Posts Tagged ‘Politik’

Piratpartiet har breddats åt alla håll

Saturday, May 12th, 2012

Efter vårmötet konstaterar jag följande.

Piratpartiet har sjukt mycket ny politik från och med nu. Vi är tydligen: för forskning om bosättningar på månen, för avskaffande av sommartid, för avskaffande av kungahusets religiösa tillhörighet och vi vill avskaffa bidragen till religiösa organisationer.

Utöver det har vi en vårdpolitik där vi bland annat babblar om att sjuksköterskor ska få lättare att ubilda sig till läkare.

Vi är även för personval, borttagande av 4%-spärren, vill ha kritiskt tänkande som en röd tråd i all undervisning och vill ha obligatoriska kallelser till kurator för skolelever.

Det löper ingen direkt röd tråd någonstans för mig. Mer än att det finns ett förakt mot religion och ett slags säljartänk i partiet som tyvärr gått överstyr och närmast verkar desperat.

Som vilket annat politiskt parti som helst alltså.

Förr gick inte en enda politisk motion genom på årsmötena. Göta Kanal, vem drog ur proppen?

Vi har massa ny bra politik. Och massa heltokig politik. En del är onödig, en del är dumdristig, en del är skrupellös, en del är pinsam. Och en del completely awsome.

Det nya principprogrammet är <3 Vi har breddat oss. Men överlag har vi sprungit som yra höns utan någon direkt överblick och helhetssyn. För vi har ingen. Vårt enda mål är att vinna val och komma in i riksdagen. Hade jag sett på partiet som jag gjorde 2008-2010 hade jag varit förfärad inatt. Nu kan jag garva röven av mig. Det är bara för mycket lulz. Trolltyg i tomteskogen goes Star Trek.

Would you push that button?

Wednesday, March 21st, 2012

Idag när datalagringsdirektivet kommer röstas genom har jag bara en tanke i huvudet. Vem trycker på den där knappen? Vem skriver under beslutet? Varför sker det?

Nu är du där. Du är gift med någon i partiet, du har legat med ett antal till efter dina år i ungdomsförbundet, troligtvis någon som är högre upp i hierarkin än du. Din bästa vän har övertygats att rösta ja.

Du har levt ditt liv i partiet i femton år. Flera av dina vänner utanför partiet har försvunnit ut ur ditt liv för du har så mycket att göra att du har fått prioritera dem i Stockholm som du ändå jobbar med hela veckorna.

Du trodde du skulle få hjälpa till att förändra världen men har upptäckt att utskottsarbete mest är massa papper till ingen nytta och att de förändringar du kan få genom är så få att de ändå känns marginella.

Din familj klagar på att du aldrig är hemma. Du jobbar hela tiden.

Du läser i tidningarna att folk är upprörda över din lön och dina förmåner, men om de bara visste hur hårt du jobbar. De förstår ju inte, eller hur? De vet inte hur det är att sitta här i riksdagen, skulle säkert inte klara en dag i dina skor.

Du får aldrig höra något beröm, allt du gör anses vara fel, du får inget tack.

Den semester du har är egentligen en enda vecka om året – Almedalsveckan. Det är enda gången du verkligen släpper loss och har roligt, flippar med dina partikamrater, flirtar med dina motståndare och hånglar i hemlighet med en snygg journalist du flirtat med i flera år men som du bara träffar i Visby. Du vet att din respektive hånglade med en PR-konsult förra året så nu är ni kvitt.

Om partiet misslyckas är du ingen, hela din karriär, allt du byggt upp bara rasar. Din värld är partiet, för världen utanför har sakta men säkert bleknat bort utan att du märkt det. Det skedde i takt med att dina ideal försvann men du förstår inte att kopplingen. Du förstår inte att det är därför du fått magsår.

Det skär sig i din relation, ni ses nästan aldrig och det är svårt att inte ta med sig jobbet hem. Det är ju så mycket att göra. Telefonen och chatprotokollen går varma, inboxen svämmar över, “älskling bara tio minuter till”.

Om du röstar nej är du förlorad. Du älskar trots allt din bästa vän, du tycker trots allt synd om gruppledaren, det här gör verkligen ont i magen.

Du måste välja. Din karriär, dina vänner och det du lärt dig att se som ditt liv, eller dina ideal.

Vad skulle du välja? Vore valet så självklart? Kan du verkligen bara trycka på nejknappen när du kämpat så hårt för partiet i så många år? Vill du vara den som sänker regeringen, den som det blir knäpptyst när du går genom fikarummet, den ingen pratar med. Eller som blir utskälld med den där mobbingmetoden ni använde mot de udda i ungdomsförbundet. Det var kul en gång i tiden, men nu? Vill du vara den som får känna på det?

Utfryst. Ensam. Övergiven. Av de du trodde var dina vänner. Vill du bli det?

Kanske är det ändå bäst att du röstar ja. Din polare fick ändå till en hyfsad kompromiss eller hur? “Fan vad ont jag har i magen!”.

Vinna eller förlora, principen eller vännerna. Dina ideal eller femton års investeringar.

Omröstningen är om några timmar. Gruppledaren kallar.

“Vi måste hålla ihop gruppen”. “Man måste knäcka några ägg för att få en omelett”.

Min politiska ideologi – en reflektion

Friday, February 17th, 2012

Det här inlägget är en personlig reflektion kring vart jag står politiskt.

“Kapitalism” för mig är tvång. Ett tvång att under ett system som ingen kontrollerar “göra rätt för mig” för att några hjul ska snurra som alla bara anser ska snurra utan att de egentligen har någon aning om varför.

Jag har egentligen inga problem med ojämlikheten i det systemet. Jag har problem med tvånget i det. Jag har problem med att folk tror att det är det enda tänkbara, att vi går under om vi inte har tillväxt,om inte alla har jobb osv. Att de tänker innanför den box som det “kapitalistiska” systemet är.

Jag har enorma problem med att människor inte ens förstår att den värld de tar för given inte alls måste vara tagen för given.

Jag har synnerliga problem med att vi använder våra teknologiska landvinningar för att samla på oss pengar i stället för att använda dem för att slippa arbeta.

Jag har enorma problem med att människor slutar leka när de blir äldre, att de tappar fantasin, att de låser sig som hamstrar i ett hjul och springer runt, klär sig likadant, har samma intressen och förlorar förmågan att tänka.

Jag har problem med att människor agerar som maskiner i stället för att låta maskinerna vara maskiner. Jag ser det som slöseri med teknisk utveckling att vi inte leker mer, inte uppfinner mer, inte skapar mer.

Jag har problem med prestationsnormen i tänkandet och varandet i samhället. Jag har problem med att kultur måste generera pengar, med att skapande måste generera cred, eller vara en tävling. Varför kan det inte bara få vara ett självändamål?

Jag har problem med egoism och girighet som ideologi. För att det för människor bort från varandra.

Jag anser att vi människor i grunden är beroende av varandra, av allt levande på jorden. Att allt levande på jorden är beroende av allt annat levnande på jorden och att vi påverkar varandra oavsett vi vill eller inte. När vi skapat civilisation har vi helt enkelt bara glömt bort hur vi hör ihop.

Vi vet inte varför det kommer vatten ur kranen, varför kylskåpet fungerar, varifrån hudkrämen vi smörjer in ansiktet med kommer eller hur ont i händerna den som byggde plastförpackningen fick. Vi ser saken, men människan är frånvarande.

Vi talar om system. Stora kolosser. Som vi tror att vi förstår oss på och som vi mystifierar med samma självklarhet som att människor en gång trodde på näcken och älvorna. Samtidigt som folk mystifierar Den Osynliga Handen och Tillväxten är vi korkade nog att utropa att “Gud är död!”.

Vi tillber Mammon i stora tempel där vi köper saker vi inte behöver för att visa för våra grannar att vi är bättre än dem.

Vi föser in gamla och sjuka på hem där vi slipper se dem, vi sätter diagnos på oliktänkande och olikvarande i stället för att ta tillvara de erfarenheter en sjukdom och ett oliktänkande kan ge oss.

Vi talar om självförverkligande, men glömmer att i det ligger en ideologi som i grunden handlar om att konkurrera ut någon annan som hade samma dröm. Vi fostras till hjärndöda egoistiska narcissister utan kritiskt tänkande. Och kallar det “civilisation“.

Anledningen till att jag inte är t ex vänster eller feminist som bryr mig om lika lön för lika arbete är att jag inte för mitt liv kan se den där rikedomen, karriären eller eller coolheten som värd att sträva efter. Det är ju inget att ha. Så varför skrika om att få det där meningslösa?

Faktum är att när jag själv strävar efter de där värdena är när jag mår som sämst. För de är inte kompatibla med det jag som människa mår bra av. De är inte kompatibla med att vara mjuk. De är inte kompatibla med empati. De är inte kompatibla med att tänka efter. De är inte kompatibla med att leka. De är inte kompatibla med att älska.

Makt, karriär och social statusjakt är kompatibelt med att roffa, konkurrera, vara kortsiktig, vara tanklös, vara egoistisk och att se människor som medel inte som mål.

Qeruiem sa på vägen hem från piratläger i Örkelljunga att makt är ett missbruk. Jag håller med. Men jag skulle kunna gå ännu längre. Jag skulle vilja hävda att det gäller hela kittet; Statusjagandet, karriärismen, självförverkligandet är som en drog. Något man tror man måste ha och som man går under om man inte har. En socialt accepterad drog som hela ens omgivning går på.

Död, sjukdom, svaghet, tårar är något som idag tycks behöva övervinnas och bekämpas. Vi har inte tid med sådant. Vi måste skaffa sexpack, banta, köpa ny bil, köpa ny klänning, färga håret, jobba, hämta barnen på dagis, hålla oss uppdaterade så ingen tror vi ligger efter, köpa saker som gör grannen sotis.

Det var så jag funkade när jag satt i piratpartiets styrelse. Jag var hjärndöd och själsdöd, pragmatisk med makt och karriär och yta som självändamål. Ett typiskt monster likt alla andra monster med makt och karriär för ögonen. Och fullt medveten om att det var det jag gjorde. Fullt medveten om att jag hatade det livet, men oförmögen att lämna det. Vart skulle jag annars ta vägen? Vad skulle jag göra i stället?

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Hjärndöda fester som substitut för det som betydde något. Status som substitut för självkänsla. Karriär som substitut för brist på djupare vänskap. Varumärke med stämpel “hon är äkta” som substitut för att slippa vara mig själv. Mediaträning och PR-tänk för det var där jag fick göra något som liknade att skapa. Internpolitik, som den enda politik jag orkade driva för att mina politiska visioner var döda. Med partiet som självändamål och social tillhörighet.

När jag beter mig som majoriteten av människorna i samhället gör blir jag suicidal.

Jag tror på människors skapandekraft och vilja att samarbeta. Jag tror på människors förmåga att tänka och känna. Jag tror på människors förmåga att känna med varandra och allt levande på jorden även om det svindlar och gör ont. Jag tror på människors behov av djup samhörighet med varandra. Jag tror vi behöver hitta tillbaka till vetskapen om hur vi och allt levande hör ihop.

Jag tror på att dela på väldigt mycket saker som finns, för det finns så många saker vi inte alls behöver en var av. Borrmaskiner, bilar som står ensamma 80% av tiden och bara tar plats. Stegar, bakmaskiner, sådant som bara används då och då. Vi kan dela på saker i stället. Som bibliotek fast för saker.

Jag tror inte vi måste ha trettio klänningar och jeans var, jag tror vi kan ha bibliotek även för kläder.

Jag tror vi kan effektivisera våra transporter och vår produktion så att den ligger närmre där vi bor i stället för att köpa saker som kommer från andra sidan jordklotet. Jag tror på customiserad produktion tack vare förbättrad teknik och ser fram mot massproduktionens död.

Jag tror att det sätt att tänka som finns i fri programvarurörelsen är vägen framåt för en politik värd 2000-talet. Att göra saker för att ge bort dem, att bygga dem på inspiration och inte på tvång, att bygga dem för att man älskar att bygga och vill dela med sig. Jag kan inte se något vackrare eller mer hoppingivande politiskt än deltagarkulturen.

Here we made this, do you like it? Take it, it’s free. Free as in freedom we say, because we like to point out that the act of creating is the act of creating freedom.

Jag tror att alla människor har en uppgift på jorden, men det är inte det samma som att alla behöver ett lönearbete eller en yrkesroll att identifiera sig med. Snarare handlar det om att hitta varje människas unika plats och deras begåvningar.

Jag tror vi behöver bygga saker som håller längre sådär rent generellt, för att det där med miljöförstöring och tidshets är inte en så himla bra idé.

Jag tror på downshifting. Jobba mindre, köp mindre, ta det mera lugnt.

Jag tror på att ta tillvara den fantastiska möjlighet till vila som en rejäl förkylning ger i stället för att pumpa kroppen med penicillin och ge sig ut i jobbet några dagar senare.

Jag tror på ett immateriellt överflöd där kunskap och information är allas, och jag tror att vi måste bygga ett samhälle som kan hantera det.

Jag tror på hackerrörelsens förmåga att bygga den nya tidens politik, men jag tror denna hackerrörelse måste se utanför sig själv för att förstå sitt uppdrag.

Som videon nedan säger: “Vi behöver lära oss att se skillnad på våra behov och vår aptit, samt att se skillnad på den fantastiska potentialen i en människa och individualismens hybris.”

Ska jag definiera mig politisk så är jag grönlila. Jag älskar teknik och teknisk utveckling, för det gör att vi kan leka mera och få mer tid för relationer, skapande, dans, älskande, djupa diskussioner om livets mening och att ta hand om varandra. Och allt annat som vi tycker är kul och meningsfullt.

Jag tror på empati, förståelse och barmhärtighet som grunden för all politik. Inte på jämlikhet. Inte på individualismens “självförverkligande”. Men på en medvetenhet om att vi hör ihop. För det är faktiskt så. Rent biologiskt och naturvetenskapligt hör vi ihop med allt annat levande.

Genusfrågan och piratpartiet – tre år senare

Saturday, October 8th, 2011

Det här är ett blogginlägg jag skriver med tungt hjärta. Tungt hjärta för att jag varit här förut. Jag har gått den här vägen en gång redan. Ytligt sett. (Disclaimer: Läs hela blogginlägget för att förstå vad som menas. Funkar ej att sluta mitt i.)

Problemet är att jag inte visste vad jag gjorde då. Mitt behov av piratpartiet var ett annat än det borde ha varit. Det var socialt. Framför allt var det ett bekräftelsebehov hos mig.

För let’s face it. Piratpartiet är en lisa för en brud med bekräftelsebehov eller dåligt självförtroende. Vi kan vara hurdana bitches och attention whores vi vill här. Killarna kommer att uppmärksamma oss ändå. För vi är så få.

And let’s face it, det har gjort att det alltid varit en helt hutlös konkurrens mellan tjejer i det här partiet. Vilket på ytan verkar ologiskt men tyvärr är mer logiskt än man kan tro.

För några dagar sedan började Marit prata med mig om hur hon börjat bli trött på alla sexskämt, på allt strulande, på det som inte är seriöst. Och what can I say? Jag instämmer.

Så varför är det tungt för mig?

För att jag vet att jag en gång inte bara var en del av lösningen. Jag var en del av problemet.

Vi tjejer får poster på sju sekunder i partiet. Vi får status och bekräftelse på alla tänkbara sätt. Och det går fort. Jag kan föreställa mig att det är på liknande sätt för killar i F! och den här statusen korrumperar en. Den smyger sig på en bakvägen, utan att man vet om det. Varför skulle jag som tjej vilja ha in nya tjejer när mitt utrymme hotas av dem? Då får jag ju mindre uppmärksamhet, mindre bekräftelse, mindre urval.

Det jag säger är fruktansvärt. Jag vet det. Men vet ni vad? Det är sanningen. Och det är nog sanningen för de flesta av oss tjejer i partiet, även om vi inte skulle våga säga det högt. Eller snarare vara medvetna om det. Jag har inte blivit medveten om det förrän nu.

Det andra jag knappt vågar säga högt är att piratpartiet har ett problem med något som tagit tre år för mig att inse: F! har manshat. Piratpartiet har kvinnohat.

Nej, det betyder inte att alla piratpartister hatar kvinnor. Långt ifrån. Men det finns där som små öar här och var. En bitterhet. Den oknullade kukens bitterhet. För låt oss ta och prata om det här nu. Det är tungt, jag vet. Men vi behöver få ut det.

Det är inte ett problem bara för piratpartiet. Det är ett problem för nördkulturen i stort som därmed smittat in i partiet.

Sex används som ett sätt att trycka ner folk. Både de som har för mycket och de som har för lite. Mest är det väl kanske så att killar pressas att ha mer och tjejer förväntas ha mindre men vi ska likt förbaskat alla ha sex. Det är ingen som ifrågasätter den självaste grundpremissen.

Själv var jag okysst tills jag var 20. Ett socialt stigma som om möjligt dämpades lite av min frikyrkouppväxt, men det fanns ändå där. Stigmat. När det kom fram killar till mig och mina kompisar hälsade killarna på mina vänner och jag ignorerades. Jag syntes inte, fanns inte. Annat än som den där jobbiga tjejen som riskerade att bli kär i en. Jag kände mig äcklig, hatade min kropp, bantade konstant, drömde om snyggaste killarna och upprättad heder.

För det är det det handlar om. Att förvägras sex och kärlek i en värld så enormt präglad av sex och kärlek gör att du hamnar utanför. Allt det där som andra pratar om som du bara kan fantisera om. Bekräftelsen andra får som inte du får. Osynligheten.

Och hur några av oss gör allt för att i stället synas och det slår över. Vi blir patetiska, anses vulgära, går kanske över någons gräns. Det skapas ett utanförskap som gränsar till agressivitet.

Vi hade ett sådant exempel på en diskussion i piratpartiet. Sandra Grosse citerade i ett blogginlägg om kvotering Knappnytt – en kommentering som sades på deras program om Dexe när han intervjuades efter Piratebaydomen:

Jag tycker det luktar lite oknullad kuk här.

Reaktionerna låter inte vänta på sig. Signaturen HR skriver “Men lilla bitch du skriker!”.

Vad döljer sig bakom sådana ord i en diskussion i kvotering? (Eller, för att ta ett mer färskare exempel, vad döljer sig bakom den långa svansen i Piratpartiet som blir galna för att Assange anklagas för övergrepp?( Varifrån kommer det som så många känner igen som kvinnohat?

Anders Hedberg skriver ett fullkomligt lysande blogginlägg till svar:

För många av oss var det tyvärr något annat som hände inombords när vi läst inlägget. Vi (jag skriver vi, för jag har kollat med några fler killar) tog personligt illa vid oss och kände oss djupt kränkta. Inte av tjejer, inte av kvotering utan av de här raderna:

Avslutar med ett citat från knappnytt…
Jag tycker det luktar lite oknullad kuk här..

Tiden läker alla sår, men 25 år senare kände jag lukten av omklädningsrummen från högstadiet. Korridorerna i väntan på lärarna. Ställena man inte gick frivilligt till. Lärarnas svek när de inte såg. Och glåporden. Handuppräckningen i klassen om vilka som hade haft sex där alla räckte upp handen. I 8:an…

Och jag kände känslan.

Det var befriande att se första kommentaren. Någon vågade säga ifrån, bita tillbaka, slå och krossa. HR for president!

Jag vet en tjej som skrev om hat på samma sätt.

Detta förbannade släkte. Förbannat för att gud eller någon annan patriark får dem att tjäna honom, förbannat för att de ställer upp på att underordna sig och sparka på oss i sin tur.
Jag är förbannad på att de gör oss till sina slavar, för att vi ska få deras känslor i gengäld. Förbannad för de okontrollerbara svängningarna som finns hos dem som de inte kan tolka. Förbannad för deras förbannat dåliga självkännedom, förbannad för att de får en att själv konstant känna sig otillräcklig.

Orden är mina. Året är 2002 och jag har skrivit en av feministsveriges förmodligen i särklass mest kontroversiella krönikor. Sagt det ingen annan vågat säga. Flera tjejer jublar, flera feministkillar hejar på. Antifeministiska samfundet kommer senare att se mig som en del i en konspiration och jag får namnet Aftonbladetfeministen. De jämför mig med en nazist och mejlar Anders Gerdin och frågar hur jag kan tillåtas att få arbeta på Aftonbladet. (Den lilla detaljen att jag bara varit praktikant där i tre månader och att det var långt tidigare hade de missat.) Men mitt i de elaka kommentarerna om mig – som jag tack och lov inte hittade förrän tre år senare – skriver någon: “Fattar ni inte att hon mår dåligt?”

Jag skiter i om hen som skrev den kommentaren också hatade mig. Det relevanta är att hen såg: Såg och sa det där som inte fick plats där allt bara var hat. Hat från mig och hat mot mig.

För det är ju så där. Vi förväntas att dölja det den där ligglösheten. Vi förväntas att spela med och låtsas att jodå det är lugnt, vi bryr oss inte, eller att i alla fall försöka allt vi kan för att ändå få det där sexet och kärleken som vi känner oss ha förvägrats.

Det är ingen skillnad på en arg sverigedemokrat, en arg radikalfeministisk manshatare eller piratpartiets långa Rickglorifierande svans. Tänket är det samma – förvriden sorg vänd i vrede över det som förvägrats oss som alla sa att alla skulle få. Vi tar våra hatiska ideologier till hjälp för att rättfärdiga vårt egna behov av att vara offer. Offer som hatar, offer som har konspirationsteorier om motparten, offer som i själva verket i allt väsentligt bara mår dåligt.

Och om det då kommer tjejer till partiet som glider in på bananskal, tjejer som faktiskt kan leka primadonnor, riskerar då inte hatet mot tjejer som grupp öka? Jo; det är just det det gör. Det ökar med den där oförfördelade revanchistens hat.

Och det är just därför jag kan säga att jag varit en del av problemet. För jag har spelat med på de här premisserna. Jag har njutit frukterna av den låga kvinnorepresentationen i partiet i form av personlig bekräftelse. Bekräftelse som stundtals varit välkommen, andra gånger inte varit det, och som varit långt ifrån det jag varit ute efter i livet, men som likväl funnits där.

Hade jag vetat hur de här mekanismerna faktiskt såg ut, och hur partikulturen verkligen såg ut hade jag kanske förstått tidigare. Men det är inte säkert att det hade hjälpt. Det som hjälpte var att tröttna. Tröttna på den manliga bekräftelsen. Tröttna på sexskämten, tröttna på flirtandet och lekarna.

Och det är en process för mig som pågått under en tid.

För något år sedan hade jag blivit förbannad om någon hade sagt något sånt här till mig. Kritiserade någon strulande på partievent blev jag arg. “Min kropp, mitt liv, jag leker inte på någon annans bekostnad, jag teasar inte, jag skadar ingen”. Because I don’t.

Om det nu hade varit så enkelt. För jag var del i en helhet. Del i den helhet som sänkte trösklarna för andra, del i den helhet som sexualiserade partiet internt. Och det är f-nimej inget bra track record! I ett kollektiv räcker det inte bara att jag tar ansvar för mig själv. I synnerhet inte när jag befinner mig i maktposition, vilket var vad jag gjorde då. Då har jag också ett ansvar gentemot andra runtomkring mig.

Men det tar tid att se det här. Det krävs lite nitar, det krävs distans. Och en förmåga att se en bit utanför mig själv. För det här handlar inte om mig och mina behov. Det handlar om politiken. Och risken är att den kommer i skymundan i allt annat.

Jag är en av få tjejer kvar nu som varit med länge. Det närmar sig tre och ett halvt år. Jag har hunnit se en del.

Och jag var inte ensam. Några av oss tröttnade klustrade och gjorde en deal:

No more flirting, no more games. Sluta teasa, sluta feeda på uppmärksamheten. Sluta prata sex, sluta garva åt sexskämten.

Ja, jag menar allvar. Och för att komma från mig är det där starka ord. Inte för att jag gör allt av det, eller ens gjort det. Men jag har bidragit till att sexualisera miljön och då kan jag dra mitt strå till stacken för att avsexualisera åtminstone miljön runt mig själv.

För ärligt talat, jag tycker inte det är roligt längre. Bekräftelsen är tom. Den är själlös. Den är lätt att fastna i som en drog, men den betyder inget i praktiken. Och ska jag vara krass så… det är faktiskt inte jag själv som får uppmärksamhet, det är en fiktiv bild av mitt jag som inte är på riktigt. Det är jag som representant för ett kön, inte jag som person som får uppmärksamhet.

Närhet är okej. Det behöver vi människor för att leva. Spel mellan könen och sex för bekräftelse däremot är ett konstlat behov, något som inte har med sex eller romantik att göra utan handlar om att bekräfta vår samhälleliga status. Det går att kramas, kela och vara gosig utan att spela på könsroller och sex.

Det är snart tre år sedan jag skrev inlägget “Ingen klappar mig på huvudet“. Någonstans har jag gått varvet runt. Det finns en sorg i mig någonstans om vem jag blev för några år. På en gång mera hård och mera bräcklig. På en gång mera kaxig och mera otrygg. På en gång mera tuff och mera skör. När jag läser det där inlägget ser jag hur på kornet jag faktiskt redan då var. Hur jag sammanfattade allt intuitivt. Allt som jag sedan glömt bort.

Jag fick det där utrymmet då som jag då inte visste hur jag skulle ta mig. Jag lärde mig förstå världen i partiet. Jag lärde mig trivas och fick en självklar plats. Men priset var högt på ett annat plan. Det kanske blir ett senare blogginlägg om det, men det vet jag inte.

Att jag kommer att få återvända till det här ämnet vet jag dock. Och jag kommer inte vara den enda.

Den gamla genusvetaren i mig har vaknat. Och jag är inte ensam. För det här är startskottet på rond två. Genusmaffian drabbar piratpartiet inifrån. Vi har dealat om att varken strula, flirta eller spela på sex inom partiet. Vi har dealat om att säga ifrån när det sexskämtas för mycket. Att inte spela på könsroller. Det är inte det samma som att sluta kramas. Det är inte ens det samma som att gå i particelibat. Men det är ett sätt att säga att vi vet hur vårt agerande påverkar helheten och vi vill ta vårt ansvar. However: det är våra egna val. Hur du gör är upp till dig. Men var så säker på att vi kommer sprida vår avsexualiserade smitta.

Deltagarsamhället, kultursnobbismen och hattar och mössor

Sunday, February 20th, 2011

Eftersom jag är en ordrunkare av hävd tänker jag fortsätta i de tankarna Sol och Unni befinner sig denna soliga morgon. Bara för att det är så förbaskat roligt att tänka och att göra det även i skrift så andra kan läsa.

Sol skriver:

Jag tycker om independentfilmer. Jag tycker om konstfilm. Jag tycker om film som görs av små filmbolag, gärna på andra språk än amerikansk engelska, och som därför inte lika lätt når ut till den stora publiken. Jag tycker om dessa filmer bara för att. Jag kan njuta av en film trots att den är lite långtråkig om den är en indierulle, därför att jag njuter av det som går tvärs emot det kommersiella och jag gör det därför att det går tvärs emot det kommersiella. Det är befriande.

Unni Drougge skriver:

Det är som schampo och tandkräm. Hur många sorter som helst – samma innehåll. Detta är vad den “fria” marknaden gav oss. Och jag går där bland tio-i-topp-parfymerna som folk tydligen köper för att de vill lukta som miljoner andra, och böckerna folk köper för att de vill läsa det alla andra läser och bli likadana i huvudet som miljoner andra. Och titta på Let’s Dance och Idol, som är köpta format från internationella jätteproduktionsbolag, visade i länder världen över med miljoners miljoner tittare.

Jag håller med om beskrivningen. Det som är tricky i det hela är att majoriteten just gillar att vara som alla andra. De flesta vill se ungefär likadana ut, se ungefär samma filmer, äta ungefär likadan mat som de där som lite slarvigt kallas för “alla andra”. Majoriteten av människorna vi känner är fast i kapitalismen, är helt nöjda med den och vet inget annat.

Jag var inne på lite av de här tankarna för 10 år sedan då jag läste en artikel om Per Hagman, som utmålade sådana som mig som just snobbar. Och då började jag i min vanliga ordning tänka att vem är jag att ställa mig över om folk vill se på såpor? Vem är jag att ställa mig över om männniskor trivs med den där kulturen? Och det har fastnat.

Så vi har en dubbel rörelse: dels de rika bolagen som i praktiken kan diktera vad vi ska äta, se på, ha på oss och lyssna på. Men detta vore inte möjligt utan en majoritet som trivdes med det. Majoriteten är kanske glada robotar för att – well – de trivs med det. Problemet är att jag inte tror att det har med kapitalism att göra. Jag tror det är så här de flesta människorna fungerar. Kapitalismen fungerar just för att den i sin natur är kommunistisk – likriktad, massproducerande och allomfattande. Den enda skillnaden från forna Sovjet är att vi drunknar i varor under det att de hade lite färre varor att drunkna i. Well och att de hade så kallad diktatatur, men vi är på väg ditåt också så vi har inte så mycket att komma med längre på den fronten heller.

Hur som haver: jag skulle hävda att det finns något annat som bryter ner både kultursnobbismen och kommersialiseringen i sina beståndsdelar: Deltagarkulturen. För den utmanar den färdiga rollbesättningen mellan producent och konsument. Och det är den rörelsen jag ser som det intressanta. Att vi upphäver att vara konsumerande och producerande varelser. Vi blir båda. Höger och vänster så som vi känner dem suddas ut. Basaren hackar fasaderna på den gamla katedralen.

Jag är ledsen Författare, Filmskapare, Forskare, Journalister, Präster, ja till och med i viss mån t ex Läkare: Er auktoritet är undergrävd av den där deltagarkulturen. Vi formerar oss frivilligt, hjälper varandra med diagnoser, skriver texter ihop, gör experiment, skapar egna riter.

Vi ser på fackföreningar och arbetsgivarorganisationer som reliker från en svunnen tid. Ni hör hemma på 1900-talet. I framtiden producerar vi själva våra schampoon customiserat och decentraliserat med saker som repraps, eller liknande. Vi ändrar själva storleken på datorn på våra jeans och laddar bara upp de gamla och syr om dem när de är för stora eller för små. Vi kommer att se helt nya typer av yrken, helt nya typer av strider i samhället. Piratpartiet (Liberaldemokraterna ännu inte formellt bildade) är hittills det enda parti som hajat detta, och inte ens vi är i närheten av att sprängkraften i vår politik. I framtiden kommer basinkomst vara så självklart att vi kommer att se på moderater och socialdemokrater som de hattar och mössor de faktiskt är.

Det vi känner som den moderna kapitalismen utmanas, inte från vänster, inte från höger men inifrån. Både höger och vänster bävar eftersom de båda förlorar sitt existensberättigande. På samma vis som nu Kulturskapare bävar inför att förlora sina jobb kommer Biltillverkare, Handlägare på försäkringskassan, Lärare med flera om femtio år protestera mot den tekniska utvecklingen i stället för att inse att vi måste skapa nya former för försörjning av flertalet människor. Arbetssamhället kommer dra många sista suckar innan det faller så som vi känner det. Lagar mot repraps kommer utfärdas precis som de en gång gjort mot fildelningen. Yrkespolitiker och lobbyister kommer att göra allt för att bevara kapitalkoncentrationen. De unga kommer vara för basinkomst och kapitalskatt när de äldre babblar a-kassnivåer och progressiva skatter.

Vi som vant oss vid att leva i deltagarsamhället kommer klara oss bättre i det än de som var vana vid det gamla samhället, om några kommer vara överarbetade så är det troligen vi, eftersom majoriteten ännu inte lärt sig att skapa och vara självständiga. Kanske lär de sig aldrig och kanske har jag väldigt väldigt fel. Men jag tror ärligt talat inte jag är fullständigt ute och seglar.

Marx levde för snart 200 år sedan. Ändå klamrar sig socialister ängsligt fast vid hans ord minst lika hårt som jag klamrat på Jesus. Och Liberalerna är inte ett dugg bättre med Ayn Rand som säger att inget spelar roll utom ditt arbete. Well… vi behöver inte så många slavar när vi har repraps. Om 50 år kanske repraps ingår i i socialbidragsnormen. Oj sorry, jag glömde. Vi har inga socialbidrag om femtio år, men jag har inte svårt att se att striderna kommer att handla om huruvida repraps är en mänsklig rättighet eller ej, vem som ska ha rätt att äga dem, vem som ska få tillverka saker med dem, alltså huruvida basinkomsten behöver höjas eller ej.

Nu tror några att detta är himmelriket. Det tror inte jag. Vi som då är gamla kommer att förfasa oss över hur läkarna inte längre får betalt när vi inte längre behöver göra människor friska för att de ska kunna gå tillbaka till jobbet dagen därpå. Eller på att det där med människor som gifter sig med katter och hundar är lite perverst. Och förfasa oss över masskloning av människor. För att bara ta några exempel. Det är inte konstigare än att folk en gång förfasade sig över Beatles. När något nytt föds går alltid något gammalt förlorat. Ju mer frihet människor får smaka ju mer kräver de sitt slaveri tillbaka.

_________________________________________
Under strecket:

En kommentar från Sol kan läggas in efter att hon tjuvläst detta inlägg och det är att människor även konsumerar kultur för att de är så utmattade av sina jobb. Jag instämmer. Det ligger även nära till hands om en tänker på detta inlägg som emma skrivit om vad som motiverar oss.

Tilläggas kan även att detta blogginlägg bara blev till av rent skrivande, jag har upptäckt allt jag skrivit under tiden jag skrivit det och jag behöver nog inte ens säga att den processen i sig var sjukt omvälvande. Framtiden blir spännande. Något liknande detta kommer att bli mitt efterord eller en ny text till nya utgåvan av Kunskap Kommunikation Kontroll.

Update: Behöver jag säga att detta inlägg på många sätt definierar mitt tänk och arbete med IB 2.0?

Lite noteringar och nya och nygamla projekt

Wednesday, November 17th, 2010

Mitt liv har varit lite lugnare ett tag. Det har verkligen behövts efter två så extremt hektiska år i Piratpartiet.

Till slut bestämde jag mig för att stanna kvar i partiet men att hoppa av styrelsen. Beslutet var fattat innan det årsmöte som jag antar att ryktena säger fått mig att hoppa av. Så var alltså inte fallet. Men mitt hjärta fanns inte längre kvar i det jag gjorde och jag var alldeles slutkörd. Mitt mandat skulle ändå gå ut ganska snart och eftersom jag inte kunde ta det ansvar jag tycker man ska ta när man sitter i styrelsen så blev det för mig mest ansvarsfulla att faktiskt lämna styrelsen.

Och ansvar är nyckeln här. Jag tar på mig ansvar för allt psykiskt. Saker som kanske inte borde ligga på mig ens. Och i kombination med att samtidigt vara så impulsiv som jag är blir det lätt för mycket. Inte minst mentalt.

Jag har förändrats ganska radikalt som människa under mina år i partiet och detta år har jag förändrats omvälvande, konstant och både häftigt och smärtsamt på alla tänkbara och otänkbara sätt samtidigt.

Så mitt i alltihop när jag i princip har gett upp om Kunskap Kommunikation Kontroll kommer som en skänk från ovan ett mejl från Torbjörn Wester, erbjudande om hjälp, en padda att planera i och på mindre än ett dygn är boken igång igen. Och denna gången kommer den faktiskt på riktigt att ges ut.

Nu ska den dock genomgå lite revideringar först, så den är uppdaterad och åter aktuell. Minst en text till kommer att läggas till. Nya panelsamtal kommer eventuellt att äga rum för release av boken. Vill du arra ett sådant genom t ex piratstudenter så hojta. Jag kommer även kontakta folk med förfrågningar om liknande när det blir aktuellt.

Det kommer dyka upp möjlighet att bidra till bokens utgivning ekonomiskt och att hjälpa till att få ut recensionsex. Information kommer dyka upp på hemsidan när jag har ett lämpligt bankkonto för detta ändamål.

Det krävdes verkligen att någon annan hittade boken och plockade upp bollen jag tappat. Nu kör vi igen.

Kör gör även projektet Tapeit, som dragits igång av Egil Möller och är tänkt att bli en stor musikfestival för CC-licensierad musik. Den är tänkt att gå av stapeln sommaren 2012. Tanken är att få till en helt vanlig musikfestival, åker, tält lera, de där hånglen man helst vill glömma och banden man missar för att man håller på med det där hånglen man helst vill glömma och alla andra dumheter man kan hitta på på festival som man aldrig gör annars.

Min dröm är att få dit Radiohead, jag är rädd att det stannar på drömstadiet, men det vore riktigt ascoolt och nog ska man försöka få till det om man kan. Vad vill du ha dit för band? På Jamendo kan du lyssna på massa cc-licensierad musik och sedan gå in i paddan och skriva dina önskemål. Paddan för projektet finns här. Hjälp till, kom med förslag på sponsorer, tankar, bandnamn, allt du kan komma på. Det är nu vi ska festa bort musikmonopolen.

I övrigt håller jag på att göra om hela lägenheten och här är totalt kaos. Men det kommer också att bli bättre när allt väl är klart. Nu går mina ögon i kors.

Polsk riksdag? Eller var det Piratpartiet det handlade om?

Sunday, October 31st, 2010

Jag tror vi alla vet i någon mening vad piratpartiet är. Vi har en bild av hur det fungerar. Och om det inte fungerar som vi vill så har vi i alla fall en bild av hur det borde fungera. Vi har svärmälskare som anser att föreningsdemokraterna är maktskallar och vi har föreningsdemokrater som anser att svärmälskarna är maktskallar. Sedan har vi en falang som inte bryr sig särdeles mycket om toppstyrning. För de ser ingen sådan.

Och så finns det paddor. Oändligt många paddor. Och oändligt många diskussioner om hur dessa paddor ska se ut. Ett litet ord här eller där kan betyda världen för någon.

Vi ironiserar gärna över frågan om paddor och säger att alla inte har kompetens för att skriva. Men kanske har vi missat vad alla oändliga diskussioner om en padda egentligen handlar om.

Kanske är alla de där oändliga diskussionerna om småsaker ett uttryck inte bara för en känsla av cykelskjul utan också en känsla av maktlöshet. Just i paddan i textdiskussionen är det lättare att försöka göra sin röst hörd.

Det finns många grupperingar i Piratpartiet. Grupperingar som är mer eller mindre lösa eller fasta. Massa små chatar på skype som skapar sina egna parallella piratvärldar.

Och detta gör att det samlade partiet i någon filosofisk mening inte existerar. För det finns nästan inget som håller samman.

Fast vi enas ju ändå i frågorna? Kan vi då tycka. Men vi är ju faktiskt inte särskilt enade om dem heller? Ändå tror människor i de olika simultana piratvärldarna att just deras värld är piratpartiet. Och så sitter någon i ett annat kluster och har en helt motsatt bild av vad partiet är.

Ett och annat kluster är medvetet om den här kampen, så de skapar en strategi för att ta över partiet.

Och så har vi partiledaren med founder syndrome, utbränd och granatskadad som inte längre vet vad han gör. Som många vill ha bort och andra vill ha kvar. Men för att ens kunna göra något åt något håll skulle det krävas att han själv tog semester. Men att släppa något när man är så inne i något är svårt. Särskilt om man är rädd att förlora det.

Så Rick känner sig också maktlös. Och agerar utifrån en princip att han är maktlös. De som vill kuppa bort Rick känner sig också maktlösa. Och agerar utifrån en princip om att de är maktlösa.

Jag bloggade om det här i våras, om hur den självrättfärdiga är den farligaste maktpotentaten. Och om något så tycker jag att det är det som liksom bevisas. Ingen tror att den har makt, så alla skjuter underifrån. Alla tror att just deras version av verkligheten är korrekt och kommunikationsvägarna är för längesedan brutna eftersom alla tror att de är offer. Piratpartiet beter sig som ett inbördeskrig, men eftersom inget är öppet blir det bara små gerillastrider här och där och samtidigt femtioelva dubbelspel. Alla känner sig osedda, förorättade, maktlösa.

Och mitt i detta försöker vi att föra någon slags extern politik. Som vi inte heller är eniga om.

Låt mig ta några exempel: Vi har delar av partiet som inte är intresserade av integritet, annat än när det handlar om datorer. Och vi har delar av partiet som inte är intresserade av fildelningsfrågan. Vi har delar av partiet som har en mycket snäv bild av vad partiet är och som inte kan tänka sig att lämna den första formen av vågmästarstrategi och som konsekvent försöker motarbeta varje ny form av förändring. Vi har orgnördar som försöker göra Piratpartiet till ett parti som mer liknar de som redan finns och idealister som vill förändra hela världen. Och en partiledare med founder syndrome.

Då är det lätt att tro att bara vi får bort partiledaren så kommer det där nya partiet bli precis som ens eget kluster. Eller att få kvar en bild där det enda målet i partiet som man ens kan se är “Rick måste bort!”. Eller “alla måste vara sams”, eller “piratpartiet går sönder, vi måste rädda det”.

Vad jag skulle önska är faktiskt något så tråkigt som självrannsakan. Och medveten navelskådan. Hos samtliga. Varför är just du med i piratpartiet? Vad är det som driver dig att stanna i partiet? Vilka frågor är viktigast för dig och vilka kan du inte kompromissa med? Hur vill du att organisationen ska se ut och vilka delar kan du inte kompromissa med på den fronten?

Själv tror jag inte att piratpartiet inte håller ihop för att vi bråkar. Jag börjar snarare tro att vi bråkar för att vi helt enkelt inte håller ihop. Kanske är det dags att inse att Piratpartiet så som vi känner det inte riktigt finns. Snarare finns lika många piratpartier som det finns aktivister eller kluster i partiet.

På samma vis som en snabb revolution inte är särdeles önskvärt i samhället är det kanske inte heller det i ett parti? Lyfter man blicken lite utanför partiet blir det ganska tydligt att det här lika gärna kunde beskriva hela samhället. Det har Rikard Fröberg lovat att blogga mera om.

Den själsdödande kapitalismen och den manliga svagheten

Saturday, October 16th, 2010

När kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden en gång trodde vi att det handlade om frihet. Vi trodde världen utanför hemmet var mera fri. Fri i betydelsen större, mer oberoende, mer föränderlig.

Den lilla världen är så ful. Så bortskuffad, så föraktad bland intellektuella, så sönderanalyserad av radikalfeminister att det är lätt att tro att kristdemokraterna som längtar tillbaka till familjen bara vill stänga in kvinnorna i hemmet. I stället för att se det hela som en kritik mot en individualisering som gått för långt, ser man i stället bara en fråga om rollerna.

Men har någon funderat på varför? På vad som faktiskt gick förlorat när alla skulle ut på en konkurrerande arbetsmarknad? Jo: hemmasfären har varit kanske den enda sfären som varit skyddad från konkurrensutsättning. Det har varit en sfär där rollerna varit givna.

Givna roller har varit något vi blivit bäst på att kritisera av allt. Men mot givna roller har vi ställt det enda andra vi vet: fri konkurrens.

Tanken om fri konkurrens bygger på en föreställning om att varje människa är sin egen lyckas smed, att vi kan bli allt vi vill, att allting hänger på oss själva.

Susanne Alvfengrens text Kvinna av idag får symbolisera detta:

Min trygghet ligger i att va självständig och fri, inte va beroende av nån annans kropp och själ
Ja jag är en tjej med höga planer och stora ambitioner, ja jag vill ju hinna med så mycket än
Nej mig ska ingen trampa på jag är fri och oberoende
Jag vill vara en kvinna av idag

Oberoendet. Som om livet verkligen skulle vara så. Som om vi inte skulle leva i sammanhang med varandra. Som om vi inte i vårt högteknologiska samhälle skulle vara mer beroende av varandra än någonsin.

Om vattenverkets arbetare strejkar och rengöringsverkets rengörare inte skulle göra rent vattnet skulle du inte ha något vatten i kranen när du ska koka ditt kaffe.

Vi är alla beroende av varandra. Vi lever alla i sammanhang. Bara för att vi inte ser de vi är beroende av har inte beroendet försvunnit, det har bara dolts.

Kvinnorna på arbetsmarknaden förvandlas i mångt och mycket efter den manliga norm som skapat den. Konkurrens, hårda nypor, egoism. Det är kanske därför inte sällan många av oss radikalfeminister (jag har varit och är alltså inte längre radikalfeminist) varit mer bitska och otrevliga än de antifeminister som ifrågasätter ordningen. De flesta antifeminister jag känner är nämligen mjuka män som tvingas spela macho i en värld där manlighet är det samma som styrka. Och att påstå att kvinnorna inte har del i den här pressen vore att ljuga.

Nästan alla kvinnor jag känner avskyr svaga män. Från den feministiska kvinnan som inte tålde att killen som gillade henne inte kunde åka slalom och ramlade i backen till de starka kvinnorna som vill ha någon som kan sätta dem på plats. Eller för all del mig själv och min dragning åt det veka och svaga.

Manlig svaghet är motsatsen till berättelsen om att vi är oberoende och behöver konkurrens. Det är en berättelse om där konkurrens i stället föder främlingsfientlighet, dödar våra relationer och alinierar oss från varandra. En berättelse om att behöva spela en roll där svaghet inte existerar, där ingen man som går hem på kvällarna är rädd för att bli slagen (trots att det statisktiskt är så enormt mycket troligare att en man blir misshandlad än att en kvinna blir det), en berättelse om att ständigt se svagheten osynliggjord till förmån för kvinnornas svaghet och rädsla för en själv.

Sådant skapar hat. För hatet är maktlöshetens och rädslans andra ansikte. Agressionen snarare ett uttryck för känslor som inte får finnas, som ska sopas under mattan och begravas.

Först ska de tvingas ta en roll de kanske inte vill ha. Sedan ska de få skit för att de spelar den, och på grund av att vi alla insocialiserats att inte ifrågasätta den ska de dessutom få ta skit för att de har den. Trots att de inte bett om den.

Hånandet av män som Per Ström och fenomen som Sverigedemokraterna förstärker bilden. För den som vågar se bakom finns berättelsen om männens förtryckta svaghet. Fortsätt håna dem, fortsätt demonstrera mot dem och ni skapar det hat som göder dem. Våga läsa mellan raderna. Berättelsen finns där.

Därför är inte vägen ut ur manlighetens kris en postmodernistisk tanke om att alla kan bli vad de vill. Vägen ut är i stället ett samhälle som inte ser konkurrens som religion. Vägen ut ur det samhället är tankar på sänkta arbetstider, medborgarrättsliga basinkomster, teknik byggd för att hjälpa människor och gemensamma ytor och platser där vi får vara annat än arbetare och konsumenter. Där människor ses som mer än egoistiska och självmaximerande. Där tanken på att ensam är stark i grunden ifrågasätts.

Det är berättelser om fri mjukvara som skapas tillsammans av människor byggt på lust och en vilja att dela med sig, det är berättelser om CC-licenser som säger “här, jag har gjort det här, vill du ha det, ha det, det är fritt, du får göra vad du vill med det men du får inte hindra någon annan att skapa vidare på det”. Det är tankar på Sydafrikanska Ubuntu, tanken om att vi alla hör ihop och lever i sammanhang. Det är manliga förebilder som den före detta biskopen KG Hammar som talar om fred och folkbildar om vapenexport, det är mansnätverk som vänjer män vid att prata känslor med varandra. Det är människor som Tim Jackson och Birger Schlaug som säger att vi måste se till den andra delen av den mänskliga naturen och inte bara den egoistiska, separerade självständiga.

För människan är så otroligt mycket mer.

Update: Tycker även att ni ska läsa hos Lars-Erick som bloggar vidare på ämnet frihet i gemenskap.

Offertänkande och vad blocken gjorde fel

Tuesday, September 28th, 2010

Att jag verkligen avskyr blockpolitik är ingen hemlighet. Jag avskyr dem för att de idag är så försvinnande lika. Men nu ska jag försöka tala om hur jag tror det gick till och vad som gick fel när blocken försökte svänga.

Först bygger socialdemokraterna upp ett väldigt säkert samhälle. Skyddsnäten har täta maskor och inte särdeles många faller genom dem. De som står utan arbete är få och om någon gör det hänvisas den till beredskapsarbete med full lön.

Men det ansågs att arbetsmarknaden var “överhettad”. Ska man vara krass innebar det att de som ville anställa inte tyckte sig ha tillräckligt mycket att välja på. Och ska man vara elak betydde det helt enkelt att de som arbetade hade för mycket inflytande gentemot de som anställde.

När det går bra för en samhällsgrupp flyttar de i regel fram sina positioner och flera andra grupper tar vid och vågar kräva sina egna rättigheter. Det är dock viktigt för den grupp som fått rättigheter att fortsätta att se sig själva som offer för att få mera rättigheter. Gruppen som helhet måste anses vara förtryckt för att psykologin ska fungera. Således fortsätter man i Sverige att tala om Arbetarrörelsen och att glorifiera arbetets rättigheter.

Så kommer flera andra rörelser och dyker upp. Antirasismen är en av dem. Här är det ras som står i fokus och plötsligt är alla av en annan ras förtryckta. Feminismen är en av annan. I feminismen är könsmaktsordningen det viktigaste och plötsligt står en helt ny typ av maktkonflikt i samhället som skär genom den tidigare: Kvinnor mot män. Och precis som Arbetarrörelsen gör alla Arbetare till offer blir också i feminismens tappning alla kvinnor till Offer.

Så kommer de homosexuella. För dem är heteronormen det viktigaste. Plötsligt påstår sig bögar vara mera förtryckta än heterosexualla kvinnor och ytterligare en skiljelinje skär sönder den första: arbete – kapital. Även homosexuella fortsätter att göda sin offerimage långt senare än att deras rättigheter accepterats.

Så kommer funktionshindrade och talar om ableism och långt där innan har det talats om om ålder om det ena med det tredje och gemensamt för varenda grupp är att den odlar myten eller sanningen om sig själv som Offer.

Så här håller det på. Och när en grupp vunnit samhällets acceptans som Offer har de oftast slutat att vara det i det stora hela. Med det inte sagt att det inte finns samhällsgruppers intressen som står mot varandra men själva tanken på den egna gruppen som Offer och kraven att Alla av den gruppen ska Ingå i gruppen är i mitt tycke fundamentalistiskt. För alla de här grupperna skär genom varandra hur mycket som helst.

Barack må vara svart men hey, han är man och han är knappast fattig och förtryckt. Han blir en symbol för att de svarta fortsatt att utmåla sig som offer som grupp. Och här kommer det andra märkliga: Samtliga i sina egna gruppen börjar fokusera på topparna i sin egen grupp och se det som ett framsteg om en i gruppen får en topposition. Således spelar det ingen roll för Arbetare om Arbetaren senare har blivit rik och för längesedan lämnat lojaliteten med sina Arbetarkolleger.

Vad du gör är att ta en representant från en eller flera utsatta grupper och säga att “Se här, nu har vi gjort det bättre”. I själva verket förändras ytterst lite för dem på samhällets botten oavsett. Oavsett marxism, radikalfeminism, antirasism, querteorier, handikapprörelser och det ena med det femtionde.

Därför avskyr jag Gudrun Shymans räknande av kvinnor i bolagsstyrelser. Som om det spelar någon roll för den sjuka utförsäkrade kvinnan om den som sitter i styrelse har fitta eller kuk eller båda eller inget?! Som om det spelar roll om den är homosexuell, svart, funktionshindrad har varit fattig eller vad som helst?

Nu kommer vi till det verkligt roliga. Nämligen de rörelser som skapas som revolter mot att en grupp har fått sina rättigheter. Antifeministiska samfundet, Sverigedemokrater, rika som klagar på att folk hatar dem när de går på cafe 44 med päls. Alla tävlar om att få vara offer.

Varför vill ni vara offer?! Varför?! Varför vill ni inte se er egen potential i era egna budskap, varför fortsätter ni att bete er som offer när ni har fått makt? För tyvärr tror jag att folk fortfarande ser sig som offer även när de fått makten. Det sitter i huvudet.

Under tiden alla skriker att Just Min Grupp Är Mer Offer Än Alla Andra Grupper passar de med makt på att agera. De säger att staten har kvävt folk, att de är bortskämda och lata och inte använder sin kreativitet.

Vad gör man då? Jo då rycker man bort skyddsnät efter skyddsnät under grupperna och säger Sluta Vara Offer.

Och då kan man ju hålla med dem och tycka att de där grupperna som skriker är ganska jobbiga. De har det ju trots allt ganska bra. För fortfarande tittar man ju inte på de inom de olika grupperna som har det sämst utan de som har det bäst. Vilket de som har det bäst inom gruppen som såg sig som förtryckt effektivt har krattat för genom att glömma de som hade det sämst.

Söndra och härska ni vet. Det är ganska enkelt.

Så nu kan man utförsäkra folk och skicka dem till vuxendagis. De som ansåg sig förtryckta har fullt upp med navelskåderi i exakt hur den egna gruppens förtrycksgörande ser ut.

Och då har vi det ena blockets fel. De har pratat om Jämlikhet, om att alla måste ha det lika bra. Jämlihetsandan alltså.

Sedan har vi det andra blocket som anser att skillnader stimulerar och leder till mer kreativitet och att man kämpar mer. Typ klasskillnader är bra.

Det är ju bara det att det är lättare att skrota argumenten för Jämlikhetsandan om det fungerar så att Jämlikhetsandan bygger på “lika för alla” och typ saker som att “jag kan inte köpa en ny vinterjacka till mitt barn när alla andra har det”.

Argumenten ekar ihåliga och man kan då peka på nyfattiga i Sverige och säga till dem att “men de afrikanska barnen, de är minsann fattigare” och så spelar föräldrarna som får ett mobbat barn ingen roll.

För alla drömmer alltid om det där de inte har haft, om att komma upp sig. Inom sin egen grupp. Eller om att frigöra den egna gruppen. Man tänker inte att man kanske skulle kunna frigöra sig själv genom att tänka annorlunda för man är oförmögen att tänka utanför boxen. Fattigdom är världens chans att bli kreativ, skapa andra värden i livet än materiella. Men hur många fattiga skulle se det så? De vill bara från sin fattigdom. Och kvinnorna som var hemma, de vill bara ut och arbeta. De homoxeuella skulle kunna riva ner heteronormerna men de kämpar i stället för sin egen rätt att få vara som alla andra. Och samma gör handikappade.

I stället för att frigöra sig själv tror man alltså att man ska bli frigjord om man får bli som alla andra.

Så lever folk som slavar för att de väljer det. Och under tiden kan de med makt montera ner rättigheterna för de längre ner i samhällshierarkin utan att någon bryr sig särdeles mycket om det. Under tiden kommer företrädarna för de olika grupperna slåss med varandra om vilket Förtryck som är viktigast och kommer först.

Jag tror högern hade rätt i att människor var förslöade och slutat vara kreativa och att de litade på att samhället skulle ta hand om dem. Japp, jag tror de hade rätt i det. Men jag tror de hade fel i att om man drar bort människors rättigheter kommer de plötsligt att bli kreativa och blomma ut och bli bättre människor. Människor som förlorar sina privililegier får panik, de blir inte kreativa.

Först fick alltså svenskarna uppfostras med en vänster som daltade bort dem och förhindrade kreativitet, småföretag och annat liknande. Sedan kom högern och sa att ni får skylla er själva att ingen lärt er att vara lika kreativa som vi.

Jämlikhetsandan är fruktansvärt lätt att rasera på grund av att den grundas på en ide om att alla ska vara lika, i stället för en ide om att de som har det sämst ska behandlas väl. Den blir också viktig så länge ekonomiska värden är viktigast. I en värld där andra värden var vikigare skulle Jämlikhetsandan vara fullkomligt ointressant. Det är den för mig.

Själv värderar jag något helt annat än ekonomi. Min ekonomi är nämligen tryggad oavsett vad jag gör i livet och jag har så jag klarar mig, så den blir fullkomligt sekundär.

Jag värderar min tid i stället, min förmåga att utveckla mig själv och tala med människor, min kreativitet, min livslust, Vättern. Saker som inte går att mäta i pengar så länge jag har till mat, husrum, katter, sjukvård och internet. Ungefär så.

Detta gör att jag kan syssla med polititik, skapande och att tala med människor. Sådant andra gör mest bara på semestern eller på sin fritid. Det gör att jag får kraft att stå emot tryck som säger att jag måste vara som alla andra, måste vara smal, måste vara social, måste arbeta, måste göra än det ena än det andra.

Jag kommer aldrig någonsin ha det som kallas för arbetsförmåga. Jag har heller aldrig haft det. Jag kan inte beordra min hjärna att utföra saker när den “måste”, jag gör precis som jag vill. Här finns ingen självdisciplin what so ever. Möjligen skulle jag ha väldigt stränga lagar om att inte sätta mig in i andra människors situation och där vara extremt sträng mot mig själv, men det mesta som andra ser som plikter fungerar inte alls för mig. Jag är arbetssamhällets antites.

Och det är därför man får lite tid att fundera. Och det är då man kan konstatera att kreativitet inte kan byggas när man oroar sig för pengar. Kreativitet byggs när pengar alltid finns och man har tid. Vill man ha det där som vi kallar för Kunskapssamhälle, eller som Schlaug kallar för grönt samhälle är det arbetet som måste förändras.

Jag skulle liksom kunna deppa ihop fullständigt. Singel, kvinna, fet, funktionshindrad, arbetsoförmögen, konstig, tärande och fattig. Något att slänga på samhällets soptipp. Men jag vägrar finna mig i att slängas där. Jag hackar min egen tillvaro, ser andra vägar ut än Offrets. Och jag tror det räddar mig. Och är det något mitt liv har lärt mig är det att kreativitet byggs inte av tvång utan under frihet. Kultur byggs inte av pengar utan av lust och tid.

Så länge du ser dig vara i en förtryckt grupp lägger du själv ett ok på dig som gör att du låser dig själv. Det är först när du bestämmer dig för att du själv har rätt att definiera dig själv som saker på riktigt kan förändras. Men jag förstår att du inte hinner det. Du har fullt sjå med att arbeta, göra karriär, söka jobb, köpa kläder till barnen, ha den senaste sjalen och skorna, hålla dig smal och Bli Någon. Du ska Förverkliga dig själv. För du är inget i dig själv. Du är ett offer. Och den enda väg som erbjuds dig är samma väg som alla andra. För att bli som en funktionshindrad fet, udda, konstig, fattig, ensam kvinna som äger sin tid och har tid att tänka lockar knappast. Nej på sin höjd kan du skriva inspirerande texter om livspusslet och hur jobbigt det är, visa hur du Strävar, all tid du lägger ner, alla gånger du gymar, hur många kilo du gått ner, allt du Presterar.

*******************************************************************************

Ovanstående skrevs 12 september. Till det hörde en argumentation om garanterad grundinkomst. Men det blev lite tungt och långt så jag får ta blogg om den senare. Jag kanske inte ens håller med mig själv i allt jag skrivit och om det låter hårt är det inte meningen. Snarare försöker jag att visa att det faktiskt finns vägar ut ur ekorrhjulen. Jag kommer fortsätta att peka på dem.

En tanke om att människor skulle ha ett värde i sig själva, bara i egenskap av att vara just människor verkar vara det mest radikala man kan tänka sig. Det är en rentav upprörande tanke. En tanke om att man inte skulle tvingas vara Offer gör ont och är plågsam. Särskilt tanken om att man själv väljer sitt offerskap. För om Offer är Identiteten och vi lever i en tid där Identiteten är allt blir vi inget i oss själva.

Jag börjar i det här och lovar att utveckla ämnet senare.

Frågan är större

Saturday, September 25th, 2010

Det har lagts ett förslag för 8 punkter för att föra Piratpartiet framåt. Jag har instinktivt känt att det är något i dem som gör att jag ryggar tillbaka. Men jag har inte riktigt vetat varför.

Jag gör det nu. Jag tror att enda vägen framåt för partier idag är att bygga massrörelse. Den byggs organiskt, efterhand, den byggs inte uppifrån av en förutbestämd mall med förutbestämda regler.

Jag tror inte vi ännu vet vilka vägar vi måste gå politiskt och att bestämma det blir en återvändsgränd.

Jag tror att det parti som där målas upp blir ännu ett elitparti, ännu ett parti som inte tar hänsyn till världen omkring sig själv. För världen är så mycket större än bloggosfären. Och PR-världen.

Jag tror vi behöver titta på alla de som inte röstade i valet. På det faktum att det hade fått plats nästan 4 partier till i riksdagen. Visserligen har valdeltagandet gått upp, men fler och fler bestämde sig i sista hand. Det vittnar om att partierna är så lika att man inte känner skillnad på dem.

Jag känner att det är att isolera internet och informationspolititiska frågor och missa vad det är som driver dessa framåt. Det går inte att isolera dem för sig själva och säga att de inte får fördelningspolitiska konsekvenser till exempel. För det vet vi inte ännu.

Själv tror jag att internet är ett särintresse för att så få faktiskt använder det ännu. Att vi är ett särintresse just för att vi är ett särintresse och ännu ett parti som inte vågar stå på golvet i samhället kommer fortsätta att vara just det. Nog för att många intellektuella håller med oss, men det är inte det samma som att det kommer att förändra mer än bara för oss själva. Och är våra ambitioner så låga?

Och jag är trött på att politik befinner sig inom förvaltningssfären. Politik är känsla och värderingar. Det är tankar om hur vi vill förändra samhället. Det är inte en fråga om att hitta väljargrupper som om vi var ett företag. Hela förvaltningstanken är en gigantisk återvändsgränd som har gjort att politiken befinner sig så långt från människorna att de inte längre bryr sig om den. Det är idag som att rösta handlade om att välja schampoo i en butik.

8 punkter kommer med lösningen innan man ens diskuterat vad problemet är.