Posts Tagged ‘Politiska skiljelinjer’

If life gives you lemons…

Tuesday, November 24th, 2009

Det var en gång en värld då tidningskonglomeraten ägde världen. Då papperstidningarna och TV stod för världens mediautbud. Det var en gång en värld då journalisterna hade hög status och ansågs vara bärare av Sanningen.

Idag kämpar massmedia för sin överlevnad och journalister förlorar jobben.

Man vill gärna hitta syndabockar för detta, och det skulle förstås vara tacksamt för en bransh på tillbakagång om man kunde göra det. Men vissa saker är helt enkelt aldrig någons fel eller förtjänst, de bara händer. Som om samhället driver på sin egen förändring utan att det faktiskt måste finnas helt medvetna opinioner bakom.

Jag tror den närmast revolutionerande tid vi går genom nu kan göra nästan vem som helst fartblind, och det är inte alltid helt genomtänkta strategier företagen tar till för att ha kvar sina marknadsandelar från sina glansdagar.

Ibland tror jag att mycket av den politik som förs idag längtar just bakåt. Till en tid som är förbi, till en tid som inte längre finns. Jag tror till exempel det gäller med Sverigedemokraternas syn på samhället, liksom Kristdemokraternas. Sverige har gått förbi kärnfamiljen för längesedan och den sexual- och samlevnadsmoral som tidigare präglat oss ger sakta vika för något helt annat.

Det är naturligt att i sådana lägen önska att man kunde vrida tillbaka klockan. Och jag tror att det är i det ljuset vi ska förstå såväl hotade branscher som Sverigedemokrater och i viss mån även Kristdemokrater.

Men hur osympatisk Rupert Murdoch än är kan jag förstå paniken som stiger när ens mediakonglomerat hotas, när ens gamla maktcentra bryts ner. För att förlora makt gör ont. Att tvingas kicka anställda är inte särdeles roligt, eller att lägga ner gamla företag. Eller än värre vara en bransch vars produkter helt håller på att försvinna. Någonstans kan jag ändå förstå att människor i de lägena tar till desperata metoder. Egentligen tror jag det ska ses som ett förtvivlat sätt att vägra erkänna sig besegrad.

Nu vill Rupert Murdochs News Coroporation betala mediaföretag för att avindexera sig på google. Lyckas man inte med den ena attacken försöker man med en ny. Man vill vrida klockan tillbaka, till ett samhälle före internet.

Och någonstans tycker jag ändå att man kan < a href=http://opassande.se/index.php/2009/11/23/be-mig-inte-att-hata/">förstå det. Jag kan också känna samma sak, känna ett främlingsskap inför den värld som är på väg, känna att jag lika mycket skulle vilja värna den gamla sortens geniförklarade konstnärer, författare och journalister som jag vill värna om deltagarkulturen. För det är inte självklart att den värld som kommer alltid kommer att bli bättre.

Men någonstans måste man ockå vara realist. Kärnfamiljen är måhända än idag den stabilaste, vanligaste familjeformen, men det luckras upp mer och mer. Ett icke mångkulturellt samhälle var kanske mindre komplicerat, men vi har idag det samhälle vi har. Vi behöver bygga från den värld som finns och inte från den värld vi önskar stod still.

Jag förstår allsköns människors oro för det nya och okända, men att ängsligt hålla sig fast vid något som var och att tro att det var bättre förr är ingen väg framåt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det behövs ett parti som förstår framtidens frågor. Med det inte sagt att man själv måste driva på utvecklingen åt ett visst håll. Det räcker ganska gott att faktiskt ta ansvar för den utveckling som kommer och föra en ansvarsfull politik i den. Att hitta undantagen i upphovsrätten, att kika på möjligheter att frigöra miljöteknik i tredje världen genom att minska skadeverkningarna av patenten, att ha proportionalitet i lagarna kring internet och att låta de som idag inte har tillgång till internet få det. Ett enkelt kommunalt hack för ekonomisk politik är t ex att se till att tillgång till dator och internet ingår i socialbidragsnormen. Idag ser det väldigt olika ut i olika delar av Sverige. Ska vi anse att det är en mänsklig rättighet ska det helt enkelt också kunna vara tillgängligt för alla.

Utöver det behöver vi självklart jobba för att åtminstone de stackare som lyckas ta sig över gränserna till det hermetiskt tillslutna EU får behandlas med värdig människorespekt.

Internet och den nya tekniken känner inga nationsgränser och jag tror att nationalstaten på många sätt håller på att spela ut sin roll. Det är inte nödvändigtvis en process man måste påskynda, men jag tror att det kommer att ske oavsett och att det är något vi måste anpassa de politiska redskapen och det politiska landskapet till.

If life gives you lemons, make lemonade

Nätkänslor

Thursday, November 19th, 2009

Anders Hedberg bloggar intressant och känslofyllt om näthat och könsroller. Jag kände själv igen en hel del av det han skrev om, men tänkte inte uppehålla mig vid den diskussionen utan i frågan om näthetet.

Anders föreslår att nätet ofta kastar oss tillbaka i gamla spår och river upp gamla sår. Jag tror det kan ligga väldigt mycket i det. I att människor får utlopp för känslor på nätet som de annars inte får utlopp för. Att det är så mycket lättare att inte censurera sig, att inte tänka efter och att inte ta konsekvenserna.

Nu är det dock inte så enkelt att det bara plockar fram människors dåliga sidor. Jag tror faktiskt även att det plockar fram våra bra. Vi kan omge oss med intensiva lovord, utrop, ömhetsbetygelser. Användandet av smileys gör dessutom att vi kan skicka <3 omkring oss. Det är som med det mesta andra kring skiftet i samhället, något som både är bra och dåligt. Bra för att det plockar fram människors känslor. Dåligt för att det skadar människor i onödan. Det är så oerhört lätt att vara vårdslös, att inte bry sig, att ta ut sin frustration på någon okänd.

Och där kan jag förstå människor som Jonas Gardell när han pratar om pöbeln på internet och det otäcka med anonymiteten. Och som allt annat tror jag det är något man måste försöka förklara. För den stackare som går in på nätet och ser alla haters hos t ex en bloggare som Engla förstår jag faktiskt att man vänder på klacken och tänker att det där internet är åt helvete. Inte blir det bättre när folk pratar /b/ och 4chan heller.

Det handlar inte om att saker inte har sin plats på internet, det handlar om vilken språkförbistring det skapar mellan olika kulturer.

Och jag funderar över hur man ska lyckas förklara för människor som inte förstår den nya världen hur den fungerar. Och vilket problem det blir när de som försvarar den nya världen mest pratar med sig själv. För är det något nätaktivism är specialist på så är det självaffirmation.

Det behövs internauter och nätaktivister. Men det behövs också pedagoger och tolkar som kan förklara kulturerna för varandra. Att till exempel förklara näthatet med alla människors rätt till anonymitet låter sig inte riktigt göras. Det behövs andra grepp. Frågan är vilka. Jag ska försöka återkomma till detta i ett senare inlägg för jag har länge länge känt att jag skulle vilja skriva ett svar till Jonas Gardell.

Vårt behov av hjältar

Wednesday, August 5th, 2009

För några år sedan kom en politisk dokumentär som blev oerhört poppis inom vänstern.

På många sätt byggde den här dokumentären bilden av Chavez. En Chavez på folkets sida, mot förtryck, för befrielse. I dokumentären är det mer än tydligt att de privata medierna spelar en stor roll i frågan om att driva statskuppen framåt. Det är också lika tydligt att kuppen saknar folklig förankring.

Jag har efter detta haft sporadisk koll på landet då och då och såg även en dokumentär på TV8 om kuppen och situtionen i landet. Tyvärr minns jag inte vad den hette och kan inte länka till den. Bland annat var det ett inslag i den som visade hur kuppmakarna använde sina egna som kanonmat och sköt ner dem för att skylla det hela på Chavez trupper. Om jag inte minns fel intervjuades föräldrar till en av dem som skjutits ner.

Kanske är det därför jag har haft svårt att tro på de negativa rapporter som kommit om Venezuela de senaste dagarna. Man vet alla fula knep som används för att oskadliggöra Chavez. Man vet också att oligarkerna har stöd i USA, troligen via CIA i paramilitära band i Colombia (även detta från dokumentären).

Det är alltså ingen helt lätt situation i Venezuela och den förenklade bild jag ofta sett av Chavez i svensk nyhetsrapportering har ofta känts negativt vinklad.

I min värld har Chavez varit en överlevande Allende, mannen som överlevt en coup d’etat. Det skulle förmodligen bara vara ett rutinuppdrag för de som var vana vid den här typen av planering. Det var vardagsmat i 20 år i latinamerika. Mig veterligt är Chavez den enda latinamerikanska president som överlevt den typen av planerad coup d’etat. Allende i Chile 11 september 1973 är förstås mest känd, men han har bara varit en i en lång lång rad av störtade demokratiska presidenter.

Så Chavez överlevde en klassisk coup d’etat och benådade dessutom kuppmakarna efteråt. Hur kan han inte vara en hjälte? Hur kan man inte älska storyn om underdogen som likt Nelson Mandela tog sig till toppen medelst demokrati?

Jag ville få ha min hjälte ifred…

Jag minns den där lagen som skulle få honom att få sitta längre som president. Den vinklades i svenska medier som att han skulle bli diktator. Det enda han gjorde var ju att göra så att han kunde sitta längre om han blev vald.

Men det var förstås inte så enkelt. En sådan lag kan lätt missbrukas och Chavez har börjat jobba mer och mer solo. Mer och mer med kontroll, mindre och mindre med folklig förankring.

Jag antar att det är vårt behov av hjältar som gör att vi gärna sluter upp bakom stora ledare, att vi gärna förbiser deras misstag och slätar över när de visar maktfullkomlighet.

Vi vill så gärna att det ska finnas någon kvar, någon som står emot allt det där dåliga. Någon som vi kan sätta hoppet till, någon som kan förändra. Och vi är ofta beredda att förklara allt som sätter våra hjältar i dålig dager som smutskastning.

Det är med oerhörd sorg jag skriver inlägget. Chavez upproriska nuna och viftandet med böcker av Chomsky har glatt mig mer än en gång.

Så vad ska jag göra nu? Chavez har tappat sin gloria och framstår som smutsigt korrumperad och maktgalen.

Den naturliga reaktionen vore att nu vända mig med samma hat mot min hjälte som jag tidigare känt mot de som kritiserat honom. Men vore detta verkligen fruktbart? Finns det något otäckare än edsvurna svikna som i vredesmod vänder sig mot sin forna hjälte?

Kanske borde man jobba mer nyanserat? Kanske bör man acceptera att en ensam människa aldrig kan bygga en revolution? Att vara pro en hel del av det Chavez gjort och gör på andra områden behöver inte betyda att man hyllar allt han gör? Att gilla att han utmanar oligarkerna och förstatligar oljan och ger till de fattiga behöver kanske inte betyda att man uppmuntrar att han stänger ner radiostationer?

För att förändra Venezuela måste man kanske helt enkelt stödja folket, inte presidenten?

Frågan om fri kommunikation i Venezuela är trots allt samma fråga som får mig att jobba för fri kommunikation i Sverige. Det handlar inte om höger och vänster och hjältar. Det handlar om att fundamentet i en demokrati alltid ligger i folkets rätt att kommunicera fritt med varandra.

*******************
Disclaimer: Jag är absolut ingen som helst expert på Venezuela och kan inte heller uppge en massa källor för det jag säger. Det här är inte så mycket en konkret post som en spaning och en fundering och kanske försök till en försiktig psykologisering av fenomenet hjältar.

Mina drömmar om kunskapssamhället

Friday, July 24th, 2009

Ja, jag vet, titeln är ambitiös så det står härliga till, men ibland får man slå på stort.

Ibland i allt annat glömmer jag vad det faktiskt är jag vill. Nu läste jag just Marie Demkers inlägg om Piratpartiet och hade ett samtal med några piratvänner och kände att jag måste få drömma.

Jag tror på ett samhälle där kunskap är allas rättighet. Där kunskap inte köps för pengar utan är en mänsklig rättighet.

Jag tror på ett samhälle där kulturen tillhör människorna, där marknaden kan tjäna pengar om människorna vill det, men där människorna, inte marknaden sätter gränserna för marknaden.

Jag tror på ett samhälle med internet åt alla. Där kunskapen får blomstra, där murar mellan nationaliteter rivs ner, där människor blir allt mer internationella och miljön inte är under konstant attack.

Jag tror att vägen dit går genom att förändra patentlagstiftningen för att frigöra miljöteknik.

Jag tror att vägen dit går genom att förändra skolpolitiken för att ta del av alla de skatter internet har att erbjuda.

Jag tror att vägen dit går genom att förändra politiken kring medicinpatent, för att frigöra resurser till forskning.

Jag tror att vägen dit går genom att förändra patentlagstiftningen för att frigöra kreativiteten och bidra till ett rikare företagsliv.

Jag tror att vägen dit går genom att lära människor vad internet är och hur det fungerar.

Jag tror att vägen dit går genom att främja deltagarkultur och klustertänkande för att frigöra skapandekraft.

Jag tror att vägen dit går genom ett Piratparti som tar sitt uppdrag på allvar och börjar prata visioner.

*******************
Mina visioner är en så länge skisser, naiva sådana ja. Men det är bättre att bygga naiva visioner för att landa i konkret sakpolitik, än att bara blogga stentråkig internpolitik.

Jag tror ju att vår politik skulle kunna förändra samhället till det bättre. Och jag vill att vi tar det uppdraget på allvar. Mindre skissartade och naiva manifest lär komma senare. Just nu ville jag bara formulera drömmar.

Ps. Om någon undrar varför jag blivit en så hutlöst dålig blogglänkare beror det på att jag knappt hinner läsa bloggar för allt chatande. Ds.

Regleringar på internet är inte bara av ondo

Friday, June 19th, 2009

Nu skrämde jag er nog med rubriken. Regleringar av internet är väl aldrig bra?

Jo, det skulle jag definitvt säga att de är, om de är till förmån för användaren framför företagen eller staten.

Därför låter det spontant som det här är någonting som Piratpartiet bör rösta för.

Som jag förstår det handlar det om att reglera vem ett community får skicka vidare information till Och det låter ju inte särdeles tokigt alls.

För övrigt är ju det här den skiljelinje jag tycker vi ska profilera oss på tydligare och tydligare. Den mellan företagens rätt att få tjäna pengar på nätet och användarnas rätt att få dela med sig av kunskap, information och att få prata med varandra obehindrat. Den skiljelinje som börjat med fildelning, men som sträcker sig så enormt långt utanför den frågan att vi idag bara kan ana konsekvenserna. Därför tror jag, på fullaste allvar, att Piratpartiet inte kommer ha några större svårigheter att bita sig fast både i EU-politiken och i inrikespolitiken ett bra tag framöver. Informationspolitiken är här för att stanna. Allt handlar om vad vi gör av det.

Erik Josefsson påminner om nedräkningen för förhandlingarna om telekompaketet.

Uppdatering: Snild skrev en kommentar som fick jag känner behöver lyftas upp till inlägget. För det är sådana saker jag som teknisk n00b inte kan överblicka. Här är hans kommentar:

Som programmerare/teknofil ställer jag mig lite tveksam till sånt här (utan att ha läst detaljerna). Twitter, t.ex., hade varit riktigt skräpigt om de inte just delade med sig av all data till tredjepart. Piratpartiet har t.ex. en Twitter-mojäng på sin förstasida. Hade det varit möjligt om Twitter inte fick dela med sig av datan? Hade blogger kunnat funka med knuff? En sådan här bestämmelse riskerar att begränsa idéer, vilket ju vore lite tråkigt.

Den tydliga skiljelinjen i fråga om telekom

Thursday, April 30th, 2009

Nu ska jag försöka mig på något som egentligen går lite över mitt huvud, för jag är ju inte statsvetare eller så. Men jag ser nog telekompaketet som den i särklass absolut bästa frågan för att visa på de nya politiska skiljelinjer som växer fram idag. Här finns både frågan om kunskap – marknad och frågan om nationell – internationell representerade.

Internet som vi känner det idag begränsas inte. Varken stater eller marknadskrafter begränsar internet i någon större utsträckning. IPRED, FRA-lagen och Datalagringsdirektivet är i princip ingenting om man jämför med de lagar telekompaketet kan ge oss. Men det är än så länge oerhört svårt att greppa.

Den här videon är otrevlig och jag ogillar i största möjliga mån alarmism, men den tydliggör vissa saker.

Den talar om en så central sak som att vi kanske inte kommer att kunna komma in på varandras hemsidor. Våra operatörer ska själva få rätt att göra som de vill med våra “internet”. Om då t ex min levarantör tele2 inte vill att jag ska kunna surfa på konkurrenters hemsidor kan de helt enkelt blockera t ex glocalnet. Vi pratar om ett internet där företagens rätt att tjäna pengar står före internetmedborgarens rätt att få surfa. Ni skulle troligen inte kunna läsa min blogg, då den hostas privat och ingen leverantör har direkt intresse av att sprida den.

Skiljelinjen heter kunskap – marknad. Jag tycker kanske inte att de orden är de bästa för att förklara vad man menar, men enkelt uttryckt handlar det om existerande marknaders rätt att tjäna pengar framför individens rätt att få ta del av det som går att ta del av. Må det vara kultur, kunskap eller kontakter med andra människor vi talar om, det spelar ingen roll. Skiljelinjen är den samma. (Vi har samma skiljelinje i frågan om fildelning.)

Den andra nya skiljelinjen som Demker och Bjereld pratar om är den med nationell – internationell. Förenklat om nationalstatens rätt gentemot internationella eller multinationella intressen. Det kan gälla såväl multinationella företag som människor som vill kommunicera i olika länder med varandra. I fallet med telekompaketet handlar det som staters rätt att begränsa vad vi kan se på internet, framför vad som finns tillgängligt där. Vi vet väl alla hur kinas censurerade version av google och “internet” ser ut?

Och så några ord om Piratpartiets roll i dessa skiljelinjer: Vi organiserar oss rakt av på dessa politiska skiljelinjer. Vi är det enda parti som gör detta. Vi är alltså på alla sätt och vis pionjärer. Men vi kan förbereda oss på att vi kommer behövas i tjugo år. Minst. Kunskap- och informationsfrågor kommer inte försvinna. Det här är absolut bara början. Med största sannolikhet kommer fler partier att börja organisera sig kring vår skiljelinje i framtiden.

Därför vore det vettigt för oss att faktiskt ha koll på vad det är för samhälle vi egentligen vill ha. Långsiktigt. Hur vi tror att skiftet ska se ut. För just nu är andra långt före oss. Det är Bjereld och Demker, Christopher Kullenberg och Karl Palmås, Copyriot och andra i Piratbyrån med flera som bygger den med ett fåtal undantag inom partiet, och jag skulle verkligen vilja se oss tydligare uttrycka för oss själva vad vi vill uträtta på sikt. Jag vill se oss skapa egna typ interna “tankesmedjor”, som rör sig bortom missnöjespolitik.

Och allt det där demonstrerar frågan om telekompaketet.

Pingat på Intressant.

Jag vill vara med

Sunday, April 19th, 2009

De senaste dagarna har man gått runt som i ett lyckorus. Närmre över 9000 nya medlemmar på mindre än två dygn. Och vi snackar inte småpotatis heller. Nu är det flera tyngre som ansluter sig, och kändisar som talar för våra frågor.

För det är så här det är. Internet är viktigt. Uppenbarligen är internet livsviktigt. Det spelar ingen roll hur fånigt folk kan tycka att fildelningsfrågan är. För det handlar om så mycket mer

Det handlar om ett systemskifte. Ett systemskifte lika stort som den industriella revolutionen. Och vi är en del av det, vi är mitt uppe i det.

Det handlar om nya politiska skiljelinjer, nya politiska konfliktytor och helt nya politiska frågor. Fildelningsfrågan sätter fokus på vilken väg vi ska gå. Fildelningsfrågan ställer frågan:

Ska företagen och staten äga internet, eller ska vi medborgare göra det? Ska företagen och staten äga och skapa kulturen, eller ska vi medborgare göra det? Ska företagen och staten äga rätten till andras kunskap, eller ska vi medborgare göra det?

Det här är inga lätta frågor. Det är inget man kan vifta bort i en handvändning, och det är inget som försvinner för att man lagstiftar bort det. Vi genomgår just nu en samhällsförändring. En samhällsförändring som långt ifrån bara kommer röra kultur.

Det handlar om hur skolan kommer se på kunskap, om att ge barnen i Uganda rätt till bromsmediciner för AIDS, om att övervaka offentliga platser eller ej.

Piratpartiet är ett fokusparti. Vi har ett nytt fokus för våra frågor. Vi är inte ett enfrågeparti och inte ett trefrågeparti. Från våra fokus stiger ett hav av nya politiska frågor, frågor vi måste besvara.

Det är vår uppgift nu att visa att vi faktiskt kan axla det eventuella förtroende vi har att vänta oss av väljarna. Och jag tror vi ska sluta säga att vi “helst inte skulle vilja finnas”. Jag känner inte så längre. Det här är alldeles för intressant. Jag vill vara en del av det här nya. Jag vill vara en av dem som bygger kunskapssamhället. Jag vill vara en av dem som diskuterar behoven av integritet. Jag vill vara en av dem som gör att uppfinningar och kulturer kan blomstra. Jag vill vara en av dem som starkast talar för den fattigas rätt att uppfinna, utan att ett storföretag snor åt sig alla hennes pengar. Jag vill vara en av dem som förändrar läkemedelsindustrin. Jag vill vara med.

Jag är med. Och det jag ser nu är fantastiskt.

narbild

Kappa: Gina Tricot
Klänning: Axelssons
Sjal: Erikshjälpen
Leggings: Indiska
Sneakers: Asics

skratta-pa-racke

Maria-Pia Boëthius, du behöver en ny kompass

Saturday, February 14th, 2009

När jag läser din debattartikel i ETC sitter jag för mig själv och nickar. Jag håller med om så oerhört mycket av det som sägs. Jag brukar hålla med dig om mycket du säger, så den här gången blir jag lite fundersam.

Jag håller med, men jag håller inte med.

Ärligt talat, jag blir provocerad av samma saker som du. Över hur överklassgnällspikar som i mångas ögon redan har allt inte kan betala för en skiva. Ja, det irriterar mig, oerhört. (Jag tänker inte sticka under stol med detta, även om jag dagligen kämpar sida vid sida med dessa politiskt.)

Men att därifrån falsifiera alla argument Piratrörelsen kommer med blir lite för enkelt. Och det är därför jag är kluven. Jag är kluven för att jag inte vet. Jag vet inte vilken politisk skiljelinje jag prioriteterar. Men det jag märker är att jag ideligen hamnar på en motsatt sida från dem jag tidigare kämpat tillsammans med. Som dig, som Jan Guillou, som Michael Whiehe, alla vänstermännskor vars åsikter jag i vanliga fall respekterar högt, men här inte kan hålla med.

Ni gör det för enkelt för er. Det nya samhället är redan här och ni går med en gammal politisk kompass.

I den världen vore fri fildelning en självklarhet, men i den här är den grym mot skapande människor, man lämnar dem liksom ute i kylan, offer för en skitspännande teknik, själva idén är magnifik, men den är anpassad för en annan världsordning, och är det inte den vi först borde kämpa för? Eller kommer fri fildelning att vara porten in i en annan världsordning?

Ja, en del kreatörer blir offer. Jag köper inte alls vinkeln många Pirater kör med att “det är inte vårt ansvar att svara på”, för det handlar om människor. Om människor som måste lära sig att hitta nya vägar. Det är klart att det är svårt. Det ska inte ignoreras utan tas på allvar.

Men har du funderat på människorna på den andra sidan? De där som man slarvigt brukar kalla “dagens ungdom”. De som inte kan flytta hemifrån för det inte finns någonstans att bo, de som kastas från arbetsmarknadsaktivitet till arbetsmarknadsaktivitet, de som mer än några andra får känna på samhällets repression i form av osäkra anställningar och lika osäkra försörjningar. Är de också bara bortskämda slynglar?

För var i debatten finns de människor som i dagens samhälle knappt har råd med kultur? De som med svenska mått mätt är fattiga? Barn, unga, äldre, arbetslösa, sjuka.

De syns nästan aldrig. De är så gott som osynliga. Trots att de utgör en stor del av alla fildelare. Kanske borde jag säga, trots att vi utgör en stor del av alla fildelare. För jag lever själv på existensminimum…

Jag är en del av det där “nya samhället” som växer fram. Sjukpensionär och “utanför samhället”, som tack vare deltagarkulturen lever ett oerhört rikt liv. Som, trots att jag säkert bara har en bråkdel av din lön, kan höras och tas på allvar i den politiska debatten. Trots att jag har allting mot mig (tjej, fattig, sjukpensionär, funktionshindrad) är jag ändå ett av valberedningens förslag till styrelse i ett parti som är större än Miljöpartiet. Trots att det moderna repressiva samhället ser mig som paria kan jag ändå höras. Hur kan man säga att förändringen inte är här när sådant är möjligt? I vilket annat parti och med vilken annan kultur hade det varit möjligt?

Visst finns de andra också, de som har allt och bara vill ha mer. Men bara för att du ser rött av deras kamp behöver du inte glömma oss andra. För vi är många fler än du tror. De flesta bloggarna produktplacerar inte som Blondinbella. De flesta bloggarna är inte heller födda med silversked.

Följ med mig i stället! Jag som följt din envisa kamp i femton år, jag som är lika mediakritisk som du och som hittat nya vägar att uppfylla mitt journalistiska uppdrag, bortom alla mediakoncerner. Var med och bygg upp det nya samhället, det samhälle där de stora mediakoncernerna inte behövs. Spåna med oss om nya sätt för kreatörer att tjäna pengar. Diskutera medborgarlön med oss*. Se orädda kvinnor diskutera politik på samma villkor som männen.

Vi är inte mot upphovsrätt. Vi vill bara inte att storföretagen ska tjäna pengar på den. Och där hoppas jag vi är ense! Vi vill ha en upphovsrätt som balanserar mellan kreatörens behov av inkomst och människans behov av kultur.

Din gamla kompass leder dig rätt i höger och vänsterfrågor. Men för att förstå kunskapssamhället behöver du en ny kompass. Tills du skaffat dig en egen är du mer än välkommen att få låna min!

————————————————————————–

*Piratpartiet tar inte ställning i frågan om medborgarlön, men det diskuteras flitigt bland privatpersoner inom partiet. Personligen ser jag det som den absolut bästa lösningen för det nya kunskapssamhället. Men denna fråga kräver en egen bloggpost.