Posts Tagged ‘Relationer’

Protected: Trygghet

Thursday, December 8th, 2011

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Genusfrågan och piratpartiet – tre år senare

Saturday, October 8th, 2011

Det här är ett blogginlägg jag skriver med tungt hjärta. Tungt hjärta för att jag varit här förut. Jag har gått den här vägen en gång redan. Ytligt sett. (Disclaimer: Läs hela blogginlägget för att förstå vad som menas. Funkar ej att sluta mitt i.)

Problemet är att jag inte visste vad jag gjorde då. Mitt behov av piratpartiet var ett annat än det borde ha varit. Det var socialt. Framför allt var det ett bekräftelsebehov hos mig.

För let’s face it. Piratpartiet är en lisa för en brud med bekräftelsebehov eller dåligt självförtroende. Vi kan vara hurdana bitches och attention whores vi vill här. Killarna kommer att uppmärksamma oss ändå. För vi är så få.

And let’s face it, det har gjort att det alltid varit en helt hutlös konkurrens mellan tjejer i det här partiet. Vilket på ytan verkar ologiskt men tyvärr är mer logiskt än man kan tro.

För några dagar sedan började Marit prata med mig om hur hon börjat bli trött på alla sexskämt, på allt strulande, på det som inte är seriöst. Och what can I say? Jag instämmer.

Så varför är det tungt för mig?

För att jag vet att jag en gång inte bara var en del av lösningen. Jag var en del av problemet.

Vi tjejer får poster på sju sekunder i partiet. Vi får status och bekräftelse på alla tänkbara sätt. Och det går fort. Jag kan föreställa mig att det är på liknande sätt för killar i F! och den här statusen korrumperar en. Den smyger sig på en bakvägen, utan att man vet om det. Varför skulle jag som tjej vilja ha in nya tjejer när mitt utrymme hotas av dem? Då får jag ju mindre uppmärksamhet, mindre bekräftelse, mindre urval.

Det jag säger är fruktansvärt. Jag vet det. Men vet ni vad? Det är sanningen. Och det är nog sanningen för de flesta av oss tjejer i partiet, även om vi inte skulle våga säga det högt. Eller snarare vara medvetna om det. Jag har inte blivit medveten om det förrän nu.

Det andra jag knappt vågar säga högt är att piratpartiet har ett problem med något som tagit tre år för mig att inse: F! har manshat. Piratpartiet har kvinnohat.

Nej, det betyder inte att alla piratpartister hatar kvinnor. Långt ifrån. Men det finns där som små öar här och var. En bitterhet. Den oknullade kukens bitterhet. För låt oss ta och prata om det här nu. Det är tungt, jag vet. Men vi behöver få ut det.

Det är inte ett problem bara för piratpartiet. Det är ett problem för nördkulturen i stort som därmed smittat in i partiet.

Sex används som ett sätt att trycka ner folk. Både de som har för mycket och de som har för lite. Mest är det väl kanske så att killar pressas att ha mer och tjejer förväntas ha mindre men vi ska likt förbaskat alla ha sex. Det är ingen som ifrågasätter den självaste grundpremissen.

Själv var jag okysst tills jag var 20. Ett socialt stigma som om möjligt dämpades lite av min frikyrkouppväxt, men det fanns ändå där. Stigmat. När det kom fram killar till mig och mina kompisar hälsade killarna på mina vänner och jag ignorerades. Jag syntes inte, fanns inte. Annat än som den där jobbiga tjejen som riskerade att bli kär i en. Jag kände mig äcklig, hatade min kropp, bantade konstant, drömde om snyggaste killarna och upprättad heder.

För det är det det handlar om. Att förvägras sex och kärlek i en värld så enormt präglad av sex och kärlek gör att du hamnar utanför. Allt det där som andra pratar om som du bara kan fantisera om. Bekräftelsen andra får som inte du får. Osynligheten.

Och hur några av oss gör allt för att i stället synas och det slår över. Vi blir patetiska, anses vulgära, går kanske över någons gräns. Det skapas ett utanförskap som gränsar till agressivitet.

Vi hade ett sådant exempel på en diskussion i piratpartiet. Sandra Grosse citerade i ett blogginlägg om kvotering Knappnytt – en kommentering som sades på deras program om Dexe när han intervjuades efter Piratebaydomen:

Jag tycker det luktar lite oknullad kuk här.

Reaktionerna låter inte vänta på sig. Signaturen HR skriver “Men lilla bitch du skriker!”.

Vad döljer sig bakom sådana ord i en diskussion i kvotering? (Eller, för att ta ett mer färskare exempel, vad döljer sig bakom den långa svansen i Piratpartiet som blir galna för att Assange anklagas för övergrepp?( Varifrån kommer det som så många känner igen som kvinnohat?

Anders Hedberg skriver ett fullkomligt lysande blogginlägg till svar:

För många av oss var det tyvärr något annat som hände inombords när vi läst inlägget. Vi (jag skriver vi, för jag har kollat med några fler killar) tog personligt illa vid oss och kände oss djupt kränkta. Inte av tjejer, inte av kvotering utan av de här raderna:

Avslutar med ett citat från knappnytt…
Jag tycker det luktar lite oknullad kuk här..

Tiden läker alla sår, men 25 år senare kände jag lukten av omklädningsrummen från högstadiet. Korridorerna i väntan på lärarna. Ställena man inte gick frivilligt till. Lärarnas svek när de inte såg. Och glåporden. Handuppräckningen i klassen om vilka som hade haft sex där alla räckte upp handen. I 8:an…

Och jag kände känslan.

Det var befriande att se första kommentaren. Någon vågade säga ifrån, bita tillbaka, slå och krossa. HR for president!

Jag vet en tjej som skrev om hat på samma sätt.

Detta förbannade släkte. Förbannat för att gud eller någon annan patriark får dem att tjäna honom, förbannat för att de ställer upp på att underordna sig och sparka på oss i sin tur.
Jag är förbannad på att de gör oss till sina slavar, för att vi ska få deras känslor i gengäld. Förbannad för de okontrollerbara svängningarna som finns hos dem som de inte kan tolka. Förbannad för deras förbannat dåliga självkännedom, förbannad för att de får en att själv konstant känna sig otillräcklig.

Orden är mina. Året är 2002 och jag har skrivit en av feministsveriges förmodligen i särklass mest kontroversiella krönikor. Sagt det ingen annan vågat säga. Flera tjejer jublar, flera feministkillar hejar på. Antifeministiska samfundet kommer senare att se mig som en del i en konspiration och jag får namnet Aftonbladetfeministen. De jämför mig med en nazist och mejlar Anders Gerdin och frågar hur jag kan tillåtas att få arbeta på Aftonbladet. (Den lilla detaljen att jag bara varit praktikant där i tre månader och att det var långt tidigare hade de missat.) Men mitt i de elaka kommentarerna om mig – som jag tack och lov inte hittade förrän tre år senare – skriver någon: “Fattar ni inte att hon mår dåligt?”

Jag skiter i om hen som skrev den kommentaren också hatade mig. Det relevanta är att hen såg: Såg och sa det där som inte fick plats där allt bara var hat. Hat från mig och hat mot mig.

För det är ju så där. Vi förväntas att dölja det den där ligglösheten. Vi förväntas att spela med och låtsas att jodå det är lugnt, vi bryr oss inte, eller att i alla fall försöka allt vi kan för att ändå få det där sexet och kärleken som vi känner oss ha förvägrats.

Det är ingen skillnad på en arg sverigedemokrat, en arg radikalfeministisk manshatare eller piratpartiets långa Rickglorifierande svans. Tänket är det samma – förvriden sorg vänd i vrede över det som förvägrats oss som alla sa att alla skulle få. Vi tar våra hatiska ideologier till hjälp för att rättfärdiga vårt egna behov av att vara offer. Offer som hatar, offer som har konspirationsteorier om motparten, offer som i själva verket i allt väsentligt bara mår dåligt.

Och om det då kommer tjejer till partiet som glider in på bananskal, tjejer som faktiskt kan leka primadonnor, riskerar då inte hatet mot tjejer som grupp öka? Jo; det är just det det gör. Det ökar med den där oförfördelade revanchistens hat.

Och det är just därför jag kan säga att jag varit en del av problemet. För jag har spelat med på de här premisserna. Jag har njutit frukterna av den låga kvinnorepresentationen i partiet i form av personlig bekräftelse. Bekräftelse som stundtals varit välkommen, andra gånger inte varit det, och som varit långt ifrån det jag varit ute efter i livet, men som likväl funnits där.

Hade jag vetat hur de här mekanismerna faktiskt såg ut, och hur partikulturen verkligen såg ut hade jag kanske förstått tidigare. Men det är inte säkert att det hade hjälpt. Det som hjälpte var att tröttna. Tröttna på den manliga bekräftelsen. Tröttna på sexskämten, tröttna på flirtandet och lekarna.

Och det är en process för mig som pågått under en tid.

För något år sedan hade jag blivit förbannad om någon hade sagt något sånt här till mig. Kritiserade någon strulande på partievent blev jag arg. “Min kropp, mitt liv, jag leker inte på någon annans bekostnad, jag teasar inte, jag skadar ingen”. Because I don’t.

Om det nu hade varit så enkelt. För jag var del i en helhet. Del i den helhet som sänkte trösklarna för andra, del i den helhet som sexualiserade partiet internt. Och det är f-nimej inget bra track record! I ett kollektiv räcker det inte bara att jag tar ansvar för mig själv. I synnerhet inte när jag befinner mig i maktposition, vilket var vad jag gjorde då. Då har jag också ett ansvar gentemot andra runtomkring mig.

Men det tar tid att se det här. Det krävs lite nitar, det krävs distans. Och en förmåga att se en bit utanför mig själv. För det här handlar inte om mig och mina behov. Det handlar om politiken. Och risken är att den kommer i skymundan i allt annat.

Jag är en av få tjejer kvar nu som varit med länge. Det närmar sig tre och ett halvt år. Jag har hunnit se en del.

Och jag var inte ensam. Några av oss tröttnade klustrade och gjorde en deal:

No more flirting, no more games. Sluta teasa, sluta feeda på uppmärksamheten. Sluta prata sex, sluta garva åt sexskämten.

Ja, jag menar allvar. Och för att komma från mig är det där starka ord. Inte för att jag gör allt av det, eller ens gjort det. Men jag har bidragit till att sexualisera miljön och då kan jag dra mitt strå till stacken för att avsexualisera åtminstone miljön runt mig själv.

För ärligt talat, jag tycker inte det är roligt längre. Bekräftelsen är tom. Den är själlös. Den är lätt att fastna i som en drog, men den betyder inget i praktiken. Och ska jag vara krass så… det är faktiskt inte jag själv som får uppmärksamhet, det är en fiktiv bild av mitt jag som inte är på riktigt. Det är jag som representant för ett kön, inte jag som person som får uppmärksamhet.

Närhet är okej. Det behöver vi människor för att leva. Spel mellan könen och sex för bekräftelse däremot är ett konstlat behov, något som inte har med sex eller romantik att göra utan handlar om att bekräfta vår samhälleliga status. Det går att kramas, kela och vara gosig utan att spela på könsroller och sex.

Det är snart tre år sedan jag skrev inlägget “Ingen klappar mig på huvudet“. Någonstans har jag gått varvet runt. Det finns en sorg i mig någonstans om vem jag blev för några år. På en gång mera hård och mera bräcklig. På en gång mera kaxig och mera otrygg. På en gång mera tuff och mera skör. När jag läser det där inlägget ser jag hur på kornet jag faktiskt redan då var. Hur jag sammanfattade allt intuitivt. Allt som jag sedan glömt bort.

Jag fick det där utrymmet då som jag då inte visste hur jag skulle ta mig. Jag lärde mig förstå världen i partiet. Jag lärde mig trivas och fick en självklar plats. Men priset var högt på ett annat plan. Det kanske blir ett senare blogginlägg om det, men det vet jag inte.

Att jag kommer att få återvända till det här ämnet vet jag dock. Och jag kommer inte vara den enda.

Den gamla genusvetaren i mig har vaknat. Och jag är inte ensam. För det här är startskottet på rond två. Genusmaffian drabbar piratpartiet inifrån. Vi har dealat om att varken strula, flirta eller spela på sex inom partiet. Vi har dealat om att säga ifrån när det sexskämtas för mycket. Att inte spela på könsroller. Det är inte det samma som att sluta kramas. Det är inte ens det samma som att gå i particelibat. Men det är ett sätt att säga att vi vet hur vårt agerande påverkar helheten och vi vill ta vårt ansvar. However: det är våra egna val. Hur du gör är upp till dig. Men var så säker på att vi kommer sprida vår avsexualiserade smitta.

Protected: Slut

Tuesday, May 18th, 2010

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Protected: Bråte

Saturday, February 27th, 2010

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Protected: What I crave

Monday, December 14th, 2009

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Jag undrar

Friday, October 30th, 2009

Jag undrar hur det är att inte vara så allvarsam och ansvarsfylld. Hur det är att liksom inte ens leva med den där skuldkänslan över att man inte gör allt man kan. Att slippa känna sig otillräcklig varje gång man inte kan hjälpa någon eller lyckas lösa ett problem.

Hur det är att vara ett lulztroll eller en skandalös flirt som inte tänker på konsekvenser. Hur det skulle vara att ha lite mindre empati och lite mera fyllor. Hur är det att vara så här och att se humor i allt?

Hur det vore att inte vara så känslig, att bara kunna ta dagen som den kommer och slarva runt utan skuldkänslor. Att känna saker lite mindre starkt och ta saker på lite mindre allvar.

Jag kan vara barnsligast i världen och behöva springa av mig glädjen rätt vad det är när jag umgås med folk, älskar att leka i bollhav och gå på äventyrsbad. Skulle bli galen av lycka om jag fick med mig folk att leka på ett sommarland och mina vänner och mitt ex kallade mig vilda babyn.

Jag är på många sätt befriad från social oro och bryr mig näppeligen om konventioner. Men jag är ändå så långt ifrån lulz man kan komma.

För så fort jag har med människor att göra blir jag för medveten om deras känslor, tar de för stort utrymme i min tankevärld.

Jag undrar hur det vore att vara mera tanklös. Att vara tanklös som default i stället för att tänka på alla andra som default. Hur det vore att inte varje sekund fundera över konsekvenser av sitt eget handlande. Hur det vore att vara en mer sorgfri person.

För jag kan ju släppa loss och vara hysteriskt galen med massa lulz. Och jag kan ju flirta fullkomligt hämningslöst bara för att det är kul. Men inte utan att hela tiden ha konsekvenser i bakhuvudet.

Och det är det jag undrar hur det känns, att ta saker med en klackspark, att inte påverkas av omgivningen omkring. Att bara bounca tillbaka när man blir dumpad och kasta sig efter nästa utan att se tillbaka särskilt mycket. Att själv vara den som tycker andra överreagerar.

Jag undrar hur det vore.

Att inte veta vad jag vill

Saturday, October 3rd, 2009

Det här blogginlägget blev en process, där tankarna fritt fick flöda för att se var de hamnade. Varning för självutlämnande inlägg. Läs inte om du har svårt för sådant.

Jag går just nu genom ett tillstånd jag tidigare nog aldrig känt, i alla fall inte så här starkt: Det är som en svag känsla av konstant förvirring. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag känner, tycker eller tänker.

Jag verkar vara in transition men jag vet inte till vad. Jag slits mellan ytterligheter och beter mig inkonsekvent. Och jag vet inte varför.

Att jag inte mår så bra är vid det här laget ingen hemlighet. Men jag kan inte sluta att fascineras av att jag varit så här flera månader, ett halvår, kanske till och med ett år.

För är det något jag haft svårt för under livet är det människor som inte vet vad de vill. I synnerhet när det kommer till känslor som kärlek, intresse, attrakton och de har med andra människor att göra.

Nu har jag förvisso haft den stora turen under året att ingen varit intresserad av mig, så jag har inte kunnat göra någon illa med min förvirring. Men tänk om någon varit det, vad skulle jag inte ha kunnat ställt till med.

Jag brukar oftast förstå mig själv, mina känslor, mina handlingar. Men just nu är det blankt. Blankt. Jag har testat så många teorier men de failar alla på ett eller annat sätt.

Att det kopplar till mitt senaste förhållande är förstås givet. Men även där är jag velig. Nu skulle det i och för sig vara improduktivt att vilja ha tillbaka någon som ändå inte vill ha en själv, men det hade ändå varit liksom en riktning, något att förhålla sig till. Efter att jag sagt till honom att jag inte kan förstå varför det tog slut har jag mest bara känt lättnad. Det läskiga är att jag ju visst vet varför det tog slut och samtidigt tycker det var rätt gjort i nästa stund. Det är mest det där ordet “alltid” som stör mig. Att man liksom aldrig får vara med varandra igen. Någonsin. Lite som när någon dör.

Kanske är det just för att jag inte kan skada någon med mina inkonsekventa känslor och handlingar som jag kan känna så mycket just nu. Falla till höger och vänster och lika snabbt gå vidare. Vilja ha bekräftelse, men när man får den tycka den är tom.

Blir det så här när konstanten i ens liv rycks undan? Är det så enkelt? Behöver jag bara en ny konstant, vilken den vara må? Och vilken ska den i så fall vara?

När man är ung säger man ofta att man aldrig vill stagnera, att man aldrig vill sluta utvecklas. Det gjorde jag också. Var det något som stod långt ner på min lista var det att “bli som alla andra”. Idag spelar det mig ingen roll. Det som står högst på min lista är stabilitet och trygghet. Min trygghet består idag primärt av två katter, en familj som jag visserligen älskar men känner ganska svag intellektuell samhörighet med (mamma undantaget), vänner som har barn och därmed i ganska stor grad försvunnit och en före detta som fortfarande är den jag känner starkast intellektuell och känslomässig samhörighet med av alla levande människor på jorden.

Jag bad aldrig om att få träffa någon som fyllde snart när alla mina behov. För jag tyckte sådant var destruktivt, sårbart, farligt. Jag stretade emot med näbbar och klor för att inte låta min pojkvän också bli min bästa vän. Och han – som mer än något ville ha vänner – var förtvivlad.

Andra drömmer om sådana relationer ett helt liv och får dem inte. Jag fick den fast jag inte ville ha den, vande mig vid den, och förlorade den.

Jag säger inte att något var perfekt. Bara att allt var så långt över mina förväntningar att jag aldrig ens kunnat föreställa mig något sådant. Hur ska man då någonsin kunna tro att något kan bli bättre utan den människan? Hur ska man då kunna tänka sig att man någonsin ska kunna känna något sådant för någon annan? När man aldrig ens trott att det kunde existera.

Och hur ska man kunna nöja sig med något sämre? När man vet hur man kunnat ha det?

Jag tror inte på romantisk kärlek, jag tror inte på stabila relationer och jag tror sannerligen inte på att man ska låta en människa uppfylla alla ens behov. Men vad fan – rent ut sagt – ska man göra när det blir så? Och hur ska man inte efteråt känna sig halv?

Det kanske är så enkelt det är. När ens jag varit en så stor del av ett vi försvinner en så stor del av en själv att man inte längre vet vem man är. Och när man blir ett jag man aldrig ens trodde var möjligt, något man till och med stretat emot och föraktat, så är det kanske inte så konstigt om man efteråt känner sig tom?

Klåparen

Tuesday, September 29th, 2009

Varning för självutlämnande inlägg. Finner du sådant obehagligt läs inte detta inlägg.

Jag har just haft mängder av uppslitande samtal. Alla sådana tenderar att komma i samma veva när man har ett behov av att göra sig av med saker som tynger en.

So I did. Och fick mycket smärta med mig på vägen. Den sedanliga känslan med obehaglig värme i magen och domningar i hela kroppen som spred sig var längesen jag kände. Nästan ett kärt återseende.

Men nu när jag sitter här efteråt så känns allting ganska futtigt. För vad är det egentligen jag bryr mig så mycket om? Saker verkar mest bara ha fastnat i huvudet. Egentligen har jag det ganska bra trots allt, så länge jag får vara ifred med mina tankar och drömmar och fantasier. Barnsligt kan tyckas men de skadar ju knappast mig när allt kommer ikring.

Det som gnager sönder mig är rädslan för att aldrig mer bli älskad, att aldrig mer få se sig själv genom varma ögon, aldrig ge sig hän, och älska med hela sin varelse. Att sova på någons arm eller i famnen och ha ögon som öppnat ända in i själen.

Eller ännu värre, att få dö ensam.

Men det är ångesten som är grejen, egentligen inte sakfrågan. För lyfter jag mig några meter över min ångest märker jag ju att jag trivs med att bara få vara med Chomsky och Alice, vännerna och familjen.

Det är lite som om man vore programmerad. Isobel skrev om det här för ett tag sen om hur det var som intellektuell tjej att växa upp och aldrig få vara snygg, och om hur det sätter spår. Jag kände ju igen mig inlägget så tårarna strömmade. Men kanske har jag ändå inte riktigt fattat vilken programmerande effekt de där åren när man växte upp har fått.

De senaste månaderna har jag nämligen kastats tillbaka in i tonåren med en kraft jag inte ens trodde var möjlig. I tonårens fantastiska förmåga att bli osynlig bredvid snygga kompisar, att försvinna i ett mingelhav, att bli tyst och få tunghäfta eller ännu värre kläcka ur sig nervösa grodor för att undgå pinsam tystnad eller skydda sig själv från att bli sårad.

Det är inte jag. Det är inte mitt vuxna jag. Från det jag var 28 var jag coola tjejen som aldrig blev nobbad, som lekte av sig tonåren femton år för sent och som inte drog mig för att säga att jag var snygg. Och som definitivt tyckte det också. Det höll i sig även efter att det tagit slut med min pojkvän. Jag betvivlade aldrig min egen charm.

Men min förmåga att flirta och ragga är puts väck finito epic fail gone.

Kanske är det så enkelt som att man helt enkelt hade glömt hur det var att vara nobbad? Jag hade trots allt inte blivit det på sju år. Och på så vis har man kastats tillbaka till den tid då man alltid blev nobbad för att man inte kunde koden för spelet? Eller kanske är det så enkelt att jag med min ADHD har förlorat en förmåga som jag tidigare automatiserat för att jag prioriterat andra saker under året? Kanske har den försvunnit i ett parti där de sexliberala varit så högljudda att vem som helst kunnat förvandlas till kristdemokrat i pur förskräckelse? Eller för att döda alla rykten att man själv skulle vara en slampa ute efter makt med hjälp av sex? Eller kanske helt enkelt att inget strul i världen går upp mot äkta kärlek och vetskapen om hur strul kan skada en och hur de strul jag haft under året faktiskt varit mer till skada än gagn? Eller att min hy förstördes förra hösten av eksem och aldrig blivit porslin igen?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Förmodligen är det alltihop i en kombination och en hel del massa annat. Men en stor del av min vuxna identitet är som bortblåst och jag har ingen aning om hur jag ska återskapa den. Och det ger helt obeskrivlig ångest.

Så länge jag kan sitta hemma och bara fundera över saker och träffa vänner går det bra. Då saknar jag faktiskt ingenting och har det bra. Det är när jag går ut på fest och känner mig som personen Jocke Berg sjunger om i Klåparen som det blir snudd på oregerligt svårt att stå ut och man ramlar in i den där förprogrammerade deterministiska känslan av att vare evigt patetiskt ensam. Jag vet ju någonstans att det inte är så, och även om det var så skulle jag troligen stå ut med livet ändå. Det är långt ifrån meningslöst och till större delen väldigt trevligt. Men den där förprogrammerade känslan av att känna sig värdeles när man blir osedd ger ändå inte riktigt med sig.

Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Du var ensam när du kom
Och du är lika ensam nu
Och så släcker dom ner alla gator alla hus
Och när staden ligger tom inser du
Att det är så ditt liv ser ut
Och allting är som förut

Värme – helflummiga funderingar mitt i natten

Thursday, May 28th, 2009

Sitter och funderar över vad det är som gör en människa varm. För jag vet att jag instiktivt dras till varma människor. De andra sållas liksom bort i första gallringen vad gäller intresse. Men vad är det då egentligen som gör en människa varm?

Är det att känslorna lyser genom? Var ser man värmen?

Jag menar, de kantigaste människorna kan ju ha de varmaste tonfallen och ögonen. Men vad skiljer då en kall från en varm person? Jag begriper det inte. Det är bara något jag instinktivt vet. Och jag ser när det är spelat, eller följer en viss mall, för att “det ska vara så”. Då är det bara vanlig trevlighet.

För trevlighet är inte alls det samma som värme. Trevlighet är just bara trevligt, men det är i mina ögon ganska ointressant. Tråkigt, intetsägande. Som kallprat ungefär.

Men alla slags känslor är ju inte heller varma. Så det kan inte vara det heller.

Och sen måste man väl kunna vara varm mot vissa människor, men inte mot andra eller varm vid vissa tillfällen men inte vid andra?

Kan någon förklara vad det egentligen handlar om? Det måste på något vis handla om känsla men hur? Jag begriper det inte och kan inte förstå det.

Utöver det finns det dessutom så många olika typer av varma människor. De där varma som är översvallande, de där varma som är varma och har auktoritet, eller de där varma som är barnsliga. Och massa andra typer. Är värme hos människor ungefär samma sak som det som sker mellan förälskade fast nertonat?

Jag har som sagt ingen aning. Jag spånar mitt i natten om något jag inte har svar på.

Om t ex inte en labassistent är varm när man ska ta blodprov blir det ju en bedrövlig upplevelse. Eller om man – hemska tanke – skulle förälska sig i en kall människa.

Eller handlar värme om att släppa lite på sina hämningar?

Eller är det helt enkelt så att värme kommer från den som helt enkelt tycker om människor?

Själv gillar jag människor vars värme lyser genom i både röst och ögon. Företrädesvis även i kroppsspråk. Men vad värme är i sig själv har jag ingen aning om. Har någon någonsin gett sig på att förklara det?

Fleråriga helflummiga funderingar. Inga svar. Fyll på i kommentarerna om någon har några.

Instinktivt när jag roar mig med att testa folk på Myers Briggs gillar jag människor med F-personligheter mer än T-personligheter.