.

Som vilket annat politiskt parti som helst alltså.

Förr gick inte en enda politisk motion genom på årsmötena. Göta Kanal, vem drog ur proppen?

Vi har massa ny bra politik. Och massa heltokig politik. En del är onödig, en del är dumdristig, en del är skrupellös, en del är pinsam. Och en del completely awsome.

Det nya principprogrammet är <3 Vi har breddat oss. Men överlag har vi sprungit som yra höns utan någon direkt överblick och helhetssyn. För vi har ingen. Vårt enda mål är att vinna val och komma in i riksdagen. Hade jag sett på partiet som jag gjorde 2008-2010 hade jag varit förfärad inatt. Nu kan jag garva röven av mig. Det är bara för mycket lulz. Trolltyg i tomteskogen goes Star Trek.

Would you push that button?

Wednesday, March 21st, 2012

Idag när datalagringsdirektivet kommer röstas genom har jag bara en tanke i huvudet. Vem trycker på den där knappen? Vem skriver under beslutet? Varför sker det?

Nu är du där. Du är gift med någon i partiet, du har legat med ett antal till efter dina år i ungdomsförbundet, troligtvis någon som är högre upp i hierarkin än du. Din bästa vän har övertygats att rösta ja.

Du har levt ditt liv i partiet i femton år. Flera av dina vänner utanför partiet har försvunnit ut ur ditt liv för du har så mycket att göra att du har fått prioritera dem i Stockholm som du ändå jobbar med hela veckorna.

Du trodde du skulle få hjälpa till att förändra världen men har upptäckt att utskottsarbete mest är massa papper till ingen nytta och att de förändringar du kan få genom är så få att de ändå känns marginella.

Din familj klagar på att du aldrig är hemma. Du jobbar hela tiden.

Du läser i tidningarna att folk är upprörda över din lön och dina förmåner, men om de bara visste hur hårt du jobbar. De förstår ju inte, eller hur? De vet inte hur det är att sitta här i riksdagen, skulle säkert inte klara en dag i dina skor.

Du får aldrig höra något beröm, allt du gör anses vara fel, du får inget tack.

Den semester du har är egentligen en enda vecka om året – Almedalsveckan. Det är enda gången du verkligen släpper loss och har roligt, flippar med dina partikamrater, flirtar med dina motståndare och hånglar i hemlighet med en snygg journalist du flirtat med i flera år men som du bara träffar i Visby. Du vet att din respektive hånglade med en PR-konsult förra året så nu är ni kvitt.

Om partiet misslyckas är du ingen, hela din karriär, allt du byggt upp bara rasar. Din värld är partiet, för världen utanför har sakta men säkert bleknat bort utan att du märkt det. Det skedde i takt med att dina ideal försvann men du förstår inte att kopplingen. Du förstår inte att det är därför du fått magsår.

Det skär sig i din relation, ni ses nästan aldrig och det är svårt att inte ta med sig jobbet hem. Det är ju så mycket att göra. Telefonen och chatprotokollen går varma, inboxen svämmar över, “älskling bara tio minuter till”.

Om du röstar nej är du förlorad. Du älskar trots allt din bästa vän, du tycker trots allt synd om gruppledaren, det här gör verkligen ont i magen.

Du måste välja. Din karriär, dina vänner och det du lärt dig att se som ditt liv, eller dina ideal.

Vad skulle du välja? Vore valet så självklart? Kan du verkligen bara trycka på nejknappen när du kämpat så hårt för partiet i så många år? Vill du vara den som sänker regeringen, den som det blir knäpptyst när du går genom fikarummet, den ingen pratar med. Eller som blir utskälld med den där mobbingmetoden ni använde mot de udda i ungdomsförbundet. Det var kul en gång i tiden, men nu? Vill du vara den som får känna på det?

Utfryst. Ensam. Övergiven. Av de du trodde var dina vänner. Vill du bli det?

Kanske är det ändå bäst att du röstar ja. Din polare fick ändå till en hyfsad kompromiss eller hur? “Fan vad ont jag har i magen!”.

Vinna eller förlora, principen eller vännerna. Dina ideal eller femton års investeringar.

Omröstningen är om några timmar. Gruppledaren kallar.

“Vi måste hålla ihop gruppen”. “Man måste knäcka några ägg för att få en omelett”.

Jag målar

Monday, March 12th, 2012

Jag har skrivit några bloggposter om piratpartiet. Måleri, perspektiv, tendenser. Jag plockar upp en pensel, målar den känsla jag ser med det enda jag kan måla med – orden.

Jag målar upp en bild. En bild från en vinkel. Nästa sekund tar jag upp min pensel och målar från ett annat håll. Perspektivet förskjuts, en annan vinkel träder fram.

Jag försöker inte säga “det här är sant, det här är vad alla ska tro på”. Jag säger “det här är vad jag ser, från den här vinkeln”.

En organisation, liksom en person är inte ensidig. Det finns många sidor, många perspektiv.

Vi har alla ljusa och mörka sidor. Den sida jag målade upp var mörk. Betyder det att piratpartiet bara är mörkt? Nej. Men det här är en av de mörkare sidorna, förmodligen den mörkaste.

Pirater talar ofta om ett övervakningssamhälle och ett kontrollsamhälle och tror att människor ska förstå. De förmedlar sin bild av vart de tror samhället är på väg. Jag plockade upp en pensel som sa “vi är likadana, de där tendenserna sitter i människors hjärtan”.

Vi människor är snabba att definiera motståndare som “de andra”, peka på dem och säga “vi är inte som dom, vi är bättre, när vi kommer till makten ska allt bli annorlunda”.

Men övervakningssamhället börjar med dig och mig. Det byggs inte av “de andra”. Det byggs av oss. Det finns ingen quick fix. Det finns inget samhälle som förstörs att “bevara”. Vad som händer är att samhället förändras och människor blir rädda då.

I destabiliserade kulturer och samhällen ökar självmorden. I sönderfallande kulturer ökar kvinnomisshandeln. När det går utför ökar rädslan, paranoian och främlingsfientligheten.

Så jag tog en paus, målade det mörka. Vissa förstod och andra blev förbannade. Vissa blev inte förbannade men missförstod ändå. Vissa förstod och blev förbannade. Vissa ville inte se.

Samhället är i total förändring. Varenda norm, varenda liten del skakar i sin grundvalar. Vi känner det i våra kroppar, men vi vägrar att inse. Diagnoserna, paranoian, den ökande misstänksamheten, arbetslösheten, occupyrörelserna, fri programvarurörelsen, miljöförstöringen, den accelererade tekniska utvecklingen, allt hör det ihop. Det är inte enskilda delar, det är en helhet.

Vi försöker med våra kortsiktiga, machiavelliska hjärnor begripa detta, men det går inte. För vi applicerar fel sorts tänkande.

Vad jag vill göra är att få folk att tänka till. “Shit, kan man se det så där?!”. Jag vill ge människor en känsla av “ouch”, skaka om, vidga perspektiven.

Kanske måste jag hitta ett sätt att flagga för när en post är måleri och när det är en politisk handlingsplan. Ge människor som läser en möjlighet att begripa vad som pågår. I synnerhet som jag förr i tiden var väldigt internpolitiskt argumentativ förstår jag att det blir kaos i hjärnona när jag plötsligt bara målar. När jag plötsligt ställt mig utanför som betraktare och säger “det här är vad jag ser” utan någon som helst ambition att tvinga på folk min “sanning”.

Om min förra bloggpost var allt jag såg av piratpartiet, om den var hela bilden av partiet, om det inte fanns andra vinklar, andra pespektivt; då hade jag aldrig stannat kvar. Brydde jag mig inte om de trasiga människorna hade jag aldrig skrivit bloggposten. Led jag inte av hur vi behandlade och behandlar varandra hade jag aldrig brytt mig. Hade inte mitt hjärta gått sönder av vad jag själv utsatt andra för hade jag aldrig haft orden för posten.

Hade jag bara sett mörker i trasighet hade jag aldrig brytt mig om sådana människor, hade jag bara sett ondska i paranoia hade jag inte kunnat skriva min post.

För varje känslomässig uppfattning jag fått på posten har jag suttit timmar och tänkt “vad finns i den människans hjärta nu?”.

Tro inte att jag säger att ni är kalla, att ni är hårda, att ni är trasiga. Tro inte att jag säger att ni inte är mjuka, att ni inte är varma.

(Vad jag sa är: Vi är rädda. Det är “de andra” också. Är vi det begår vi även “deras” misstag.)

Jag ville mest måla en tavla. Den fick ganska mörka färger. Vill jag syssla med politik föredrar jag egentligen att vara optimistisk, visionär och nytänkande 🙂

Det är en immateriell revolution på gång. Det är scary och många av oss vill gärna krypa tillbaka dit där vi var förut, liksom jordbrukarn längtade hem till den trygga åkern. Men någon har byggt en fabrik där den låg…

Motion: Regelbundna kuratorskallelser i grundskolan

Saturday, March 10th, 2012

Stigmat kring psykisk ohälsa i vårt samhälle är starkt. Många vågar inte söka hjälp av rädsla för att utpekas som annorlunda eller vara defekta. Människor går och mår dåligt i stället för att söka hjälp, ibland med dödlig utgång.

Det är något vi behöver ändra på. Och vi börjar när barnen är små; i grundskolan. Regelbundna kallelser till kurator för alla elever. Det har funkat med tandvården, vi har idag en tandvård i världsklass tack vare att barn kallas löpande till tandvården. Vi kan skapa en liknande modell för kuratorskallelser.

Förslaget hittades av Simeon på Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandes Stöd och antogs direkt av UP Jönköping. Det är en del av vårt manifest som vi antog inför polkon.

För mig är förslaget självklart för de positiva bieffekterna är så många. Det skulle rusta upp ungdomars hälsa på bred front. Och det skulle med största sannolikhet sprida sig så även äldre blev av med en del av sitt stigma kring psykisk ohälsa. Vi är nog många som känner någon som inte orkade leva längre, eller som bara skäms för hur den mår så den inte vågar söka hjälp. Det vill vi ändra på.

När stigmat att vara annorlunda minskar kan vi också få se en större mångfald av människor och personligheter. Och det är både en förutsättning och en tillgång för kunskapssamhället.

Det paranoida piratpartiet

Friday, March 9th, 2012

Under mina mest aktiva år i pirapartiet kunde jag ofta konstatera; jag har aldrig träffat så här mycket mjuka killar. Aldrig träffat så många med diagnoser, så många som varit deprimerade, utbrända, bipolära, känsliga osv.

Uppsjön av trasiga killar i piratpartiet är enorm. Och jag som ofta fick se det där på nära håll upptäckte gång på gång hur lika historier de hade, men hur de trodde att deras historia var annorlunda, att ingen skulle förstå. Ensamma.

Så många gånger ville jag kicka igång mansnätverk i partiet. För jag märkte hur det där med trasigheten hörde ihop med något annat; internkonflikterna.

Internt tog nämligen männniskor i partiet som mådde dåligt ut det hela på varandra. Gjorde politik av interna konflikter. Internt vågade ingen be någon annan om hjälp för i grunden var folk paranoida och trodde andra människor var onda.
Det finns ingen hejd på maktparanoian i piratpartiet.

Men hur konstigt är det egentligen i ett parti där 90% av de aktiva var mobbade i skolan? Hur konstigt är det att pirater är foliehattar med diagnoser som inte vågar be varandra om hjälp? Eller som inte vågar visa svaghet för andra människor, för de tror att människor i grunden är elaka.

Pirater försöker alltid klara allting själva, hela tiden. Trots allt tal om kollaboration så litar vi extremt lite på varandra. Jag minns hur det var när jag skulle anordna Almedalen 2009, trots att jag gick på knäna redan innan bad jag ingen om hjälp. Jag ville inte lasta någon annan. Jag hade snappat upp att det är såhär det går till i partiet, att vi hela tiden var tvungna att bevisa att vi klarade allt, det räckte aldrig med en liten del. Det blev givetvis mängder av fel i arrangemanget. Båtar bokades på fel håll, jag glömde köpa biljett till Christian (som med förlov måste sägas ändå var det årets huvudperson, men just när jag satt med alla biljetter kunde jag bara känna “jag har glömt nån”. En lagom paranoid hjärna kunde förstås uppfattat det som att jag gjorde det med flit. Nu tror jag ingen trodde det, men liknande saker har hänt då folk har dragit den typen av slutsatser.

Och sen när jag inte bett om hjälp fick jag skäll för det.

Men vi har inte en kultur där vi ber varandra om hjälp. Vi har en kultur där två människor bokar varsitt boende åt en person på samma event för de litar inte på att någon annan ska göra sitt jobb. Jag var ju själv likadan på andra sidan när andra sprang för fort eller inte bad om hjälp – skällde. Jag var inte mer ett offer än någon annan, men jag kände mig märkligt nog alltid lika mycket som ett offer som alla andra gjorde i partiet. Offermentaliteten gick från längst ner i partiet till högst upp i toppen. Alla tycker synd om sig själva. Mindrevärdeskomplexen formligen stänkte.

I piratpartiet försöker vi kontrollera varandra. Hela tiden, för det är vad paranoida människor gör, försöker kontrollera. Men ledarna springer iväg och de verkliga ledarna får sopa upp efteråt. Utan att få tack, för eftersom vi inte litar på varandra var ju det där som gjordes för att hjälpa någon givetvis gjort av ren elakhet.

Jag har lärt mig under min tid i piratpartiet att inte lita på någon. Alla väljer sig själva först, ingen kommer att se just mitt arbete för alla har fullt sjå med att be om bekräftelse för det de gör i stället.
För 90% av de aktiva i piratpartiet är före detta mobbade som vill ha revansch och kräver upprättelse. Och vägrar erkänna att det är det de egentligen gör. Så kräver vi den upprättelsen – av varandra.

Utöver detta har pirater inte lärt sig delegera. Och när de väl gör det tror de att delegation innebär att “någon annan ska göra jobbet åt mig och den ska vara självgående”. Nej, det innebär att den som delegerat fortfarande har ansvar. Det tar längre tid, men det är enda sättet att lära upp nya aktivister – mentorskap.

Och trots detta tror vi att vi ska kunna sitta i politiska församlingar och besluta över andra.

Människor kräver att andra ska lita på dem, men litar inte själva tillbaka. Misstag tillåts inte för att vetskapen om att misstag som begås alltid kräver curling som ingen får tack för gör att aktivister bränns ut och pensioneras på nolltid. Kontinuiteten saknas för alla springer på sina egna bollar, omedvetna om hur deras boll påverkar helheten i någon slags missförstånd av Darwin där den som överlever är den starkaste.

Men det är fel; den som kan samarbeta är den som överlever. Och samarbeta kan man inte göra utan tillit. Och tillit kan man inte bygga utan att släppa kontrollen. Och släppa kontrollen kan man inte göra om man är paranoid.

Ett piratparti som fortsätter bygga på det här viset borde inte sitta i en politisk församling.

Jag tror majoriteten av oss som tystnat och tröttnat och pensionerats inte orkar med hårdheten. Flera av dem som satt i styrelsen hoppade av just därför. De orkade inte, det gjorde för ont.*

Och bland all paranoia och tro på en ond hård värld som man matar sig med försvinner empatin för den värld man tänker sig att man ska förändra. I allt fokus på övervakning försvinner frågan om: Varför uppstår övervakningen?

När svaret finns precis framför näsan: övervakning uppstår av exakt samma anledning som att du inte kan lita på att människor är lika sårbara som du. Övervakning uppstår ur brist på tillit och respekt för varandra. Övervakning kan aldrig övervakas bort. Att övervaka övervakarna hjälper inte, det skapar bara ännu mera paranoia. Det man sår får man skörda. Politiker är också människor, de måste också få ha integritet.

Man kan inte bomba fram fred, man kan inte tvinga fram kärlek och man kan inte kontrollera bort övervakning. Man kan inte manipulera bort manipulation.

Jag vet med mig att jag är en rädd och liten människa. Så jag läser inte gammelmedia, knappt ens microbloggar eller bloggar längre. Jag vet att jag mår dåligt av det.

Jag vet väldigt sällan vad som är “på gång” i världen, eller ens i piratvärlden. Jag läser inte på om Acta, jag läser inte om datalagringsdirektivet.

Många skulle kunna hävda att jag “blundar”. Men vad jag gör är något annat. Jag väljer mina intryck, för jag vet hur de påverkar mig. Om jag väljer att grotta ner i det svarta och mörka blir jag svart och mörk. Om jag väljer att se det ljusa och vackra blir jag ljus och vacker.

Jag har det sista året försökt fokusera på lösningar. Jag har försökt fokusera bort från paranoia och bygga tillit. Den där tilliten som förstörts i det parti som beter sig precis som de vi kritiserar.

Jag vill inte vara hård och kall. Jag vill inte vara manipulativ och paranoid. För jag vill inte ha ett sådant samhälle.

Mitt problem med övervakning är inte att jag är rädd för kamerorna eller för vad staten ska göra med mig. Det är inte otroligt att jag redan varit övervakad under min tid kring utomparlamentarisk vänster. Mitt problem är den mentalitet och den hårdhet och kärlekslöshet vi bygger i samhället.

Jag kommer in i piratperspektiv från ett mjukt håll. Den arbetslivserfarenhet jag har är från kvinnodominerad offentlig sektor. Den erfarenhet jag haft av samhället de sista tio åren är en erfarenhet nerifrån.

Jag vet själv hur det är att vara anhållen, inlåst i en cell och förhörd av polisen, vet hur det är att sova under de gula filtarna när ingen vet var jag befinner mig. Jag vet hur det är att sitta på rättegång.

Jag vet hur det är att vara konkret beroende av andra människors hjälp för att jag ska överleva, att behöva hjälp med mat, tvätt och städ, det där som “alla andra” kan. Jag vet vilken utsatthet det är när de som ska hjälpa en inte förstår hur man fungerar och försöker få en att fungera på deras sätt i stället.

Jag vet hur det är att aktivt tvingas göra saker jag inte kan för någon har bestämt att jag ska kunna dem. För i en standardiserad kontrollerad värld är alla likadana och ska behandlas på samma sätt.

Jag vet hur det är att jobba på två av landets mest utskällda arbetsplatser: CSN och Försäkringskassan. Jag vet hur det är att dödsvaka på äldreboende.

Jag vet hur det är att få hjälpa kvinnorna i offentlig sektor att lära sig det nya datasystemet de har påtvingats uppifrån. Jag förstår att de hatar teknik.

Jag vet hur det är att harva runt i sjukvården för att få rätt vård. Jag vet hur det är att gå på socialbidrag och leva på försäkringskassan.

Men jag kände också den andra sidan; chefen på CSN och försäkringskassan, försäkringsläkaren, min mor var biträdande sjukhusdirektör, kompisen jag skulle på fest på när jag var inlåst i cellen var jurist. Jag kände alltid båda sidorna. Politikerna som blev hotade och människorna som hotade dem, socionomen och den som behövde socialbidrag, psykiatern och de som behövde hjälp.

Det gör något med en. Med ens perspektiv på mänskligheten. Jag kunde förklara för studenten hur det var att jobba på CSN och jag kunde förklara för den som jobbade på CSN hur det var att vara student. Och jag har lärt mig att världen sällan är så ond som folk tror. Det är dock misär överallt för att människor vägrar prata med varandra. För att de vägrar förstå motsatta sidans situation. För att de är för stressade för att hinna tänka efter.

Det jag önskar att folk lärde sig att kontrollera bättre är sina egna impulser att göra andra illa. Och det jag skulle önska att vi försökte kontrollera lite mindre är varandra.

Där någonstans är jag tillbaka där jag började. Svagheterna vi inte visar varandra för att vi är rädda, hjälpen vi inte vågar be om för att vi är rädda för att tränga oss på, avsikterna som sällan är onda utan oftast mest bara alltför impulsiva och ogenomtänkta.

Om vi har de här perspektiven i det större hela har vi en kompass. För mig är det den här kompassen humanistmotionen handlar om, det är den kompassen jag har i bakhuvudet när jag bygger min del i UP Jönköping som har en motion till UPkongressen om långsiktighet i stället för övervakning. Det är det perspektiv som ligger i botten för Kunskap Kommunikation Kontroll. Det är det som ligger bakom mitt engagemang för basinkomst och för fri programvara.

Do not be afraid of what you believe – be afraid of not believing
Do not be afraid of what you hope – be afraid of not hoping
Do not be afraid of what you love – be afraid of not loving

* För mig var det inte så, jag hoppade av pga dåligt självförtroende och en konstant rädsla för att inte räcka till och inte bli omvald om jag skulle vilja kandidera igen. Jag hoppade däremot av min valberedningskandidatur för att jag inte mer ville fokusera på makt och kontroll. För att jag inte ville vara den som valde och valde bort människor. För att jag inte ville vara den som manipulerade. Ville inte vara den som gjorde illa.

*******************
Disclaimer: för den som tror att jag säger att alla i piratpartiet har någon form av diagnos så är inte så fallet. Det är vanligare än i samhället utanför partiet. Som sig bör eftersom den immateriella revolutionen premierar diversitet.

Mjukt intuitivt tänkande som en väg till kunskapssamhället

Monday, February 27th, 2012

Jag har skrivit ett antal bloggposter de senaste veckorna. Väldigt intuitiva sådana. Men när jag får kommentarer är det uppenbart att bloggposterna förståtts på ett sätt som inte var menat. Vilket inte var så konstigt…

Att sätta ord på intuition är inte särdeles enkelt, eftersom intuition saknar ord. Jag vill “uppvärdera högra hjärnhalvan”. Eller kalla den “det mjuka, intuitiva” om man så vill.

Ta en extra titt på piratpartiets mesta bloggare: Emma. Hon förstår det här, förstår att övervakningen kommer från rädslan och det upplevda behovet att kontrollera.

Det Machiavelliska hårda tänket finns i samtliga gammelpartier. Det skär genom vartenda ett av dem som en egen politisk skiljelinje. Kvinnor tenderar dock att vara mera befriade från det än män.

Hela det parlamentariska systemet är byggt så. Kunskapssamhället däremot kommer aldrig kunna vara det.

Mera Ian Mc Gilchrist för den som vill se.

Kolla från 00:30 Snubben är pirat så det stänker om det!

Internet vänder upp och ner på världen – och piratpartiet

Sunday, February 19th, 2012

Under mina år som pirat har jag kommit att förstå saker jag inte förstod tidigare. Hur skärningspunkten mellan 1900-tal och 2000-tal skär rakt genom hela samhället på alla fronter.

Internet.

Jag har vetat det men jag har ändå inte förstått. Partisystemet som vi känner det är på utdöende. Det är urholkat och betyder inget längre.

Internet.

Den representativa demokratin är på väg bort och har spelat ut sin roll. Jag vet det instinktivt, men jag vet det ändå inte, för vi talar om hela samhällets fundament. Det rasar. Den lever kvar som en modern ruin, men ingen bryr sig längre om den.

Internet.

Och när vi sitter där med ytterligare ett utspel av några lite för snabba företrädare för piratpartet så står det klart för mig att det finns ett samband.

Det är det här alla internkonflikter i piratpartiet handlat om hela tiden. Alla diskussioner om föreningsdemokrati vs konsensus. Alla diskussioner om förankring. Hur kunde jag inte förstå?

Det där fantastiska demokrativerktyget som pirater älskar att prata om men inte själva förstår går inte att styra och piratpartiet vill inte heller ha styrning på det. Men pirater fattar inte att det innebär att det heller aldrig kommer gå att styra pirater.

Pirater kommer från internet. Lever, andas, vaknar, somnar, äter och skiter internet. Dess medlemmar kan aldrig förväntas agera som om de inte hade det ursprung de har. Internet är kaos. Internet är självorganisering och anarki.

Detta får mycket större implikationer för piratpartiet än vad man kan tänka sig. Det kommer inte kunna organiseras enligt de principer som gäller i en representativ demokrati. Dess företrädare kommer inte att agera som representanter enligt representativa demokratiska regler. För de kommer från internet.

På internet representerar man bara sig själv. Där finns inga gränser. På internet saknar människor impulskontroll. Där finns inga valda ledare. Där finns ingen uthållighet. Det finns inga kontrakt annat än de som byggs för stunden. Allt är flytande, allt är i ständig förändring. På internet går alla alltid vidare.

Medlemmar i piratpartiet och Ung Pirat kommer alltid få leva med skräcken att någon företrädare går ut och säger saker de inte står för. Det de kommer göra är att själva gå ut och säga något annat. Pandoras ask är öppen. Men den var öppen innan piratpartiet fanns.

Det finns inga representanter på internet och företrädare från partiet kommer inte finna sig i att vara representanter. Det finns ingen anledning att tro att de kommer göra det sen om de inte redan gör det. Det finns inget som talar för att en vald representant från piratpartiet kommer att vara en trogen representant.

Det är den här ångesten folk ger uttryck för när de skriker “förankring!”. Den skulle kunna översättas till “om jag inte kan lita på dig nu varför skulle jag kunna lita på dig sen?”. Kanske är det så vi ska se den? För pirater litar inte på representanter. För de vet innerst inne att de inte själva skulle vara representanter. Lite som att den som själv är otrogen kommer vara på jakt efter tecken på att partnern är det.

Piratpartiet måste börja förstå vad systemskiftet samhället går genom innebär i praktiken. För de här konflikterna kommer rulla igen och igen och igen. Och den shitstorm som träffar dess ledare kommer bränna ut dem på nolltid, för det system piratpartiet har idag är fullständigt ohållbart. En ledare för ett gammelparti har ett jobbigt uppdrag, men en ledare för piratpartiet har ett rent omänskligt uppdrag. Folk kan inte ens föreställa sig hur det är att sitta i den partitoppen.

På något vis behöver partiet förändras för att vara mer kompatibelt med sig självt, men frågan är hur. Direktdemokrati/självorganisering av någon form som en del av ideologin känns mer eller mindre självklart.

Rörelsen i samhället bort från representativ demokrati är inte en utveckling vi rår över mer än vi rår över fildelningen. Allt det här kommer att hända med eller utan piratpartiet. Inga lokala organisationer i världen kommer ta bort motståndet och misstron mot auktoriteter, den är grundmurad hos piraten och sitter i ryggmärgen. De lysande undantagen, som t ex Anna Troberg är just ett lysande undantag.

Den representativa demokratin faller. Den kommer finnas där som en ruin. Likt det socialförsäkringssystem vi har idag som för längesedan slutat fungera för att folk inte längre har fasta jobb kommer den att hänga kvar och skörda sina offer, men den kommer vara tom på innehåll.

Att förändringarna märks tidigare i piratpartiet är ingen slump. Att pirater inte kan överblicka dess konsekvenser är uppenbart. Frågan är vad piratpartiet gör åt det när det drabbar partiet självt.

Internet.

Pirater lever bor och verkar på internet. Men de förstår inte vad internet innebär i praktiken.

***********************************************
Jag har inte heller några svar. Jag bara märker instinktivt att saker är större än de kanske verkar vid ett första ögonkast. Jag försöker spana. Försöker se på saken utifrån. Det är bara ett försök att lyfta frågan, inte att komma med färdiga svar eller lösningar.