Idag när datalagringsdirektivet kommer röstas genom har jag bara en tanke i huvudet. Vem trycker på den där knappen? Vem skriver under beslutet? Varför sker det?

Nu är du där. Du är gift med någon i partiet, du har legat med ett antal till efter dina år i ungdomsförbundet, troligtvis någon som är högre upp i hierarkin än du. Din bästa vän har övertygats att rösta ja.

Du har levt ditt liv i partiet i femton år. Flera av dina vänner utanför partiet har försvunnit ut ur ditt liv för du har så mycket att göra att du har fått prioritera dem i Stockholm som du ändå jobbar med hela veckorna.

Du trodde du skulle få hjälpa till att förändra världen men har upptäckt att utskottsarbete mest är massa papper till ingen nytta och att de förändringar du kan få genom är så få att de ändå känns marginella.

Din familj klagar på att du aldrig är hemma. Du jobbar hela tiden.

Du läser i tidningarna att folk är upprörda över din lön och dina förmåner, men om de bara visste hur hårt du jobbar. De förstår ju inte, eller hur? De vet inte hur det är att sitta här i riksdagen, skulle säkert inte klara en dag i dina skor.

Du får aldrig höra något beröm, allt du gör anses vara fel, du får inget tack.

Den semester du har är egentligen en enda vecka om året – Almedalsveckan. Det är enda gången du verkligen släpper loss och har roligt, flippar med dina partikamrater, flirtar med dina motståndare och hånglar i hemlighet med en snygg journalist du flirtat med i flera år men som du bara träffar i Visby. Du vet att din respektive hånglade med en PR-konsult förra året så nu är ni kvitt.

Om partiet misslyckas är du ingen, hela din karriär, allt du byggt upp bara rasar. Din värld är partiet, för världen utanför har sakta men säkert bleknat bort utan att du märkt det. Det skedde i takt med att dina ideal försvann men du förstår inte att kopplingen. Du förstår inte att det är därför du fått magsår.

Det skär sig i din relation, ni ses nästan aldrig och det är svårt att inte ta med sig jobbet hem. Det är ju så mycket att göra. Telefonen och chatprotokollen går varma, inboxen svämmar över, “älskling bara tio minuter till”.

Om du röstar nej är du förlorad. Du älskar trots allt din bästa vän, du tycker trots allt synd om gruppledaren, det här gör verkligen ont i magen.

Du måste välja. Din karriär, dina vänner och det du lärt dig att se som ditt liv, eller dina ideal.

Vad skulle du välja? Vore valet så självklart? Kan du verkligen bara trycka på nejknappen när du kämpat så hårt för partiet i så många år? Vill du vara den som sänker regeringen, den som det blir knäpptyst när du går genom fikarummet, den ingen pratar med. Eller som blir utskälld med den där mobbingmetoden ni använde mot de udda i ungdomsförbundet. Det var kul en gång i tiden, men nu? Vill du vara den som får känna på det?

Utfryst. Ensam. Övergiven. Av de du trodde var dina vänner. Vill du bli det?

Kanske är det ändå bäst att du röstar ja. Din polare fick ändå till en hyfsad kompromiss eller hur? “Fan vad ont jag har i magen!”.

Vinna eller förlora, principen eller vännerna. Dina ideal eller femton års investeringar.

Omröstningen är om några timmar. Gruppledaren kallar.

“Vi måste hålla ihop gruppen”. “Man måste knäcka några ägg för att få en omelett”.

Idag bloggar toto om KKK och den immateriella revolution den handlar om. Jag funderar över varifrån jag egentligen fick begreppet från början. Det var någon lek med ord med industriella som ville fortplanta sig i mitt huvud och jag tycker inte det finns något bättre sätt att beskriva det som händer nu.

Det vi ser är en immateriell revolution. Information, kunskap och kommunikation sker på ett helt nytt sätt och på samma vis som ångmaskinen och järnvägen en gång förändrade samhället kommer internet och sakskrivarna göra det.

Ta bara en sådan sak som standardiserad produktion. Fruktansvärda slöserier med resurser och vansinnigt okreativt och tråkigt!

Att alla ska köpa likadana jeans från Kina när alla har olika kroppsformer är rena vansinnet. Storlek och standardiserade kroppsformer gör fortfarande att kläder i bästa fall sitter hjälpligt okej. Men med immateriell revolution är vi tillbaka till skräddarsytt, fast det är datorn som gör jobbet åt oss. Sjukt mycket mer effektivt, mindre utslitna kroppar och lokalproducerat ger det mindre slitage på miljön. Och vi får personliga, välsittande kläder på köpet.

Självklart ordnar vi så att de kan återanvändas också. Ett par slitna jeans blir en kjol, blir ett par shorts, blir en väska.

De där borgarna som drog in till städerna och idkade handel var knappast så väl sedda i sina samhällen. Det vet man om man läst lite Jane Austen. Tänk på det kodare där ni sitter vid era datorer mobbade i skolan. Det är nämligen hos hackers och kodare den nya utvecklingen har sin bas. Hackers, kodare och tekniker är de som bygger den bas som det nya samhället vilar på. Det är därför frågan om fri programvara är så oerhört viktig för att den immateriella revolutionen ska ta fart. Utan den blir nämligen inget fritt.

Det finns absolut ingen rörelse jag är mer imponerad över idag i samhället än den för fri programvara och creative commons. Hela poängen är att göra saker och ge bort dem. Det frivilliga arbetet och samarbetet är grunden. Här vilar frön till ett helt nytt samhälle.

Vet ni varför man säger fri programvara? Svar: Free we say beacause we like point out that the act of creating is the act of creating freedom.

Den immateriella revolutionen är det här:

Den immateriella revolutionen är det som kommer sparka omkull nationalstater, storföretag och parlement. Centraliseringens tid är förbi.

Och med decentralisering kommer något annat som på posten – relationerna människor emellan. Det är där vi gör den absolut största vinsten.

Så koda för allt vad fingrarna ryker. Det är koden som bygger det ny samhället, det frivilliga arbetet som rycker undan fötterna på storföretagen. Det gemensamma skapandet som rycker undan fötterna på skivindustrin. Det är nya transportformer som rycker undan föttern på bilindustrin. Det är kryptovalutor som rycker undan fötterna på bankerna. Det är direktdemokrati och deltagarsamhälle som rycker undan fötterna på den representativa demokratin.

I dagens samhälle översköljs vi hela tiden av språk. Språk, information och kunskap i en så strid ström att ingen levande människa har en chans att sortera ut den.

Jag undrar om det här kn betyda någon slags död för språket på sikt. Lite som att språket helt förlorar sin roll som bärare av information för det som sägs är så tunt att det inte innehåller något. Lite som pengar ungefär, de finns inte i praktiken heller utan bara som en fiktion.

Språk används för att ironisera, för att göra reklam, pr, retorik, trams, varumärkesbyggande, identititetsskapande med mera med mera.

Jag undrar vad det gör med oss, alla dessa floskler vi hela tiden får över oss. Alla dessa innehållslösa budskap. Alla dessa ord utan egentligt innehåll och mening. Vad gör det med oss när vi inte ens vet om det som sägs har ett värde? När vi inte kan ta något sagt på allvar alls för risken att det sagda är ironiskt är lika stort som troligheten att reklamen är falsk.

Vad händer med oss människor när orden förlorar sin betydelse? Försvinner språket då? Eller lever det vidare i tomheten? Kommer det decentraliseras så människor skapar egna språk för att återigen hitta ord som säger något?

Jag bara känner spontant att något händer med språket i informationssamhället som jag inte riktigt gillar alls. En språknihilism som likt den mesta nihilism inte är särdeles konstruktiv.

För om språket slutar bära information och bara bär propaganda och ironi, vad ska vi ha det till då?

Äntligen är det verklighet. Boken jag byggde på i flera år kommer ut på papper. Kunskap Kommunikation Kontroll – drömmar och farhågor i informationssamhället Provexet står i min bokhylla sedan en månad tillbaka. Det känns overkligt.

Ingenting hade gått utan Torbjörn toto Westers hjälp. Han har varit en fantastisk hjälp som stått ut med alla mina svackor under så här lång tid och ideligen löst praktiska problem som uppstått.

Om jag inte minns fel sa Anna när jag började sätta ihop boken att normal tid för att färdigställa och ge ut en bok var två år. Så det gick väl ganska ok trots allt.

Jag har fått förfrågan att spela in den på ljudbok. Eventuellt kan jag få hjälp med detta. Men är du författare och känner ett behov av att läsa in ditt kapitel så hojta till. I värsta fall är min plan att sätta mig framför en enkel bambuser eller dylikt. Hellre att det blir av och inte perfekt.

Jag är extremt glad och stolt att jag faktiskt har en faktisk bok på väg ut. Jag kan inte riktigt förstå det själv så blogginlägget blir lite som om det var ett barn som skrev det. Känner mig som en ettåring som lärt mig gå!

Boken kommer bland annat finnas på universitetsbiblioteket i Örebro. Ju fler bibliotek den kommer ut på ju mer spridning.

Hoppas du är med och recenserar den!

Eftersom jag är en ordrunkare av hävd tänker jag fortsätta i de tankarna Sol och Unni befinner sig denna soliga morgon. Bara för att det är så förbaskat roligt att tänka och att göra det även i skrift så andra kan läsa.

Sol skriver:

Jag tycker om independentfilmer. Jag tycker om konstfilm. Jag tycker om film som görs av små filmbolag, gärna på andra språk än amerikansk engelska, och som därför inte lika lätt når ut till den stora publiken. Jag tycker om dessa filmer bara för att. Jag kan njuta av en film trots att den är lite långtråkig om den är en indierulle, därför att jag njuter av det som går tvärs emot det kommersiella och jag gör det därför att det går tvärs emot det kommersiella. Det är befriande.

Unni Drougge skriver:

Det är som schampo och tandkräm. Hur många sorter som helst – samma innehåll. Detta är vad den “fria” marknaden gav oss. Och jag går där bland tio-i-topp-parfymerna som folk tydligen köper för att de vill lukta som miljoner andra, och böckerna folk köper för att de vill läsa det alla andra läser och bli likadana i huvudet som miljoner andra. Och titta på Let’s Dance och Idol, som är köpta format från internationella jätteproduktionsbolag, visade i länder världen över med miljoners miljoner tittare.

Jag håller med om beskrivningen. Det som är tricky i det hela är att majoriteten just gillar att vara som alla andra. De flesta vill se ungefär likadana ut, se ungefär samma filmer, äta ungefär likadan mat som de där som lite slarvigt kallas för “alla andra”. Majoriteten av människorna vi känner är fast i kapitalismen, är helt nöjda med den och vet inget annat.

Jag var inne på lite av de här tankarna för 10 år sedan då jag läste en artikel om Per Hagman, som utmålade sådana som mig som just snobbar. Och då började jag i min vanliga ordning tänka att vem är jag att ställa mig över om folk vill se på såpor? Vem är jag att ställa mig över om männniskor trivs med den där kulturen? Och det har fastnat.

Så vi har en dubbel rörelse: dels de rika bolagen som i praktiken kan diktera vad vi ska äta, se på, ha på oss och lyssna på. Men detta vore inte möjligt utan en majoritet som trivdes med det. Majoriteten är kanske glada robotar för att – well – de trivs med det. Problemet är att jag inte tror att det har med kapitalism att göra. Jag tror det är så här de flesta människorna fungerar. Kapitalismen fungerar just för att den i sin natur är kommunistisk – likriktad, massproducerande och allomfattande. Den enda skillnaden från forna Sovjet är att vi drunknar i varor under det att de hade lite färre varor att drunkna i. Well och att de hade så kallad diktatatur, men vi är på väg ditåt också så vi har inte så mycket att komma med längre på den fronten heller.

Hur som haver: jag skulle hävda att det finns något annat som bryter ner både kultursnobbismen och kommersialiseringen i sina beståndsdelar: Deltagarkulturen. För den utmanar den färdiga rollbesättningen mellan producent och konsument. Och det är den rörelsen jag ser som det intressanta. Att vi upphäver att vara konsumerande och producerande varelser. Vi blir båda. Höger och vänster så som vi känner dem suddas ut. Basaren hackar fasaderna på den gamla katedralen.

Jag är ledsen Författare, Filmskapare, Forskare, Journalister, Präster, ja till och med i viss mån t ex Läkare: Er auktoritet är undergrävd av den där deltagarkulturen. Vi formerar oss frivilligt, hjälper varandra med diagnoser, skriver texter ihop, gör experiment, skapar egna riter.

Vi ser på fackföreningar och arbetsgivarorganisationer som reliker från en svunnen tid. Ni hör hemma på 1900-talet. I framtiden producerar vi själva våra schampoon customiserat och decentraliserat med saker som repraps, eller liknande. Vi ändrar själva storleken på datorn på våra jeans och laddar bara upp de gamla och syr om dem när de är för stora eller för små. Vi kommer att se helt nya typer av yrken, helt nya typer av strider i samhället. Piratpartiet (Liberaldemokraterna ännu inte formellt bildade) är hittills det enda parti som hajat detta, och inte ens vi är i närheten av att sprängkraften i vår politik. I framtiden kommer basinkomst vara så självklart att vi kommer att se på moderater och socialdemokrater som de hattar och mössor de faktiskt är.

Det vi känner som den moderna kapitalismen utmanas, inte från vänster, inte från höger men inifrån. Både höger och vänster bävar eftersom de båda förlorar sitt existensberättigande. På samma vis som nu Kulturskapare bävar inför att förlora sina jobb kommer Biltillverkare, Handlägare på försäkringskassan, Lärare med flera om femtio år protestera mot den tekniska utvecklingen i stället för att inse att vi måste skapa nya former för försörjning av flertalet människor. Arbetssamhället kommer dra många sista suckar innan det faller så som vi känner det. Lagar mot repraps kommer utfärdas precis som de en gång gjort mot fildelningen. Yrkespolitiker och lobbyister kommer att göra allt för att bevara kapitalkoncentrationen. De unga kommer vara för basinkomst och kapitalskatt när de äldre babblar a-kassnivåer och progressiva skatter.

Vi som vant oss vid att leva i deltagarsamhället kommer klara oss bättre i det än de som var vana vid det gamla samhället, om några kommer vara överarbetade så är det troligen vi, eftersom majoriteten ännu inte lärt sig att skapa och vara självständiga. Kanske lär de sig aldrig och kanske har jag väldigt väldigt fel. Men jag tror ärligt talat inte jag är fullständigt ute och seglar.

Marx levde för snart 200 år sedan. Ändå klamrar sig socialister ängsligt fast vid hans ord minst lika hårt som jag klamrat på Jesus. Och Liberalerna är inte ett dugg bättre med Ayn Rand som säger att inget spelar roll utom ditt arbete. Well… vi behöver inte så många slavar när vi har repraps. Om 50 år kanske repraps ingår i i socialbidragsnormen. Oj sorry, jag glömde. Vi har inga socialbidrag om femtio år, men jag har inte svårt att se att striderna kommer att handla om huruvida repraps är en mänsklig rättighet eller ej, vem som ska ha rätt att äga dem, vem som ska få tillverka saker med dem, alltså huruvida basinkomsten behöver höjas eller ej.

Nu tror några att detta är himmelriket. Det tror inte jag. Vi som då är gamla kommer att förfasa oss över hur läkarna inte längre får betalt när vi inte längre behöver göra människor friska för att de ska kunna gå tillbaka till jobbet dagen därpå. Eller på att det där med människor som gifter sig med katter och hundar är lite perverst. Och förfasa oss över masskloning av människor. För att bara ta några exempel. Det är inte konstigare än att folk en gång förfasade sig över Beatles. När något nytt föds går alltid något gammalt förlorat. Ju mer frihet människor får smaka ju mer kräver de sitt slaveri tillbaka.

_________________________________________
Under strecket:

En kommentar från Sol kan läggas in efter att hon tjuvläst detta inlägg och det är att människor även konsumerar kultur för att de är så utmattade av sina jobb. Jag instämmer. Det ligger även nära till hands om en tänker på detta inlägg som emma skrivit om vad som motiverar oss.

Tilläggas kan även att detta blogginlägg bara blev till av rent skrivande, jag har upptäckt allt jag skrivit under tiden jag skrivit det och jag behöver nog inte ens säga att den processen i sig var sjukt omvälvande. Framtiden blir spännande. Något liknande detta kommer att bli mitt efterord eller en ny text till nya utgåvan av Kunskap Kommunikation Kontroll.

Update: Behöver jag säga att detta inlägg på många sätt definierar mitt tänk och arbete med IB 2.0?